fredag 14 december 2007

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 5

Lucia förstås. Det bidde ingen strejk och magsjukan är över så att genom att småspringa istället för att gå hela veckan har vi nästan betat av det som skulle göras. Och till barnens förtjusning kom vi iväg till luciafirandet i svenska kyrkan i går kväll. De tycker det är mysigt med ljusen och gott med varmkorv och jag får mina årliga dos av julsånger. Vi lussade för pappa på morgonen och ikväll ska vi lussa för mormor och morfar via webcam. Sedan räcker det tills nästa år.

Det måste betyda något för den nationella folksjälen att gemene man säkert kan (kunde?) 10-20 sånger utantill som bara handlar om lucia och jul. Oftast en 4-5 verser dessutom. Lägg sedan till sommarpsalmer, allsånger, barnvisor, Alice Tégner, Bellman och Taube så har vi väl den svenska sångskatten. Kultur ska ju definieras av mat och språk men vad gäller Sverige skulle man ju vilja lägga till sången.

Läser i DN att Nacka Musikklasser tar 6000 kronor för ett Luciafirande. Jag vet inte varför jag blir så förvånad, egentligen är det väl inte konstigare att de tjänar pengar till skolresor på detta sätt en bullförsäljning. Jag känner mig gammalmodig men att ta betalt var något som aldrig skulle slagit oss in, mina kompisar och jag, när vi med kalla ben i näbbstövlar under lucialinnet tog bussen till sjukhuset klockan sex. Där hann vi med ett par avdelningar, sedan ett par tåg med skolkören och sedan kyrkan på kvällen förstås.

Jag älskade det, luciatåget. Flickgemenskapen, anspänningen innan entrén, fnissatackerna när man gläntade på dörren till den fullsatta kyrksalen, hett stearin som rinner över handloven, hårbotten som kliar av glitter och så den välkända musiken som tonar in. Lite som en bröllopsmarch varje gång. Vi lärde oss långa verser utantill och sedan skrev vi för säkerhets skull upp dem på ljusmanchetten tillsammans med sångordningen. Det var minst 20 flickor i tåget (jag minns inga stjärngossar) och varje år klättrade man en plats närmare lucian. Vid 14 års ålder var jag tillräckligt lång för att med bästa väninnan bilda paret närmast Lucia, då fick man också förtroendet att läsa de längsta verserna. Nästa år är det min tur!

Den våren flyttade vi.

6 kommentarer:

Karin S sa...

Ja, det har slagit mig med, att så många svenskar faktiskt kan rätt många sångtexter, psalmer, visor osv.
Och att det förmodligen har samma effekt som fransmännens drillande av fabler etc.
Sång och natur och tystnad?
Ny definition på gemensam kultur? Vem säger att fransoserna ska ha tolkningsföreträde?

Charlie Truck sa...

Låter bra! För visst förenar sången de som kan den och utesluter de som inte kan den. Precis som en kultur. Mat kan man ju alltid äta, vare sig man gillar maten eller ej.

Man kanske borde införa
folkskolans sångbok i skolan igen? Annars blir det ju bara Idas sommarvisa och den må vara hur söt den vill, det blir aldrig "Den blomstertid..."

/säger Charlie, 83 år.

Karin S sa...

Mmm, här kommer du in på ett möjligt framtida problem, men än är vi väl inte där? Att svenskarna till slut bara kan barnvisor?

Så länge körsång är en så stor folkrörelse som det är tror jag inte att man behöver frukta det värsta. Taube, Bellman och gänger har antagligen en säkrare framtid än Tegnér, Fröding och Ekelöv - eller vad man nu ska dra till med.

Och det är inte heller det sämsta.

säger Karin, för en gångs skull ungdomligt hoppfull?!

Anonym sa...

Hej i stugan!

Eller vad man säger. Hitkommen via Karins blogg är jag.

Att det sker en förändring över tid, då det gäller visor, sånger, dikter är väl normalt. Men jag tror att förändringen går extra snabbt i Sverige nu. Förmedlarna av det hela (t.ex. förskollärare, lärare, föräldrar) har en många gånger annorlunda repertoar.

Det finns en tydlig ström av "ut med det gamla, in med det nya" över det hela. Tror jag. Min horisont är inte längre fylld av det som kommer det uppväxande släktet till del. Framförallt är ut-strömmen tydlig för mig. Vad in-strömmen egentligen är, vet jag inte riktig. På sina håll könsneutrala visor och sådant, har jag förstått.

Häromdagen träffade jag en fyraåring som höll på att leka med sina fingrar och då körde jag ramsan "tummetott, slikepott ... " för honom. Den hade han aldrig hört. Hans pappa kunde den, men hade inte förmedlat den vidare -- och det är kanske typiskt för i dag. Föräldrarna hinner inte längre med rim, ramsor, sånger och sagoläsning etc. på samma sätt som förr. Väl hemma sätter de barnen framför TV:n, datorn eller pluggar in musik i deras öron. Och det är troligen inte den svenska visskatten som ljuder då ...

Charlie Truck sa...

Karin och Agneta,
Det är väl samma utmaning som för all kultur, hur öppna för det nya utan att slänga allt det gamla på soptippen?

Jag håller med om att förändring givetvis är naturlig och oundviklig. Jag tänker också att jag har svårt att förmedla den samtida kulturen till mina barn för jag lever inte i Sverige, det gamla kan jag ju (mer eller mindre).

Gammal är ju inte heller alltid lika med bra, det finns många smått rasistiska visor som jag gärna stoppar undan i garderoben t ex.

Vad gäller tiden föräldrar/barn tror jag man i Sverige har mycket tid idag både om man jämför med resten av västvärlden och med min generation då föräldraledigheten bara var 3 månader, VAB inte fanns etc. Vad man sen gör med tiden är en annan femma. Mina barn kan nog inte "tummetott" men de kan ju annat som jag inte kunde!

Jag tror jag bestammer mig för att sluta på en optimistisk ton!

Välkommen förresten Agneta!

Anonym sa...

Tack för välkomnandet.

Jag var kanske extra pessimistisk då jag skrev igår. Det könsneutrala kommer sig av att jag vet att dagispersonal går på kurs och får lära sig att om möjligt byta ut han/hon mot den/det i visor eller i alla fall byta från han (som visst förekommer oftare) mot hon, i såväl visor som sagor. Att om ekorren sjunga »hoppa han från tallegren« är förkastligt och bör bytas ut mot «hoppar den från tallegren«. »Lisa tänker sjöman bkli, segla till Jamaica... «

Går det inte att byta ut förpassar man helst visan/sagan till källarvalven. I de valven vilar också allt som har minsta lilla religösa anknytning.

Det var sådant här jag tänkte på. Annars är jag nog optimist också egentligen