Det märks att jag är lite avundsjuk va? I inlägget nedan alltså, på de där framgångsrika kvinnorna som har allt utan dåligt samvete för nåt.
Jag såg ett dokumentärprogram för några år sedan om en kvinnlig barnkirurg i Paris. Hon hade fyra barn eller så hade hon hundratals, beroende på hur man såg det. Hon hade det som Karin beskrev i kommentaren nedan, en heltidsanställd kvinna som var vad vad man i Sverige nog kallade hushållerska. Hon tog hand om allt och hade jobbat åt familjen i trettio år. Hon var av nordafrikanskt ursprung (förstås) och var på ett sätt en del av familjen. "Utan henne hade det aldrig gått" sa mamman, och utan de faktum att familjen bodde fem minter från sjukhuset och hade god ekonomi.
Jag minns för några år sedan att Leo Lagercrantz skrev krönika på krönika i Expressen som alla handlade om vilken usel far hans egen far varit och vilken fantastisk pappa Leo själv var. Pappa Hugo hade aldrig varit på en fotbollsmatch! Pappa Leo däremot hämtade troget på dagis varje dag. Jag minns att jag retade mig så på de där krönikorna, nej pappa Hugo tog hand om sjuka barn istället för att kolla U12s match mot Hagsätra, gör det honom verkligen till en dålig människa, eller ens en dålig far? Krönikorna kändes väldigt narcissistiska och jag tänkte att vissa barn är då aldrig nöjda. Men vad vet jag, kanske har Leo fönekats något för honom ovärderligt.
Samtidigt, i verkligheten, är jag ju inte hjärtkirurg. Om jag vabbar en dag så får det typ konsekvensen att en brochyr skickas till tryckeriet en dag senare. Unviersum håller andan, hur ska det gå! Lite av nöten för mig ligger kanske där, jag blir avundsjuk på männsikor som har yrken och jobb som de uppslukas så av. Det verkar kul! För att mitt dåliga samvete skulle ha en chans att hålla tyst skulle jag nog desstuom behöva jobba med att operera barn eller möjligtvis hitta lösningar mot världssvälten.
Jag har ju precis haft en barnflicka som jobbade över 20 timmar i veckan, jag åkte hemifrån varje dag 07.20 och kom hem runt åtta. Det var inte ett dugg kul. Jag kände mig inte alls som någon high powered karriärkvinna som grejar biffen, jag var bara missnöjd, trött och med dåligt samvete. Delvis för att jag inte trivdes på det jobb jag hade förstås, men också för att det nog inte är något för mig.
I en boklubb jag är med i läste vi precis The Help av Kathryn Stockett som handlar om svarta maids i Mississippi på 60-talet. En tjej hade tagit med sig en amerikanska som är uppvuxen i Jackson, staden som porträtteras i boken. Hon hade inte uppfostrats av någon maid själv, hennes familj var inflyttad och från en annan samhällsklass, men hon sa att det verkligen var hennes klasskamraters uppväxt som beskrivs. Familjerna hade maids som i princip var extramammmor, samtidigt som dessa kvinnor hade egna barn på andra sidan stan. Hon berättade en rad intressanta anekdoter om maids som var med på familjeporträtten, men inte vid julklappsudelningen typ. Och också om den kärlek som ofta fanns mellan maids och familjerna, de knepiga, oklara relationerna. Gamla, pensionerade maids som ibland bor kvar hos familjen när döttrarna tar över jobbet. Intressant, och overkligt, det här har existerat under vår livstid, och gör det än idag. Den stora skillnaden här är ju att mammorna i de här familjerna inte jobbade alls utan typ ägnade sig åt att sköta om sitt hår och någon välgörenhetskommitee. En helt annan socialgrupp, helt andra värderingar, helt andra liv, men samma behov av att en annan kvinna tar över det eviga, kvinnliga ansvaret för barn och hem.
Uppdatering: Jag googlar Hugo Lagercranz och ser att han tydligen är emot att barn under två år går på dagis! Ha, ha, ja, inte är det lätt att få rätsida på de här frågorna...
2 kommentarer:
Mmm, jag har svårt att bli upprörd över den här modellen. En kvinna får alltså betalt för att göra det den andra kvinnan (hon med det tjusigare jobbet) annars skulle ha gjort?
Det finns värre modeller, ja, under förutsättning att det hela innebär någorlunda anständiga villkor osv. De där arma krakarna som har egna barn på andra håll är det nog svårare för. Min svägerska anställde en då 19-årig flicka från Bretagne, hon stannade i tjugo år och sen hann hon gifta sig och bilda egen familj, med ett nödrop...
Men i den svenska synen ingår ju att var och en ska ta hand om sitt, liksom. Möjligen kan kollektiva strukturer överta ansvar, som dagis. Men att man som min svägerska ordnar med "privat alternativ", det godkänns inte. Och (även det moraliska) godkännandet går ju via skattsedeln.
Även om rut väl är ett steg i den riktningen, antar jag. Mot det franska. Fast då i kombination med kollektiva strukturer. Dagis OCH barnflicka.
Flickorna från Bretagne, det verkar ha varit en outsinlig källa till arbetskraft i de parisiska hemmen! I Stockholm kom de väl från Dalarna och Småland, fast kanske några årtionden tidigare.
Nej, jag blir inte heller upprörd, men det finns ju en andledning till att det nog knappast idag finns någon flicka från Bretagna som jobbar 20 år i familj, de flickorna kom senare från Spanien och idag från Afrika.
Men självklart beror det på villkor och möjligheten att sluta, byta jobb, utbilda sig. Bretagnskan har ju inte mer gemensamt med maidsen i Mississippi eller filippinskorna som slavar i Hong Kong än en arbetare på Volvo i Trollhättan har med en indisk sweatshop-arbetare.
Jag håller med om att attityden är annorlunda här, MEN och det är ett stort men, för det vet inte många i Sverige, franska staten har väl satsat minnst lika mycket på den här infrastrukturerna som den svenska? Det finns subventionerade dagis och dagmammor, och barnflickor är avdragsgilla. Dessutom är förskola gratis från tre års ålder. Det finns ingen maxtaxa men avgifterna är inkomstbeprövade.
Det här är en jätestor skillnad mellan Frankrike och de andra stora Europeiska länderna UK och Tyskland. I Frankrike har det bedrivits en medveten politik för att underlätta för kvinnor i arbetslivet och jag har läst att Frankrike har högst procentuellt arbetande kvinnor i Europa (samma brukar hävdas om Sverige, men då ska man inte glömma de långa barnledigheterna då man i Sverige statistiskt arbetar antar jag).
Vi har använt alla system: dagis, dagmamma, barnflicka, förskola. När barnen var riktigt små var jag hemma, sedan föredrog vi dagis. När vi inte fick dagisplats blev det dagmamma. Barnflickor har vi anställt på deltid, för att hämta i skolan så att dagarna inte skulle bli så långa, och på onsdagarna.
Vi har nästan enbart anställt studenter, eller unga tjejer "in between jobs" som barnflickor.(Ett par gånger har vi hittat killar, de blir fler och fler). Alltså inte kvinnor som har det som yrke. Mest för att vi gillar att ha någon ung och energisk som gillar att leka med barnen och vill spela fotboll. Ett tag hade vi en kille som var så barnslig att det kändes som att ha tre barn hemma, men barnen hade skitkul! Nackdelen är att det är stor omsättning, ny person var sjätte månad ungefär. Men vi har flyttat så mycket att det hade blivit ombyten iallfall.
En annan naledning, som jag känner mig mycket mer dubbel inför, är att jag inte ville vara del av ett system där en kvinna har lämnat sina egna barn i Ghana för att försöka skrapa ihop lite pengar genom att ta hand om mina barn 4000 mil bort. Det är väl dubbelmoraliskt av mig, för de här kvinnorna behöver ju jobb, men jag grejar det inte.
Skicka en kommentar