...lanserade SvD igår en ny artikelserie om "svenskheten". Den första artikeln är det blekaste och mest intetsägande jag läst i ämnet på länge. "Svenskar känner sig ligga kuturellt närmare amerikaner än marockaner!" Really? Har författaren glömt var amerikanerna kom ifrån ursprungligen? "Det kan vara svårt att känna sig svensk om man inte är vit!" Undrar om det krävdes många års studerande i kritiska vithetstudier (har ni hört om den forskningsgrenen tidigare? Är det etnologi?) för att komma fram till det? "Det räcker inte med att vara medborgare för att känna sig som svensk!" Nähä. Och sedan slänger det in en grej om svenska utvandrade kvinnor som inte verkar riktigt ha med ämnet att göra. Typ mitt intervjuobjekt forksar om det här också så jag petar in det så jag kommer upp till antalet ord jag måste leverera.
Dagens artikel var mycket bättre (och skriven av en annan journalist). Den intervjuar också någon som har något att säga i ämnet. Jag känner igen mycket fast jag ju ser fransk ut (vit men brunhårig). Så fort jag öppnar munnen hörs det att jag är utlänning och jag tar på mig det utanförskapet varje dag. Jag tror att det i mitt fall ligger mest hos mig själv, jag definierar mig ständigt som icke-fransk. Det är också en bekväm hållning, jag behöver inte känna ansvar för det som inte fungerar i detta samhälle, jag behöver inte skämmas för Algerietkriget, behandligen av Romer eller DSKs eskapader.
Jag tror att svenskhet är svårt att tillskanska sig om man inte har det hemifrån, Sverige är fortfarande ett homogent samhälle och definitionen snäv (även om intervjuobjektet här tycker att Sverige är heterogent). Jag tror att vi alla som är uppväxta i Sverige vet precis. Man känner i ryggmärgen om något känns svenskt eller inte. Man brukar ju skämta om att enbart i Sverige kan ordet osvensk vara en komplimang. Själva det skämtet säger något om vad svenskhet är, lite jante, men bara så att det är klädsamt. Det som i sådana fall anses vara osvenskt har redan införlivats med det svenska. Barnen är ju med på festen "precis som i Italien", folk tillbringar fyra timmar med söndagsmiddagen "precis som i Frankrike". Men den som sätter sig bredvid någon på bussen och snackar är inte osvensk, hen är obehaglig.
Det finns ett kulturellt grundvatten i Sverige som delas av de allra flesta som kallar sig svenskar. Ibland är det kristallklart och friskt (kärleken till naturen, jämställdhetssträvan, omsorgen om barn) ibland grumligare (rädslan för att vara annorlunda än sin granne, en viss inskränkthet och självgodhet, isolation från omvärlden), ibland verkar det sina (förlusten av folkbildningsidealet, nedmonteringen av välfärdssamhället, immigrationspolitiken) och ibland rinner det på (fler och fler engagerade, närvarande fäder, självförtroende och oberoende hos ungdomar, reslust, entreprenöranda).
Det där grundvattnet dricker jag än, och kommer förmodligen att dricka hela livet. Kanske blandar jag bara vin i vattnet numera.
Dagens artikel var mycket bättre (och skriven av en annan journalist). Den intervjuar också någon som har något att säga i ämnet. Jag känner igen mycket fast jag ju ser fransk ut (vit men brunhårig). Så fort jag öppnar munnen hörs det att jag är utlänning och jag tar på mig det utanförskapet varje dag. Jag tror att det i mitt fall ligger mest hos mig själv, jag definierar mig ständigt som icke-fransk. Det är också en bekväm hållning, jag behöver inte känna ansvar för det som inte fungerar i detta samhälle, jag behöver inte skämmas för Algerietkriget, behandligen av Romer eller DSKs eskapader.
Jag tror att svenskhet är svårt att tillskanska sig om man inte har det hemifrån, Sverige är fortfarande ett homogent samhälle och definitionen snäv (även om intervjuobjektet här tycker att Sverige är heterogent). Jag tror att vi alla som är uppväxta i Sverige vet precis. Man känner i ryggmärgen om något känns svenskt eller inte. Man brukar ju skämta om att enbart i Sverige kan ordet osvensk vara en komplimang. Själva det skämtet säger något om vad svenskhet är, lite jante, men bara så att det är klädsamt. Det som i sådana fall anses vara osvenskt har redan införlivats med det svenska. Barnen är ju med på festen "precis som i Italien", folk tillbringar fyra timmar med söndagsmiddagen "precis som i Frankrike". Men den som sätter sig bredvid någon på bussen och snackar är inte osvensk, hen är obehaglig.
Det finns ett kulturellt grundvatten i Sverige som delas av de allra flesta som kallar sig svenskar. Ibland är det kristallklart och friskt (kärleken till naturen, jämställdhetssträvan, omsorgen om barn) ibland grumligare (rädslan för att vara annorlunda än sin granne, en viss inskränkthet och självgodhet, isolation från omvärlden), ibland verkar det sina (förlusten av folkbildningsidealet, nedmonteringen av välfärdssamhället, immigrationspolitiken) och ibland rinner det på (fler och fler engagerade, närvarande fäder, självförtroende och oberoende hos ungdomar, reslust, entreprenöranda).
Det där grundvattnet dricker jag än, och kommer förmodligen att dricka hela livet. Kanske blandar jag bara vin i vattnet numera.
4 kommentarer:
Två sista styckena, fullträff!
Men jag förbehåller oss rätten att faktiskt inte riktigt förstå oss på det där med huruvida man kan ta till sig svenskhet. Vi kan ju känna på hur det är att försöka (eller inte) bli fransk, amerikansk, portugisisk osv, men just att bli svensk kan vi faktiskt inte prova, det blev vi som barn och utan minsta eftertanke.
Grejen är, har jag kommit fram till, att de allra flesta känner sig mer eller mindre utanför. Läste nyliten Leif GW Perssons självbiografiska bok, den handlade om klassresa, både vad gäller bildning och socialt.
Och så umgicks han med engelska lorder och de sa något nedsättande om arbetare och han kände sig milt uttryckt främmande.
Men det gör vi ju allihop, då och då. Ibland blir jag lite trött på det där, jag kände mig främmande i Sverige redan INNAN jag flyttade därifrån, inte oavbrutet, men då och då. Och nu? Samma sak, både här och där, men heller inte det oavbrutet.
Och jag vet inte om det är sådär jätteintressant att hålla på att ringa in vad den där svenskheten består i, inte för oss som lämnat den i alla fall, det ter sig, för mig, mest som navelskåderi, ärligt talat.
Men jag gillade din text, Charlie.
Dina paragrafer om grundvattnet är jättefina. Efter det finns inte sâ mycket mer att lägga till.
Allt gott.
Tack för fina kommentarer. Jag blir också lite trött på att älta detta, men (precis som du Karin:), kan jag inte låta bli att peta på sårskorpan!
Skicka en kommentar