Maybe I went a bit overboard with that decluttering thing?

Fyra månader till, det klarar vi!

Sommaren kom bevisligen förra året och även året innan . Hav förtröstan!

My new hood

Ett torg, ett kafé, en rottingstol, en grand creme. Man kan leva här också. Helt klart.

A la maison

Jag är fortfarande helt "sonné", snurrig, av jetlagen. Och av flytten antar jag. Vi har några konstiga men inte obehagliga dagar här. Försöker göra huset någorlunda beboligt. Handlar kylskåp, tvättmaskin, spis, dammsugare och strykjärn som vore de grönsaker. Vi bestämmer oss snabbt, har inte tid att tjafsa och fundera så mycket. Försöker vara rationella och hitta rätt balans kvalitet/pris. Inköpslistorna är långa; sophink, mopp, hårtork, dörrmatta, TV, duschdraperi. Vi har ju vetat hela tiden att vi skulle behöva köpa allt det här när vi kommer tillbaka, det ingår ju sas i "kalkylen" men det känns ändå lite osunt att tokshoppa såhär, trots att det ju bara är bassaker i ett normalhem, inte Poggenphol direkt. Badrumsskåp, galgar, kastrull, kaffemuggar, salladsskål. Blir övermätt och orkar inte ta så många mer köpbeslut nu. Satt för några timmar sedan på golvet i ett Castorama och tittade på 50 duschmunstycken. Är det menigen att jag ska ha en åsikt om vilket duschmunstycke jag vill ha? Det kändes övermäktigt.

När vi inte handlar pratar vi med byråkrater och servicemänniskor på telefon eller face to face. Bank, arbetsförmedling, kommun, kabelbolag och mobiloperatör. De är mer eller mindre hjälpsamma. Dessutom åker vi tillbaka och byter en del av de inköp vi just gjort. Men det ingår ju liksom i övningen.

Och så njuter jag av matavdelningen på det Monoprix jag har tvärs över gatan. Yogurtavdelningen! Vinpriserna! Scharkuteridisken! Fiskdisken! Osten! Det är helt klart lättare att hitta kvalitetsmat till bra pris här än i New York. Dessutom har vi minst fyra bagerier inom gångavstånd och en matmarknad 20 meter hemifrån två morgnar i veckan. Jag ser fram emot att få mitt kylskåp levererat imorgon förmiddag!

Nu ska jag krypa ner på min luftmadrass igen. Bonne Nuit!

Hur var det nu, var det verkligen vägen som var mödan värd?

Ligger nu här igen på en luftmadrass is ett tomt hus på en ny adress. Det är så märkligt att flytta, iallafall så här långt, vi byter ju liv. Igen. Känner mig bortkopplad, bredvid mig själv, rätt nöjd men lite förvirrad. Jetlaggen hjälper ju också till.

Allt har gått bra, flyttgubbarna kom i fredags morse, jag köpte neskaffe och försökte hålla barnen ur vägen. Det var svinkallt och vi gick till jättetråkiga lekparken där det var snösörja, där monterade de äntligen ner byggställningarna från bygget som pågått där så länge vi bott här. Det var ju så dags nu.  Till slut frös vi så att vi gick och såg Avatar som sonen redan sett. Det var några konstiga dagar innan flyget gick söndag kväll. En hel del städning och ärenden att göra men samtidigt stunder av total sysslolöshet, när vi inte riktigt hade någonstans att ta vägen. Inget hem.  Som tur var hade vi fått låna en lägenhet av några snälla vänner. Så fin utsikt hade vi våra sista dagar i NYC.

Pga tur med biljettprislotteriet flög vi lyxflyg, stolar som kunde omvandlas till riktiga sängar. Barnen tyckte det var jättekul. Vi flög rakt över Manhattan vid takeoff och det låg där som ett guldskimrande juvelsmycke mitt på den svarta sammetsnattsklänningen. Vi såg Empire State, Chrysler, Central Parks svarta ruta och sonen påstod att han såg vårt hus (nja). Lite knep det till i hjärtat alltid. Vi lovade varandra att komma tillbaka. Snart.

Vid framkomsten tog det sendvanliga två timmar att få en hyrbil som var så stor som den vi beställt. Vi hade löjligt mycket bagage, 10 incheckade och 6 handbagage. Man har väl lärt sig av Amerikanerna, de har så där mycket bagage för en weekend på Bahamas! Men vårt flyttlass tar sex veckor så den här gången har vi packat lite handdukar, lakan, köksgrejor och annat bra-att-ha.

Vi körde direkt till Normandie med barnen, de har febrarilov och stannar hos farmor och farfar ett tag. Sedan tillbaka för att få nycklarna till nya huset. Sedan en sväng till Carrefour för att köpa en TV eftersom kabelkillen skulle komma tisdag morgon. Och en transformator till luftmadrasspumpen. Jag hade ett ögonblick av lätt förtvivlan när jag travade runt med min kundvagn och inte kunde hitta någon transformator och klockan var fem minuter i stängning. I sista stund hittade jag en pump och det kändes som om jag med nöd och näppe undvikit en smärre naturkatastrof.

Den dan var rätt lång. Fördelen var att man sov rätt bra även på luftmadrass.

Allvarligt problem

Jag har inget kaffe kvar, använde sista skrapet till morgonens kopp. Jag kan ju inte köpa en hel burk kaffe för två dagar. Men jag kan väl inte heller förväntas flyttpacka och städa UTAN KAFFE? Tanken svindlar.

VAD GÖRA?

/Panic in the pantry

FDay -2

Posten för eftersänding -check,
Frälsis med 2 kassar urvuxet -check,
läkarbesök -check,
kemtvätten -check,
UPS med Amazonretur -check,
apoteket -check,
skicka papper till skolan i Frankrike -check,
mutlunch på Mc Donalds -check (för att muta uttråkade barn alltså)
ringa samtal som glömts bort i tre dagar -check,
rensa medicinskåp -check,
svara (försenat) på ett antal email -nja,
packa åt barnen -har tagit fram väskorna,
packa åt mig själv -nattens projekt.

Ungeför så här ser mina dagar ut sedan någon vecka tillbaka, dessutom leker jag soccermom och har kompisar över på playdates i parti och minut för att kompensera bristande sportlovsaktivitet.

Någon sa att en flytt är det mest stressande man kan vara med om förutom en nära anhörigs död. Det tror jag inte ett dugg på. Jag tror att arbetslöshet, skilsmässa, sjukdom plus en hel massa annat är mer stressande. MEN visst är man uppe i varv. På fredag kommer flyttgubbarna och vi flyger på söndag. Allt kommer ju att gå bra, det gör ju det till slut för det mesta. Det värsta som kan hända är att man glömmer avboka någon grej eller missar att ta med sig något men det mesta går ju att köpa-fixa på annat sätt.

Precis som sist flyttar vi ju snabbare än vårt bohag. Sist fick vi vänta fem månader på flyttlasset men den här gången hoppas vi att det bara ska ta sex veckor. Vi har packat ska packa en resväska med lite köks och hushållsgrejer och så ska vi låna på plats. Det gör mig inget att campa lite, det svåra är att komma ihåg vad vi måste ta med oss i väskorna, papper och sådant an kan behöva för skola och den franska byråkratin.

Men på det hela taget känns det okey nu. Det känns skönt att vi åker snart, väntetider är aldrig bra, nu vill jag boa in mig på nya stället, skaffa vanor coh lära mig hitta.

Men nog kommer vi att sakna den här crazy stan.

Lära för livet

Dottern som just fyllt sex idag:

- What did you learn in college to be, like a normal person?
- Du menar en vuxen?
- No, a normal person, how did you learn like, to go by yourself outside? And be normal.
- Det lärde jag mig inte i skolan, man lär sig genom att leva, att bli äldre.
- But HOW?

Och var lär man sig att svara på sexåringars frågor?

Läs relaterat hos Suziluz.

Wherever I lay my hat

Jag läser på Peter Englunds blogg om ett tal av dramatikern Ralf Långbacka, där han redovisade sin skepsis mot all identitetspolitik, utan istället pläderade för vår rätt till olika men kompletterande jag. Han talade själv om sina olika identiteter: finsk, svensk, tysk, rysk.

För en tid sedan var jag ute och åt middag med tre svenska kvinnor. Eller svenska och svenska förresten. En har bott i USA i 25 år, hon är gift med en libanes uppväxt i Frankrike, hennes ena dotter är gift med en amerikansk jude av östeuropeiskt ursprung och den andra med en amerikan med irländskt-katolskt påbrå. Den andra kvinnan har bott här i fem år, efter några år i London och är gift med en svensk-iranier (invandrad till Sverige som barn), den tredje har svenska föräldrar men har bott hela sitt liv i USA förutom en tid i Egypten, hon ska nu flytta till Lund och plugga.

Så där satt vi fyra svenska kvinnor i New York och diskuterade Mellanöstern och hur det är att vara gift in i en sekulariserad, emigrerad iransk familj och att kristna libaneser nästan är mer franska än libanesiska (fast bara nästan). Vi pratade Sverige också förstås, och barn, och kulturarv, och språk.

Det mest slående var nog att alla var så nöjda, appropå mitt klagande över utlandssvenskar nedan. Ja, tänk så livet blivit, vem hade kunnat tro det? Men det blev rätt bra trots allt, och vilken rikedom i erfarenheter, kulturskatter, traditioner. Man jämkar förstås, och ger avkall ibland, men man får ju så mycket!

Mina nyårslöften har jag redan brutit, i den mån jag hade några, det ingår ju nästan i konceptet. Men inför flytten har jag en rad föresatser. En av dem är nog att försöka komma till den här punkten. Att sluta se flyttarna och de multipla kulturerna som något jobbigt utan att "embrace them" som man säger här. "Gilla läget" kanske man kan säga på svenska, fast jag söker en mer aktiv term. Ta till mig det som blivit mitt liv, äga det. Jag jag är både svenska och parisiska och tom kanske New York-bo,  på en gång.  Tänk vilken tur jag har!

Man kanske skulle höja ambitionen?

Läser på Wikipedia om John Smith, engelsmannen som etablerade den första brittiska bosättningen i Amerika.

Vid 16 stack han till sjöss, blev mercenär för fransmän och holländare, senare i tur och ordning pirat, handelsman och kapten hos Habsburgarna där han duellerade och högg huvudet av tre turkar. För det blev han adlad av en transylvansk prins, efter det sårad i ett bråk med tartarer och såld som slav till en turkisk adelsman som gav honom som gåva till en konstantinopilsk matrona som blev förälskad i honom. Han flydde via Krim genom det Polsk-Lithuanska riket (?), Europa och Nordafrika för att åtarvända till England år 1604.

Är ni med? Då var han 27 och hade alltså inte ens börjat med upptäckresandet!

Han följde med en expedition till Virginia, blev anklagad för myteri på resan över men blev så småningom  ledare för den första engelska kolonin i Amerika. Där överlevde han svält, vattenbrist och dåligt väder. De krigade i flera omgångar med indianstammen Powhatans och inte mindre än två gånger räddades hans liv av hövdingens dotter Pocahontas. Iallafall om vi ska tro Johan Smith, ingen har konfimerat vad som hände. Slutligen återvände han till England efter att ha skadats av en explosion. Pocahontas gifte sig (eller giftes bort med) en engelsman och slutade även hon sitt liv i England.

Lever vi inte otroligt tråkiga liv här i det 21a århundradet?

Snowday

Idag har vi ett EPIC, HISTORICAL snöoväder. Det betyder normal, mellansvensk snöyra. Mer slaskigt än braskigt och snö som letar sig innnanför kragen.

Skolan är stängd och jag som slutade jobba för en dryg vecka sedan njuter av att det inte är stressande, vi har kompisar här också, jag vet ju hur jobbiga de där skolstängningarna är när man jobbar. Så vi bakar brownies och tittar på snön genom fönstren, rätt mysigt.

Annars far jag mest trunt på dagarna och försöker hinna se, eller se om en del inna flytten. Har hunnit gå på MoMA, The Met och Whitney den senaste veckan. Så nu har jag sett Monets näckrosor här innan jag åker och ser desamma (fast andra tavlor då) i Paris. Impressionisterna hittar man var man går, var man sitter och var man står. Om ni måste välja museum om ni kommer hit så satsa på The Metropolitan, otroligt stort och med mycket fantastiskt att se.

The Whitney hade stängt tre våningar av fem när jag där så det var lite surt. Men jag såg en videoinstallation. En del bestod av en absurd kortfilm som handlade om brittiska flyktingar som med fara för livet försökte ta in i ett afrikanskt land via hemliga gångar. Man fick bl a se en intervju som en immigrationsbyråkrat höll med en papperslös britt. Ett så enkelt grepp, att byta perspektiv, var rätt effektivt. "Var kommer du ifrån", "En liten ort i Surrey som heter Reading", "Är det säkert det? Vore det upp till mig skulle vi ta emot er allihop, jag har sett hur det ser ut hos er, jag förstår att ni vill bort.  Men det finns inte plats för alla som vill komma" säger den svarta kvinnan med tjock accent från södra Afrika. "Det finns ingen framtid för er här. Förresten vad äter ni egentligen in Surrey?"

Tips!

Nu tipsar jag om Frontline igen, dokumentärprogrammen på PBS, den statliga TV-kanalen. Nu ett program om vårt nya on-line liv, The Digital Nation. Den behandar ämnet brett; skolan (skolor som har hela pedagogiken byggd på dataspel), spelvärlden (skapar de mer eller mindre isolering?), det virtuella kontoret (IBM har sina möten i Second Life) och militären (dronepiloterna som sitter vid skrivbordet och släpper bomber och dataspelen de använder som reryteringsverktyg).

Citatet jag minns: "Technology isn't good or bad, it's complicated and powerful"

Värt att titta på här! Klicka gärna runt på websiten också.

Ja, jo alltså

Vi ska flytta tillbaka till Frankrike om ni inte förstått det redan. Därav samma gamla bloggpost härunder som jag nog skrivit minst fem gånger tidigare. Själva flyttandet drar igång samma gamla tankar som jag aldrig får någon riktig rätsida på.

Men, det känns på det hela taget bra, och det är vårt beslut, vi har inte blivit tvingade. Därmed inte sagt att det varit ett lätt beslut.

Det hela har gått rätt snabbt och flyttlasset går om knappt tre veckor. Så nu håller jag på att ta adjö av min bonuspappa New York för att fortsätta metaforen från föregående inlägg. Bonuspappan som haft den lyxiga rollen att göra roliga grejer med mig utan något större ansvar. Som jag kan ha en lättsam relation till, som jag inte har en historia med. Men som jag samtidigt nog har en rätt ytlig relation till. Men vars energi och exotism tilltalar mig.

Idag har jag gjort en pilgrimsvandring till mitt favoritfik som ligger bredvid det hotell vi bodde på när vi kom den heta sommaren 08. 88 Orchard, ett tips om ni har vägarna förbi.

Exodus revisited

Återigen:

Ibland känns det som om man kan ha två attityder som utlandssvensk.

Antingen längtar man tillbaka till Sverige mest hela tiden. Man kan ha bott utomlands länge men strävar hela tiden hem, eller efter det man minns/vill minnas av Sverige. Man irriterar sig på det mesta i det nya landet; skolan är för elitistisk, grannarna för snobbiga, vintern för regnig, trafiken för hemsk, svärmor för katolsk. Man kanske är ingift i det nya landet och har kanske flyttat/blivit kvar på grund av kärlek till en partner, inte kärlek till landet. Man har inga direkta planer på att flytta hem mer än i fantasin. Det är alltid ett "omöjligt" alternativ. I ens förklaringvärld är exodusen orsaken till det mesta som inte fungerar i ens liv; misslyckad karriär, otrevlig förlossningsupplevelse, dåliga skolresultat, isolering. You name it.

Eller så vill man absolut inte tillbaka. Man har flyttat till något, funnit något man kanske saknade i Sverige. Eller så har man bara skapat sig ett liv där man råkade hamna. Men ofta verkar det resultera i att man resonerar tvärt om; ingeting är bra i Sverige längre. Allt blir sämre och sämre och tack och lov att jag hann undan i tid! Hemflytt är givetvis inget alternativ.

Jag själv har periodvis haft båda attityderna men oftast känner jag mig mittemellan mina länder. Jag har använt bilden av skillsmässobarn förut. Jag står där mellan hötapparna. Ibland avskyr jag mamma och ibland pappa. Ibland båda. Och samtidigt älskar jag ju givetvis båda (eller alla tre nurå i den moderna storfamilj som mina flyttar skapat). De är alla en del av mig.

Den första attityden är givetvis ingen lösning. Antingen får man ju ta sig i kragen och se till att komma tillbaka till Sverige, eller se sig om om det som inte fungerar kan lösas ändå. Att leva motströms mot hela det samhälle som omger en, och som ens partner och barn tillhör blir ensamt och kontraproduktivt.

Men måste man då hamna i attityd två? Måste man revoltera mot mamma, måste man klippa av navelsträngen?  Det kanske är oundvikligt, ibland blir jag så otroligt irriterad på vissa svenska företeelser som jag ser som just svenska. Likt en tonårsdotter tycker jag knappt att Sverige gör något rätt, ja ibland är hon rent pinsam. Jag tror att problemet är att jag inte ser hela bilden, jag har t ex helt slutat läsa Expressen, Aftonbladet och Newsmill för bilden det ger av Sverige ju är helt knäpp. Man måste kanske bo i Sverige så att man hör andra röster än medierösterna för att få lite motvikt. Nu blir allt andrahandsupplysningar.

Sedan är det väl en del av ett sorgearbete. Man har ju förlorat mamma trots allt. Och man får aldrig tillbaka relationen man hade till henne igen, vare sig man flyttar tillbaka eller inte. Man har helt enkelt en annan typ av relation. Frågan är, hur kan den relationen se ut då?

Modesty is not his middle name

Hittad på Mashable.com.

Och jag kan ju inte låta bli att undra om inga kvinnor alls jobbar på Apple?