Exodus revisited

Återigen:

Ibland känns det som om man kan ha två attityder som utlandssvensk.

Antingen längtar man tillbaka till Sverige mest hela tiden. Man kan ha bott utomlands länge men strävar hela tiden hem, eller efter det man minns/vill minnas av Sverige. Man irriterar sig på det mesta i det nya landet; skolan är för elitistisk, grannarna för snobbiga, vintern för regnig, trafiken för hemsk, svärmor för katolsk. Man kanske är ingift i det nya landet och har kanske flyttat/blivit kvar på grund av kärlek till en partner, inte kärlek till landet. Man har inga direkta planer på att flytta hem mer än i fantasin. Det är alltid ett "omöjligt" alternativ. I ens förklaringvärld är exodusen orsaken till det mesta som inte fungerar i ens liv; misslyckad karriär, otrevlig förlossningsupplevelse, dåliga skolresultat, isolering. You name it.

Eller så vill man absolut inte tillbaka. Man har flyttat till något, funnit något man kanske saknade i Sverige. Eller så har man bara skapat sig ett liv där man råkade hamna. Men ofta verkar det resultera i att man resonerar tvärt om; ingeting är bra i Sverige längre. Allt blir sämre och sämre och tack och lov att jag hann undan i tid! Hemflytt är givetvis inget alternativ.

Jag själv har periodvis haft båda attityderna men oftast känner jag mig mittemellan mina länder. Jag har använt bilden av skillsmässobarn förut. Jag står där mellan hötapparna. Ibland avskyr jag mamma och ibland pappa. Ibland båda. Och samtidigt älskar jag ju givetvis båda (eller alla tre nurå i den moderna storfamilj som mina flyttar skapat). De är alla en del av mig.

Den första attityden är givetvis ingen lösning. Antingen får man ju ta sig i kragen och se till att komma tillbaka till Sverige, eller se sig om om det som inte fungerar kan lösas ändå. Att leva motströms mot hela det samhälle som omger en, och som ens partner och barn tillhör blir ensamt och kontraproduktivt.

Men måste man då hamna i attityd två? Måste man revoltera mot mamma, måste man klippa av navelsträngen?  Det kanske är oundvikligt, ibland blir jag så otroligt irriterad på vissa svenska företeelser som jag ser som just svenska. Likt en tonårsdotter tycker jag knappt att Sverige gör något rätt, ja ibland är hon rent pinsam. Jag tror att problemet är att jag inte ser hela bilden, jag har t ex helt slutat läsa Expressen, Aftonbladet och Newsmill för bilden det ger av Sverige ju är helt knäpp. Man måste kanske bo i Sverige så att man hör andra röster än medierösterna för att få lite motvikt. Nu blir allt andrahandsupplysningar.

Sedan är det väl en del av ett sorgearbete. Man har ju förlorat mamma trots allt. Och man får aldrig tillbaka relationen man hade till henne igen, vare sig man flyttar tillbaka eller inte. Man har helt enkelt en annan typ av relation. Frågan är, hur kan den relationen se ut då?