söndag 15 april 2012

Den goda modern är det nya svarta

Min gynekolog är en dam i sina bästa år, jag skulle tippa 60+. Gråhårig, elegant på ett nedtonat sätt, kolugn, vänlig men aldrig intim. Hon jobbar privat i ett Haussmannhus i elfte arrondissementet. Väntrummet ser ut som väntrum gör här; en tjusig men lite sliten skinnsoffa, glasbord, Elle och Le Courrier International på bordet. Läkare i privatmottagningar har aldrig vit rock, och vore det inte för gynstolen skulle det kunna vara ett advokatkontor. Hon har små handskrivna kort som patientfiler, smått, smått skriver hon och viker ihop i ett slags kartotek. Hur mycket smärta och glädje kan ett kartotek rymma?

Jag har diskuterat några av mitt livs lyckligaste och olyckligaste händelser över hennes skrivbord.  Hon lyssnar neutralt, förstående men alltid lite distanserat. Aldrig att hon skulle lägga en hand på min arm, eller ha en åsikt om mina val. En gång sa hon till mig "Ni är verkligen svenska ni, ni klagar aldrig". Sättet hon sa det på gjorde att det kändes som den allra finaste komplimang man kunde få av fröken i skolan, jag hade fått bästa betyg, jag var inte en gnällspik.

Hon får mig att tänka på Elisabeth Badinter, och andra som jag ser som en viss typ av fransk kvinna som nu börjar komma i övre medelåldern. Francoise Giroud, Simone Veil..., ja det finns förstås en hel rad farmgångsrika kvinnor som föddes under första delen av förra århundrandet. De var de som stod på barrikaderna, eller iallafall bröt mönstren. De är högutbildade, ofta från priviligerade miljöer och de har JOBBAT. Jobbat, jobbat, jobbat, gift sig, fött en rad barn och sedan jobbat jobbat jobbat. Iallafall är det det intryck jag får. Det har nog funnits barnflickor och städerskor, för fäderna var nog knappast så närvarande. Jag läste ett citat någon gång (kan för allt i världen inte minnas av vem) som gick ut på  att om allt annat föll samman (kärlek, familj...) så hade man iallafall jobbet. Man bet ihop och så jobbade man lite till. De verkar stentuffa de här kvinnorna, de gör svåra val och man får intrycket att de aldrig vänder sig om för att se om de gjorde rätt. Ibland kan jag bli avundsjuk, jag har inte en så tydlig yrkesidentitet, har aldrig varit så passionerad inför mitt jobb.

Elisabeth Badinter känner ni kanske till. Hon är en av Frankrikes rikaste kvinnor (genom arv) och erkänd författare, professor, filosof och feminist. Hon är gift med Robert Badinter, fd justitieminister och mannen bakom bl a  avskaffandet av dödsstraffet i Frankrike (och direkt inser jag att hon säkert skulle avsky att man talade om hennes man  när man presenterar henne :). Hennes senaste bok har precis kommit ut i USA. Jag har inte läst den, (så nu gör jag en bloggklassiker skriver om saker jag egentligen inte vet något om, men det gör ju journalister utan att skämmas i tidningarna hela tiden så...) men om jag förstår propåerna rätt så menar hon att så fort samhället till slut accepterade att kvinnor inte bara skulle finnas där för sina män, utan kan ha ett eget yrkesliv och helt enkelt ett eget liv, så dök som ett brev på posten kraven på att ägna en stor del av sitt liv åt barnen upp.

Att vara En God Hustru ersattes av att vara En God Moder. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man ju kunna tänka att det fanns en plan här... En intressant aspekt som den amerikanska kommentaren här tar upp är att konservativa kvinnor, kvinnor som tycker att kvinnor SKA ha huvudansvar för hem och barn, sällan pratar om långamning t ex. Det är istället vänsterns kvinnor, feministerna, som själva verkar sätta normen att kvinnor ska vara helt tillgängliga för sina barn. Minns ni Nina Björks kommentar om att det gör ont i magen att lämna på dagis? Snacka om att lägga till ett ton på kvinnors dåliga samvete (jag lovar, betydligt färre män tar åt sig av vad Nina Björk säger).

Jag hittar inte motsvarande kvinnor i Sverige. De här kvinnorna finns ofta till höger i det politiska spektrumet, feminismen i Sverige har ju varit väldigt vänsterpräglad.  Schyman, Tiina Rosengren, Boëthius, njäe de är alla yngre och mer till vänster.  Möjligtvis kan Ebba Witt-Brattström vara en yngre svensk motsvarighet. Badinter skriver om saker som jag upplever som helt tabu i Sverige. Att i världens mest jämnställda land hävda att lång föräldraledighet och lång ammning hindrar kvinnors framgång och professionella utveckling känns som Newsmillsharakiri. Badinter menar alltså att vi idag (igen) ställer oresonliga krav på kvinnor och kväser deras möjligheter att helt vara egna personer. Enligt logiken borde ju att vara emot amning funka väl ihop med den svenska feminismens ideal om delat föräldraansvar men det känns som en helt ogångbar hållning i Sverige idag.

Men papporna då? I Sverige är ju svaret på att ha kakan och äta upp den att båda föräldrarna tar sitt ansvar. Fine. Jag tror också att det är en stor del av lösningen. Men sen ser man på statistiken att av Sverige börs-VD ar är 7% kvinnor. Det betyder 93% män det. Inte många pappadagar där inte om jag får gissa. Antalet kvinnliga professorer är ju också ebarmligt lågt, men det ser bättre ut där man enkelt kan  styra politiskt dvs bland generaldirektörer och politiker.

Men vadå, man har väl barn för att man vill ta hand om dem? Lyckan ligger väl inte i en VD-post? Jovisst och nej, självklart inte. Badinter provocerar mig med, jag som precis sagt upp mig av bl a den anledningen att jag inte hade tillräckligt mycket tid för mina barn. Kvinnor som i tid och otid deklarer att de inte skulle stå ut två veckor i hemmet utan jobb för det skulle bli så långtråkigt retar livet ur mig (vem har sagt att allt ska va så himla kul jämt?). Jag har svårt för renodlad "om mamma är glad är barnet glad"-logik. Det är inte svårt att föreställa sig Badinter och hennes gelikar som iskalla, franska klichemödrar. Men jag kan också förstå hennes frustration.

Min mormor jobbade hemma på sin fars gård till hon var 28 utan lön. Hennes lärare bad hennes pappa låta henne gå vidare i skolan men han sa nej, det var onödigt för hon var flicka. Så det blev bara sex års skolgång. Hur gammal var hon då hon slutade skolan, 12? Hon jobbade alltså gratis för mat och husrum från 12-28 års ålder. Inga egna pengar, inget eget hem, ingen utbildning. När hon var 28 gifte hon sig med morfar. Jag minns solkart hur min mormor sa till mig (efter att hon frågat om jag förlovat mig än :), men du har fått utbildning, det är bra att ni utbildar er ni flickor! Jag hade så viljat utbilda mig!

Om jag var i min gynekologs, eller Elisabeth Badinters, ålder kanske jag också skulle vara frusterad med denna generation 20-30 åringar som vill amma i två år och sedan se hur det blir med jobb, karriär och sånt. Jag kan förstå att de kan se det som om deras döttrar och dotterdöttrar kastar bort åratals kamp för samma ideal som deras mödrar hade. Att vara en god mor är det nya en god hustru.

Jag tror inte att lösningen nödvändigtvis är spädbarnsdagis och barnflickor. Jag tror faktiskt inte att det finns någon riktig lösning. Jag tror att ju mer båda föräldrarna delar på ansvaret, ju bättre. Jag tror att ju fler flexibla, subventionerade möjligheter till dagmammor, förskolor, dagis, nattdagis etc. det finns ju bättre. Men att idag låtsas att det inte har någon betydelse om man är hemma totalt 2, 3, 4 år med barn, eller att man vabbar flera dagar i månaden är att stoppa huvudet i sanden. Självklart har det betydelse för ens karriärutveckling. Man kan välja det, man kan dela på det med maken eller man kan välja bort det (förutsatt att man har ekonomiska förutsättningar att välja alls). Själv har jag gjort en kombination av alla tre valen under olika perioder. Men man ska vara medveten om att man gör val som har konsekvenser. Och framförallt sluta hacka på de som gör andra val än de man själv gjort!

7 kommentarer:

Signe sa...

Det här var intressant.

Charlie Truck sa...

Tack Signe! Det vore kul att veta lite mer hur du tänker, du som lever mitt i småbarnsåren i Sverige.

Karin S sa...

Ja, den sorten har jag också stött på. Det jag gillar med den är att den inte, till skillnad från svenska kvinnor, tror att man kan få allt. De här fruntimren ordnar sina liv helt utan medverkan av pappan till barnen i fråga. I regel är lösningen en heltidsanställd människa som gör allt det en hemmafru (eller barnledig, då) person gör.

De brukar ju också ha ett inte helt oväsentligt uteliv, teater, middagar, helger på landet osv.

Min svägerska är ett exempel (en av dem, vill säga), enda skillnaden är att hon aldrig är särskilt välklädd. (Jag har aldrig fattat varför.) En gång efter att vi träffat henne muttrade min man: "Men hon kunde väl ha kostat på sig en schamponering i alla fall." Och det var sant att hon hade väldigt smutsigt hår. Men det är liksom den enda (skönhets)fläcken.

Nu är barnen vuxna. De har alltså vuxit upp med en massa proffs, barnflickan som var heltidsanställd, lärare av olika slag (tennis, matlagning, you name it), ralleys, lika mondänt liv som föräldrarna - och mamman hade ju det övergripande ansvaret, pappan en rätt stor del av det ekonomiska. Men man kan inte säga att de suttit där och lärt dem allt från att bre mackor till att checka in på flygplatsen. Snarare tvärtom.
Och barnen är hur trevliga, välanpassade och normalt lyckliga som helst.
Så kan det också gå.

Charlie Truck sa...

Jo, precis. Det är nog inget liv för vår familj, men jag har samma erfarenhet som du, att barnen inte nödvändigtvis blir kriminella, missanpassade eller ens har dålig kontakt med föräldrarna.

Däremot finns det ju en hel del vuxna barn som klagar på att deras föräldrar inte hade tid med dem, å andra sidan finns det ju en massa anledningar till att vara missnöjd med sina föräldrar även om de fanns på plats heltid.

Men jag undrar om inte de här kvinnorna faktiskt tycker att de fått allt, de verkar på ett beundransvärt/skrämmande sätt renons på dåligt samvete. De verkar inte sakna att de inte lärt barnen bre mackor. Eller är det bara en fasad?

Samtidigt kan jag inte tro att det kan vara bra att leja ut föräldraskapet för mycket.

Ang. din svägerska gör hon kanske en prioritering, den grej hon inte hinner/orkar med är självunerhåll? Men det är ovanligt, framföraäält i det här landet, i den typen av sammhälskrets.

Karin S sa...

Ja, man kan undra. Vad gäller svenskor så erkänner de ju först väldigt sent i livet att det var dumt att inte träffa barnen, typ. Tänker på någon intervju med Susanne Osten jag läste för länge sen.

Fransyskorna... ja, de hade ju liksom jobbet. Även min gynekolog har gjort samma sak. Dessutom bildat två familjer, tre barn med varje karl, hon har själv fött dem. (Jamen så många, sa jag. Varför, om du bara jobbar, sa jag inte.) Ja, jag tycker ju att en familj ska ha tre barn, sa hon. Och han (den andre mannen) hade inga.

Men hon medger i och för sig att hon har dålig kontakt med den första kullen. Fast hon verkar inte särskilt ledsen för det.

Och är det något hon gör så är det jobbar.

Ja, min svägerska prioriterar inte sig själv. Och hon är dessutom väldigt trevlig, kanske just därför.

Charlie Truck sa...

Jag börjar gilla din svägerska:) För en uppfattning som finns som kvinnor som arbetar så här mycket är ju att de är självupptagna. Men de här kvinnorna kanske inte är självuptagna alls, det är snarare så att de är upptagna av det som ligger utanför dem själva och den egna familjen? Det stora livet istallet för det lilla.

Men det är klart en hel del självbekräftelse kan man ju får genom professionell framgång.

Men nog verkar det sorgligt ändå att ha fött så många barn och så inte riktigt njuta frukterna av det? Har man inte bra kontakt med vuxna barn har man det kanske inte med barnbarn heller? Och varför tre, för att de ska ha syskon eftersom mamma inte finns där?

Susanne Osten, ja konstnärer, författare och skådisar av olika slag är ju också människor som ibland går helt in i sitt jobb. Man tänker ju mest på män som negligerar sina familjer men det finns ju en del kända kvinnor (Thorvall, Myrdal...). Har man 6 föreställningar på Dramaten i veckan kan man ju inte natta barn. Jag brukar täka på kockar och restaurangpersonal, hur gör de när
de har småbarn? Och politiker förstås.

Ida sa...

Mycket intressant inlägg.

Jag är gift med en fransman men vi bor i just nu i Sverige och har småbarn. Intrycket som jag har fått är att i Frankrike så gör man ett klarare val, i alla fall mer tydligt än i Sverige när man skaffar barn (ok det här är en generalisering). Fortsätter man att jobba efter att ha fått barn i Frankrike så förväntas man göra just det (annars blir man hemmafru)- i Sverige är det få som lämnar arbetslivet formellt sett men i realiteten har checkat ut (borta flera år med barn för man måste ta ut all föräldraledighet och mannen är ju för viktigt på hans jobb för att göra det) och det eviga vabbandet. Normen att amma och amma länge är ju också mycket starkare än i Frankrike, allt det här gör, tror jag, att man som yrkesaktiv kvinna med barn har ganska olika förväntning från omvärlden att förhålla sig till i Sverige jämfört med Frankrike.