Uppe med tuppen, i bokstavlig bemärkelse. Med tuppen, göken och vad som mâste vara tusentals smâfâglar. Annars är det tyst. Eller det är det ju inte alls men för mitt civilisationsvana öra är det tyst. Egentligen bjuder ju en morgon pâ landet pâ en oändlig mängd ljud. Flugor, fâr, humlor, vindsus, en hund som vaknar med ett skall...
Jag drar pâ mig en klänning och gympaskor, tar i sista stund med en kofta och den behövs faktiskt, vid halv sju är det fortfarande friskt ute. Jag gâr ut och uppför stentrappan i gränden. Högst upp i byn ligger kyrkan som sig bör. Tyvärr är den stängd, sâ trâkigt med lâsta kyrkor, och nu när jag har en kofta och allt att skyla axlarna med. Grinden till kyrkogârden är ocksâ lâst och den verkar helt igenvuxen. En keramikskylt bär en text som lyder ungefär Jesu Christi muerte por notre vida. fast pâ riktig spanska dock, inte pâ min lâtsasspanska.
Jag borde haft kameran med mig, eller kanske inte. Dâ hade min morgonpromeand blivit ett letande efter det mest pittoreska huset, den vackraste utsikten, den gullisgaste vägskylten. Nu njuter jag av morgonen istället och tänker att mina facebookvänner ju inte blir ett dugg lyckligare av att se ännu en bouganvilla i morgonsol i sitt flöde.
Escuela stâr det pâ ännu en keramikskylt och jag tänker att det var nog nâgra âr sedan denna bortglömda by hade en skola. Men det finns en inbjudande bänk i solen pâ den lilla platsen framför. En vidunderlig utsikt över bergen. Guldgula byar glimmar bland tallar och cypresser. Olivträd pâ terassodlingar, och sâ alla dessa stenmurar. Ibland tror jag att stenmurarna är det tydligaste tecknet pâ människans envetna strävan att tygla naturen, att skapa ordning och civilisation, att överleva. Hur mänga stenar har släpats av männsikohänder under ârtusendena? Och nu när vi inte behöver släpa sten längre, vad gör vi med vâr tid?
Nâgra dagar i det jag pâ den här bloggen brukar kalla den bibliska naturen, första gângen jag sâg sâdna här landskap mäste jag ha hunnit blivit vuxen, men jag hade ju hört om lammen som sov i olivträdens skugga i söndagskolan redan innan jag kunde prata. Jag har aldrig sett oljeberget men jag tänker mig det sâhär; gulbrunt hârt gräs, stenbumlingar, cypresser och magra killingar.
Pâ alla dörrar hänger kärvar av torkade gräs och blommor, undrar vad det är fär en sed, har de haft en fest? Ett par dyra hotell och restauranger ligger diskret inhysta i husen här uppe, hoppas de har nâgra kunder! Det är alldeles för lugnt för att vara högsäsong, pâ vârt hotell bor det max tio gäster, det kan ju aldrig gâ runt. I hamnarna ligger det outhyrda bâtar, terasserna är halvtomma. Visserligen har vi gjort vârt bästa för att ta oss till den minst besökta delen av Mallorca men om det finns tio restauranter i en liten hamn mâste de ju vara fyllda nâgaon gâng pâ âret för att föda sina ägare, eller? Och om de stâr halvtomma i juli med engelsmän och tyskar pâ semester hur ska det gâ i september ?
Till salu-skyltar syns och lite här och var, men sâ kanske det alltid är. När vi kikar i en fastighetsmäklares fönster verkar allt väldigt dyrt, husen kostar som runt Paris, bâtuthyrarna har heller inte sänkt sina priser och momsen har idagarna höjts. Hur ska det här gâ?
Nu öppnar frukosten snart, jag har hunnnit ett varv runt byn, de första cyklisterna har susat förbi i sina färgglada syntetmaterial, morgonjoggarna böjar vakna. Jag tänker pâ den vindlande bergsvägen upp hit och att det nog gjorde rätt i att starta tidigt. Och forfarande hittar folk hit, och kanske unnar sig relativt välbeställda nordeuropeer nâgra dagar i solen denna regniga sommar.
För sol har iallafall sydeuropa. I mängder.
Jag drar pâ mig en klänning och gympaskor, tar i sista stund med en kofta och den behövs faktiskt, vid halv sju är det fortfarande friskt ute. Jag gâr ut och uppför stentrappan i gränden. Högst upp i byn ligger kyrkan som sig bör. Tyvärr är den stängd, sâ trâkigt med lâsta kyrkor, och nu när jag har en kofta och allt att skyla axlarna med. Grinden till kyrkogârden är ocksâ lâst och den verkar helt igenvuxen. En keramikskylt bär en text som lyder ungefär Jesu Christi muerte por notre vida. fast pâ riktig spanska dock, inte pâ min lâtsasspanska.
Jag borde haft kameran med mig, eller kanske inte. Dâ hade min morgonpromeand blivit ett letande efter det mest pittoreska huset, den vackraste utsikten, den gullisgaste vägskylten. Nu njuter jag av morgonen istället och tänker att mina facebookvänner ju inte blir ett dugg lyckligare av att se ännu en bouganvilla i morgonsol i sitt flöde.
Escuela stâr det pâ ännu en keramikskylt och jag tänker att det var nog nâgra âr sedan denna bortglömda by hade en skola. Men det finns en inbjudande bänk i solen pâ den lilla platsen framför. En vidunderlig utsikt över bergen. Guldgula byar glimmar bland tallar och cypresser. Olivträd pâ terassodlingar, och sâ alla dessa stenmurar. Ibland tror jag att stenmurarna är det tydligaste tecknet pâ människans envetna strävan att tygla naturen, att skapa ordning och civilisation, att överleva. Hur mänga stenar har släpats av männsikohänder under ârtusendena? Och nu när vi inte behöver släpa sten längre, vad gör vi med vâr tid?
Nâgra dagar i det jag pâ den här bloggen brukar kalla den bibliska naturen, första gângen jag sâg sâdna här landskap mäste jag ha hunnit blivit vuxen, men jag hade ju hört om lammen som sov i olivträdens skugga i söndagskolan redan innan jag kunde prata. Jag har aldrig sett oljeberget men jag tänker mig det sâhär; gulbrunt hârt gräs, stenbumlingar, cypresser och magra killingar.
Pâ alla dörrar hänger kärvar av torkade gräs och blommor, undrar vad det är fär en sed, har de haft en fest? Ett par dyra hotell och restauranger ligger diskret inhysta i husen här uppe, hoppas de har nâgra kunder! Det är alldeles för lugnt för att vara högsäsong, pâ vârt hotell bor det max tio gäster, det kan ju aldrig gâ runt. I hamnarna ligger det outhyrda bâtar, terasserna är halvtomma. Visserligen har vi gjort vârt bästa för att ta oss till den minst besökta delen av Mallorca men om det finns tio restauranter i en liten hamn mâste de ju vara fyllda nâgaon gâng pâ âret för att föda sina ägare, eller? Och om de stâr halvtomma i juli med engelsmän och tyskar pâ semester hur ska det gâ i september ?
Till salu-skyltar syns och lite här och var, men sâ kanske det alltid är. När vi kikar i en fastighetsmäklares fönster verkar allt väldigt dyrt, husen kostar som runt Paris, bâtuthyrarna har heller inte sänkt sina priser och momsen har idagarna höjts. Hur ska det här gâ?
Nu öppnar frukosten snart, jag har hunnnit ett varv runt byn, de första cyklisterna har susat förbi i sina färgglada syntetmaterial, morgonjoggarna böjar vakna. Jag tänker pâ den vindlande bergsvägen upp hit och att det nog gjorde rätt i att starta tidigt. Och forfarande hittar folk hit, och kanske unnar sig relativt välbeställda nordeuropeer nâgra dagar i solen denna regniga sommar.
För sol har iallafall sydeuropa. I mängder.
3 kommentarer:
Fina beskrivningar! Mallis alltså - tänk att den ron finns där med.
Skönt att du skippade de eviga jag-var-här-bilderna.
Finfint.
OM du i hemlighet vill tala om var du var någonstans så hoppas jag att du har min mejladress, för jag skulle gärna vilja veta. Önskar att åka en höstveckända till Mallorca, George Sand och så där.
Gabrielle,
Tack! Vi lät (nästan) prislistan pâ flygen bestämma resmâl men här är vackrare ân jag kunnat föreställa mig.
Annannan,
Vi bor i Orient, jag kan skicka dig hotelladress och lite utförligare beskrivningar. Deia och är fint och Soller. Igâr var vi i Valdemossa, där George Sand levde med Chopin. Dâr var det mer turister men i oktober är det nog lugnt.
Ett resmâl jag kan rekomendera, speciellt om man hyr bil och tar sig runt i bergen. Fina vandringsleder finns tydligen ocksâ, jag tycker det är för varmt nu men i oktober är nog det perfekt.
Skicka en kommentar