Coney Island i lågsäsong

Jag har alltid tyckt om badorter under lågsäsong. Just nu är det väl inte bara lågsäsong utan total icke-säsong. Det var svinkallt igår, i och för sig bara minus åtta men med en isvind som gjorde att det kändes som betydligt kallare. Målet för vår utflykt var New York Aquarium, vilket var lyckat, även det för att det var lågsäsong och nästan tomt. Man fick hålla sjöstjärnor i händerna och de gigantiska valrossarna tryckte sig mot bassängfönstret så sällskapssjuka var de (eller så kliade det på ryggen).

Akvariet ligger på Coney Island, denna mytiska semesterort som ligger inom New Yorks tunnelbanesystem. Dit åkte de barnrika irländska och italienska familjerna i början på förra seklet för södagsförströelse. Numera är det rätt slitet och tacky, det finns flera tivolin och "arcades". Tänker er Brighton, fast lite mindre. Det finns en känd Boardwalk med kiosker, några mytiska bergochdalbanor och så Nathan's berömda Hot Dogs. Varmkorven uppfanns här, tro't den som vill! De är faktiskt rätt goda, skulle tro att det är gjrda på nötkött, varmkorv här är oftast gjord på nöt-, kalkon- eller kycklingkött.

Så här på vintern är det folktomt, havet är isgrått, allt igenbommat. Vemodigt, fult och samtidigt vackert. 

För att kommat till Coney Island med bil åker man Ocean Parkway rakt söderut genom i stort sett hela Brooklyn. Det är en bred aveny som går genom ett annat New York. Som alltid när man lämnar Manhattan känns det som att komma till ett annat land. Längst Ocean Parkway såg jag säkert femton  olika stora judiska byggnader; synagogor, Thora study center och andra byggnader med Davidsstjärnor och hebreiska tecken på. Vi såg också flera män och pojkar i ortodoxa kläder. Jag tänkte på att man ser kyrkor av alla möjliga slag överallt i New York, synagogor ser man i vissa kvarter och moskéer eller buddistiska tempel ser man aldrig (jo, det finns ett tempel i Chinatown). Men så är det ju i Europa också, fast där dominerar kyrkobyggnaderna ännu mer tror jag. Moskéerna brukar mest bestå av källarlokaler. Och varje gång det ska byggas en moské blir det ett väldigt hallå. Som om muslimerna skulle bli fler för att det fanns en moské?  Jag tror ingenting blir bättre av att folk dväljs i underjorden, varken i bokstavlig och i bildlig bemärkelse.

Dagens citat... och dagens RSS-tillägg.

"Detta att hon visar sig vara så lätt att göra med är egentligen inte förvånande. Upptagenhet med den egna prestigen är, liksom som en viss typ av monumentalism, alltid ett svaghetstecken. Det är något som måste stöttas upp. Inte så här." Peter Englund om Herta Muller.

Ni har väl sätt att han är igång i gen? Nu i Att vara ständig.

Uppåttjack

OK, det är måndagmorgon i slutet på januari för oss allihop. Måndag. Januari. Det enda som hjälper i det här läget är att skruva upp volymen på datorn och dansa med. Doctor's orders.

Kvinnorummet

Har varit på lunch med ett gäng franskspråkiga kvinnor. Trevligt, men hjälp vad off jag kände mig. Det diskuterades recept, semestrar och makarnas jobb. Inte för att jag hade så mycket mer intressant att tillföra diskussionen, jag menar vad pratar man med främlingar om?, men ändå. Jag känner mig ofta så fel i sådana här sammanhang. De hade sammanställt en receptbok som hette något med "Mammornas recept..." och jag blir alldeles kliig på hela kroppen. Varför är det så? Jag har också kommit hit pga av min makes jobb, nu jobbar jag visserligen men jag valde att vara hemma länge med mina barn, min man tjänar mer än jag. Varför tycker jag att jag är så annorlunda? Jag har överhuvudtaget svårt att definiera mig som mamma. Som kvinna ja, jag har inget problem med min könsidentitet, men jag presenterar mig aldrig som "mamma, maka, marknadsförare" eller hur det nu skulle kunna låta. Jag börjar nog med mitt yrke, sedan att jag är svensk kanske, och ja jag har familj om det nu intresserar någon.

Kanske för att jag är rätt dålig på det traditionellt kvinnliga, recept är inte mitt gebit direkt. Man jag är inte så bra på något traditionellt manligt heller för den delen. Ändå känner jag mig alltid som värsta jobbiga anarkofeministen på sådana här tillställningar.

Annars har jag givetvis gått på min beskärda del av tjejmiddagar och jag uppskattar det ibland. Jag kan tycka att diskussionen kan bli annorlunda om det bara är kvinnor, också på ett bra sätt. Visst finns det erfarenheter att dela. Jag har väninnor som jag alltid träffar utan repektive, men det är för att jag vill träffa dem inte för att de är kvinnor (inbillar jag mig).

Sedan är det kanske så att jag inte kände mig utanför för att alla andra var mycket kvinnligare eller mammigare än jag utan helt enkelt för att vi kanske inte hade så mycket gemensamt. Och så hade det ju varit även om det varit män där.

Ja, det här har jag rantat om tidigare, inget nytt under solen här inte, men nu fick jag iallafall skriva av mig.

Shiny Apple People

Jag var på Apple Store på lunchen för att diagnostisera min MacBook igen. Där ser det ut som en indieungdomsgård. Inte kunderna, de kommer i alla former och storlekar, men personalen är så roligt typecastad. 30% har luva på inomhus, 50% långärmad t-shirt (jag gissar med tryck) under den tighta kortärmade Apple-t-shirten, 100% hängjeans och 100% gympadojor. Tjejerna ser alla ut som Janeane Garofalo; lite runda, korta, långt hår, glasögon, definitivt nerdiga. Söta tjejer som trots långt hår ser ut lite som pojkar. Killarna har finnar och är taniga, har ofta hår i ansiktet. Alla är vänliga och knappar frenetiskt på sina iphones. Reparationskillarna har titeln "Genius" och man "checkar in" för att få sin laptop reparerad. Finns det verkligen ingen Apple store i Stockholm? Mer Sverige 2010 kan det väl inte bli? 

Jag gillar nerdar. Jag har jobbat nästan hela mitt yrkesliv med ingenjörer. Men ingenjörer som nog oftare haft vindtygsjacka än luva inhomhus. Ingenjörer är enligt min erfarenhet i regel väldigt trevliga. Ofta intelligenta, begåvade och kanske i vissa fall tom genialiska inom sitt gebit. Och ändå respektfulla, med normalstora egon.

Tack och lov att jag slipper jobba med kulturmänniskor tänker jag ibland. Eller modemänniskor. Tack och lov att jag slipper jobba med alla dess kreatörer med egon stora som hus. Den samtalston som verkar råda i vissa kretsar har jag aldrig upplevt, varken privat eller professionellt, bara sett på nätet. Jag vet inte om jag haft tur, eller om det är det otrevliga, snarstuckna, uppblåsta människorna som får allt medieutrymme.

Ibland kan jag tycka att andras jobb och bransch verkar roligare, mer spännande. Men jag har det nog rätt bra bland mina ingenjörer ändå, och aldrig att jag byter bort ett respektfullt arbetsklimat mot en ballare bransch. Om det nu är så att man måste välja.

Uppdatering: Jag korslänkar till Helena där vi har en liten diskussion om det som inte står i det här inlägget, ungefär.

Det verkar så kul att vara Jennifer Saunders

Kolla henne som Meryl Streep i Mamma Mia här del 1. Del 2 är ännu roligare.

Stellan Skarsgård spelas av ett flöte kålrot. "He's massive in Scandinavia"!
(Kålrot = swede, fattar'u?, det gjorde inte jag...)

Fotfästet

Inser att jag skrivit tre deprimerande inlägg om Haiti på raken, det var inte riktigt meningen. Bli inte oroliga nu, jag mår bra. Tror jag. Vi har tagit ett stort beslut igen, det var jobbigt. Men det känns på det hela bra, det tror jag . Det blir nog bra. Klart det blir bra! Eller hur?

Kaoset

På Tvn är det fortfarande Haiti dygnet runt Jag har aldrig sett något liknande, det var säkert likadant efter tsunamin men då bodde jag inte här. På CNN rullar hemska bilder blandat med mirakelhistorier om människor som räddas efter en vecka. Non stop fundraising, känslosamma hjältehistorier, hemska fakta och så lite fundraising på det igen.

Filmstjärnorna står i kö för att gästa Larry King, minste B-skådis upp till Michele Obama har gjort reklam för SMS-donationer. Och det funkar, 20 millioner dollar har redan kommit in den vägen, det är 2 miljoner människor, jag är en av dem. Men visst känns det lätt absurt när Ashely Judd demonstrerar små påsar med något som renar vatten, Ben Stiller talar om uppblåsbara sjukhus, CNN-reportern Gupta opererar i dirketsänding i ett tält. Bush och Clinton samlar pengar. Anderson Cooper svettas aldrig men tappar faktiskt nätan fattningen och skriker i TV att folk dör i onödan. Massgravar, försvunna. Alla dessa anhöriga som aldrig kommer att säkert veta vad som hände. I går hittade de en baby fortfarande med navelsträng. Hon föddes antagligen samma dag som jordbävningen, låg i ett dike och inte ett spår finns av mamman. Föräldralösa barn som väntade på att adoptionspapperen flygs över i förtid till oroliga nya föräldrar i USA. Utvisningshotade haitier i USA får stanna, iallafall ett tag. Några glada bilder mitt i allt elände.

Militären är där nu, den amerikanska militären givetvis. Var är de andra, var är FN trupperna, borde det inte vara de blå baskrarna som håller ordning inte amerikanska marinkårssoldater? EUs nya utrikesminister vill inte ens åka till Haiti, Hillary Clinton har givetvis redan varit där.

Med så mycket hjälp måste man ju kunna bygga upp landet. Ja, men sedan , hur garantera en demokrati? Hela landet behövde ju byggas upp redan innan den här katastrofen. Är det här botten som får allt att vända?

Var finns lärdomarna från tsunamikatastrofen? Kan vi det här nu? Vet vi hur man gör för att undvika exploatering, gnabbande mellan hjälporganisationer, maktroffande och trafficking av borglömda barn? Vet vi hur man gör för att bygga rätt sorts hus, till rätt personer, på rätt plats? Får fiskarna sina nya båtar, bönderna nya kor och handlarn en ny affär eller kommer andra lycksökare och snor åt sig hela kakan?

Jag vet inte, jag vet bara att alternativet inte finns. Vi kan inte bara se på utan att göra något. Utan influgen medicins hjälp och militär skulle landet försvinna i ett ännu värre helveteskaos.

En ding ding värld

Nyheterna i min rss-läsare ikväll:

• 
  
  

  Sjukhus tvingas säga nej - 4 hours ago

  ShareKöerna ringlar långa till de få fungerande sjukhusen. Brist på antibiotika gör att människor dör.
  
  
  
  
• 
  

  MP kräver sanktioner för läkare - 7 hours ago

  ShareLäkares förskrivningsrätt ska kunna begränsas. Det föreslår MP för att minska antibiotikabruket.
  
  
  
  
  I Haiti dör människor för att de inget antibiotika har. I Sverige dör människor för att de för mycket antibiotika har.
  
  
  
  

...

Och åerigen fylls TV-rutan av ofattbart lidande. Återigen drabbas de redan drabbade, de svagaste, de fattigaste, dessa våra minsta. Det är bara 145 kilometer från USAs gräns till Haiti. 145 kilometer bort finns en helt annan värld.



Sången har ingenting med Haiti att göra men jag ville lyssna på något vackert. Som koltrastsång.

Lilla vännen

Sex år.

Stor nog att få små paket.

Liten nog att tro att man kan läsa imorgon.

Stor nog att veta exakt vad man vill ha på sig.

Liten nog att tycka att allt kliar.

Stor nog att fundera över vad som händer när alla människor har dött och inga finns kvar.

Liten nog att fråga pappa.

Stor nog att ha en BFF.

Liten nog att ändå tycka att mamma är bäst.

Stor nog att fnissa om "handsome boy" som går i trean.

Liten nog att inte veta vad han heter.

Sex år.

En evighet.

Ett ögonblick.

What a Perfect Day - en bilddagbok i dåliga iphonebilder. Del 2.

För att fortsätta mattemat här visar jag bilder från lunchen vi åt innan muséet.

Vi åt på en deli, vilket står för delicattesen. En deli är det mest Newyorkska man kan tänka sig och är en mataffär där man köper mest över disk och ofta även kan inmundiga sin lunch på plats.

De säljer alltså delikatesser, eller det som amerikaner kallar delikatesser: charkuterier, pickles, sallader, färdiglagad mat. Dessutom ofta toapapper, blommor, godis och annat av livets nödvändigheter.

Vi gick till en italiensk deli för det var lördag, på söndagar är de judiska kosher-delina öppna. De har ungefär samma menyer, fast kosher då. 

Det finns lyx-delis, med riktiga delikatesser. De flesta är dock närmast närbutiker med mackor och kaffe och långa öppetttider. Mysigare än seven-eleven är de iallafall.

Barnen åt Egg and Bacon on a roll (vitt , mjukt, rätt smaklöst bröd), jag åt en creme cheese bagel (ingen lox, New Yorks ord för salmon, idag) och till eferrätt fick barnen för en gång skull sina eftertraktade doughnuts, som jag tycker är helt oätbara, men de kanske ska bli poliser när de blir stora?

Ett lite mer genuint alternativ till Mc Donalds!

What a Perfect Day - en bilddagbok i dåliga iphonebilder

I lördags njöt vi av något av det bästa New York har att erbjuda, framförallt om man är en barnfamilj: The Museum of Natural History som ligger vid västra kanten av Central Park. Rekommenderas med eller utan barn!

Titta vilka fina utställningsmontrar de har, mina dåliga bilder gör dem inte rättvisa. De här är från avdelningen American mammals, det finns en sal med African mammals också och en fin sal om oceanernas liv med en gigantisk blåval i taket. Plus rymden, jorden, dinausarier (alltid en hit) och mycket mer.

Och indianer samt Afrikas och Asiens urbefolkningar. För de tillhör ju också naturhistorien precis som grodorna och cayoten, eller? Alltså ni får gärna tycka att jag är PK men jag blir alltid så störd av den här koloniala synen. Visserligen är de dessa befolkningars historia som visas, hur indianerna levde när europeerna kom, men europeernas hus visas inte i en glasmonter. Det finns ju historiska anledningar till det här men jag tycker ändå att det är märkligt, jag skulle hellre se att människornas historia visades i en annan kontext, i ett historiskt museum t ex. Men historiska museer innehåller väl enbart västerlandets historia, och möjligen Kinas. Fast kanske finns det ett naturhistoriskt museum i Mombasa eller Buenos Aires där man har montrar som visar 1600-talets nederländska hanteverkare?

Vackra montrar har de iallafall, ni som sett den ebarmligt dåliga filmen A night at the Museum känner igen er (även om museet inte se likadant ut i verkligheten).

Så American Mamals. Först ut är bisonoxarna. Visst kan man ana Svartfot och John Wayne vid horisonten?

Hej Rex! Du ser tom läskig ut när du är naken.

Master Chef

Dottern får hemkunskapsundervisning i skolan. Det kallas Cookshop Classroom och vi har fått hem fina glansiga papper som talar om nutrition och värdet av att kunna laga mat. Det låter ju bra efter alla diskussioner om obesitet och fastfood. På något sätt anordnas det i samarbete med New York Food Bank, men hur de hemlösa får mer mat för att barnen lär sig laga mat i skolan har jag inte riktigt greppat.

Anyhow, i går kom hon hem från första lektionen med ett nytt glansigt papper (vem betalar de där papperen?). Där stod:

Today we prepared and tasted Pear Slices.

Ingredients
Pears

Directions
1. Wash pears
2. Cut pears into quarters.
3. Enjoy!

Egentligen kanske det är en missuppfattning att ingen lagar mat här. De lagar visst mat, det är bara det att vi kallar det något annat. Käka ett päron, typ. 

Vett och netikett

Bästa Fru Ribbing,
När någon plötsligt ändrar sin status i Facebook till "in a relationship" hör det då till god ton att fråga på väggen "Med vem då?". Hur är det annars tänkt att man ska reagera? Och om någon gift plötsligt blivit singel, vad gör man då? Skickar blommor eller en blomapplikation? Finns änka som alternativ? Kan man deleta alla som spelar Farmville och Maffia Wars utan att riskera sura miner vid släktkalaset? Och den där stackarn utan vänner är han fastsurrad vid det nya tidens skampåle? Honom kan man poka utan att han kan ge igen.

Undrande i Ullared

Lever vi ändå inte i konstiga tider? Hur i allsindar gör tonåringar för att hålla hemligt vad som står i dagboken när den finns på nätet? Vem behöver ånga upp brev när det står på FB-väggen så att alla kan läsa? Tänk er filmer från gillestugan på youtube!

Stackars barn (och föräldrar). Hur säger man "more information than you asked for " på svenska?

In a rich man's world

Har precis sett The Wrestler på TV. Bra och sorglig, Mikey Rourke är rörande. Alla dessa människor som lever på marginalen, som hankar sig fram och drömmer om något bättre.

Vi var ju som sagt i Vermont förra veckan, och över Thanksgiving var vi i Virginia ute vid havet. Varje gång vi åker ut på landet tänker vi på hur fattigt det är, och också hur rikt. Vi ser å ena sidan alltid enorma villor, det måste vara 7-rummare minst. Det ser så roligt ut för de har precis likadana bostadsområden som i Sverige, villaområden med träkåkar, gungor och återvändsgränder. Det är bara det att husen är 2-3 gånger större än vad de skulle vara i Sverige. På alla uppfarter står också minst två stora bilar. Nu är nog både husbyggande och bilar betydligt billigare här än i Europa, men ändå.

Å andra sidan ser vi också mycket fattigdom av ett slag som man inte ser i Europa. Många bor i trailer parks, ni vet i  husvagnar och byggfuttar. Vi åkte förbi vissa områden i Virginia, som har en stor svart befolkning, där vi såg barn leka utanför skjul bland bildäck och skräp som vore vi i en shantytown i Sydafrika. Och detta i ett land som har högre BNP per kapita än något annat stort land i världen (USA ligger ungefär på plats 15, efter små länder som Luxemburg och Sverige, men klart före Frankrike, Tyskland, Egland, Japan etc.). Hur kan världens rikaste land, och ett av de rikaste per kapita, acceptera en sådan fattigdom? Hur kan de acceptera att miljontals människor inte har sjukförsäkring?

Det är annars väldigt svårt att jämföra levnadsstandard och kostnader. Bilar t ex kostar ungefär 40% av vad de kostar i Europa, bensinen likaså. Hushållsmaskiner, insåg vi härmodagen, ligger också på halva priset, men lyxattiraljer som kopparkastruller däremot är betydligt dyrare än i Frankrike. Sedan får man ju akta sig för kursändringar när man jämför, vi har ju löner i dollar, inte euro.

Vi vet ju att det finns människor här som är otroligt rika. Och det verkar som om medelklassen har det bättre ekonomiskt än hos oss ; större hus, flera bilar, betalar barns collegeutbildningar etc. Däremot måste gruppen verkligt fattiga vara betydligt större än hos oss. I dagens New York Times kan man läsa att 6 miljoner amerikaner inte har någon inkomst alls utan lever på matkuponger, dubbelt så många som för två år sedan. Artikelserien heter The Safety Net, vilket ju känns som ett cyniskt skämt.

En annan stor skillnad är att man kan förlora allt väldigt snabbt. Blir du av med jobbet kan du inte betala amorteringarna och du blir av med din sjukförsäkring. Ibland verkar det som om för varje person som lyckas uppnå The American Dream att skapa sig ett framgångsrikt liv utan hjälp, finns det en som åker kana samma väg utför och förlorar allt.

Ett försök iallafall

Det går ju inte att komma ifrån alla dessa listor och utvärderingar och undvikligen tänker man ju på sitt eget decennium. Det är iallafall muntrare än att tänka på det geopolitiska decennium som började den 11 september 2001 och tog slut kanske när Obama valdes? Eller har det inte tagit slut än? De senaste dagarnas terror, och försök till terrordåd, visar ju inte direkt på att vi kommit lösningen närmare. Inte Köpenhamnsdebaclet heller.

Men i mitt liv, långt från W Bush och Bin Ladin har det varit trevligare. Mitt decennium började kanske sommaren -99 när jag träffade min nuvarande man, eller hösten 2000 då jag flyttade till Frankrike. Nygift med första barnet på väg. Nytt namn, nytt land, nytt språk, ny
boendeform (från att bo ensam till att snabbt bo tre tillsammans) och nytt jobb. Allt var nytt, och som jag njöt av det! 90-talet hade också bjudit på förändringar men jag var rätt trött på den plats i livet jag befann mig när jag ändrade på allt. Bytte liv.

2000 Flytt till Frankrike. Gifte mig.
2001 Första barnet föddes.
2002 Nytt jobb.
2003 Nytt jobb.
2004 Nytt barn.
2006 Nytt jobb. Flytt till hus i förorten.
2008 Flytt till New York. Nytt jobb.
2009 Nytt jobb
(jag måste sluta byta jobb så här ofta...)

Och hur gick det då, detta totala vågspel, att bilda familj och flytta utomlands efter bara en kort bekantskap? Jotack, på det hela är ju resultatet fantastiskt. Visst har det funnits sorger, som graviditeter som inte fick bli några barn. Och frustrationer, som över att ha svårt att få ordning på yrkeslivet och anpassa mig till Frankrike. Och en hel del hemlängtan och utanförskap. Men ändå: två friska, glada barn. Ett moderskap som är mindre jobbigt och lika fantastiskt som jag tänkte mig, jag känner fortfarande tacksamhet över att även jag får vara med om det. Ett helt äktenskap som fortfarande tuffar på. En fem-sex olika anställningar som inte alltid varit så lyckade men där jag ändå lärt mig mycket. Två språk och kulturer som jag kommit närmare inpå livet. Nu ännu ett nytt land som vi båda är främmande i men som aldrig upphör att fascinera, och irritera. En stad som vi får göra till vår ett tag och som jag trots allt tycker är världens häftigaste.

Och samtidigt, en rotlöshet, en undran om vad som kommer sen. När ska vi rota oss, och var? Ska vi alltid vara främlingar? Har jag satt mig i en situation som gör att jag aldrig kommer att känna mig helt hemma igen? Vill jag leva så? Vad skulle alternativet vara? Hur påverkar det våra barn?

När man lever som vi valt att göra tampas man dagligdags med frågan om identitet, man ifrågasätter konstant sin tillvaro. Det är berikande. Och ibland väldigt, väldigt jobbigt. Och det blir ensamt, det är svårt att hitta nära vänrelationer när man flyttar. Och ju äldre man blir ju svårare blir det tror jag. Egentligen är det inte normalt, jag tror inte människans psyke är gjort för att upprotas. Vi kan prata om globalisering och det gränslösa internetsamhället men egentligen är ju människan ett vane- och flockdjur. Vi vill helst bli vid vår läst.

The Flying Dutchman av Albert Pinkham Ryder.

(Riktigt så här dramatsk känns dock inte vår tillvaro!)

Jag vet inte vad 10-talet kommer att bära i sitt sköte. Det enda jag vet är att vårt liv kommer att förändras i grunden igen, förr eller senare. Kanske vi bara gör en stor förändring till, och sedan försöker slå oss till ro. Kanske är vi som skeppet Den flygande Holländaren dömda att segla de sju haven i evighet, fem år i varje hamn. Det kanske går bra det med. Tack och lov är jag ju inte ensam i båten längre.

I går kväll

Ännu en illustration från Times Square, inte från i går kväll dock, då det enligt CNN var 1 miljon männsikor där för att se kulan falla. Vi såg det på TV, det såg trångt ut.

Alltså gillar ni nyår? Är jag den den enda som tycker att det är en rätt värdelös helg? Jag är liksom inkapabel att fira den på ett bra sätt. Förr i tiden, ni vet innan industrialismen och ångmotorn, var jag på något sätt alltid singel och på nyårsafton var det så deppigt. Och om ni tror att man kan träffa någon på nyår, att någon ska komma sättande genom Stockholmsnatten som en annan Billy Crystal för att kyssa en vid tolvslaget, kan jag meddela att vargen åt inte upp farmor heller. Eller man kunde inte plocka ut henne levande ur hans mage igen iallafall.

Och var man i par hamnade man på någon parmiddag där det diskuterades klinkers och balsamvinäger (detta utspelade sig i början på 90-talet, när det fans en hipp inredningsbutik i Stockholm och man drack Café au lait).

Fast ibland har jag ju haft kul, om jag tänker efter, en av de bästa festerna var när jag ringde runt alla jag kände vid 17-snåret en nyår och i princip bjöd mig själv på fest. Lite stämningsfullt (men alltid väldigt kallt) är det också att stå vid Mosebacke och se ut över Stockholmarnas fyrverkerier.

På senare år har det varit mer familjeanpassade festligheter och det har ju ibland varit riktigt trevligt men jag har iallafall svårt för det där med bokslut. Jag tycker det är jobbigt att titta tillbaka, att utvärdera, att se om det blev som jag tänkt. Och i år förväntas man göra det för tio år? Dessutom tror jag minnet börjar svikta för jag minns inte. Har svårt att hålla reda på om jag gjorde något 2003 eller 2007, typ. Och att rabbla upp vad jag gjort de senaste 10 nyårsaftnarna är helt omöjligt. Jag blir bara deprimerad av hela grejen, och vad det beror på vet jag inte riktigt om jag vill veta...

I går blev det ett självvalt, men dock, antiklimax med först 8 timmars bilfärd i snöyrväder och sedan hemmakväll med varmkorv till middag. Det ni, det är en nyårsmeny som heter duga!

När vi kom hem tänkte jag att jag skulle snabba mig att ringa mina föräldrar och säga att vi kommit fram utan problem. Klockan var nästan elva europeisk tid så jag kastade mig på telefonen: "Ni sov väl inte", sa jag. "Neeej, sa min pappa undrande, vi har tio personer på middag, vi har hunnit till efterrätten nu".  Jag tror det kallas förträngning, jag hade helt glömt bort att det var nyårsafton. Vad det kallas när ens 75-åriga förädrar partajar bättre än man själv på nyår vet jag inte.

Men vi gjorde en riktigt bra grej igår kväll, vi kopplade datorn med fotoarkivet till TVn och tittade på bilder med barnen. Först från det gågna året, semestrar, sommarlov i Frankrike och Sverige, vardag i New York, födelsedagar, besök.. Och sedan tittade vi på bebisbilder från när barnen var små. En diabildskväll alltså! Det var mysigt, och en bra påminnelse om allt gott, vackert och kärleksfullt som finns i våra liv (man tar ju liksom bara fram kameran vid de gottaste tillfällena).

Välkommen 2010!