La rentrée!

Idag var det så dags; första skoldagen. Sonen börjar i CP (classe préparatoire) vilket väl motsvaras av "6-års" i Sverige. Första året i "riktiga" skolan. Han travade stolt iväg med sin stora ryggsäck full med nya pennor, suddgummin och skrivhäften i morse. Igår kväll var det flitiga förberedelser med märkning av kläder, limstift och pennskrin (vad gör de med allt limstift, det går åt en osannolik mängd!). Luften full av förväntan och glädje över att hela familjen är samlad igen, på plats, hemma. Även familjen Rastlös tycker det är skönt att vardagen återkommit och vi har lovat varandra att vi inte ska åka bort igen på ett tag!

Dottern börjar i Maternelle (förskolan). Hon har tjatat om skolan i ett år så jag hoppas att hon inte blir besviken. Eftersom jag nu är en rutinerad fransk småbarnsmamma överlevde jag denna gång första skoldagen utan för svåra men. Jag vet hur det går till nu, första gången förstod jag absolut ingenting.

Alla föräldrar och barn kommer till skolan 8.30. I vår maternelle är det 7 klasser med ca 30 elever dvs 210 barn mellan 3-5 år + 1-2 föräldrar. Grinden öppnas och alla strömmar in, försöker hitta rätt klassrum, rätt fröken, rätt klädhängare. Sedan köar man. 30 famlijer i kö för att hälsa på fröken och få komma in i klassrummet. Stressade fäder som ska till jobbet, kissnödiga barn, griniga småsyskon = härlig stämning. Så kommer man äntligen fram till dörren, säger hej till fröken, berättar vad man heter, får en klisterlapp med sitt namn på bröstet och så går man in och försöker känna sig tillrätta. Olika "stationer" med leksaker och ritmaterial finns och man hittar en stol, ett hörn och en aktivitet som intresserar barnet. Sedan stannar mamma/pappa en 5-10 minuter och sedan är det hej då. Det var inskolningen det.

I mitt fall funkade det tack och lov bra bra. Vi har gått igenom den här dagens händelser många gånger och hon visste att jag skulle gå och att hon skulle stanna. Hon hittade en kul leksak och var iallafall när jag gick helt koncentrerad på den. Så koncentrerad att hon inte verkade märka de 5-6 barn som gallskrek hysteriskt efter mamma eller de andra som satt förstenade på varsin stol och såg livrädda ut. Stämningen var minst sagt laddad när jag gick och jag kan bara hoppas att dagen ska avlöpa väl.

Det som också gör att jag tar detta med relativ ro är att jag vet hur det blir sedan. Efter några dagar brukar det hela fungera utmärkt, de flesta barn anpassar sig bra och stämningen i klassrummen är förvånansvärt lugn när man betänker att 30 stycken 3-åringar tillbringar dagen på 30 kvadratmeter (eller hur stort ett klassrum nu är) med två vuxna. OK de kanske inte har så mycket tid till fri lek som på dagis men å andra sidan tillbringar de dagen i en relativt lung och tyst miljö. De måste vänta på sin tur, räcka upp handen och sitta stilla ganska mycket men de har också raster utomhus, gymnastik och musik. De lär sig att lyssna och koncentrera sig men många övningar lämnar i mitt tycke inte så mycket utrymme för egen fantasi.

Men, men den perfekta barnomsorgen/skolan finns väl knappast?

PS. Vad gäller sonen så väntar alla helt enkelt på skolgården, barnens namn ropas upp i högtalare och sa går de in i skolan ensamma, en och en. Men han är ju en skolvan 6-åring!

Människans bästa vän

Jag skulle precis skriva ett inlägg om husdjur och storstäder, eller snarare husdjur och storstadsmänniskor. Hundarna fanns överallt i New York också, precis som i Paris. Men i New York finns inget hundbajs. Och hundarna promeneras av professionella hundrastare istället för att gläfsa inspärrade i lägenheter hela dagarna. 25$/timmen per hund tar de, hundrastarna, så när de promenerar 5 hundar tjänar de 125$/timmen.

Undrar om det är billigare med barnvakt än hundvakt?

I vilket fall så funderade jag på detta inlägg och ångrade att jag inte hann fotografera den lille magre hunden med skor vi till barnens förtjusning såg på Union Square när jag plötsligt hittade veckans artikel i Expressen: Husdjuren dras in i könskriget.

Och det var ju så mycket roligare att skriva om. Men när jag skulle skriva om artiken insåg jag att den var så absurd så jag visste inte i vilken ända jag skulle börja. Precis allt i artikeln känns som ett arpilskämt.

Men jag kan inte låta bli ett par frågor:

- Varför jobbar zoologen Måns Andersson på Uppsala universitets centrum för genusvetenskap? Studerar han människor eller djur, eller menar man inom zoologin (eller kanske genusvetenskapen) att det är samma sak?

- Om han är zoolog, varför uttalar han sig då om hur människor beter sig?

- Är hundägaren också någons slags genusexpert, eller representerar han "folkets röst"?

- Vilka "rön" menar man, finns det verkligen forskning på att killar vill ha hund för att slåss?

- Vad i alls in dar har Göran Skytte med sin icke-åsikt i artiken att göra? Råkade han gå förbi när journalisten intervjuade pappegojtanten?

Men roligast av allt är ändå faktarutan.

Tillägg: Här hittar ni pressmededelandet om seminariet. Även SvD tyckte det här var kul.

Mer fotbeklädnader

Undrar om det finns en diagnos för det mentala tillstånd som inträder när man inom 24 timmar måste gå från att dagligen använda sådana här:



Till att använda sådana här:



När man egentligen borde använda sådana här:

Fourniture scolaire

Nu närmar det sig: the big rentrée.

"La rentrée" betyder återkomsten men används mer i betydelsen start, början. Det är i Frankrike en egen säsong som inträffar efter semestermånaden som är augusti. Givetvis menar man "la rentrée scolaire" (skolstarten) men även så mycket mer, allt börjar om; teatersäsong, biosäsong, den litterära säsongen, nya TV program...

Sedan maj-juni har allt skjutits upp. Vi får se "à la rentrée", låt oss träffas "à la rentrée", vi tar beslutet "à la rentrée"... Det gör att den här tiden på året kan bli rätt hektisk.

En viktig sak att göra om man har skolbarn, förutom att hitta Mary Poppins, är att införskaffa skolmateriel. Man får en lång, mycket exakt lista på pennor, kritor, märkliga plastfickor, pärmar, block etc som ska inhandlas. Varje år visar varje nyhetssänding minst ett par reportage om stressade fyra-barnsmammor som står på stormarknaden och försöker övertyga sin modemedvetna sexåring om att hon inte behöver ett Barbie-pennfack eller My Poney-agenda. Många familjer får ett speciellt bidrag i augusti för dessa utgifter.

Jag har alltid tyckt att detta varit så typiskt franskt. Visst man fick kanske en ny skolväska (men man ville ju bara ha en plastkasse iallafall) eller ett par nya jeans men jag minns inte att det var någon stor köpfest.

Men så fick jag veta sanningen från folkliga vänstertidningen Aftonbladet. I Sverige handlar fourniture scolaire inte om block och penna utan om MP3-spelare och laptops! Läs här.

Kan någon förklara för mig vad en MP3-spelare har i ett klassrum att göra? Ingenting givetvis och jag tror ju egetligen inte att det är så här, jag tror att Aftonbladets "prylexpert" (det är tydligen hans titel på fullaste allvar) behövde komma upp med en artikel och ville produktplacera lite av de gadgets han fått gratis att skriva om. Men ändå, hur korkade artiklar får man skriva?

Facebook - igen

Jag hittade tre personer jag känner på Facebook. Varav två är nära släktingar.

Jag är tydligen äldre än vad jag trodde.

Hôtel Elite***

OK, nu har jag registrerat mig på Facebook. Men vad gör man sedan? Vad ska man ha det där till? Är det inte bara ett jättelikt forum som vilket som helst annat? Eller som Myspace, utan musiken? Jag fattar inte vitsen men efter att ha läst artiklar både i denna veckas Newsweek och Business Week tänkte jag att jag måste testa. Tydligen så är det fler och fler "äldre" (dit jag utan tvekan hör) som reggar sig och det är inte alls en college-grej längre. Men jag fattar fortfarande inte vitsen. Än får man väl tillägga. I artiklarna stod det också en hel del om Facebooks grundare som är hela 23 år och precis har sagt nej till en megacheck från Yahoo.

Detta får mig osökt att tänka på vad jag gjorde när jag var 23: jag penslade tippex över guldstjärnor på vad som absolut är mitt värsta jobb någonsin (i hård konkurrens med ett telemarketing-stint jag gjorde hos Intrum Justitia, det var också ruggigt).

1988 jobbade jag några sommarmånader i en hotelreception i en vintersport-ort i Schweiz. Någon Norman Bates bodde inte där men annars var det som i en skräckfilm. Jag vet inte om ni varit i en vintersport-ort på sommaren, det är som att vandra omkring i en stad efter att den neotronbombats; stängda restauranter, tomma, överdimensionerade parkeringsplatser, fula skidanläggningar, vägarbeten och totalt tomt på turister. Varför Hotel Elite hade öppet är en gåta, vi hade absolut inga gäster förutom en busslast Holländare i vandrarkängor varannan vecka.

Hotellet styrdes av Cruella herself. En mager, klackklapprande, kedjerökande, elak kvinna. Under henne fanns kökschefen; fransman, störig, taskig, snackig och självgod. Han assisterades av någon som jag bäst kan beskriva som Gareth i The Office. Lismande, insmickrande, märklig. Vi var alla övertygade om att han var förälskad i kökschefen och det hela tog en dramatiskt vändning när han blev beskylld och utlämnad som den som var ansvarig för att en gäst fått kall wienerschnitsel (eller vad det var). Hans uppsyn var sinnebilden av en bedragen, sviken, sårad, lojal vän. Eller försmådd älskare. Hell hath no fury like a woman scorned tydligen men han var inte arg, bara oförstående.

Sedan fanns ett snällt par spanjorer; han servitör, hon städerska, vars 5-åring satt instängd på rummet när de jobbade. Dessutom en rad portugiser, italienare och yugoslaver. Ju längre ner i hierarkin, desto mindre franska kunde de och desto snällare och underdånigare var de. Säsongsarbetstillståndet i Schweiz betydde betalda sjukhusräkningar och husbyggen i hemlandet. Det var en snabbkurs i människors olika livsvillkor för en naiv svenska att se dem krypa för Cruellas infall och utfall.

Receptionen styrdes av en mini-Cruella som var den enda infödda schweizaren som jobbade på hotellet, kanske var det därför hon kände sig överlägsen. Men maken till ogin och sur arbetskamrat får man leta efter. Eftersom vi inte hade något att göra hade man gott om tid till att reta upp sig på sina arbetskamrater och jag minns med exakthet hennes trista marinblå kjol, vita blus, platta skor och sura uppsyn. Byxor var förbjudna i receptionen (det här var ju ändå på 1800-talet) och det var ett dilemma för mig som inte ägde så många trista, marinblå kjolar. Jag var aldrig rätt klädd, eller rätt någonting på det där stället.

I timmar och dagar satt jag ensam i den öde receptionen. Den hade den där unkna lukten och looken som barer får i obärmhärtigt solljus. Mörkt trä, jägargrön filtmatta, rökfärgat glas. Dessutom satt Cruella bakom receptionen på sitt kontor och rökte 374 cigaretter om dagen (jag sa ju att det var 1800-tal). När hon inte sov. Hon bodde på hotellet och sov siesta varje eftermiddag klockan 13-17. Min absolut svåraste arbetsuppgift var att avgöra om telefonsamtalen till henne borde släppas igenom eller inte. Jag var totalt inkompetent; antingen blev hon arg för att hon blev väckt, eller för att hon missat ett viktigt samtal.

Min andra arbetsuppgift var jag bättre på. Hotellet hade haft 4 stjärnor men degraderats till 3 så på allt broschyrmaterial, prislistor, visitkort o dyl. tippexade vi över en stjärna! Smart va!

Jag hade av någon anledning också föresatt mig att använda tiden till något matnyttigt så istället för att läsa bestsellers för att få tiden att gå läste jag Pesten av Camus. På franska. Jag kom typ till sidan 20. Det var en del råttor, det är allt jag minns.

Jag minns plötsligt en mängd händelser som när det fattades sprit i baren och Cruella hade 3:e gradens förhör med alla anställda, eller när snälle Mario blev anklagad av en kund att inte ha gett rätt växel tillbaka, eller när vi fotograferade för en ny broschyr och jag utklädd i Falcon Crest-blus och Linda Evans-frisyr poserade framför en helt uppdiktad frukostbuffé, eller personalmatsalen som var en underjordisk betongkammare där vi fick äta maten som inte var fräsch nog att serveras till gästerna alternativt fiskpinnar. En gång räknade jag: vi fick fiskpinnar 9 gånger på 14 dagar. Eller när jag i smyg gjorde riktigt kaffe i espresso-maskinen och hur gott den smakade jämfört med det äckliga personalkaffet, eller hur jag varje kväll körde hela den vindlande alpvägen ner i min CV2 till byn fast jag hade personalboende på hotellet för jag kunde inte förmå mig till att stanna en sekund längre än jag måste, eller när jag hade så långtråkigt att ett toalettbesök kändes som ett större event...

Där satt jag, läste om råttorna och tippexade, och fick ont i magen varje gång telefonen ringde. Det kallar jag arbetslivserfarenhet. Släng dig i väggen Mark Zuckerberg !

Skattjakt

Så ha man vinkat av barnen till nästa destination. Denna sommar har de inte sovit mer än ett par nätter i sina egna sängar och med jetlag som bonus har de senaste dygnen varit lite förvirrade. Vid 2-snåret låg vi alla fyra i vår säng och tittade på en dokumentär om flyttfåglar. Vid 4 drev vi omkring planlöst i huset, alla vaknade i en annan säng/soffa än den de gick och lade sig i. Dessutom (eller pga?) har barnen fått en maginfluensa och det har inte förbättrat oddsen för god nattsömn om man säger så. Det har varit ett par extremt ineffektiva dagar på jobbet.

Men nu är de med maken hos farmor och farfar och blir ompysslade och jag ägnar lördagskvällen åt parisiska mammors favoritsysselsättning i augusti: jakten på Mary Poppins.

I Paris smed omnejd har "alla" någon form av privat deltisbarnomsorg, dvs någon som hämtar barnen i skolan och leker/badar/lagar mat/läser läxor till föräldrarna kommer hem. Alla vill hitta den perfekta barnvakten; bra med barnen, trevlig, pålitlig, flexibel, disponibel... Dvs den berömda nålen i höstacken. Det är inte så lätt att hitta en pärla som tycker det är OK att jobba en 15 timmar i veckan. Antingen vill de jobba mer (och sticker efter ett par veckor med ca 3 timmars uppsägningstid) eller så får de nya scheman pa universitet/skolan hela tiden och kan plötsligt bara tisdag och torsdag. När höstlovet kommer har vi i regel redan avverkat ett par. Alternativet är fritis men dagarna blir långa om vi ska hämta själva efter jobbet.

Trots dett ligger marknadslönen för en barnvakt (ca 8-9 €/timmen netto) betydligt lägre än städhjälp (12€/timmen). Don't ask me why. I Frankrike är det man i Sverige kallar "hushållsnära tjänster" avdragsgillt och det avdraget motsvara ungefär arbetsgivaravgiften. Så den anställdes nettolön = arbetsgivarens nettokostad. För så låga löner skattar man heller ingenting.

Med perspektiv härifrån så blir den svenska pig-debatten lite konstig. Barnvakts/städhjälp/åldringsvård är ofta den enda möjligheten för en stor grupp invandrarkvinnor och studenter utan rika föräldrar att få ett jobb överhuvudtaget. OK, väldigt få män har de här jobben men jag tror faktiskt inte att dessa kvinnor tycker att de har sämre jobb än sina män som jobbar (ofta svart) på byggen.

Men visst, mitt svenska medelklasssamvete tycker det är lättare att ha en student som knäcker extra som barnvakt än en tre-barnsmamma från Cote d'Ivoire som lämnar sina egna barn till någon annan för att passa mina... Vilket är löjligt för hon kanske behöver jobbet bättre än studenten. Ja, ja vi får väl se hur vi löser det i år, jag har 10 dagar kvar till skolstarten!

The Boys are back in town...

Så är man tillbaka i stan. Sladdar in med nattflyget, hem och duscha och sedan till jobbet. Känner mig som om jag kom från yttre rymden. Tar på mig riktiga kläder, riktiga skor, smink, parfym. Kläderna sitter trångt och jag får skoskav på en kvart. Men det känns bra. Tillbaka till rutiner och nya föresatser (eller samma som brukar dyka upp varje år vid den här tiden). Paris är fortfarande sommarsömnigt men vädret är på min sida, redan höstlikt. Går på något slags övervarv efter att knappt ha sovit på en 36 timmar eller så. Känner mig konstigt nog väldigt energisk men lätt ur fokus, lite "décalé" som man säger här.

Har haft en fantstiskt bra sommar. Först blåbärsskog, insjöbad, familj, myggbett och det välkända. Sedan USAs östkust. Småstad i New England som inkarnerar betydelsen av ordet mysig: vita trähus, stora båtar, hav, fyrar, hummer, WASPs, organic food, vackra stränder, perfekt väder. En sväng in i landet och ett fattigare, lantligare, stökigare Amerika och sedan New York. Stökigare kan det inte bli, men inte heller mer vitalt. Allt är okänt, vi tolkar och försöker förstå, läsa av. Referensramarna är helt off, vi känner oss som främmande, men mycket välkomna fåglar.

Only in Sweden ...trodde jag

"Foppatoffor, så typiskt svenskt" tänkte jag och bevisade därmed att jag börjar lida av expat-sjukan. Dvs man har fördomar mot sitt eget land istället för mot sitt nya hemland. "Bara i Sverige kan man få för sig att färglada plastsandaler är ett måste på vuxna människor". Så kom jag till USA och insåg att Foppa inte alls uppfunnit dessa sandaler men att det väl snarare är ett amerikanskt märke. Där satt de dock oftast på barnfötter och en och annan excentrisk New York-dam. Vet dock inte om "The Copy" finns.

Har fortfarande inte sett denna fotbeklädnad på någon fransk fot.