Högtryck

Nu är jag i Ernst-land. Jag tror att han egentligen är han som bestämmer i Sverige. Han tassar barfota runt och får folk att dyrka såpaskurade trägolv och trasiga stolar. Allt som är gammalt och nött.

Fast nej, svenskar gillar ju det som är nytt och modernt så det där stämmer ju inte alls.

Det är högtryck i Siljansbygden och sommaren har gått upp i brygga och blir det mer sommar så spricker alltihop snart tror jag. Här målar jag härbreväggar med falu rödfärg och rensar hängrännor, badar tre gånger om dagen, ror eka, plockar vildhallon och äter krusbär!

I går hade vi fem-kamp, det är en ny släkttradition. Vi har en vandrignspokal, en XX Memorial Trophy där XX är min morfars namn. Pokalen är ett jättestort älghorn från en älg som vi tror att morfar jagat. Alla var med; min mor och hennes två bröder, deras respektive, barn och barnbarn. Deltagarna var mellan 2 månader upp till 74 års ålder. 74, det är min mor, hon är numera doyenne (heter det så?) i vår släkt. Men hon kastade boll i hink och sprang terränglöpning ändå. Min far den fd folkskolläraren organiserade. Alla i min släkt är lärare, om ni någon gång undrat hur pensionerade lärare roar sig så gör det sådant här; leker skola igen, organiserar och räknar poäng. Det är alltid levande charader och tio städer på programmet vid släktkalas. Alla barnen vann, de fick varisn glass och hemgjord medalj.

Det föll mig in att gårdagen skulle kunnat utspela sig på femtitialet, om man undantar kusinernas foppa-tofflor. Ernst kanske har vunnit slaget ändå.

En kvarts uppkoppling

på stadsbiblioteket i Leksand medans barnen inventerar Bamse- och Barnahedenhöshyllorna. Fri wifi, det kallar jag välfärdsstat! Fast det ska ju finnas i parkerna i New York också, även om jag aldrig fick det att funka. Det kanske är den skillnaden som skattesatsen ger: i Sverige funkar det. Jag publicerar ett par inlägg från veckan som gått. Nu blir det nog mer bloggpaus ett par veckor, kan ju inte sitta på biblioteket i det friska Sverigesommarvädret!

Homeward Bound

Tar man tåget från Penn Station mitt på Manhattan för att åka till Newark International Airport åker man först genom en tunnel. När man kommer ut på andra sedan har storstaden förvandlats till sumpmarker beströdda med industrier och lagerlokaler med oändliga uppställningsplatser för tusentals lastbilar, kraftverk, motorvägar och gamla vattentorn med flagnande ortsnamn. New Jersey, Bruce Springsteen-land, ser här ut som en skitig bakgård till Manhattans flotta fasad. Köksingången via vilken stadens alla förnödenheter kommer. Det är dystert, smutsigt, fult och 34 grader varmt.

Efter åtta timmar i en plåtkapsel suspenderad både i tid och rum kommer man till Arlanda. Tar man tåget norrut åker man först genom en tunnel. När man kommer ut på andra sidan ser man böljande sädesfält och röda trähus med gröna gräsmattor, vita flaggstänger och blå hoppmattor. Mellansverige, Ulf Lundell-land, har öppna landskap och välskötta bondgårdar och ser ut som en välordnad visthusbod. Det ser ungefär likadant ut från Uppsala till Leksand, det platta landskapet börjar lite blygt kuperas mot slutet på min resa men björkdungarna, skolorna, grusvägarna, busskurerna, insjöarna och traktorerna ser förvillande lika ut. Det är fridfullt, rent, lite ödsligt och 15 grader varmt.

Jag sitter med näsan tryckt mot fönstret och tar in så mycket björkgrönska och rallarrosviolett som det är möjligt på tre timmars tågresa. I Avesta-Krylbo har någon satt upp en fin skylt på bruket: “Brukscluben” . Det är lite hjärtskärande, någon har velat så mycket; “Vi räddar bruket och startar konferenscenter! Med ett flott lite internationellt namn!”

På lokaltåget mellan Borlänge och Leksand sitter tre unga kinesiskor och tar kort ut genom tågdörren varje gång tåget stannar. Tänk er den fotoboken: lokaltåg från Ystad till Haparanda - 100 mil bygd, 50 mil skog, 50 mil fjäll. Iallafall är det så Sverige ser ut i min föreställningsvärld. Om nu tågen fortfarande stannar någonstans norr om Hudiksvall.

Tidig morgon i en tom lägenhet

Vi har nu flyttat in, så nu gör vi allt baklänges. Vi sover den första natten på luftmadrasser utan kuddar och med jackan som täcke. Dagen efter gör vi en räd till nyöppnade IKEA i Brooklyn. Man kan åka gratisbåt dit och på köpet få en fin skylineutsikt med Frihetsgudinnan i förgrunden. De har monterat New York-ska brandtrappor på den blå ladan, det ser komiskt ut och jag tror att de enbart har svarta anställda. Inga godisbilar i matbutiken och om möjligt ännu äckligare mat än i Paris i kafetarian. Men de levererar allt till dagen därpå.

Hela vårt bohag har blivit försenat och kommer antagligen inte förrens i november. Vi som precis har gjort oss av med det mesta onödiga, dubletterna, det överflödiga är nu tvungna att köpa nytt av sådant vi redan har. Man upptäcker snabbt att det är mycket man har svårt att leva utan: stekspade, badlakan, golvtrasa, täcken, stolar, lampor…mm, mm, mm. Så där sprack drömmen om ett liv med mindre prylar! Men vi får väl börja sälja på Ebay igen när containern väl landar.

Ordlistor?

Hej Internet!
Kan du ge tips på bästa svenska ordlistan och svensk/engelska lexikonet on-line?
Tack på förhand.
Din förbundna,
Charlie

Frukost

Äter frukost på Starbucks vilket känns lite som att äta frukost på Mc Donalds. Först boddde vi på Lower East Side och där fanns det jättetrevliga fik med wifi (88 on Orchard Street, ett tips för er som hänger på Spuntino kanske?) och god granola och yougurt med bär. Nu har vi flyttat till ett hotell i Tribeca och här är det mest trendiga butiker och resturanter med vita dukar. Så det blev Starbucks idag. Jag är ensam ett par dagar, maken har åkt iväg på jobb och han har precis ringt och sagt att hans plan är 8 timmar försenat. På tre resor tror jag vi tillsammans kommer upp i över 20 timmar ackumulerad försening. Får man igen den tiden i ett senare liv tror ni?

Det är fortfarande runt 30 grader varmt men luftfuktigheten har gått ner så det är lättare att andas. Jag gör inte så mycket, åker till mina nya kvarter och försöker lära mig hitta. Det är mycket blandade kvarter, det finns det mesta och det är rätt rörigt, men livligt och trevligt. Annars försöker jag utröna hur vi ska få förskoleplats till dottern. Sonen ska gå på en liten fransk-amerikansk privatskola och dottern står på väntelista. Om hon inte kommer in försöker vi med vanlig amerikansk pre-school, problemet är att hon bara är fyra och skolan är obligatorisk från fem så hon kanske inte får plats. Men jag behöver inte oroa mig för att vi inte har några visum, jag har just läst att skolan är förbjuden att fråga om föräldrarnas status och alla barn under 19 som är inskrivna i skolan har gratis sjukförsäkring oavsett föräldrarnas immigrationsstatus. Där ser man, lite rättigheter har de illegala invandrarna iallafall.

Så nu ska jag ut i värmen igen, ACn på det här fiket kommer att ge mig snuva.

Home sweet home

Fick just besked om att lägenheten är vår. Så från och med tisdag har jag en adress igen. Det bli nog bra, eller hur? (Om du tänker nej, var vänlig kommentera ej.)


(Tack till Jorun för musikillustrationer)

First impressions

Minikjolar vart man går. Jag trodde amerikanskor var pryda men här är det hotpants, kortkort och urringat på kvinnor i alla åldrar och storlekar. Mycket mer casual än i Paris, de flesta ser mest ut som om de är på stranden.

Däremot har alla kvinnor välmanikyerade naglar och tår, vilket syns eftersom de flesta har flipflops.

Alla har Blackberrys som de knappar på non-stop.

De som inte har en Blackbery sitter på fik med sin MacBook.

Det finns visst gott kaffe överallt, det är svårare med gott bröd (som man aldrig får till maten, det saknar jag).

Jag hade glömt hur många mysiga och bra restauranter det finns överallt, och hur sköna sommarkvällarna blir när det är 30 grader varmt på dagen.

Dollarkursen är trevlig, gör att det mesta är överkomligt (förutom hyrorna då).

Det är helt omöjligt att titta på TV, även om programmet mot förmodan skulle vara bra är det reklampaus var tionde minut. Förutom på HBO.

Det skrivs överallt om Gernation Kill som börjar sändas på söndag.

Nyheter från en varm ö

Kulturkrock kallas det visst. Och den här hette duga, det spelar ingen roll hur mycket vi läst och hört om fastighetsmarknaden i New York, det går liksom inte att förbereda sig. Jag tror jag just genomlevt några av de stressigaste dagarna i mitt liv. Allt går i warp-speed här, och allt är dyrt, verkligen dyrt. Vi ringde på vår första annons måndag förmiddag och vid onsdag lunch hade vi sett ett 20-tal lägenheter med tre olika mäklare. Vi travar runt i 30-gradig värme och en luftfuktighet som får New York att kännas som Bangkok.

Vi insåg snabbt att de 3-4 sovrum vi ville ha måste bli 2 och de kvarter vi helst ville bo i är utom räckhåll. Hyrorna ligger på 3-4 gånger priserna i centrala Paris och lägenheterna finns max på marknaden 2-3 dagar. Så man ser en annons på nätet, man ringer, man tittar, man bestämmer sig. Och fastighetsmäklarna är som damsugarförsäljare på speed. De kan ringa 5 gånger på en förmiddag, plus sms och email, för att höra om man bestämt sig, föreslå andra lägenheter och försäkra sig om att man inte gått till någon annan.

Egentligen är det nog inte tempot som gör mig så stressad, utan mer rädslan at ta fel beslut, att det inte ska bli bra, att vi inte ska trivas. Vilket ju är lite löjligt för lägenhetsvalet kan ju knappast garantera att det här projektet lyckas. Men det känns viktigt. Så vi listar kriterier och prioriteter; avstånd till skolan, kvadratmeteryta, kvarter, renoveringsbehov, pris....

Nu har vi lämnat in en ansökan om en lägenhet som vi tror skulle bli riktigt bra (även om den är både mindre och dyrare än vi tänkt oss) så nu väntar vi på svar från ägaren som tydligen har ett antal ansökningar att välja emmellan. Det ger lite tid att andas även om det också är en form av stress, mycket för att jag inte har lust att börja om på måndag.

Stängt pga utmattning

I'm in real estate hell. Aterkommer när jag kommit upp till ytan och kan andas igen.

Charlie 43, hemlös

Det här kanske är ett experiment. Ett experiment för att kolla om jag är så oberoende av materiella ting som jag skulle vilja vara? Hur mycket prylar behöver en medelålders västvärldsmänniska egentligen? Hur mycket egna möbler, böcker, kastruller? Eller tusen miljoner andra små pryttlar som på outgrundlig väg letar sig in i ett hem och hänger sig kvar och vägrar slängas?

Jag tror att vi de senaste veckorna sålt, gett bort och slängt ungefär hälften av våra tillhörigheter, inte möbler kanske men prylar och kläder. Otroligt befriande, jag är ingen samlare jag tycker bara att jag tyngs ner och stängs in av alla dessa grejer som aldrig används. C'est encombrant! Överflödssamhället gör mig lite illamående.

MEN jag är absolut ingen asket; jag gillar att handla, jag gillar komfort, vackra saker, vackra kläder, jag vill ha ett fint hem. Men det är de där sakerna man aldrig använder som retar mig, de som sparas utifallatt. Egentligen borde man ha en regel att varje gång man köper nytt så borde man vara tvungen att göra sig av med något. Inte nödvändigtvis slänga men recycla till någon annan. Vad som helst utom att spara i en låda. Då kanske(?) man skulle tänka sig för lite mer innan man köpte nytt?

Men just nu känns experimentet lite extremt; hela vårt hem är nedpackat och står i någon lagerlokal i Paris, barnen är i Sverige med varsin resväska, vi bor på hotell i New York och har med oss lite kläder och våra pass. För första gången på mycket länge har jag ingen fast adress och inget jobb. Våra visum har blivit mycket försenade så vi vet inte alls när vårt flyttlass kommer, kanske inte förenns till jul.

Vad tror ni om det: flytta till USA för att bli antikonsummist eller iallafall anti-samlapåhög och leva minimalistiskt? Men jag har andra lika motsagelsefulla mål här; att fortsätta träna och att äta hälsosammare är två andra. Samt att bli en mer bildad och upplyst människa. Vi får väl se hur det går.

Nu ska vi ner och äta en rätt undermålig hotellfrukost och sedan ska vi till banken, visumadvokaten och fastighetsmäklaren. Och just ja, träna...

Hälsning från Orchard Street, Lower East Side

Aha - Manhattan Skyline

Det regnar. Latbloggar med musik, återkommer när jag sovit igen sex timmars flygförsening och jetlag. Vi såg 4th of July-fyrverkerier från flygplanet, det var första gången jag såg fyrverkerier uppifrån, de såg små ut. Nu en indier på 6th street, sedan sömn.

Mittinassa i ett tomt hus

sitter jag i det kalla skenet från min lapptopskärm. Här finns jag, en luftmadrass, några resväskor, en gammal banan, diverse rengöringsmedel, en make och inte så mycket mer. I går morse kom ett gäng stora starka haitier och packade in vårt liv i små prydliga röda och vita paket. De såg ut som persongalleriet i "The Wire", jobbade från 8.00 till 18.00 utan paus och knappt utan att ett ord. Ibland diskuterade de lågmält någon knepig packningsfråga på sjungande creol. Jag gick runt och nästan stoppade pizza direkt i munnen på dem, de ville inte ens ta paus för lunch.

Idag är huset helt tomt, vi har fejat och åkt till sopstationen, sålt damsugaren och tagit adjö av grannarna. Sedan tog jag ett långt bad och försökte göra slut på alla flaskor och krämer vi hade kvar i badrummet och så rotade vi fram finkläder ur resväskan och gick på avskedsmiddag i goda vänners lag. Jag åt gambas men borde nog valt råbiff, vem vet när man får tillfälle nästa gång?

Imorgon (eller egentligen lite senare idag) lämnar vi nycklarna och Paris.