söndag 29 april 2012

Mina drömmars stad

Sonen gör sitt "Dead American Project" om Henry Ford. Nä, projektet heter inte så utan "Famous American" men eftersom reglerna är att den valda personen inte bara ska vara berömd utan även avliden, så kallas det givetvis Dead American Project.

Man brukar ju säga att amerikaner är historielösa. Men jag uppfattar dem som mycket intresserade av historia, bara det är amerikansk historia. Och visst, USA är nästan en hel kontinent, men deras historia är ju så kort! I september börjar 11-åringen högstadiet och han fortsätter med sin fransk/amerikanska skolgång. Han går i en vanlig kommunal fransk skola men 6 timmar i veckan (ungefär 25% av undervisningstiden) har han amerikanska lärare, pedagogik, klasskompisar och läroplan. Av de sex lektionerna är fyra i engelska språket (litteratur, grammatik, stavning, uppsattsskrivande...) och två historia. I den franska delen har han bara en historielektion i veckan. Det betyder alltså att han på en lektion ska lära sig om allt från greker och romare till medeltiden, franska revolutionen, 30-åriga kriget, kolonialismen, industrialiseringen, världskrigen..? Förhoppningsvis tar det inte alltihopa samma år. Samtidigt har han två timmar i veckan att gå igenom 200 år i USA, han kommer att lära sig varenda slag i inbördeskriget!

Men tillbaka till Henry Ford. Av en händelse klickade jag i morse in på en av de bloggar jag följer lite av och till, jag tror jag länkat till den tidigare. Den skrivs av en ung hemmapappa, numera även fotograf och föreläsare, i Detroit. Han är inflyttad och skriver intressant om denna fascinerande stad, dess problem och framförallt mycket om (av)urbanisering och arkitektur. I det senaste inlägget börjar han med att berätta en rad intressanta saker om Henry Ford för att sedan vidga tankegångarna till ett mycket fint inlägg om städers utveckling och människors parallellt utvecklade fåfänga längtan efter det genuina, det småskaliga, småstaden "som den var förr". Han berättar bl a att Henry Ford grundade ett slags Skansen utanför Detroit med byggnader (riktiga eller kopior) från 1890-talet. Dvs det Amerika han "förstörde" genom att massproducera billiga bilar, höja sina arbetares löner till fem dollar om dagen så att de hade råd att köpa bilarna de tillverkade och på så sätt ge dem möjlighet att pendla till jobbet och alltså flytta från innerstadens smuts och larm ut i förortens grönska. De sökte den idyll de trodde deras föräldrar haft i småstäderna, men istället för att flytta från staden flyttade staden med dem genom det "urban sprawl" (vad är det svenska uttrycket?) vi nu alla känner till med stormarknader, IKEA-varuhus, oändliga parkeringar och motorvägar. Idag, efter bilindustrins kollaps, är Detroits centrum så övergivet att naturen tagit över igen och det blivit grönare än förorterna. (Klicka på feral houses  och lost neighborhouds)

Och så dansar vi i cirklen ett varv till.

En anekdot har en speciellt ironisk twist: det hus där Hery Ford hade sin första verkstad förstördes och ersattes med en storstilat utsmyckad biograf. Ford som var mycket frustrerad att han inte kunnat rädda detta hus till sitt "Skansen" fick veta att huset inte förstörts utan vridits ett kvarts varv och nu vette mot en sidogata (!). Han rusade iväg till den nya ägaren för att köpa tillbaka delar från det ursprungliga huset, tyvärr gick det bara att återanvända tegelstenar från grannens väggar i tvillinghuset men han köpte dem iallafall, transporterade dem till sin låtsasstad och införlivade dem i den kopia av sin första verkstad han nu byggt där. Biografen stängdes när innerstaden avfolkades och är nu parkeringshus. Så nu står det Fordbilar parkerade i den biosalong som byggdes där Henry Ford hade sin ursprungliga verkstad.

Hans inlägg är långt men det är värt att läsa! Jag skrev också för nästan på dagen fyra år sedan om mitt enda, korta, oväntade besök i Detroit, i det inlägget finns en länk till mycket vackra bilder därifrån.

Jag tycker urbansiering och stadsplanering är intressant, jag kan ingenting om det men det måste vara mycket svårt. Se bara på slussendebatten i Sverige. Vad ska man bevera i en stad? Vad är "eviga värden", byggnader eller gatustråk som borde förbli intakta? Eller är det bara ett nostalgiskt "Skansen-tänkande"? Hur förnyar man en stad utan att slänga ut baby med badvattnet? Vad hade man gjort med Klarakvarteren idag? Förvandlat dem till vräkiga loft för de där människorna som befolkar DNs bostadsbilaga? Inte hade de fattiga hantverkarna (eller deras nutida motsvarigheter, de invandrade kioskägarna) haft råd att bo eller verka där, det är ett som är säkert. Är gentrifiering en naturlag?

En annan intressant artikel från New York Times, Jungleand, handlar om the lower 9th ward, en del av New Orleans som blivit helt förvildad efter en annan sorts katastrof än den i Detroit, orkanen Katrina. Även här har naturen tagit tillbaka en hel stadsdel på bara några år.

Inga kommentarer: