New York's Boldest

De gillar smeknamn här och motton. Den mytomspunna brankåren i New York, NYFD, kallas "New York's Bravest". Det är ett gammalt smeknamn men har blivit väldigt populärt sedan 11 september.

Polisen i New York, NYPD, kalls "New York's Finest", vilket ju känns lite märkligare. I vilket fall har jag svårt att tänka mig att man i Sverige utan ironi skulle märka polisbilar med "Stockholms Bästa". Eller ännu mindre i Paris: "Les meilleurs de Paris", knappast. Polisens polularitet är ju rätt begränsad, för att utrycka det milt.

Idag lärde jag mig ett nytt uttryck när jag såg en fångtransport åka förbi "New York's Boldest"! Först trodde jag att man menade fångarna, men tydligen är det plitarna, ja, ja.

Och vet ni vilka "New York's Strongest" är? Sopgubbarna! Eller DNSY som det förstås heter.

Jag undrar om kassörskornas motto är "New York's Slowest"?

Om ni vill se mer av New Yorks brandmän kan ni kolla in serien Rescue Me om 11 septembertraumatiserade, alkoliserade, frånskilda, ishockespelande, brooklynboende, irländska brandmän och deras eviga konkurrenter i NYPD.

Det stora blå huset

De var en helt vanlig familj som behövde en ridå. De bestämde att göra något de inte tycker så mycket om men nu behövde de ju en ridå. De åkte till det stora möbelvaruhuset, de kryssade fram mellan soffbord och lampskärmar, riskerade hälsan (eller i varje fall smaklökarna) i kafeterian och hittade till slut tygavdelningen. De köpte sin ridå, eller pannå som det hette här och tittade säkert i tio minuter på den pedagogiska presentationen av upphängningsanordningar innan de gjorde sitt val. De åkte hem och cirka sju veckor förflöt.

Så en kväll tog de mod till sig och skulle sätta upp ridån (pannån). Trots den pedagogiska presentationen innehöll inte paketet med upphängningsanordningen alla delar. De hade missat delen Hampus, eller om det var Frösön.

Kvinnan i familjen lovade att åka igen till det stora möbelvaruhuset. Barnen var på gymnastik- och fotbollsläger och hon hade ju tid men på måndagen var det för varmt, på tisdagen måste hon tvätta, på onsdagen glömde hon bort det och på torsdagen satt hon bara i soffan och djupandades och vägrade. Fredag morgon regnade det äntligen och hon hade inget val. Hon åkte tunnelbana till gratisbussen. Det är bra att åka på morgonen tänkte kvinnan, det är mindre folk då. Så lite folk visade det sig att bussen inte är i trafik. Det regnar, kvinnan letar taxi, det rengar, kvinnan färsöker hitta lokalbuss, det regnar, kvinnan letar mer taxi, det regnar, kvinnan åker hem.

Lördag beger sig hela familjen iväg först med tunnelbanan, sedan med gratisbussen (efter att ha knuffat undan 14 personer i kön för att komma med). De kommer fram! De avnjuter igen det kök som påstås vara svenskt, de hittar Hampus, eller om det var Frösön, visserligen dubbelt så lång som de behöver men man kan ju såga. De går mot utgången och behöver plötsligt en massa andra saker som en liten cappuccinovisp och skojiga kartonger att lägga bra saker i.

De åker hem, maken ägnar tre timmar åt ridåupphängning (pannåupphängning), sedan går han till vapenhandlaren på hörnet, köper en älgstudsare och tar tunnelbanan och sedan gratisbussen...

Nejrå men det skulle kunna vara upptakten på en uppföljare till Falling Down. Annars kanske en överlevnadsstrategi är att leka dataspel?

Eller så kanske man skulle lära sig av Kineserna, varför besöka den förbjudna staden när man kan kolla in Jokkmokk (bord) och Aneboda (säng)?

"We just came here for fun," said the 34-year-old office manager. "I suppose we could have gone somewhere else, but it wouldn't have been a complete experience."

Uppdatering: och så dök den här filmen upp på min facebooksida just idag (från en fransk kontakt), är fejkade IKEA reklamfilmer en trend eller?

Den tredje brodern

Det finns antagligen en massa forskning om betydelsen av ordningsföljden i en syskonskara för en persons personlighet och utveckling. Om familjen dessutom är elitistisk och framgångsrik, ens äldste broder först blir världens mäktigaste man för att sedan mördas och bli en ikon och broder nummer två i princip går samma öde till mötes skulle man kunna tänka sig att arvet är lite tungt att bära.

Senator Kennedy hade heller inte en fläckfri ungdom med en smitningsolycka där han lämnade en kvinna att dö som lågvattenmärke. Men när man nu läser hyllningsartiklarna om honom undrar man nästan om han tillbringade resten av livet med att försöka betala av på sin skuld. Han satt i senaten sedan 1962 och han drev lagstiftning om immigration, cancerforskning, apartheid, diskrimination av handikappade och kvinnor, vård av aidssjuka, mänskliga rättigheter, utbildning och framförallt allmän sjuförsäkring. Han röstade även mot invasionen av Irak.

Man skulle ju ha önskat att han fått se en allmän sjukförsäkring under sin livstid. Obamas vallöfte har som ni säkert sett och läst rört upp en storm av huvudlösa anklagelser, misinformation och våldsamma protester mer eller mindre organiserade av republikanerna och, säger en del, försäkringsindustrin. Obama skulle ha behövt Ted Kennedy i sin ringhörna under den här matchen där han redan kritiseras rätt häftigt vänsterifrån för att börja backa på flera punkter.



Den här frågan, liksom vapenkontroll och dödsstraff, tillhör de frågor som gör att man känner sig väldigt främmande som europé. Över 40 miljoner människor står utan sjukförsäkring och många har en försäkring som inte täcker ordentligt. Att inte kunna söka och få vård när vård finns att få är ofattbart. Ibland känns det som om det amerikanska samhället bara hunnnit skapa sig en tunn hinna av civilisation, under lurar barbariet.

Titta på det här rörande klippet av en kvinna vars man blivit utsparkat från sitt vårdhem, den republikanska senatorn, som är emot reformen, svarar i princip att det inte är statens sak hon ska be grannarna om hjälp!

Trendspaning i tunnelbanan

Utelistan: tjejer med guldkepsar, jättehår och handväskhundar.

Innelistan: Grace Jones-tjejer. Denna donna och hennes sällskap såg väldigt obekväma ut tillsammans.


Ser ni byxorna, det smala skärpet, frisyren? Stiligt!

I parken igen

I lekparkerna här finns nästan alltid vattenfontäner för barnen att springa igenom och leka i. Igår kom en man iförd kostymbyxor, skjorta, gympaskor och keps. Han gick fram till fontänen, tog av sig skorna och kepsen och ställde sig sedan mitt i vattenstrålen och skjölde ansikte och huvud. Han böjde alltså inte bara in huvudet i vattenstrålen, han lät vattnet spruta över byxor och skjorta. Han stod där en stund och tog sedan på sig skor och keps och gick därifrån. Med en rännil vatten efter sig.


Barnen var mäkta imponerade.


Idag när vi var där var det inspelning av musikvideo. Lågbudget. Ser ni filmkameran på skateboarden? Framför den går en kille i vit t-shirt fram och tillbaka och rappar och gör sådana där armgester mot kameran. I bakgrunden spelar en kille basket. De hade världens löjligaste lilla musikmaskin som spelade musik jättelågt och rapparen nästan viskade. Men det blev kanske bra på film.

Men han hade ett bad-ass entourage med sig. Iallafall hade alla väldigt fina skor.

Infinite summer

Det här är ett roligt projekt. En kollektivläsning av en roman över en sommar, en virtuell bokklubb där man har ett lässchema (med Kindlesidhänvisningar, mind you) och fyra skribenter som fortgående kommenterar. Och så inbjudna experter, kommentarsfält, forum och länkar till andra bloggar förstås.

Jag har inte läst Infinite Jest och nu är det nog lite sent att hinna ikapp, den är över 1000 sidor lång och det verkar finnas lika många sidor fotnoter som text. Egentligen är det nog precis en sådan där postmodernistisk bok som Manifestförfattarna inte vill skriva! Det känns också som den där boken som amerikaner i en viss ålder tycker att de borde läst, därav projektet antar jag. Men jag kanske skulle gilla den, jag brukar ju gilla att läsa Douglas Coupland och andra som får mig att känna mig lite ung och modern!

Jag skulle behöva ett liknande projekt. På www.tjockaböckerjagredanbordeläst.com skulle vi börja med "På spaning efter den tid som flytt" och sedan ta "Krig och Fred". Det skulle nog räcka till jul.

Alldeles nyss sov han ju som en kattunge på min axel.

Modern: Vi du ha ett Spidermanplåster eller ett med päron och äpplen på?

Sonen (med illa dåld suck): Kan jag inte få ett vanligt plåster?

I storstadsdjungeln

Det är lite tyst här och jag tror faktiskt att jag får skylla på vädret. Barnen har över två veckor kvar till skolstart och sommaren är fortfarande i full gång. Vi har djungelväder igen, sen vi kom hem har vi i princip undvikit att gå ut på dagtid. Häromkvällen vågade vi oss ut och handlade när klockan var över sex och när vi kom hem såg vi ut som Sylvester Stallone i slutet på en Rambofilm, fast vi hade inga skottskador då. Men minst lika svettiga var vi.

Men man vänjer sig, anpassar sig till värmen, drar ner på tempot. Rätt behagligt efter ett tag. Sedan är jag ju forttfarande såpass mycket svensk att jag tycker det känns lyxigt med tropisk hetta, speciellt i slutet på augusti.

Så vi pular lite hemma, jag har också läst Manifestet förstås och hade väl tänkt tycka lite om det (jag antar att mina tre läsare andlöst väntar på vad jag har att säga i frågan?). Det känns lite sent nu och jag tänkte hänvisa till Therese, jag tycker ungefär som hon.

Men sen insåg jag att jag ju nästan skrivit ett manifest själv, eller i alla fall ett upprop här i bloggen! Det rönte inte en enda kommentar! Men iallafall jag menar att manifestet är en reaktion på vad man tycker är en ensidighet i den nutida litteraturutgivningen, svårare än så är det inte. Så jag hoppas att inte alla författare följer reglerna, det vore ju också trist. Men ingen författare sitter väl med det där upptejpat ovanför skärmen?

Om jag kunde skriva romaner skulle de nog inte bryta mot en enda regel. Nytt formspråk skulle jag aldrig komma på tanken att försöka mig på och historiska personer verkar vanskligt. Tänk om Peter Englund sen kommer och säger att man fattat helt fel?(Märker ni hur jag å ena sidan är klädsamt ödmjuk, å andra sidan antyder att om jag skrev en bok skulle PE ägna sin dyrbara tid åt att läsa den?)

Dessutom kan jag inte döma ut varken genren deckare eller romaner byggda på historiska personer (men jag kan ju tycka att de får onödigt stort utrymme). Lagerlöfs "Jerusalem" är en av mina bästa läsupplevelser, just nu är jag sugen på att läsa både om August Palm och Ellen Key och i somras beredde det mig nöje att i hängmattan läsa både "Nattfåk" och "In the Woods". Jag vill inte heller att Oates inte skulle ha skrivit Blonde (hon ger dessutom ut deckare under pseudonym). Men hon har gett ut 67 böcker och "elle a donné" inom berättartradionen, så hon måste ju få diversifiera sig.

Jag kanske är omoralisk men jag har inte något större problem med att döda personer exploateras i skönlitteraturen (nu levande är en annan femma). Jag menar att om romanen är dålig så glöms den snart och är den bra så är vi en bra roman rikare. Men jag har heller ingen storhet i släkten så jag riskerar inget.

Och till sist i en liten parentes kan jag ändå inte låta bli att tycka lite synd om paret Ahndoril. Först kämpar de och skriver, vad jag förstår bra, genomarbetade böcker om historiska personer. Sen vill de ha lite skoj och skriver en deckare i hop som får jättestort genomslag och vips får de veta av sina yngre kollegor att de gjort allt fel! Och i ännu en parentes har jag inget problem med pseudonymer heller, det tycker jag verkligen är upp till den som skriver.

Land of Crazy

Vi tillbringade några timmar i LA i väntan på flyget hem.

Vi hängde lite med Marilyn och Jesus.

Sen kom en stormtruper, Prinsessan Leia, Jokern och Stålmannen och ville vara med på partyt. (Jag vet att nästan alla vänder bort blicken, men i ärlighetens namn gör det dem snarare mer lika originalen, utom möjligen stormtrupern. Barnen tyckte att en gigantisk SpongeBob var bäst).

Vi tänkte att vilket bättre ställe finns det att gå på bio än i Hollywood? Inne på bion satt det den här mannen och spelade orgel innan föreställningen började:




Här är några av de där välbevattnade trädgårdarna i Beverly Hills. Vi snurrade runt där bland villorna och de var verkligen enorma. Efter att ha sett den lyxen kändes det ännu absurdare att se det här reportaget om en gratis klinik som satts upp i en idrottsarena mitt i LA.

Och det leder mig in på dagens riktigt heta ämne: den kommande sjukvårdsreformen (på tal om hur galna man ibland tycker att de är här). Men det får bli ett annat blogginlägg.

Land of Beauty

Jag läste precis i NYT att det var Theodore Roosevelt (den förste Roosevelt alltså) som var ansvarig för att bla Grand Canyon, Yosemite m fl nationalparker blev till och inte förstördes av gruvindustrin. Det ansågs givetvis på sin tid som att den federala staten la sig i staternas interna angelägenheter, argumenten verkar forfarande vara desamma gällande de flesta progressiva åtgärder som staten vill göra här. I vilket fall är jag honom tacksam, och många med mig.

Vi åkte genom Yosemite park och beundrade vackra berg, sjöar och givetvis de berömda Sequoiaträden, de där gigantiska som kan bli uppemot 3000 år. Jag besparar er den obigatoriska bilden av när familjen med gemensamma krafter försöker omfamna en trädstam, men imponerande var de!

Lake Tahoe var ett annat guldkorn, smaragdgrönt, genomskinligt vatten i en insjö högt upp i bergen. Lite som Genèvesjön eller Lac Annecy, fast med söderhavsvatten. Rätt kallt var det dock men paddla kanot gick bra.
Mono Lake
Vi åkte också av en händelse förbi Mono Lake vilket visade sig vara en fågelsjö som inte har något utlopp varvid vattnet har blivit tre gånger saltare än i ett hav. Mono Lake har bildats av vulkaner och speciella stenformationer synns i vattnet och på stranden (tänk er raukar som sticker upp ur en insjö). Vackert och märkligt. Tyvärr är den numera bara en femtedel så stor som den ursprungligen var sen den stora akvedukten till Los Angeles byggdes. Det är ett stort politiskt och biologiskt problem att den folkrika områderna i Kalifornien, som ligger i ett klimat där det snartast skall vara öken, dränerar de omliggande områdena på vatten. De har ju så många trädgårdar i Beverly Hills att vattna!


Kollibri vid Mono Lake.

På vägen ner från Sierra Nevada, bergskedjan som går vid gränsen mellan Kalifornien och Nevada, mot kusten passerade vi ett vackert böljande landskap fullt med rancher och hästar.

Det övergick i ett slättland med odlingar och så kom prärien. Hela förra semestern letade jag efter prärien som jag tänkt mig den, öändliga fält av gulgrönt tätt gräs, och nu hittade jag den.

Även boskapen som var helt obefintliga i indianreservaten fanns här. Sen kom vi ner till kusten.
Big Sur har jag redan nämt.
Vi träffade de här rätt lata gossarna. Det är sjöelefanter.

Vi hade tänkt oss bad och sol i några dagar på stranden norr om Malibu. Tji fick vi, det var knappt 20 grader varmt och genommulet hela tiden. Men det fanns ju pool. Och Fanta till frukost!
The Hoff come back, allt är förlåtet, ni hade ju alltid sol! Det star Rescue på surfbrädan och det sitter faktiskt en kille i tornet och skallrar tänder.

Land of plenty

Vi brukar vara dåliga på att planera våra semestrar i god tid men den här gången tog vi priset. Tre dagar innan vi åkte kunde vi inte ens bestämma oss för vilken kust vi ville till. Av lite olika anledningar blev det till slut Kalifornien där jag aldrig varit tidigare. (En av andledningarna var förhoppning om sol vilket visade sig vara helt fel anledning!)

Vilket ställe! Det kändes som om en hel del av de värsta amerikanska excesserna och extremerna finns där men även en fantastisk natur. Staten är i det närmaste bankrutt men vi fick intrycket att pengarna flödade. Husen, bilarna, brösten och pommes friten är gigantiska. Och jag menar gigantiska.

När man åker Highway one mellan San Fransisco och Los Angeles åker man först genom Big Sur, ett stort skyddat strandområde. Fantastiskt vackert och välbevarat, få diskreta hus, knappt några restauranter, inga stora parkeringsplatser, inga reklamskyltar, inga souvenirshoper och inget skräp. Verkligen vackert, om man t ex jämför med Rivieran är det mycket mer välbevarad natur och obebyggt.

Sedan tar man sig längre söderut och närmar sig Los Angeles och scenariot förändras. Bebyggelsen ökar mer och mer och det är det ena sagoslottet efter det andra. Grekiska kolonner, moderna glaskonstruktioner, askungeslott med tinnar och torn, den ena fantasiskapelsen efter den andra. Många måste ha upp mot 30 rum och man kan ju inte annat än undra vilka som bor i , och har betalat för, alla de här husen.

Och så dessa bilar, jag trodde i min enfald att att Kalifornienborna var miljömedvetna. Ha! Jag har aldrig sett så stora bilar, och så många stora bilar. Alla, unga 20-åriga tjejer, gamla tanter, familjer, har rena monsterbilar som måste dra lika mycket som en buss.

Det syns inte riktigt hur stor den här bilen är, men var normalstora fyrardörrars hyrbil sag ut som en mini Cooper bredvid.

Och brösten, tja de ser helt enkelt knäppa ut. Unga tjejer med ballerinasmala kroppar och jätteboobisar, äldre damer med brunbrända, skrynkliga dekolletage, inte är det vackert inte.

Ihop med den där kroppsfixeringen hör, i något slags knepigt motsatsförhållande, de jättestora pommes friten. Eller den värdelösa kosthållningen. För trots att Kalifornien ända sedan Jane Fondas glansdagar är sundhetsfixerat finns det fortfarande en stark kultur av dålig mathållning. Överallt ser man människor som häller tjocka lager smält ostmassa över chipsen, det finns en gratis läskmaskin till hotellfrukosten och salladen är ofta solkig och indräkt i Rhode Island. Jag gnällde över samma sak efter förra semestern men det känns som om mina barn levt på färgämnen till frukost, konserveringsämnen till lunch och socker och fett till middag. Inte för att de klagar (Fanta till frukost, tänk er!). Men denna restaurangmat i kombination med mycket pick-nick-mat gör att hemmaköket känns välkommet. Det finns givetvis bra restauranger men man ska veta vart man ska gå. Annars räddas man av den etniska maten, vi hittade både thailändskt och japansk även i de mindre orterna uppe i Sierra Nevada och de serverade fräsch, smakrik och nyttig mat.

Men visst är det konstigt att de inte verkar äta grönsaker? Allt växer ju här! Vi såg odlingar av broccoli, jordgubbar, majs, mandelträd, sallad och allt möjligt annat. På en amerikansk matsedel finns det kött, kött, skaldjur, french fries (är det det som ska vara grönsaken?) och jättetrista ceasarsalladen.

Hemma

Nu är vi tillbaka och den här gången är det meningen att vi ska stanna ett tag. Helst vill jag knappt gå utanför dörren. Vi är lite jetlaggade igen, tre timmar åt andra hållet den här gången så vi vaknar sent.

Vi kom hem igår morse, dottern började med att riva ut precis alla leksakerna i sitt rum och sedan leka sig igenom dem en efter en. Sonen drev runt i några timmar och var rastlös men nu har de ett gemensamt gigantiskt legoprojet och leker plötsligt fantastikst bra ihop.

De känns tighta just nu, en sommar med umgänge 24 timmar om dygnet verkar ha gjort dem gott. Vi tyckte också det var skönt att vara samlade hela familjen efter en sommar på olika ort. Tio dagar där vi åt, sov, lekte, badade och och åkte bil tillsammans. Najs, som man säger här.

Vad vad det jag sa!

Vill bara i ärlighetens namn meddela att jag glömde mina joggingskor i Sverige. Häromdagen köpte jag ett par nya som jag sedan glömde på en lunchrestaruang.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mitt undermedvetna, han har verkligen ingen karaktär!

Dessutom befinner jag mig i San Fransisco och här finns det Cable Cars, ett mycket mer civilicerat sätt att transportera sig på.

California Dreaming

Vi drar västerut imorgon bitti klockan 06.00. Köpte biljetterna igår kväll och har bokat första hotellnatten, sen får vi se.

Någon gång ska vi bli en vanlig familj som planerar vår sommarsemester i januari.

Den femte dödssynden

Vi tog på oss våra fancy pants, vilket i mitt fall var en livsfarligt kort klänning, och gick på fin-restaurang igår kväll, vi hade ett jubileum at fira. Vi var i Meatpacking som jag tror jag skrivit om tidigare. Det roliga med det kvarteret är att de slängt upp en 40 chicka och trendiga restauranger och barer plus en gigantisk tjusig Applestore men husen emellan ser ut som de allitd gjort. Grafittiplank, lagerlokaler, smutsiga tegelmurar, utfarter från anonym småindustri osv. Så man sitter på sin chicka resturang och tittar ut på ett par soptunnor och en lastbil. Tänk er Stureplans alla vattenhål transplanterade till Sickla. Fast mitt i stan då.

I vilket fall hade vi väldigt trevligt men jag gjorde misstaget att beställa både förrätt och varmrätt. Efter ett helt år här begår jag kardinalfel nummer ett! Men carpaccio med aragulasallad lät ju inte så mäktigt, och så en seafood risotto som huvudrätt. Men oj vad jag bedrog mig, carpaccio kan visst vara mäktigt, det beror enbart på mängden kött. Dhu! Så efter måltiden höll jag på att somna med näsan i tallriken och halv elva var vi hemma. Jag är ett sådant partyanimal.

Normalt tar vi numera aldrig in mat till barnen, inte ens barnportioner. Två rätter är perfekt för fyra och de knusslar aldrig med att ställa in extra tallrikar och ge en en fin låda att ta hem resterna i (det är aldrig någon som ger det där till hunden, det är ju perfekta lunchlådor!).

Inne på bästa matbloggen "Om jag var din hemmafru" har de en intressant diskussion i kommentarerna om att Sverige även i detta hänsende blir mer och mer amerikaniserat.

Hur Sverige gick från 33 cl Trocadero till 1, 5 liters Colaflaskor med 200 g Esterella Grillchips fredag OCH lördag. Hemma hos oss satt vi alltid och åt lite knäckebröd och drack ett varsitt glas mjölk innan maten så att vi inte skulle äta för mycket sen. När upphörde grillkycklingen räcka till fyra personer och blev en angelägenhet för två?

Enligt den här websiten dricker svenskarna 84,5 liter läsk om året. Det här är en ökning med 185 procent sedan 1980. Dessutom äter vi 55 procent mer godis i dag än för 25 år sedan.

Problem med övervikt och sockerintag är ju inte specifikt för Sverige men tydligen är vi värst:
De flesta andra folk i den industrialiserade världen äter mest choklad, men vi svenskar föredrar sega råttor, Ahlgrens bilar, sockerbitar, svampar av skum och små nappar som består av gelé och socker. Sett till total godiskonsumtion ligger vi tvåa i världen: danskarna är något mer glupska. Men om vi tar bort chokladen och håller oss till det rena sockret har vi en klar och ohotad förstaplats. Inget folk i hela världen äter så mycket sockerkonfektyr som svenskarna.

Är inte det här märkligt? Man kan ju knappast skylla på att information saknas, eller viljan till ett sunt leverne, eller omsorg om barns hälsa.

Vad kommer den här omåttligheten ifrån?

Förövrigt har jag en egen hemmasnickrad idé: Ni vet de där hemska vintermaginfluensorna som plågar Sverige och som inte verkar finnas någon annanstans? Har någon kollat om det finns ett samband? Hur hygieniska är de där godislådorna egentligen? Eller så är det bara ett straff för att man ägnat sig åt frosseri? Jag tror jag är något på spåren här.

Och nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag åt för mycket risotto igår kväll, däremot för den bautapåse Gott och Blandat jag köpte på Arlanda...

Babels sommarstuga

Jag lyssnar på barnen som leker på svenska. De har tillbringat tre veckor i Sverige i en helt svenskspråkig miljö och vips blir det förstaspråket, iallafall för några dagar.

Ni skulle hört dem, mina två och deras tre kusiner som är födda och fortfarande bor i London med svenska föräldrar, på landet hos mormor och morfar. Aldrig har det talats Rinkebysvenska där tidigare! Eller det var det väl inte direkt men ibland låter de verkligen som invandrarbarn: "Kom kompis så går vi!" "Kan jag ha vattencitronen, snälla?" Svar "Ja du kan få, citronvattnet". Ordet "få" kan igen av dem använda (Can I have some water, please? Est-ce que je peux avoir du l'eau s'il te plaît?)och de lägger ofta till ett "snälla" (please, s'il te plaît) som blir lite konstigt ibland. Som om de bönade och bad när de bara försöker vara artiga. Jag sakanr också ett please i svenskan, känner mig ofta oartig innan jag vant mig vid att säga tack hela tiden.

De pratade inte direkt engelska med varandra, det kommer inte naturligt för mina barn i svensk miljö, förutom några ord när de inte kunde översätta. Jag undrar hur det blir nästa år, när mina barns engeska antagligen sitter bättre, kommer de att förstå brittisk/amerikansk engelska? Kommer det att kännas som samma språk eller två olika?

Jag borde blivit lingvist, jag skulle kunnat forska på min egen familj.

Dottern försöker lära sig simma

-Mamma, när man är ett litet frö, innan man föds, hur kan man simma in i mamman? Man är ju sa liten så att man inte ens kan gå. Man måste vara stor för att kunna simma!

Free lunch

Vi vaknar fortfarande tidigt, och svettas. Trots att det tydligen är kallaste sommaren i mannaminne tycker vi det är hett och framförallt fuktigt men någonstans gillar jag det. Jag tittar på bilderna från Sverigesemestern och vi har tjocka tröjor på oss mest hela tiden. Missförstå mig inte, det var en bra semester men efter så mycket friskluft, mygg och kyliga kvällar känns det helt okey med svettig hetta och stadsliv. Faktiskt till och med med barn, de har fått så mycket spring i skogen att jag inte har dåligt samvete och vi har rätt kul här i stan. Men jag skulle nog känna annorlunda om jag inte hade haft privilegiet att skicka ut mina barn på landet såpass länge först.

Igår testade vi en kommunal utomhusbassäng. Det finns 54 stycken i New York och de flesta är helt gratis. När vi kom dit visade det sig att den gratis simskola som tydligen också finns pågick så vi fick vänta någon timme. Vi gick till parken bredvid och dit kom lite slöa men snälla sommarjobbande ungdomar med sällskapaspel, trehjulingar, ritpapper och lunch. New Yorks stads serverar gratis lunch till alla barn som vill under hela sommaren. Ingen bokning, registrering, kollandes av papper utan en stor kylväska ur vilken de delade ut papperspåsar innehållande kalkonmacka, kall mjölchoklad, minimorötter och konserverad persika till den som ville. De barn som får sitt huvudsakliga mål i skolan varje dag kan på detta sätt få mat även under sommaren, och även de barn som är lämnade vind för våg när föräldrarna jobbar. Så har ni en skral semesterkassa kan ni leta reda på en park vid lunchtid...

Först hade jag lite dåligt samvete, vi skulle ju kunnat gå hem och äta men de hade mer mat än det fanns barn i parken. Det var kanske 50 ungar där och mina barn var de enda vita, semester utanför stan är en klass- (och därför även ras-) fråga. I vilket fall blev jag glad åt att se skattepengar spenderas på något vettigt.

Idag blir det sparkcykel i Central Park!

The Pursuit of Hapiness

Är det inte lite fantastiskt att det i den amerikanska konstitutionen står att strävan efter lyckan tillhör människans självklara rättigheter?

We hold these Truths to be self-evident, that all Men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

Jag läste just att det var Benjamin Franklin som var ansvarig för att meningen ändrades från "the pursuit of possessions" till "the pursuit of happiness". Vackert!

Benjamin Franklin verkar ha varit en riktig renässansmänniska, läs mer i länken till wikipedia ovan eller ännu bättre följ artisten Maira Kalmans illustrerade serie om den amerikanska demokratin som publiceras den sista fredagen varje månad i New York Times. Den är jättefin. Jag hittade den via Martin Gelins blogg.


Benjamin Franklins dagsschema. Tänkte börja med det till hösten, under vilken rubrik kan man klämma in "diska"? (klicka på bilden)

I en annan del av världen

Har nu gjort den här resan igen och kommit tillbaka. Vi har landat efter tio timmars försening, sovit en stund och sitter nu i pyamas på taket och ser New York vakna. Känner mig lite kännslomässigt ömhudad efter hemresan, eller bortresan eller vad det nu är, men det känns fantastiskt bra att vara här igen. Och det känns bra att det känns bra om ni förstår vad jag menar. Och jag läser hos Jorun om "Där hemma" och "Här borta" och tänker att jag inte är den enda flyttfågeln.

Jag var två veckor i Sverige och som vanligt var det inte bara ett återseende av landet som jag levde i för tio år sedan utan en nostalgitripp som går längre tillbaka än så. Det känns alltid som jag går i barndom när jag åker till Sverige, delvis beroende på att jag mest bor hos mina föräldrar och inte jobbar, delvis på att det alltid verkar pågå någon form av nostaligfest. Denna gång var det Lillie och Sussie som hade grävts fram och sjöng medley på Allsångsscenen. Jag försökte ignorera att fantastiska Theresa Andersson sjöng på Mosebacke samtidigt som de fortfarande lika blonderade systrarna Oh-Mamade för miljoner TV-tittare. Eller att Jazzfestivalen pågick, var det något på TV från den?

Men det fanns ju nyheter också: Lotta på Liseberg!

Men att sommar-TV är dåligt är ju lite som sig bör, jag försökte tom titta på när de sista överlevarna i Midsummer mördades men där gick min gräns. Annars var det väldigt mycket norskt och danskt på TV tyckte jag?

På tal om nyheter, nu när jag äntligen vant mig vid hoppmattan och Foppatofflan dyker en ny färgglad plastgrej upp: spikmattan. Jag hann se två TV-reklamer och ett Aktuelltinslag om konsumentverksanmälan min första Sverigekväll. Min mamma äger en och jag tycker fortfarande att det låter som något Killinggänget hittat på.

Men jag tittade faktiskt inte bara på TV, jag njöt av vädret också! Eller jag led iallafall inte så mycket även om det var lite väl myggigt. Jag plockade blåbär, sympatisatt på stranden när barnen badade, drack kaffe, åt oförsvarliga mängder korv(grill-, falu- och prickig) och undvek semesterlitteratur jag tagit med mig för att hänge mig åt svenska (rätt mediokra) deckare i hammocken. Och jag sprang, ha,ha! Varje morgon faktiskt så nu ska jag också börja fråga folk hur det går med träningen! Och jag köpte ett par träskor på utförsäljningen bredvid Claes Ohlsson i Insjön, det känns jätteovant att gå i dem.

Barnen är väldigt nöjda med sin sommar, de har har haft två veckor med farmor, farfar och faster vid havet och sedan tre veckor med mormor och morfar, kusiner och sysslingar i Dalaskogen. Idag återerövrar de sina rum och leksaker och de har fem veckor kvar till skolstart.

Här är idag runt 30 grader och HÖG luftfuktighet. Sommaren är inte över på länge än!


På tal om nostalgitripp, vilka vina Vokuhila de har (Vorne kurz hinten lang eller hockeyfrilla på ren svenska)!