Så här ser min sida för podcasts ut i iTunes. Några program följer jag avsnitt för avsnitt, några när andan faller på och några lyssnar jag aldrig på. Jag tittade på den här i morse och insåg att det mest fanns amerikanska och brittiska program, en del franska och nästan inga svenska längre. Ett tag följde jag både svensk radio och TV men det har fallit bort i någon mer eller mindre medveten prioritering i min mediakonsumtion. Jag tittar nästan aldrig på svt play längre, jag har aldrig sett Skavlan, knappt sett Babel och skulle aldrig komma på tanken att sätta på datorn för att se På tåget eller Mellon.
Jag läser däremot nästan enbart svenska bloggar och följer mest svenskar på twitter. Bloggarna tycker jag om, och det är ungefär samma tio bloggar jag följt de senaste åren. Twitter däremot grejar jag inte riktigt. Jag följer en blandning av journalister, kulturmänniskor och några jag känner men jag lyckas aldrig bli en del av konversationen. Det blir underhållning, jag skrattar åt folks tweets, och information, jag hittar länkar till intressanta artiklar men för mig blir det sällan diskussion. De få gånger jag försökt diskutera har jag antingen inte fått gensvar eller fått så aggresivt mothugg att jag gav upp direkt. Ibland störs jag också av oversharingen, somiga känner verkligen ett behov av att berätta ALLT. Ibland är det intressant men ofta blir det väldigt navelskådande och poserande. Men det största problemet är nog att jag sällan berörs av diskussionsämnena, de känns för långt borta. I och för sig tror jag många använder twitter enbart som en informationskanal, så jag får kanske nöja mig med det.
Jag läser aldrig kvällstidningarna och surfar in på DN eller Svenskan kanske ett par gånger i veckan. Jag har svårare och svårare att relatera till de upprörda kulturartiklarna. Hen ? Jamen det är väl praktiskt med ett pronomen som kan betyda både hon och han om man inte vet könet på en person. Vad finns att bråka om? Och varför måste det nödvändigtvis vara ett feministiskt statement att använda det? Då intresserar mig något mer det politiska: projektet med utförsäjning av det som jag trodde var välfärdsstatens grundstenar (vård, omsorg), mysteriet att man i ett så rikt land och med så lång skolgång verkar lära sig mindre och mindre i skolan, de märkligt inhumana utvisningsbesluten som aldrig verkar upphöra. Men också det som faktiskt går bra, ekonomin t ex. Vet inte om man i Sverige inser hur mycket rikare man är än större delen av Europa, Sverige ligger återigen i topp. Det borde alltså finnas skattepengar till både det ena och det andra, vilket inte riktigt märks i debatten.
Med det minskande intresset för Sverige borde jag ju ha utrymme för det franska, men det går trögt. Presidentvalskampanjen är ju i full swing och jag har så otroligt svårt att tycka att det är intressant. Och efter de fruktansvädra händelserna i Toulouse blev det ju etter värre. Alla kandidaterna förklarade unisont att man inte skulle untyttja tragedin i politiska syften, och så vände de sig till nästa mikrofon och gjorde precis det. Sarkozy vinner ju på det här förstås, han var president när det hände och polisen fick ju fatt på gärningsmannen snabbt vilket ger honom credd. Men socialisten Holland pratar nu också mycket om säkerhet, den gröna Eva Joly vill avskeda högsta polisledningen typ för att de inte arresterat gärningsmannen innan han gjorde brottet (en något udda åsikt av en fd domare) och nu kan ju bara tänka er vilken Field day Marine Le Pen har. Hon kan nu utan komplex säga saker som att det väller terrorister in över Frankrikes gränser varje dag, verkligen écœurant som man säger här. Jag kan inte lyssna på henne, jag blir faktiskt illamående och måste byta kanal. Och det är ju givetvis inte så man motarbetar högerextremismen.
Nu kan ju inte jag rösta, jag har inte frankst medborgarskap, och en del av mig tycker det är lite skönt för jag vet faktiskt inte vem som skulle få min röst. Det vet jag inte riktigt i Sverige heller längre och jag är ju knappast ensam om detta velande. Jag gillar verkligen inte slentrianmässigt politikerförakt, jag vill gärna tro att de vill väl, att de tror på sina idéer. Men ibland blir det omöjligt att inte se de flesta som makthungriga opportunister. I Sverige dessutom obildade, makthungriga opportunister. Eller i bästa fall kompromissande velingar. Man vad har vi för val? Vem var det nu som sa något om att demokrati är det sämsta statsskicket förutom om man överväger alternativen?
2 kommentarer:
Det var en bra och välskriven text! Jag hade precis samma upplevelse av Twitter som du, innan jag helt enkelt gjorde det radikala och tog bort mitt konto. Så slipper man surfa in där och stå som ett fån och lyssna på dem som pratar, högt för sig själva eller i något slags gemensamhetsbekräftande kommunikation med andra likasinnade.
De ilskna kulturdebatterna måste vara helt obegripliga utifrån. Hen kan jag hålla med om är ett praktiskt pronomen, men tyvärr ack så infekterat av diskussionen om ett postmodernt kön. Att det egentligen inte finns män och kvinnor utan bara konstruktioner av kön som implicerar maktförhållanden.
Ack ja, utförsäljningarna och Carema-skandaler. Vi håller på och monterar ned det som alla andra europeiska länder ser på med avund, vår generella välfärd.
När man inte ens har traditionen eller vanan, som i flera andra sydeuropeiska länder, att ta hand om nära och kära och ringa familjen och släktingar flera gånger i veckan för att höra hur de mår, då riskerar det här landet bli ett riktigt dåligt land att leva och dö i.
Tack Anna, och kul att du hittat hit!
När jag läste texten dagen efter jag skrivit den tänkte jag nästan raderaa alltihop för det var så otroligt spretigt; twitter och politik och svenskhet i en enda röra. Men nu får den stå kvar, det är väl så här det ser ut i mitt huvud.
Twitterläsning är lite masochistiskt faktiskt. Ibland börjar alla diskutera någon releasefest eller har helt privata dialoger inför öppen ridå och då känner jag mig som en stalker. På något stt tänkte jag att jag skulle kunna känna pulsen på sammhällssamtalet i Sverige men jag tror jag får en skev bild.
Jo, kulturdebatterna som alltid, enbart handlar om kön börjar man ju tröttna rätt rejält på. Och då tycke jag ändå att det kan vara intressant att diskutera feministikska frågeställningar. Men VARJE kulturdebatt behöver kanske inte ha den vinkeln? Men det finns något intressant i att "världens mes jämlika land" har så infekterade icke-diskussioner i ämnet. Jag skulle vilja se en jämförande studie om "feministdebatter" i t ex Tyskland och Frankrike. Ser de likadana ut? Behandlar de samma ämnen?
Skicka en kommentar