Anekdot

Det var ett par år sedan. Restaurant Prinsen, bästa gamla vänninorna på fd stamstället. Efter att ha avhandlat hur vi nu plötsligt blivit de där runt 40-kvinnorna som vi för 15 år sedan himlat med ögonen åt (även om deras Busnel och scarves alt. björkfärgad tältklänning, träsmycken och Gotlandssomrar bytts mot vår generations boots, jeans och Gotlandssomrar) hade vi i princip exakt den diskussion som jag skrev om tidigare.

Vi eldade upp oss mer och mer : "Hur kan hon sälja så mycket, det är ju bara skräp!" Vi enades om att om man nu vore författare (vilket ingen av oss är givetvis, men vi nog alla mycket väl skulle kunna tänka oss, om det inte vore så svårt och jobbigt) så vill man ju ha cred. Men eftersom vi lever på 2000-talet vill man ju ha läsare också. Lösningen är givetvis att göra en Jan Arnald; bestsellers under pseudonym, intellektuella storverk under riktigt namn. (Här måste jag nog lägga in en parentes, jag har lät Arne Dahls deckare med viss behållning men bara kommit 3 sidor i den enda Jan Arnald-bok jag försökt mig på, så jag kanske ska kliva ner från mina höga hästar en stund). Alternativet är givetvis att skriva den stora svenska samtidsromanen, älskad och läst av alla.

I vilket fall så ångade diskussionen på, spydigare och elakare eftersom den framskred. "Och hon då" gapade jag med den vanliga torndönsstämma jag använder för intima samtal. "Hur kan man skriva en hel bok som handlar om vilken koboltblå nyans hjältinnan ska ha på väggarna i restauranten hon öppnar och sedan ligga etta på bestseller-listan vecka efter vecka?". "Precis, och jag har hört... "tog någon annan vid och så fortsatte det en stund. Inte speciellt snällt, men givetvis roligt, tyckte vi.

Plötsligt bleknar vänninan mitt emot mig och pekar lite diskret med huvudet till vänster mot toalettkön.

Sensmoral: Prata aldrig litteratur på restauranter som kan ha författare som gäster. Prinsen är väl i princip Stockholms sämsta val....

Deprimerande

I rest my case!

Litteratur

Jag är inte någon speciellt intellektuell person, eller speciellt bildad. Men jag tycker om att läsa, som så många andra och jag är säkert en rätt genomsnittslig läsare: romaner, biografier, ibland en thriller eller deckare. Mest samtidslitteratur, framförallt svenskt och anglosaxiskt.

Jag växte upp i ett hem där det lästes mycket. Inte Kant och Hegel kanske men väl Sven Delblanc och PO Enqvist. Arbetarförfattare och deckare, romaner på svenska och thrillers på engelska. Jag tror att vi är en rätt stor grupp läsare som inte är så speciellt intresserade av den 27:e boken om någon 30-something, hysterisk storstadsmänniska som shoppar dygnet runt alternativt löser mordgåtor i sin lilla hemstad.

Och då blir man rätt rädd när man läser sådant här.

Är det så illa? Jag har ingen inblick i förlagsvärlden och jag har full förståelse för att det är företag som måste gå med vinst för att kunna investera i nya projekt. Så fungerar en marknadsekonomi och jag har inga problem med det.

Men det känns som om det finns en stor folkbildningsuppgift här som ingen (svenska skolan?) tar tag i (usch jag inser att jag precis i princip skrev "ta tag i den biten" - sorry). Varför kan ingen tala om för svenska läsare att en bok kan både vara kvalitetsmässigt bra och lättillgänglig? Det är inte nödvändigtvis jobbigare att läsa Paul Auster än Liza Marklund (ok kanske om man läser Skriptum men inte Brooklyn Follies).

Och som av en händelse var mitt kvalitetsexempel en amerikansk författare och så kom vi till den andra delen av problemet - utbudet. Tänk om efterfågan finns men inte utbudet ? Så kan de väl ändå inte vara? Visst måste förlagen få in kvalitativa manus?

Bland mina favoritförfattare just nu finns: Paul Auster, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Jonathan Safran Foer, Nick Hornby, Zadie Smith, Monica Ali... Men också Margareta Strömstedt (när skriver hon en roman igen?), Elsie Johansson, Johan Hassan Kemeri...öhh, ehh.... Jag inser att jag inte läser så mycket svensk litteratur längre, och det är inte bara för att jag inte bor i Sverige. Jag läser gärna äldre litteratur, när jag kommer mig för, men samtidslitteratur blir det inte mycket av.

Jag borde väl inte känna igen mig i judisk medelklass på amerikansk östkust men jag tycker det är betydligt roligare att läsa om än om livet som ung kvällstidningskolumnist i Stockholm. Ingen av de författare jag nämt är svårtillgänglig, ofta skriver de bladvändar-spännande. Det värsta är ju att trots det "svenska deckarundret" så behärskar de ju den genren också...

OK, mindre språk -färre författare. Men inte nödvändigtvis sämre väl?

Karin skriver och länkar också om detta.

Översvämning

Jag vet inte vad jag lyckats registrera min email-adress någonstans men de senaste veckorna har min inbox översvämmats av "very special offers only for you".

Just nu vann jag t ex 1 000 000 pund sterling pa det brittiska national lottery, för att inte tala om alla fd afrikanska regeringsmedlemmar som behöver mitt bankkonto för att placera pengar.

Dessutom har vi ju kedjebreven som lovar och hotar med lycka eller olycka om man inte skickar vidare till 10 personer "inom 24 timmar".

Kan inte någon mailbomba med Oscar Wilde-citat eller Tranströmmer-poesi istället, det skulle var mycket mer effektivt.

Babels kaffemaskin

Litauiskan disktuerar animerat på tyska med italienaren.
In kommer svenskan så alla övergår till franska.
Då kommer schweitzaren för sin expresso varvid alla ögonblickligen byter till engelska.

Sådär håller vi på - hela dagarna.

Modersmål

Ord jag använder för sällan:

Rotvälska,
mossbelupen,
beväring,
grötmyndig.

Tiden

Den här veckan har vartit ovanligt händelselös, en sträcka vanliga lite enahanda dagar. Allting går som på sparlåga. En mellan-vecka, ingen röd dag, inget speciellt i almanackan. Det är varmt, kroppen och hjärnan är loja. Veckan har långsamt och stadigt gungat fram mot fredag.

Jag tänker att det är sådana här veckor man längtar efter när olyckan slår till.

Ikväll ska det bli åskväder.

Löpsedlar

En märklig sak här är att det inte finns några kvällstidningar. Det finns kommersiell skval-radio, reality-TV en masse, hur många snaskiga skvaller-veckotidnigar som helst men ingen Aftonbladet, Expressen eller The Sun. Givetvis menar alla fransmän att det beror på att det inte finns läsare till så lågtstående press som man t ex har i England men det har jag svårt att tro.

Däremot finns det flera morgontidningar och en drös veckomagasin av typ Time Magazine. Men de flesta är rätt mesiga och handlar mest om bostadsmarknaden (var är det dyrast att bo i Paris?) eller "avslöjande" reportage om Frimurarna. Ingen har nog tyngden av en "Der Spiegel".

Men man slipper som sagt stirra på orden: chock, kränkt, sprit, skatt, lurad, naken, gråt-attack, sängen, Kungen, Carola och TV när man väntar på tåget.

Gåta:

Vad är det som är blött, kallt, bullrigt, trångt, ohygieniskt, dyrt och som alla under 15 verkar älska?

Svar: äventyrsbad.

Ligger ikväll ohotad etta på listan:
"Saker som jag tror att jag måste göra för att jag är förälder" där det knuffade ner "spela djurmemo med rättvända brickor 17 gånger i rad" utan problem.

Participativ demokrati!

Har Hillary kollat in Ségolènes kampanj tro?

En klänning och en regering och en gammal statsminister

En solklänning blev det, orange, mycket kort. Ser nog mest ut som ett orangt (det ordet går inte att stava rätt), kort, baraxlat tält när jag nu tänker efter. Men solklänning förutsätter solbränna, eller hur? Bruna ben och kanske shorts under, på stranden. Det kan funka...kanske.

Men det var inte det jag skulle skriva utan om det enda som alla pratar om här: regeringsbildningen. Bara 15 ministrar blir det varav hälften (nåja 7 men vi är inte knussliga) kvinnor. Dessutom har tydligen både centerfolk och tom socialister tillfrågats (ok USA-vänliga rätt otrogna socialister som "Läkare utan gränser"-grundaren Kouchner men han har trots allt partibok). Det bidde bara en tumme kvar för högergubbarna... Har någon tipsat JKL?

På tal om det jag kan inte släppa det här med Göran. Vad är det tänkt att han egentligen ska göra?

- Göran det är kundmöte nu, har du förberett briefen?
- Göran, kom igen press releasen måste vara klar till klockan tre, har du ringt Ekot förresten?
- Göran, vad tror du om Blå Bands varumärke? Hur ska vi få kidsen att äta blåbärsoppa? Vasaloppet håller inte längre, vi får göra något jippo på snowboard-SM, tar du det?

Eller ska han bara äta lunch med gamla partikamrater och kränga någon annans agenda? Mer luncher är väl inte vad Göran behöver?

Stil

Jag försöker köpa kläder. Denna gång har jag två regler: inte svart och inte grått. Nu är det vår, vi vill ha färg! Jag blir glad när jag går in i affären. Gult, rött, orange, mycket färg och roliga mönster. Glansiga tyger men svåra modeller. Det är vad jag väljer att kalla dem: svåra modeller. Slankiga saker i en svår längd som är för kort för klänning och för lång till byxor. Modeller som kräver Kate Moss-ben och Kate Moss-rumpa och Kate Moss-nyckelben, Jag har inget av detta. Provar och känner mig som en mycket blek (och mycket hes) Cyndie Peters (inget ont om Cyndie Peters men i blek och hes variant är hon inte lika fin).

Men där hänger ju ett par snygga svarta byxor, man kanske kan få prova iallafall?

Isolering

På tåget står vi tätt, tätt. Min näsa i en kostymärm, någons armbåge i min rygg, någon annans hårstrån kittlar min överarm. Vi står så nära varandra som är fysiskt möjligt och vi undviker omsorgsfullt varandras blickar. Knepet är att ha hörlurar i öronen, eller titta i taket, eller på linje-kartan; "vilken station skulle jag till nu igen?", rynkad koncentrerad panna. Läsa är inte att tänka på, det går inte ens att få upp boken ur väskan.

Allas blickar är inåtvända, den påtvingade fysiska näheten kräver en desto större själslig distans.

Det är trångt, trångt. Vi står långt innanför det naturliga avståndet vi har till en samtalspartner. Men vi samtalar inte, jag är ifred, ensam med mina tankar. Detta är min egentid, min mest privata, jag tänker på vad jag vill, ingen stör mig.

Lördagkväll

En perfekt försommarkväll, motorn mullrar under oss, vi glider upp runt triumfbågen, nerför avenyn. Förbi japanerna utanför affären med de mycket dyra, rätt fula väskorna, den nu presidentbesökta restauranten, turisterna mitt i gatan somt fotograferar med sina telefoner, på andra sidan Mc Donalds och Cartier. Högt och lågt, exklusivt och billigt. Alla verkar vara ute; turister, tonåringar, affärsmän och uteliggare. Eiffeltornet snett bak till höger, runt Place de la Concorde, Assemblée Nationale, Tuilleriträdgarden, en skymt av Louvren, upp mot Place de la Madeleine. Kvällen är ljum och ljus. Operan till vänster, änglarna på taket glänser pråligt.

Marianne Faithfull på bioduken; stark, orubblig, sorgsen. Ingen försommar i ett grått och schabbigt England. Maken säger att England på film alltid verkar vara ett så svårt land att leva i.

Sedan äter vi indiskt innan vi följer den röda lavaströmmen upp mot först en, sedan nästa triumfbåge.

I'll buy the flowers myself....

You're Mrs. Dalloway!

by Virginia Woolf

Your life seems utterly bland and normal to the casual observer, but
inside you are churning with a million tensions and worries. The company you surround
yourself with may be shallow, but their effects upon your reality are tremendously deep.
To stay above water, you must try to act like nothing's wrong, but you know that the
truth is catching up with you. You're not crazy, you're just a little unwell. But no
doctor can help you now.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Det hade ni inte anat, i de lugnaste vatten...

Frizon

Visst, fransk populärmusik kanske inte alltid är den mest nyskapande och motsvarigheten till Idol och liknande TV-program funkar även här. Men det är iallafall helt melodifestival-fritt! Inte en artikel, inte en ton i radio, inte en glimt i TV. Man vet knappt vad det är, en relik från 70-talet som numera bara intresserar fd öststater, väl?

La France 10 points!

Hemma

Sen så kommer man hem och får två bamsekramar och en andfådd låååång historia om en skalbagge. Man sitter sen länge och snusar i en nackgrop och beundrar starka armmuskler och teckningar av sportbilar. Och längtar inte längre någonstans. Detta är ju hemma, där de finns, vare sig det är Timrå eller Timbuktu. Just så enkelt kanske det är.

Hemlängtan

Idag är en sådan dag. En dag när jag kopplar in hörlurarna och lyssnar på Eva Dahlgren och Docenterna, läser bostadsannonser i Stockholmsområdet och skrattar högt åt att Göran Persson ska börja jobba på JKL. Sedan titttar jag mig omkring på jobbet och blir lite ledsen när jag inser att jag inte kan dela mina spydiga kommentarer med någon.

Hemlängtan är märkligt för man vet ofta inte ens vad man längtar efter. Föräldrar och familj givetvis, men jag kan ju faktiskt åka hem och träffa dem. Vänner också, men det börjar bli svårare. Jag flyttade för knappt 7 år sedan, på 7 år händer en hel del, allas liv fortsätter ju. Mina vänner finns givetvis kvar men ingen av oss lever det liv vi då levde. Familjer bildas, barn föds, människor flyttar, någon skiljer sig, alla utvecklas. "Loin des yeux, loin du coeur" säger man på franska, och till viss del är det ju så. Fast det är nog till stor del mitt eget fel. Jag har svårt att upprätthålla nära relationer med männsikor på distans. Men de finns ju där trots allt, vid behov, det vet jag nog innerst inne.

Dessutom, och det här är svårare att förstå, har nog Sverige ändrats. Även om jag läser ledare och debattartiklar så är jag inte en del av landet längre, jag hänger helt enkelt inte med. Sedan har givetvis jag ändrat mig, säkert mer än jag inser. Jag tror att jag längtar efter "det svenska" sättet att leva; jämlikheten, enkelheten, de sociala koderna jag tror att jag kan. Men egentligen vet jag ju inte om jag skulle trivas längre, jag kanske skulle bli en odräglig Anita Ekberg som hela tiden skulle tjata om hur man gör på "kontinenten".

Det är därför det ibland blir jobbigt att åka "hem", det är otäckt att inte känna sig hemma i sitt eget land, sin egen stad. Att vara gäst där man en gång hörde hemma är märkligt, och lite sorgligt.

Men naturen, naturen kan man längta efter utan förbehåll. Hav och skog, ja skog! En riktig skog med gran och tall och mossbelupna stenar. Inte de odefinierbara områden bestående av stora lövträd, ris och stubbar som här kallas skog. Eller att skida fram långsamt i den totala tystnaden och böja huvudet för snötyngda grankvistar... Så tyst tror jag aldrig att det blir här! Kärleken till den svenska naturen måste vara den minsta gemensamma nämnare som förenar alla svenskar vare sig vi bor i Timrå eller Timbuktu.

Nu: Bensin i blodet, dha, dha dha, en ensam man på en moped....

Hälsingland

Till mor.

Flyttfåglar

Våren är här och nu har de krupit fram ur sina gömslen - cyklisterna. Varje söndag långt in i oktober gör de landsvägarna livsfarliga över hela landet. De är obegripligt många och lätt igenkännbara på sina gula, röda, eller flourecerande gula jackor, tajta cykelbyxor, blanka, svettiga flintar, stenhårda lårmuskler och bulliga trivselkaggar. De är till 90% hanar och har bara ett mål -framåt och det fort (för sen blir det lunch!)

Stavgångarna med sina beiga och marinblå vindtygsjackor häckar dock inte på dessa breddgrader utan siktas bara norr om Bornholm.

Presidentval - epilog

Efter sitt första tal som Frankrikes president åkte Frankrikes nya statsöverhuvud direkt till Fouquet's för att fira med några kompisar, däribland Johnny Hallyday givetvis! Som svensk måste man ju småle, tänk er en Fredrik eller Göran som direkt efter ett valresultat, snabbt levererar ett tal och sedan med hela pressen i hälarna (vi så det i direktsänd TV, i alla kanaler) drar till Operabaren för att fira lite med Ulf Lundell. Ibland är det verkligen en annan värld här...

Presidentval - 4e och sista delen

Jo nu har vi en ny president (om det skulle undgått någon). Jag är nog nöjd, tror jag. Iallafall tror jag mer på Sarkozy än på Royal. Jag vill inte ha en kvinna som jag inte tror på och som jag tror skulle blivit en för svag president, dessutom tycker jag hennes politiska program var vagt och typiskt "bättre för alla och storföretagen får betala"-naivt. Och om man ska se det ur feministiskt perspektiv så har vi nog inte nått till stadiet som Françoise Giroud pratade om då en kvinna har rätt att vara lika inkompetent som en man. Varje kvinna i ledande ställning som inte håller måttet ger alltid en massa "var vad det jag sa"-gubbar rätt.

Sarkozys första tal var rätt statsmannamässigt. Han började lite trist med att prata om "lag och ordning" men öppnade upp och pratade om Frankrikes roll på de förtrycktas sida i världen. Han talade ävens speciellt om ansvaret för förtryckta kvinnor vilket var smart tror jag. Nu är det upp till bevis och motbevisa alla belackare som beskriver honom som en ny Bush eller Berluscuoni.

I en av alla dessa debattstudior efteråt så tog Strauss-Kahn (som förlorade det interna valet hos socialisterna men som trots allt var påtänkt som premiärminister om Royal valts) ungefär 2 minuter efter att valresultatet blivit klart avstånd från Royal. Det går fort i politiken! Han är givetvis på språng inför parlamentsvalet som ska hållas i juni och vill driva sin mer socialdemokratiska linje. Inom socialistpartiet verkar verkligen "vem behöver fiender med sådana vänner" gälla.

För mer utförlig info på svenska kan jag rekomemndera Frenchly Speaking.

A night out on the town

Vi har varit barnlösa denna vecka, attgöra-listan såg ut ungefär så här:
1) Träffa vänner,
2) gå på bio,
3) eller ännu hellre teater,
4) tandläkarbesök,
5) äntligen utnyttja presentkort på massage.

Istället har jag passat på att:
1) Stå extra länge och välja mellan olika paprikor i grönsaksdisken,
2) suttit kvar och surfat meningslösheter på jobbet eftersom datorn hemma är paj,
3) tittat ut på det fina sommarkvällsvädret genom smutsigt kontorsfönster och inte velat åka hem för huset är tomt,
4) levt på mackor hela veckan.

Imorgon får jag mitt liv tillbaka, tack och lov.

No 15 minutes

Häromkvällen strosade jag gatan fram när en man kom fram till mig.

- Hej, jag gör ett fotoprojekt med kvinnors fötter, kan jag få fotagrafera dina? Utan skor.

Jag sa nej. Så nu blir det ingen modellkarriär. Zut.

Presidentval 3

STOR TV-debatt mellan Ségo och Sarko igår. Och då menar jag franskt stor, sändes i tio olika kanaler tror jag , vad nu det ska vara bra för. Den pågick i 2,5 timmar och inramades av för- och efter-analysprogram. Mme Royal framstod som väldigt agressiv och jag tycker fortfarande inte att hon egentligen kommer med några konkreta förslag förutom det helt häpnadsväckande att hon vill ha fler poliser. Efter två våldtäkter av kvinnliga poliser så tyckte hon att alla kvinnliga statstjänstemän (eller var det alla kvinnliga poliser?) skulle följas hem av en manlig kollega. Privatanställda får visst fortsätta att lita på pepparsprej.

Sarkozy var sakligare även om jag inte gillar hans ibland lite för tydliga flirtande med le Pen-röstarna.

Kommentarer om debatten hittar ni hos Karin och Jorun.

Lite TV-klipp efter debatten:

Un duel, deux vainqueurs
LEMONDE.FR | 03.05.07

©

Bloggtankar

Har funderat en del över det här verktyget, bloggen. Det är ett så motsägelsefullt uttrycksätt. En offentlig dagbok, är inte det verkligen en "contradiction in terms"? Jag har aldrig skrivit dagbok, tycker det är tråkigt och känns pretentiöst. När jag har försökt så sitter jag bara och granskar vad jag skrivit med kritisk blick hela tiden och det blir varken naturligt eller bra. Med den inställningen borde väl verkligen inte det här vara något för mig, en dagbok som andra förväntas läsa? Nu har jag ju inga läsare än (förutom en som ramlade in av misstag) men man vill ju vara förberedd om man plötsligt skulle få en hel fanclub av studenter i skandinaviska språk i Japan eller något.

Anledningen till att jag vill börja blogga är ju samma som för så många andra utlandssvenskar; jag känner att språket och kulturen ibland känns långt borta, det här blir ett sätt att upprätthålla "det svenska". Rent rationellt är väl de enda som skulle kunna vara intressearade av att läsa här de närmast sörjande och jag borde säkert skriva en ren dagboksblogg om mig och min lilla familj. Men dels vill jag inte riktigt lämna ut alla så här på webben, dels tycker jag ju att det är tråkigt att skriva dagbok (se föregående stycke).

Ett annat grepp är ju givetvis att ha en tema-blogg; mat-blogg, politik-blogg, litteratur-blogg etc. Men jag är ju av födsel och ohejdad vana en sådan extrem generalist så det skulle bli lite tunnt. Egentligen är jag ju en folkskollärare som inte kommit ut ur garderoben, "jag kan lite om väldigt mycket" som en mig närstående dito brukade säga (eller sa han "lite om ingenting"?). En Paris-blogg skulle förstås vara det naturliga men som småbarnsmamma som jobbar heltid så måste jag tillstå att min koll på vad som händer i Paris är något begränsad... En blogg om vilka dubbade amerikanska TV-serier som går klockan 21 varje kväll på fransk TV kanske vore något? En mamma-blogg bara vägrar jag att skriva även om Sveriges mest lästa blogg enbart verkar handla om kejsarsnitt och magsjuka barn.

Sen ska man ju helst vara rolig också. Det finns vissa bloggar som inte just handlar om någonting men är sa bra och kul skrivna så man vill läsa ända. Här har ni en hemmafru som bor i Salt Lake City med man och barn, numera är hennes man också hemmaman för hon får in så mycket reklampengar på sin blogg som handlar om hur hon lever som hemmafru i Salt Lake City...

Ja, inte kom jag fram till mycket. Nu har jag testat att göra inlägg i kategorierna; "trevlig vardagslivsblogg", "lite pretentiös politikblogg", "nonsensblogg om populärkultur", "tips-och länkblogg". Snart kommer nog "nostalgiblogg" ,"parisblogg", "uppfostrabarniutlandetblogg", "två-språkighetsblogg" mm.

Det får nog bli som det blir. Jag får väl skärpa mig den dagen någon börjar läsa här...