Mina drömmars stad

Sonen gör sitt "Dead American Project" om Henry Ford. Nä, projektet heter inte så utan "Famous American" men eftersom reglerna är att den valda personen inte bara ska vara berömd utan även avliden, så kallas det givetvis Dead American Project.

Man brukar ju säga att amerikaner är historielösa. Men jag uppfattar dem som mycket intresserade av historia, bara det är amerikansk historia. Och visst, USA är nästan en hel kontinent, men deras historia är ju så kort! I september börjar 11-åringen högstadiet och han fortsätter med sin fransk/amerikanska skolgång. Han går i en vanlig kommunal fransk skola men 6 timmar i veckan (ungefär 25% av undervisningstiden) har han amerikanska lärare, pedagogik, klasskompisar och läroplan. Av de sex lektionerna är fyra i engelska språket (litteratur, grammatik, stavning, uppsattsskrivande...) och två historia. I den franska delen har han bara en historielektion i veckan. Det betyder alltså att han på en lektion ska lära sig om allt från greker och romare till medeltiden, franska revolutionen, 30-åriga kriget, kolonialismen, industrialiseringen, världskrigen..? Förhoppningsvis tar det inte alltihopa samma år. Samtidigt har han två timmar i veckan att gå igenom 200 år i USA, han kommer att lära sig varenda slag i inbördeskriget!

Men tillbaka till Henry Ford. Av en händelse klickade jag i morse in på en av de bloggar jag följer lite av och till, jag tror jag länkat till den tidigare. Den skrivs av en ung hemmapappa, numera även fotograf och föreläsare, i Detroit. Han är inflyttad och skriver intressant om denna fascinerande stad, dess problem och framförallt mycket om (av)urbanisering och arkitektur. I det senaste inlägget börjar han med att berätta en rad intressanta saker om Henry Ford för att sedan vidga tankegångarna till ett mycket fint inlägg om städers utveckling och människors parallellt utvecklade fåfänga längtan efter det genuina, det småskaliga, småstaden "som den var förr". Han berättar bl a att Henry Ford grundade ett slags Skansen utanför Detroit med byggnader (riktiga eller kopior) från 1890-talet. Dvs det Amerika han "förstörde" genom att massproducera billiga bilar, höja sina arbetares löner till fem dollar om dagen så att de hade råd att köpa bilarna de tillverkade och på så sätt ge dem möjlighet att pendla till jobbet och alltså flytta från innerstadens smuts och larm ut i förortens grönska. De sökte den idyll de trodde deras föräldrar haft i småstäderna, men istället för att flytta från staden flyttade staden med dem genom det "urban sprawl" (vad är det svenska uttrycket?) vi nu alla känner till med stormarknader, IKEA-varuhus, oändliga parkeringar och motorvägar. Idag, efter bilindustrins kollaps, är Detroits centrum så övergivet att naturen tagit över igen och det blivit grönare än förorterna. (Klicka på feral houses  och lost neighborhouds)

Och så dansar vi i cirklen ett varv till.

En anekdot har en speciellt ironisk twist: det hus där Hery Ford hade sin första verkstad förstördes och ersattes med en storstilat utsmyckad biograf. Ford som var mycket frustrerad att han inte kunnat rädda detta hus till sitt "Skansen" fick veta att huset inte förstörts utan vridits ett kvarts varv och nu vette mot en sidogata (!). Han rusade iväg till den nya ägaren för att köpa tillbaka delar från det ursprungliga huset, tyvärr gick det bara att återanvända tegelstenar från grannens väggar i tvillinghuset men han köpte dem iallafall, transporterade dem till sin låtsasstad och införlivade dem i den kopia av sin första verkstad han nu byggt där. Biografen stängdes när innerstaden avfolkades och är nu parkeringshus. Så nu står det Fordbilar parkerade i den biosalong som byggdes där Henry Ford hade sin ursprungliga verkstad.

Hans inlägg är långt men det är värt att läsa! Jag skrev också för nästan på dagen fyra år sedan om mitt enda, korta, oväntade besök i Detroit, i det inlägget finns en länk till mycket vackra bilder därifrån.

Jag tycker urbansiering och stadsplanering är intressant, jag kan ingenting om det men det måste vara mycket svårt. Se bara på slussendebatten i Sverige. Vad ska man bevera i en stad? Vad är "eviga värden", byggnader eller gatustråk som borde förbli intakta? Eller är det bara ett nostalgiskt "Skansen-tänkande"? Hur förnyar man en stad utan att slänga ut baby med badvattnet? Vad hade man gjort med Klarakvarteren idag? Förvandlat dem till vräkiga loft för de där människorna som befolkar DNs bostadsbilaga? Inte hade de fattiga hantverkarna (eller deras nutida motsvarigheter, de invandrade kioskägarna) haft råd att bo eller verka där, det är ett som är säkert. Är gentrifiering en naturlag?

En annan intressant artikel från New York Times, Jungleand, handlar om the lower 9th ward, en del av New Orleans som blivit helt förvildad efter en annan sorts katastrof än den i Detroit, orkanen Katrina. Även här har naturen tagit tillbaka en hel stadsdel på bara några år.

"...it's marvellous to tell other people how to write, live, die etc."

Dagens andra citat:

"That is what we are supposed to do when we are at our best—make it all up—but make it up so truly that later it will happen that way."

Ernest Hemingway skriver brev till F. Scott Fitzgerald. Läs hela här!

"You know I never thought so much of Gatsby at the time. You can write twice as well now as you ever could. All you need to do is write truly and not care about what the fate of it is."

Dagens citat

"Litteraturens uppgift är att få läsaren att känna sig mindre ensam."
David Foster Wallace

Läsupplevelser

Så, snabbt , snabbt utan att tänka efter och efterkonstruera för mycket, nämn några av dina största läsupplevelser! Inte nödvändigtvis de bästa böckerna du läst, men de timmar du tillbringat med en bok och njutit som mest.

Jag har redan nämnt Röda Nejlikan och Krigets Vindar som jag slukade på det spräckliga stengolvet vid skåpen på Aspenskolan i Tierp.

Nästa jag tänker på så här direkt är Bröderna Karamazov av Dostojevkij som jag läste under flera månaders runtluffande i centralamerika. Det var en pocket där sidorna trillade ut, omslaget revs av och som jag tror till slut började mögla av att ha legat inknycklad i ryggsäcken.

Hmm, mer? Ja Rosens Namn! Jag älskade hur det var en deckare men samtidigt fick mig att känna mig smart. Ett no-guilty pleasure.

Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid minns jag som helt nya läsupplevelser, jag hade aldrig läst någon magisk realism bok innan och blev rätt konsternerad av det faktum att magi togs på allvar i böckerna. Jag tror jag väntade på att de övernaturliga elementen skulle "förklaras", men när jag väl köpte det började jag älska det och gick igenom en Isabelle Allende period.

Selma Lagerlöfs Jerusalemsvit. Åh, den historien är så teatral, osannolik och tragisk. Hur människor som verkligen lever "det lilla livet" kan uppfyllas av en övertygelse, en tro, så att det gör livsavgörande beslut och handlingar som ligger så otroligt långt från det de är, och det liv de lever. Och hur en karismatisk ledare kan få folk at begå vilka tokigheter som helst.

Nu inser jag att det här blev väldigt nostalgiskt, allt detta läste jag för 15-30 år sedan! Nog måste jag väl ha haft någon riktigt bra, uppslukande läsupplevelse sen dess?

Hm, We were the Mulvaneys av Joyce Carol Oates blev jag väldigt tagen av, den levde i mig länge. Men den är också obehaglig, människorna i den är så förkrymta och fast i mönster som de inte kan bryta och som leder till katastrof.

Ni då? Vilka lässtunder minns ni bäst?

Bara två månader till midsommar!

Titta jag hittade en till bild från bokhyllan.

En sommartugebokhylla en regnig dag, visst låter det mysigt? Inte alls som de här regniga dagarna vi har nu! De 3-4 inklämda bokhyllor som finns i vår stuga ger en bred överblick av västvärldens kanon, eller ja, kanske snarare ett rätt snett urval som har bildats av mormor och morfars kvarlämnade böcker och min familjs antingen nedgraderade från bokhyllan hemma eller kvarlämade efter sommarläsning. Jag tror du hittar Moberg, Selma, Martinsson (antagligen bäggge), Hjalmar Bergman... men också en stort urval flygplatsinköpta glansiga böcker med reliefskrift av Tom Clancy. Och så Sigge Stark! Och som ni nu vet även ett urval från flick-och pojkbiblioteket från Whalström och Widstrand (de röda var för flickor, de gröna ryggarna för pojkar). Gamla upplagor av Readers Digest fanns när jag var liten, vet inte om de är kvar och så givetvis sinnebilden för sommarstugeläsning: Maria Lang.

 Och ja titta, visst är det Krigets Vindar står i mitten med bilden på Pug (spelad av Robert Mitchum i TV-serien) på ryggen!

Nu blev jag så upplivad att jag genast måste delge er lite mer bilder från sommar i Dalom. I dagarna är det bara två månader till midsommar för er som har turen att få fira det. Och några veckor senare kanske det ser ut såhär:

 Enbart Sverige svensk skog har!

 

Att simma lugnt (helst naken) i den här sjön en varm sommarkväll kan vara en av livets största njutningar. Vattnet är svart och mjukt som sammet. (Hur fisket gick? Jag tror dottern fick åtta aborrar och sonen en (1). Hon lever på det fortfarande.)

Tack Gutenberg

Nä, det där var ett alldeles för surt och dumt inlägg. Stackars Annie Lööf, vad har hon gjort mig? Har man ingenting att säga ska man vara tyst, när ska jag lära mig det? Jag tänkte ta bort inlägget men så fick jag ju en kommentar så nu får det stå. Glöm det nu, tack!

Jag får fylla på med annat!

Bok jag läste i bokslukaråldern vs. bok min son läser i samma ålder. Hmm, vet inte riktigt vad man ska dra för slutsats av det?

Jag vill  alltså ha boktips, inte till mig själv (eller jo, gärna det med) men mest till min 11-åring. Han har nämligen äntligen hittat en aktivitet han kan göra utan att a) en annan människa deltar, eller b) en elektronisk skärm är inblandad. Han har aldrig varit någon ensamlekare, han vill ha sällskap. Han älskar sällskpaspel, gärna sådana som tar oändlig tid innan de tar slut alternativt har så krångliga regler att alla andra tröttnat innan vi kommit igång. Han gillar också fotboll, att brottas, spela schack ja allt som är tävling och/eller involverar fler än en. Tom för att bygga lego ville han alltid ha sällskap.

Men, lo and behold, sedan ett år ungefär börjar han bli en riktig bokslukare. Jag har blåst försiktigt på den där bokslukarlågan, sådär som man gör när riset är surt och man inte riktigt vågar tro att det ska bli eld. Vi försöker hittta böcker han tycker är kul, och jag uppmanar honom att sluta läsa om boken är för svår/han inte gillar den. Jag är så rädd att han ska tröttna. Vet inte riktigt varför jag inte vågar tro att han ska bli lika fast som jag blev. För att det är andra tider nu kanske, skärmar som blippar överallt. Men jag minns ju själv njutningen av att riktigt plöja böcker, ju tjockare ju bättre. Saknaden när de ändå tog slut.

Jag var nog ungefär i den här åldern och jag var sjuk, vattkoppor kanske? Iallafall krävdes flera dagars sängläge. På morgonen när jag vaknade hade min far (eller kanske mor?) lagt första delen i serien om Röda Nejlikan på nattygsbordet. Jag läste som besatt hela dan, bostavligt taget i feberyra. På kvällen var boken och jag slut. Nästa morgon när jag vaknade låg nästa del där, orörd, bara att kasta sig över. Jag googlar fram att det finns sex böcker i serien, jag undrar hur många dagar det fortsatte? Det är nog ett av mina bästa läsminnen. Tänk att ligga sex dagar i fred i sängen och läsa något riktigt bra! (Jag undrar om det inte var den här utgåvan, jag minns att böckerna var vita.)

OK, det här är fusk , det är inte min gamla bokhylla utan bokhyllan i härbret på mina föräldrars sommarställe. Men en del av böckerna har nog lästs av mig.

Del av sonens dito.

Sedan ett år tillbaka har sonen klämt hela Harry Potter-serien, hela Inheritance serien, alla böcker om Percy Jackson som finns, alla Wimpy Kid-böckerna och nu är han inne på Alex Rider.

Så vad ska vi köpa nu? Som ni märker är det fantasy som gäller, och nu på slutet har vi alltså testat spionhistorier. När jag var i bokslukaråldern läste jag Kitty och allt av Enid Blyton, Cherry Ames, Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla. Så jag har inte så mycket att komma med här, något säger mig att vi kommit förbi det stadiet redan. Sedan läste jag Barbro Lindgren och så småningom blev det  Maria Lang, Agatha Christie och Jan Mårtensson. Och så Krigets Vindar (de läste jag i sjuan eller åttan och älskade!), som väl ledde till en slippery slope av Judith Kranz, Sydney Sheldon och Hästarnas Dal. Och de böckerna tänker jag INTE ge honom, dem får han upptäcka på egen hand:)

Så vad kan man testa? Tolkien känns lite väl mastigt, Narnia-serien tycker han är barnslig (den var för svår att läsa tills den blev för barnslig, knepigt det där), Twilight och hela den genren av tonårslitteratur verkar så ebarmligt dåliga och för tonårsaktiga (det jag egentligen menar är väl tjejiga).


Jag försökte intressera honom för Tom Sawyer men det var för gammalmodig engelska, samma resultat när vi testat De tre musketörerna och Jules Verne på franska. Men nu såg jag att Tom Sawyer är obligatorisk läsning för nästa årskurs i hans amerikanska klass, liksom The Hobbit,The Wind in the Willows och andra klassiska ungdomsböcker så jag kanske ska försöka få tag på baronessan Orczys böcker trots allt?

Ni som har lite äldre barn, vad har era barn läst i den här åldern? Och det som kanske är roligast att diskutera, vad läste ni själva?

Uppdatering: Nu klickade jag på bokhyllebilden från lantstället och ser att "Den Gäckande nejlikan" står där, i härbret! Jag hade ingen aning om att den var där, är inte det ett tecken så säg?  Om inte annat så ska jag läsa om den i sommar!

I avdelningen osorterade tankar

Här är det värsta höstvädret och Le Pen fick nästan 18% i primärvalet, bästa resultatet någonsin. Depp. Det kändes för första gången sedan jag flyttade hit väldigt konstigt att inte få gå och rösta igår. Maken åkte iväg ensam, och jag satt hemma och väntade som vore jag inte myndig. Det här är ju ohållbart, jag får nog ta mig i kragen och söka medborgarskap! Blir lite arg på mig själv att jag inte gjort det tidigare, rösträtt, räcker inte det som skäl?

En diskussion inne hos Karin (där jag i och för sig hade avvikande åsikt från alla andra i kommentarsfältet) fick mig också att åter tänka på att det kanske vore bra om alla i familjen hade samma nationalitet. Frankrike har tydligen (enligt min egen wikipedia som jag är gift med, jag har inte kollat) flest diplomatiska representationer i världen efter USA. Det betyder att det finns franska ambassader och konsulat i en massa avlägsna avkrokar. Det vore ju lite jobbigt om man själv fick sitta kvar i gisslan och vänta på Carl Bildt när resten av familjen friges. Eller tänk om Annie Lööf blir Ambassadör någonstans dit man reser! Hur skulle det gå om hon skulle förhandla? Idag träffar hon minsistrar från Kina. Jag brukade undra vad Kungen diskuterade med fysik och litteraturpristagarna på Nobelfesten, nu måste man oroa sig för vad ministrarna säger också. Nej, usch nu var jag inte snäll, hon kanske bara inte är lika slipad på att ge icke-svar som de andra.

Nej, bäst att söka dubbelt medborgarskap så kanske man kan välja bland diplomaterna?

Annars skrev jag nästan precis en statusuppdatering på Facebook som lyder: "Varför skriver ni bara om vad ni äter, dricker och hur mycket ni tränar ? Varför skriver ni inte om vilka böcker ni läser? Filmer ni ser? Eller vad ni tänker. Det vill jag veta! Underhåll mig! " Men så kan man ju inte skriva. Men som man ropar får man svar heter det ju och jag skriver inte ju heller om vilka böcker jag läser, men ännu mindre om mat och ingenting om träning alls (eftersom jag aldrig tränar, he). Och det är definitivt inte mina intressantaste tankar som blir FB-uppdateringar (vill jag verkligen genast klargöra för FB-vänner som läser här!). Mina statusuppdateringar håller nog en väldigt ojämn nivå, och är i allmänhet rätt ointressanta. Eller kanske en jämn, ointressant nivå. (Framförallt eftersom alla andra är intressarade av mat, dryck och träning.) Eller så är det bara så att de är de ämnen som alla kan skriva om utan att behöva vara rädda för att stöta sig med någon i av sina vänner. Ibland försöker jag vara rolig, det funkar inte så bra. Det är så jobbigt när man får en gravallvarlig kommentar på någon ironisk släng. Och kanske skulle jag skriva mer om mat om jag var bättre på att laga den? Möjligt.

Men jag har en FB-vän som skriver små absurda dikter, det är kul. Och en del länkar till roliga artiklar. Andra verkar ha heta politiska diskussioner i sina feedar men det klarar inte jag riktigt sådär inför öppen ridå, jag är för konflikträdd, vill att alla ska vara sams. Annars handlar det kanske mest om vem som skriver, vissa vänner tycker jag om att följa för att de är just de som ätit älggryta. Gillar att tänka mig dem mumsande i kvällslampans sken (nu är jag helt oironisk alltså!). Och ibland glimmar det till; man får syn på någon som man tycker om men nästan glömt, någon påminner om ett roligt minne som vi kan skratta åt tillsammans, en god vän hör av sig i ett DM, man inser att två kompisar känner varandra och världen känns hanterbart liten igen.

Där fick ni min oombedda åsikt om ännu en plats på nätet där ingen tvingar mig att tillbringa tid.

Jaghaju, man kanske skulle jobba vidare lite nurå. Hjälp vad det regnar. I morgon ska jag åka till Normandie och hämta barnen igen, så fort gick en vecka. Hepp!

Augmented reality

Häromdagen åkte jag fram och tillbaka till norra Normandie för att lämna barnen på vårlov hos farföräldrarna. Jag har åkt och kört den vägen en massa gånger och den är rätt trist. Motorväg genom platta landskap, rapsfält och skogsdungar, byar på avstånd, vägarbeten och industriområden.

Men så upptäckte jag Instagram, och min trista resa blev en spännande roadtrip, lite som film. Det var svårt att bestämma vilken sorts film det var för jag är inte så hemma på Instagrams effekter. Men en mörk film blev det.

Det började som ett drama från början på förra seklet. Män med hatt och matronor med förkläden handlar på detta mystiska slakteri (ni har väl sett Delikatessen?).

 Vid havet blev det en Nya-vågen film. Semestrande tonåringar i 60-talets Normandie som testar gränser med oförstående föräldrar filmade i bleka färger. Vespor, schaletter och solglasögon.

 Det här är vad jag kallar "Kristihimmelsfärdseffekten" efter söndagsskolplanscherna. Ett mystiskt ljus kommer från himlen. Närkontakt av tredje graden?

 Efter neutronbomben står bara husen kvar, allt liv är dött.

Bergman. Liv Ullman traskar tröstlöst i gummistövlar längst stränderna. Det blåser.

 Eller så är det Tarkovskij, Liv Ullman traskar fortfarande (jag vet hon var inte med i Offret, men det här är min film så jag hittar på).

Himlen mörknar, snart kommer...

 

 ...syndafloden.

 Nu kör vi mot Blair Witch-skogen.

The Road, nu blir det aldrig mer sol.

Jo, titta, molnen glider isär! Ha, vi knökar in en Happy Hollowoodending här ändå!

Mer om samma

Det märks att jag är lite avundsjuk va? I inlägget nedan alltså, på de där framgångsrika kvinnorna som har allt utan dåligt samvete för nåt.

Jag såg ett dokumentärprogram för några år sedan om en kvinnlig barnkirurg i Paris. Hon hade fyra barn eller så hade hon hundratals, beroende på hur man såg det. Hon hade det som Karin beskrev i kommentaren nedan, en heltidsanställd kvinna som var vad vad man i Sverige nog kallade hushållerska. Hon tog hand om allt och hade jobbat åt familjen i trettio år. Hon var av nordafrikanskt ursprung (förstås) och var på ett sätt en del av familjen. "Utan henne hade det aldrig gått" sa mamman, och utan de faktum att familjen bodde fem minter från sjukhuset och hade god ekonomi.

Jag minns för några år sedan att Leo Lagercrantz skrev krönika på krönika i Expressen som alla handlade om vilken usel far hans egen far varit och vilken fantastisk pappa Leo själv var.  Pappa Hugo hade aldrig varit på en fotbollsmatch! Pappa Leo däremot hämtade troget på dagis varje dag. Jag minns att jag retade mig så på de där krönikorna, nej pappa Hugo tog hand om sjuka barn istället för att kolla U12s match mot Hagsätra, gör det honom verkligen till en dålig människa, eller ens en dålig far? Krönikorna kändes väldigt narcissistiska och jag tänkte att vissa barn är då aldrig nöjda. Men vad vet jag, kanske har Leo fönekats något för honom ovärderligt.

Samtidigt, i verkligheten, är jag ju inte hjärtkirurg. Om jag vabbar en dag så får det typ konsekvensen att en brochyr skickas till tryckeriet en dag senare. Unviersum håller andan, hur ska det gå! Lite av nöten för mig ligger kanske där, jag blir avundsjuk på männsikor som har yrken och jobb som de uppslukas så av. Det verkar kul! För att mitt dåliga samvete skulle ha en chans att hålla tyst skulle jag nog desstuom behöva jobba med att operera barn eller möjligtvis hitta lösningar mot världssvälten.

Jag har ju precis haft en barnflicka som jobbade över 20 timmar i veckan, jag åkte hemifrån varje dag 07.20 och kom hem runt åtta. Det var inte ett dugg kul. Jag kände mig inte alls som någon high powered karriärkvinna som grejar biffen, jag var bara missnöjd, trött och med dåligt samvete. Delvis för att jag inte trivdes på det jobb jag hade förstås, men också för att det nog inte är något för mig.

I en boklubb jag är med i läste vi precis The Help av Kathryn Stockett som handlar om svarta maids i Mississippi på 60-talet. En tjej hade tagit med sig en amerikanska som är uppvuxen i Jackson, staden som porträtteras i boken. Hon hade inte uppfostrats av någon maid själv, hennes familj var inflyttad och från en annan samhällsklass, men hon sa att det verkligen var hennes klasskamraters uppväxt som beskrivs. Familjerna hade maids som i princip var extramammmor, samtidigt som dessa kvinnor hade egna barn på andra sidan stan. Hon berättade en rad intressanta anekdoter om maids som var med på familjeporträtten, men inte vid julklappsudelningen typ. Och också om den kärlek som ofta fanns mellan maids och familjerna, de knepiga, oklara relationerna. Gamla, pensionerade maids som ibland bor kvar hos familjen när döttrarna tar över jobbet. Intressant, och overkligt, det här har existerat under vår livstid, och gör det än idag. Den stora skillnaden här är ju att mammorna i de här familjerna inte jobbade alls utan typ ägnade sig åt att sköta om sitt hår och någon välgörenhetskommitee. En helt annan socialgrupp, helt andra värderingar, helt andra liv, men samma behov av att en annan kvinna tar över det eviga, kvinnliga ansvaret för barn och hem.

Uppdatering: Jag googlar Hugo Lagercranz och ser att han tydligen är emot att barn under två år går på dagis! Ha, ha, ja, inte är det lätt att få rätsida på de här frågorna...

Den goda modern är det nya svarta

Min gynekolog är en dam i sina bästa år, jag skulle tippa 60+. Gråhårig, elegant på ett nedtonat sätt, kolugn, vänlig men aldrig intim. Hon jobbar privat i ett Haussmannhus i elfte arrondissementet. Väntrummet ser ut som väntrum gör här; en tjusig men lite sliten skinnsoffa, glasbord, Elle och Le Courrier International på bordet. Läkare i privatmottagningar har aldrig vit rock, och vore det inte för gynstolen skulle det kunna vara ett advokatkontor. Hon har små handskrivna kort som patientfiler, smått, smått skriver hon och viker ihop i ett slags kartotek. Hur mycket smärta och glädje kan ett kartotek rymma?

Jag har diskuterat några av mitt livs lyckligaste och olyckligaste händelser över hennes skrivbord.  Hon lyssnar neutralt, förstående men alltid lite distanserat. Aldrig att hon skulle lägga en hand på min arm, eller ha en åsikt om mina val. En gång sa hon till mig "Ni är verkligen svenska ni, ni klagar aldrig". Sättet hon sa det på gjorde att det kändes som den allra finaste komplimang man kunde få av fröken i skolan, jag hade fått bästa betyg, jag var inte en gnällspik.

Hon får mig att tänka på Elisabeth Badinter, och andra som jag ser som en viss typ av fransk kvinna som nu börjar komma i övre medelåldern. Francoise Giroud, Simone Veil..., ja det finns förstås en hel rad farmgångsrika kvinnor som föddes under första delen av förra århundrandet. De var de som stod på barrikaderna, eller iallafall bröt mönstren. De är högutbildade, ofta från priviligerade miljöer och de har JOBBAT. Jobbat, jobbat, jobbat, gift sig, fött en rad barn och sedan jobbat jobbat jobbat. Iallafall är det det intryck jag får. Det har nog funnits barnflickor och städerskor, för fäderna var nog knappast så närvarande. Jag läste ett citat någon gång (kan för allt i världen inte minnas av vem) som gick ut på  att om allt annat föll samman (kärlek, familj...) så hade man iallafall jobbet. Man bet ihop och så jobbade man lite till. De verkar stentuffa de här kvinnorna, de gör svåra val och man får intrycket att de aldrig vänder sig om för att se om de gjorde rätt. Ibland kan jag bli avundsjuk, jag har inte en så tydlig yrkesidentitet, har aldrig varit så passionerad inför mitt jobb.

Elisabeth Badinter känner ni kanske till. Hon är en av Frankrikes rikaste kvinnor (genom arv) och erkänd författare, professor, filosof och feminist. Hon är gift med Robert Badinter, fd justitieminister och mannen bakom bl a  avskaffandet av dödsstraffet i Frankrike (och direkt inser jag att hon säkert skulle avsky att man talade om hennes man  när man presenterar henne :). Hennes senaste bok har precis kommit ut i USA. Jag har inte läst den, (så nu gör jag en bloggklassiker skriver om saker jag egentligen inte vet något om, men det gör ju journalister utan att skämmas i tidningarna hela tiden så...) men om jag förstår propåerna rätt så menar hon att så fort samhället till slut accepterade att kvinnor inte bara skulle finnas där för sina män, utan kan ha ett eget yrkesliv och helt enkelt ett eget liv, så dök som ett brev på posten kraven på att ägna en stor del av sitt liv åt barnen upp.

Att vara En God Hustru ersattes av att vara En God Moder. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man ju kunna tänka att det fanns en plan här... En intressant aspekt som den amerikanska kommentaren här tar upp är att konservativa kvinnor, kvinnor som tycker att kvinnor SKA ha huvudansvar för hem och barn, sällan pratar om långamning t ex. Det är istället vänsterns kvinnor, feministerna, som själva verkar sätta normen att kvinnor ska vara helt tillgängliga för sina barn. Minns ni Nina Björks kommentar om att det gör ont i magen att lämna på dagis? Snacka om att lägga till ett ton på kvinnors dåliga samvete (jag lovar, betydligt färre män tar åt sig av vad Nina Björk säger).

Jag hittar inte motsvarande kvinnor i Sverige. De här kvinnorna finns ofta till höger i det politiska spektrumet, feminismen i Sverige har ju varit väldigt vänsterpräglad.  Schyman, Tiina Rosengren, Boëthius, njäe de är alla yngre och mer till vänster.  Möjligtvis kan Ebba Witt-Brattström vara en yngre svensk motsvarighet. Badinter skriver om saker som jag upplever som helt tabu i Sverige. Att i världens mest jämnställda land hävda att lång föräldraledighet och lång ammning hindrar kvinnors framgång och professionella utveckling känns som Newsmillsharakiri. Badinter menar alltså att vi idag (igen) ställer oresonliga krav på kvinnor och kväser deras möjligheter att helt vara egna personer. Enligt logiken borde ju att vara emot amning funka väl ihop med den svenska feminismens ideal om delat föräldraansvar men det känns som en helt ogångbar hållning i Sverige idag.

Men papporna då? I Sverige är ju svaret på att ha kakan och äta upp den att båda föräldrarna tar sitt ansvar. Fine. Jag tror också att det är en stor del av lösningen. Men sen ser man på statistiken att av Sverige börs-VD ar är 7% kvinnor. Det betyder 93% män det. Inte många pappadagar där inte om jag får gissa. Antalet kvinnliga professorer är ju också ebarmligt lågt, men det ser bättre ut där man enkelt kan  styra politiskt dvs bland generaldirektörer och politiker.

Men vadå, man har väl barn för att man vill ta hand om dem? Lyckan ligger väl inte i en VD-post? Jovisst och nej, självklart inte. Badinter provocerar mig med, jag som precis sagt upp mig av bl a den anledningen att jag inte hade tillräckligt mycket tid för mina barn. Kvinnor som i tid och otid deklarer att de inte skulle stå ut två veckor i hemmet utan jobb för det skulle bli så långtråkigt retar livet ur mig (vem har sagt att allt ska va så himla kul jämt?). Jag har svårt för renodlad "om mamma är glad är barnet glad"-logik. Det är inte svårt att föreställa sig Badinter och hennes gelikar som iskalla, franska klichemödrar. Men jag kan också förstå hennes frustration.

Min mormor jobbade hemma på sin fars gård till hon var 28 utan lön. Hennes lärare bad hennes pappa låta henne gå vidare i skolan men han sa nej, det var onödigt för hon var flicka. Så det blev bara sex års skolgång. Hur gammal var hon då hon slutade skolan, 12? Hon jobbade alltså gratis för mat och husrum från 12-28 års ålder. Inga egna pengar, inget eget hem, ingen utbildning. När hon var 28 gifte hon sig med morfar. Jag minns solkart hur min mormor sa till mig (efter att hon frågat om jag förlovat mig än :), men du har fått utbildning, det är bra att ni utbildar er ni flickor! Jag hade så viljat utbilda mig!

Om jag var i min gynekologs, eller Elisabeth Badinters, ålder kanske jag också skulle vara frusterad med denna generation 20-30 åringar som vill amma i två år och sedan se hur det blir med jobb, karriär och sånt. Jag kan förstå att de kan se det som om deras döttrar och dotterdöttrar kastar bort åratals kamp för samma ideal som deras mödrar hade. Att vara en god mor är det nya en god hustru.

Jag tror inte att lösningen nödvändigtvis är spädbarnsdagis och barnflickor. Jag tror faktiskt inte att det finns någon riktig lösning. Jag tror att ju mer båda föräldrarna delar på ansvaret, ju bättre. Jag tror att ju fler flexibla, subventionerade möjligheter till dagmammor, förskolor, dagis, nattdagis etc. det finns ju bättre. Men att idag låtsas att det inte har någon betydelse om man är hemma totalt 2, 3, 4 år med barn, eller att man vabbar flera dagar i månaden är att stoppa huvudet i sanden. Självklart har det betydelse för ens karriärutveckling. Man kan välja det, man kan dela på det med maken eller man kan välja bort det (förutsatt att man har ekonomiska förutsättningar att välja alls). Själv har jag gjort en kombination av alla tre valen under olika perioder. Men man ska vara medveten om att man gör val som har konsekvenser. Och framförallt sluta hacka på de som gör andra val än de man själv gjort!

Som ett brev på posten...

...lanserade SvD igår en ny artikelserie om "svenskheten". Den första artikeln är det blekaste och mest intetsägande jag läst i ämnet på länge. "Svenskar känner sig ligga kuturellt närmare amerikaner än marockaner!" Really? Har författaren glömt var amerikanerna kom ifrån ursprungligen? "Det kan vara svårt att känna sig svensk om man inte är vit!" Undrar om det krävdes många års studerande i kritiska vithetstudier (har ni hört om den forskningsgrenen tidigare? Är det etnologi?) för att komma fram till det? "Det räcker inte med att vara medborgare för att känna sig som svensk!" Nähä. Och sedan slänger det in en grej om svenska utvandrade kvinnor som inte verkar riktigt ha med ämnet att göra. Typ mitt intervjuobjekt forksar om det här också så jag petar in det så jag kommer upp till antalet ord jag måste leverera.

Dagens artikel var mycket bättre (och skriven av en annan journalist). Den intervjuar också någon som har något att säga i ämnet. Jag känner igen mycket fast jag ju ser fransk ut (vit men brunhårig). Så fort jag öppnar munnen hörs det att jag är utlänning och jag tar på mig det utanförskapet varje dag. Jag tror att det i mitt fall ligger mest hos mig själv, jag definierar mig ständigt som icke-fransk. Det är också en bekväm hållning, jag behöver inte känna ansvar för det som inte fungerar i detta samhälle, jag behöver inte skämmas för Algerietkriget, behandligen av Romer eller DSKs eskapader.

Jag tror att svenskhet är svårt att tillskanska sig om man inte har det hemifrån, Sverige är fortfarande ett homogent samhälle och definitionen snäv (även om intervjuobjektet här tycker att Sverige är heterogent). Jag tror att vi alla som är uppväxta i Sverige vet precis. Man känner i ryggmärgen om något känns svenskt eller inte. Man brukar ju skämta om att enbart i Sverige kan ordet osvensk vara en komplimang. Själva det skämtet säger  något om vad svenskhet är, lite jante, men bara så att det är klädsamt. Det som i sådana fall anses vara osvenskt har redan införlivats med det svenska. Barnen är ju med på festen "precis som i Italien", folk tillbringar fyra timmar med söndagsmiddagen "precis som i Frankrike". Men den som sätter sig bredvid någon på bussen och snackar är inte osvensk, hen är obehaglig.

Det finns ett kulturellt grundvatten i Sverige som delas av de allra flesta som kallar sig svenskar. Ibland är det kristallklart och friskt (kärleken till naturen, jämställdhetssträvan, omsorgen om barn) ibland grumligare (rädslan för att vara annorlunda än sin granne, en viss inskränkthet och självgodhet, isolation från omvärlden), ibland verkar det sina (förlusten av folkbildningsidealet, nedmonteringen av välfärdssamhället, immigrationspolitiken) och ibland rinner det på (fler och fler engagerade, närvarande fäder, självförtroende och oberoende hos ungdomar, reslust, entreprenöranda).

Det där grundvattnet dricker jag än, och kommer förmodligen att dricka hela livet. Kanske blandar jag bara vin i vattnet numera.

Om ditt och datt. Mest datt.

Så här ser min sida för podcasts ut i iTunes. Några program följer jag avsnitt för avsnitt, några när andan faller på och några lyssnar jag aldrig på. Jag tittade på den här i morse och insåg att det mest fanns amerikanska och brittiska program, en del franska och nästan inga svenska längre. Ett tag följde jag både svensk radio och TV men det har fallit bort i någon mer eller mindre medveten prioritering i min mediakonsumtion. Jag tittar nästan aldrig på svt play längre, jag har aldrig sett Skavlan, knappt sett Babel och skulle aldrig komma på tanken att sätta på datorn för att se På tåget eller Mellon.

Jag läser däremot nästan enbart svenska bloggar och följer mest svenskar på twitter. Bloggarna tycker jag om, och det är ungefär samma tio bloggar jag följt de senaste åren. Twitter däremot grejar jag inte riktigt. Jag följer en blandning av journalister, kulturmänniskor och några jag känner men jag lyckas aldrig bli en del av konversationen. Det blir underhållning, jag skrattar åt folks tweets, och information, jag hittar länkar till intressanta artiklar men för mig blir det sällan diskussion. De få gånger jag försökt diskutera har jag antingen inte fått gensvar eller fått så aggresivt mothugg att jag gav upp direkt. Ibland störs jag också av oversharingen, somiga känner verkligen ett behov av att berätta ALLT. Ibland är det intressant men ofta blir det väldigt navelskådande och poserande. Men det största problemet är nog att jag sällan berörs av diskussionsämnena, de känns för långt borta. I och för sig tror jag många använder twitter enbart som en informationskanal, så jag får kanske nöja mig med det.

Jag läser aldrig kvällstidningarna och surfar in på DN eller Svenskan kanske ett par gånger i veckan. Jag har svårare och svårare att relatera till de upprörda kulturartiklarna. Hen ? Jamen det är väl praktiskt med ett pronomen som kan betyda både hon och han om man inte vet könet på en person. Vad finns att bråka om? Och varför måste det nödvändigtvis vara ett feministiskt statement att använda det? Då intresserar mig något mer det politiska: projektet med utförsäjning av det som jag trodde var välfärdsstatens grundstenar (vård, omsorg),  mysteriet att man i ett så rikt land och med så lång skolgång verkar lära sig mindre och mindre i skolan, de märkligt inhumana utvisningsbesluten som aldrig verkar upphöra. Men också det som faktiskt går bra, ekonomin t ex. Vet inte om man i Sverige inser hur mycket rikare man är än större delen av Europa, Sverige ligger återigen i topp. Det borde alltså finnas skattepengar till både det ena och det andra, vilket inte riktigt märks i debatten.

 

Med det minskande intresset för Sverige borde jag ju ha utrymme för det franska, men det går trögt. Presidentvalskampanjen är ju i full swing och jag har så otroligt svårt att tycka att det är intressant. Och efter de fruktansvädra händelserna i Toulouse blev det ju etter värre. Alla kandidaterna förklarade unisont att man inte skulle untyttja tragedin i politiska syften, och så vände de sig till nästa mikrofon och gjorde precis det. Sarkozy vinner ju på det här förstås, han var president när det hände och polisen fick ju fatt på gärningsmannen snabbt vilket ger honom credd. Men socialisten Holland pratar nu också mycket om säkerhet, den gröna Eva Joly vill avskeda högsta polisledningen typ för att de inte arresterat gärningsmannen innan han gjorde brottet (en något udda åsikt av en fd domare) och nu kan ju bara tänka er vilken Field day Marine Le Pen har. Hon kan nu utan komplex säga saker som att det väller terrorister in över Frankrikes gränser varje dag, verkligen écœurant  som man säger här. Jag kan inte lyssna på henne, jag blir faktiskt illamående och måste byta kanal. Och det är ju givetvis inte så man motarbetar högerextremismen.

Nu kan ju inte jag rösta, jag har inte frankst medborgarskap, och en del av mig tycker det är lite skönt för jag vet faktiskt inte vem som skulle få min röst. Det vet jag inte riktigt i Sverige heller längre och jag är ju knappast ensam om detta velande. Jag gillar verkligen inte slentrianmässigt politikerförakt, jag vill gärna tro att de vill väl, att de tror på sina idéer. Men ibland blir det omöjligt att inte se de flesta som makthungriga opportunister. I Sverige dessutom obildade, makthungriga opportunister. Eller i bästa fall kompromissande velingar. Man vad har vi för val? Vem var det nu som sa något om att demokrati är det sämsta statsskicket förutom om man överväger alternativen?