Kravfyllt?

A human being should be able to change a diaper, plan an invasion, butcher a hog, conn a ship, design a building, write a sonnet, balance accounts, build a wall, set a bone, comfort the dying, take orders, give orders, cooperate, act alone, solve equations, analyze a new problem, pitch manure, program a computer, cook a tasty meal, fight efficiently, and die gallantly.

Specialization is for insects.

—Robert A. Heinlein from The Notebook of Lazarus Long

Skördefest

När jag tänker efter är väl thanksgiving en skördefest, och skördefester kan jag. De gick av stapeln varje år i Barknåre missionshus och jag älskade det. Det fanns väl ett 15-tal missionshus i fösamlingen och de flesta användes bara en gång om året. I Barknåre hade vi skördefesten.

Barknåre missionshus var ett gult trähus med en gigantisk vedkamin som tillsammans med den samlade kropssvärmen gjorde rummet kokhett. Framme i altarringen hängde en tvättlina med årets samlade mödor: virkade dukar, broderad bonader, stickade vantar, sydda grytlappar. Allt som går att tillverka av textil. Dessutom kakburkar, bullpåsar, limpor, marmeladburkar, äppelmos och det bästa av allt: överraskningpaketen. De gick alltid till hutlösa priser i auktionen och man blev alltid lika glad när man fick ett paket, oavsett innehåll.

Auktionsutropare var pastorn; stor, bullrig och glad. Han skämtade och tanterna i sina småblommiga bommulsklänningar skrattade så att hullet guppade. Alla ropade glatt in en virkad duk till, eller en bullpåse. Ett roligare sätt att ge än i kollekten. Vi barn sprang fram och tillbaka i gången med inropade skatter och tog betalt uppspelta och stolta över ansvaret.

Värmen steg, fönstren immade helt igen och det luktade svett och blaskigt kaffe. Kaffet kokades i gigantiska silverfärgade kannor som måst rymma minst tio liter, de såg ut som samovarer. Det dracks sedan i tunna, tunna koppar med rulltårta, drömmar, finska pinnar och vetebullar fôrstås. Vi fick svag apelsinsaft och med lite tur fanns det också gräddtårta med mandarinlyftor.

Sedan var det lotterier och ett år vann jag en kaffeservis med rosa blommor på vit botten, jag var väl elva och jag sparade servisen tills jag flyttade hemifrån. Jag har nog en kopp kvar någonstans.

Framåt kvällen somnade de minsta i kyrkbänkarna och vi andra fick en tårtbit till i smyg i köket av tant Britta.

Tryggare kan ingen vara. Ett skäl så gott som något att känna tacksamhet.

Veckans ord jag använder för sällan

Tacksamhet

Varför har vi inte anammat tacksägelsehögtiden thanksgiving i Europa? Antagligen för att man varken kan sälja sliskiga godishjärtan eller pumpadekorationer.

Men vi vet ju all hur den firas i Nora Ephron-land: Vuxna barn, med respektive och barnbarn, reser i snöglopp till föräldrarna som alltid bor kvar i det gigantiska barndomshemmet; en vacker, vit träkåk i ett snötyngt New England. Ett syskon är homosexuell/har drogproblem, en ligger i skilsmässa, någon har med sig olämplig flickvän och mamma har inte talat om för någon att hon har cancer. Alla är mer eller mindre osams medans de lagar obscena mängder mashed sweet potatos och cornbread. Men det reder ut sig och alla, även den sura grannänkan, samsas till slut runt kalkonen i en tacksamhetsbön.

Nu raljerar jag men egentligen tycker jag ju att det låter fantastiskt! Vi borde nog lite till mans samlas runt bordet och be en bön av tacksamhet. För tacksamma det är vi ju, de flesta av oss, trots allt.

Och nu fick jag äntligen en ursäkt att bjuda på lite Simon & Garfunkel:

Veckans ord jag använder för ofta:

Trött

Efter en dryg veckas transportstrejk (metro, pendeltåg och vanliga tåg) så börjar alla bli mer än lovligt trötta. Jag har kollegor som har gått upp vid 4-5 varje dag för att gå/cykla/lifta till jobbet och både den enorma trängseln i de få tåg som går och bilköerna gör alla irriterade. Långpendlare som inte kom hem förra helgen hoppas verkligen att dagens förhandlingar ska få saker och ting att lossna, och vi med dom. Jag har åkt bil och jobbat hemifran ungefär varannan dag. Det tråkiga är att man grejar inget annat än att fixa det mest basala: hur ta sig till/från dagis/skola/jobbet i tid? Hela tillvaron blir ett SM i logistik och det finns bra två samtalsämnen: gnälla på strejken och hur lång tid tog det för dig att komma in idag? Alla nöjen ställs in, ingen bio, ingen teater, inga restaurantbesök. Ingen business heller. Strejken kostar tydligen 300-400 miljoner euro om dagen och då har man inte räknat in magsåren.

Så, nu ska jag sätta mig i bilen för att köra 10 kilometer på två timmar. Och nej det är inte ett alternativ att cykla, personskadorna i trafiken i Paris har ökat med 70% sedan strejken började. Bilisterna är stressade, cyklisterna ovana och vägarna inte alltid anpassade.

Jag hoppas det är något bra på radion...

Idag

har jag publicerat stavfel i alla mina blogginlägg. Dessutom var de ovanligt många, ovanligt korta och ovanligt (?) innhållslösa. Tur att ni inte sett kvaliteten på mitt riktiga arbete. Dags att gå hem kanske?

Avslappningsövning mot strejkrelaterad stress

Vid mer än två timmars bilköande rekommenderas minst en sketch innan dagens arbete påbörjas:

A Compendium of 150 Monty Python Sketches

Vändning

Karin kommenterar nedan om oväntade vändningar i texter. Jag älskar det och det är ofta det jag letar efter, framförallt i noveller. Det andra perspektivet, den ovanliga infallvinkeln. En clou, en aha-upplevelse eller ett skratt.

Bäst är det när perspektivet förvrids så man ser en helt annan sanning än initialt som i första Matrix-filmen (det gör ju också uppföljarna helt meningslösa). Jag har ett tydligt läsminne från vad måste vara tidiga tonår när jag läste storebrors sci-fi-romaner. En novell som avslutades med att man plötsligt förstod att vårt universum egentligen är ett miniatyruniversum som finns i en bubbla i en otroligt mycket större varelses samling av världar. Ungefär som en insektsamling alltså.

Eller som i Jonas Hassen Khemiris "Montecori" (men där var det kanske bara jag som var trög och inte förstod sammanhangen på en gång). Eller Joanthan Safran Foers "Extremely Loud and Incredibly Close". Fär att bara nämna ett par av mina favortromaner från senare år.

De grabbarna kan skriva.

För övrigt nu när vi ändå talar om litteratur. Finns det någon mer poänglös litteratur än en blogg-bok? Att läsa en blogg i bokform måste vara värre än att läsa en bok i elektroniskt format vilket jag redan är mycket skeptisk inför. Och då har jag inte ens kommenterat kvaliteten på de bloggar som publiceras som böcker...

Nu

är strejken tydligen över, nattmanglingen lyckades (bildstrejken här alltså, den där andra strejken fortgår med ökad styrka).

Plötsligt

har bilderna här försvunnit, iallafall på min dator, kanske de också strejkar?

Veckans ord jag använder för sällan

Grötmyndig
Grötmyndig är ett svenskt ord, bekant sedan 1688. Man förbinder myndig med svenskans gröt, men sist­nämnda ord ingår alls inte i sammansättningen utan ett plattyskt grot, stor, (tyska gross), som på svenska blivit gröt. Ordet kan betyda icke blott viktig (myndig) utan även »stor i sitt tal».(citat härifran)

Jag tänkte lägga in en bild här men det blev för elakt...

Love, Like, Want, Indifference, Dislike, and Hate

Through large scale blog analysis, Lovelines illuminates the topography of the emotional landscape between love and hate, as experienced by countless normal humans keeping personal online journals.

Underdog = feg?

Jag har fått ett uppdrag, ett skrivupprag. OK, det är väl inte direkt för The New Yorker utan något modestare på en blogg (men en bra blogg). Det är första gången i mitt liv som någon ber mig skriva något som andra ska läsa, förutom födelsedagskort och gästböcker. Jag är löjligt smickrad. Jag har aldrig varit någon som skriver. Jag har alltid varit avundsjuk på de där tjejerna (jo det är mest tjejer) som alltid släpar runt på en snygg anteckningsbok från Ording och Reda, eller annu värre en Moleskinbok (jag menar Peter Englund använder sådana). De krafsar och skriver och har alltid tusen utstickande lappar i sina filofaxer, och foton, och urrivna tidnigsurklipp. Jag river inte ut artiklar heller. Varför ska jag spara dem? Och vad skriver de om, och för vem? Jag ville ju vara en sådan som skriver dagbok, som tänker och funderar och ritar krumerlurer och skriver. De lyckades ju alltid verka intressanta, som om de hade ett rikare inre liv än jag.

Men jag kände alltid att det maste vara av viss kvalitét, man maste var begåvad för att skriva, annars var det ingen idé. Och jag skulle aldrig, som 18-åring, vågat tillstå att ”jag gillar att skriva”. Jag skulle heller aldrig, som 25-åring, vågat satsa på att bli journalist, eller skribent av något slag. Det kändes ouppnåligt, då måste man ju veta att man skrev bra, att man var begåvad redan innan man påbörjade utbildningen. Dessutom måste man vara bildad och kunna en massa om politik och kultur. Bättre då med civilekonom, det kändes definitvt mindre kravfullt. Visserligen skriver jag ju hela tiden på jobbet men det är annolunda, jag har jobbhatten på, det är inte riktigt ”jag” som skriver utan jag skriver på uppdrag.

Sa gick åren och jag funderar ju inte sa mycket på Molekinboksskrivande 20+tjejer längre men så startade jag den här bloggen, och plötsligt skriver jag ju defakto både här och där. Utan att fundera speciellt mycket på om det jag skriver verkligen är bra, eller begåvat nog, och jag länkar glatt till ”tidningsurklipp”. Däremot bli jag generad när jag inser att människor jag känner läser här. Missförstå mig inte, jag vill ju att de ska läsa (och kommentera!) jag har ju givit dem adressen, men bloggen har ändå kännts anonym. Jag har fått nya kontakter via den, människor som bara känner mitt ”blogg-jag” och inför dem kan jag skriva om det mesta. När människor ur mitt ”riktiga” liv pratar om saker jag skrivit här inser jag plötsligt att det faktiskt finns människor som ägnar 5 mintuer av sin dyrbara tid åt mina tankar och infall. Det är därför man blir så glad av kommentarer.

Så nu är frågan, på samma sätt som jag inte skrev så ritade jag heller aldrig (kan inte, totalt obegåvad) vilket resulterade i att jag aldrig vågade ta en kurs i oljemålning eller ens drejning, inte var jag händig heller (hantverk) och jag kan inte spela ett instrument. Men med min uppväxt känns det som att det knappast kan finnas något outforskat där, jag kämpade trots allt med ett motsträvigt piano och en entusiastisk mamma i flera år.

Jag tycker att den här ”jag kan ju ingenting-mentaliteten” är lite insmickrande, koketterande och feg, jag har faktiskt inte så dåligt självförtroende (och bara for the record, jag skyller varken på Luther eller Jante). Jag känner mig som de där klasskompisarna som inte hade läst en enda rad till provet och ända hade alla rätt. Man visste att de ljög. Jag får skärpa mig helt enkelt och våga testa. Man vet aldrig jag kanske snart publicerar en alldeles egentillverkad akvarell här, eller en hemtovad vante?

Tainspotting à la fraçaise

Murphy's law

Transportstrejk+regn= internet hemma ligger nere. Givetvis. Jag skriver mina blogginlägg på kvällen, sparar ner dem på ett USB-minne och publicerar på jobbet. Tyvärr är det svårare att jobba så, speciellt när man inte kan ta sig till jobbet. I morse väcktes jag, inte av lövblåsarna som alltid startar okristligt tidigt just på vår gata, utan av grannarnas bilar. Vid fem-snåret gav granne efter granne sig iväg för att undvika köer. Själv samåkte jag med kollega, vi stack vid sju och en och en halv timme senare var jag på jobbet. Vi får se hur det blir i morgon när jag nog måste lämna i skolan först. Problemet är kedjereaktionen; vi behöver lämna tidigt och hämta sent men fritids har kortare öppettider och barnvakten kan inte komma för deras tåg står också stilla.

Nå kommer tid kommer råd, eller vad det kan heta. Kanske funkar internet imorgon?

Urban

Det bästa med att bo i hus är tvättstugan. Och att man har plats att hänga tvätt i källaren så att man slipper hammam i badrummet och vingliga tvättställningar mitt i vardagsrummet. Sedan finns det förstås andra fördelar: mer än dubbelt så stor boyta, trädgård, förrådsutrymmen, man slipper grannar och man kan säga till barnen att gå upp på övervåningen och leka.

Men för att kunna bo i hus har vi flyttat ut från stan, förstås.

Det är absolut inget fel på vår närförort, det finns matbutik, bageri och boucherie, bra skola och bra kommunikationer. 15 minuter in till triumfbågen och 20 minuter till jobbet.

Men ändå, jag längtar ofta tillbaka in till stan. Kanske inte till de 75 kvadratmetrarna vi bodde på, men till kvarteret. I sex år bodde vi mitt bland kineser och afrikaner, trendiga barer och trista caféer fulla med arbetslösa nordafrikaner. Vi hade tre-fyra olika matmarknader att välja på och gatulivet var färg-, doft- och ljudrikt, och rätt smutsigt och stökigt. I sonens klass pratade 7 av 30 barn inte ett ord franska vid terminsstarten.

Nu bor vi i trevliga förorten där allt är så - vitt. Och medelklassigt. Skolan är säkert lugnare men jag kan ändå tänka att barnen förlorat något i bytet. Det är givetvis inte "landet" och vi har alla möjligheter att njuta av Paris ändå, men inte riktigt på samma naturliga sätt.

Kanke är det ett resultat av att ha växt upp på bondvischan. Ända sedan jag var ung har jag sjungit för full hals med Eva Dahlgren :
Måste ner till Folkungagatan
Och känna doften av vimlet
Måste bort från öde nojan
Som jag får på Fjällgatans fik

Fast om man får ödenoja på Fjällgatan då har man ingen aning om hur det är att bo i en by som heter Skrikböle.

Eva Dahlgren – Sommarbarn

Upplösning

För er som legat sömnlösa efter förra veckans cliffhanger: nej jag gick inte på föräldramöte. Jag orkade inte (ok, ville inte) skaffa barnvakt så jag låg i soffan tätt, tätt intill sonen och tittade på denna utmärkta serie istället. Det var Greker och Perser och Alexander den Store om jag inte missminner mig. Fast jag somnade nog en stund mitt i krigen.



Och jag bestämde mig för att inte ha dåligt samvete för det (det går sådär). Men jag har nog förverkat min rätt att klaga på att skolan inte informerar och bjuder in oss föräldrar...

Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill...

...skolka från föräldramötet ikväll...

Mer latblogg

Barnens favorit: djurläten på olika språk (även detta wikipedia).

Anka:
marockansk arabiska: "bat-bat"
danska: "rap-rap" (bäst effekt fås med ett skorrande r)
engelska: "quack"
svenska: "kvack"
norska: "kvakk"
finska: "kvaak"

Gris:
engelska: "oink"
franska: "groin-groin"
japanska: "ブウ", "buu"
kinesiska: "hulu-hulu"
svenska: "nöff"
norska: "nøff"
finska: "röh"

Groda:
engelska: "ribbit" ("croak")
franska: "coa-coa"
polska: "kum kum"
svenska: "kvack"
japanska: "ケロケロ","kero-kero"

Mus:
engelska: "squeak"
japanska: "チュウ", "chuu"
svenska: "pip"

Ko:
engelska: "moo"
franska: "meuh"
nederländska: "boeh"
svenska: "muu"
norska: "mø"
finska: "ammuu"

Tupp:
engelska: "cock-a-doodle-doo"
franska: "cocorico"
svenska: "kuckeliku"
tyska: "kickeriki"
finska: "kukko kiekuu" (ordagrant: tuppen gal)

Veckans ord jag använder för sällan

Rotvälska
Rotvälska, obegripligt eller förvirrat språk. Uttrycket kommer närmast från tyska och danska, i vilka ordet snarast betecknade "tjuvspråk". I svenska är ordet känt sedan 1700-talet.

Efterleden -välsk, (från ett gammalt germaniskt ord för allt främmande och icke-germansk), i betydelsen "utländsk" förekommer också i valnöt, välsk och valack.

Källa: Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1922, via Wikipedia, den late bloggarens husbibel.

Alternativ definition: det som mina barn pratar efter besök hos släkten (fransk eller svensk).

För övrigt: visst låter det onomatopoetiskt?

Hemkomst

Allhelgonahelgen tillbringade vi i min lilla familj var och en på sitt håll. En i Uppsala, en i Stockholm, en i Normandie och en i Boston. Det var första gången vi alla var utspridda och mitt i en stressig och rätt tröttsam höst fick vi alla lite andrum, nya intryck, vila för en del, stimulans för andra. Och den gamla klyschan att det bästa med att åka bort är att komma hem stämmer ju faktiskt ibland, vi hade alla saknat varandra och ibland behövs det för att man ska uppskatta den regniga novembervardagen igen.

Min Stockholmsvistelse var ren lyx. Tre dagar när jag bara behövde bry mig om mig själv och min lilla person (som man säger här). Precis innan jag åkte hade vi besök och levde under några dagar nio personer i storhushåll. Det var härligt och kul och kontrasten blev slående. Men rätt skön. Jag hann träffa många goda vänner det känns bra att veta att de finns där, även när jag är dålig på att höra av mig.

Men jag tror att den egentliga orsaken till att just det här besöket blev så lyckat ligger i min inställning. Under en tid har jag varit så ambivalent när jag åkt hem. Jag har kännt en sorg över att jag inte känner mig hemma längre, en frustration över att samtalen aldrig hinner bli riktigt avslutade, att jag alltid måste gå "mitt i", att jag ofta känner mig missförstådd och det inte finns tid att rätta till. Den här gången var jag mer avslappnad, förväntade mig inte att känna mig hemma och kunde då bättre uppskatta det, och dem, jag tycker om.

Kanske, kanske håller jag sakta på att lära mig det här. Att vara "världsmedborgare", att känna mig trygg utan en tydlig geografisk/nationell hemvist. Att jag inte blir identitetslös bara för att jag inte självklart vet vad jag ska svara på frågan "var kommer du ifrån?". Att "hemma" är människor, inte hus.

Och med tanke på att det nog snart bär iväg igen så är det nog dags att lära sig det där. Att rastlös inte nödvändigtvis betyder rotlös.

Fotoutställningen "Stockholmsbesök" (eller hur många liter kaffe med ljummen mjölk kan man dricka på en helg?)

Svar: Det står i proportion till hur många goda vänner man har. I mitt fall just nu betryggande många.