Söndag kväll

Vad jobbigt det är när man skrivit ett halvtrist inlägg (exempelvis ett med en lång rad mer eller mindre bra länkar som väl ingen männsika orkar klicka på) att sedan se det där inlägget i bloggrullarna hos sina bloggvänner. Man skräpar ner deras blogg med krafs.

Fast ännu värre är det kanske när man hamnar längst ner i bloggrollen för att man inte uppdaterat på länge. Då står där anklagande: senaste uppdatering för 3 veckor sedan.

Så att synas mitt i sin ynklighet eller att inte synas alls. Bara att välja. Eller att skriva bättre blogginlägg.

Idag har jag gått långpromenad i skogen med hund, barn och make. Vi går ungefär i den ordningen. Desstuom har jag hängt en del tvätt, suttit med och varit stöd under läxläsning (The Magic Bean har hittat på nya äventyr), lyssnat på övning av muntlig bokrapport som ska framföras utklädd till en person i boken (han har valt Harry Potter och blabla vad nu den sjätte boken heter. Den är cirkus 600 sidor, föredraget ska väl vara 2 minuter inklusive omdöme om boken. Jag försökte föreslå en något tunnare bok men nejdå, den här skulle det vara. Det gäller att lära sig i tid att syntetisera information.) Jag har
även dragit upp kanske två maskrosor, ätit alla måltider ute (grillkött oh sallad, nästan uteslutande) och köpt böcker på Amazon (Lorrie Moore, Tina Fey, Hilary Mantel och Siri Hustvedt).

När jag nu läser de där namnen känner jag mig som sinnebilden för målgruppen "universitetsutbildade medelklasskvinnor över 40 som inte har så mycket tid att läsa som de skulle önska". Jag lovar de där böckerna är säkert de som föreslås bara man väljer en av dem; "Andra som köpt Lorrie Moore har även köpt Hustvedt". Hjälp vad förutsägbar jag är. Men jag ser fram emot att läsa alla böckerna i alla fall.

Vad jag gjort mer? Ja, det undrar jag också.

Lördagskväll

Så nu är födelsedagskalas, frisörbesök och ett antal fotbollsmatcher med grannungarna avklarade. Lugnet har sänkt sig och jag slösurfar runt på siter jag besker när jag behöver ett leende. Det är fascinerande hur mycket tid folk lägger på knäppa projekt! För er som har lika spännande lördagskvällar som jag kommer här lite tips.

Tema litteratur:
Awful Library Books Håller vad den lovar.
Mer läskiga böcker, denna gång fär ung publik hitttar ni här Terrifying Nixon-era-children's-books.  på Sweet Juniper hittar ni även fina foton och tänkvärda texter om Detroits sorgliga öde. Som bonus kan ni även se hur man egentligen borde fira Halloween. Allt hemgjort, för nästan inga pengar alls.
Fint format på denna on-line novell som jag inte läst än. The Truth about the East Wind

Tema samtid:
Dagens lokaltidingsbesvikelse alltid läsvärd.
Unhappy Hipsters alltid sevärd. Jag gillar skruvade bildtexter, Jenny Maria gör det bra, här t ex.
Katalogliv

Tema lappar:
Passiv-agressiva lappar
Passiv-agressiva lappar , the swedish version
Hittade lappar
Hemligheter
Citationstecken

Tema familj:
Snygga föräldrar
Hippa pappor
Famijeporträtten längst ner i lådan.
Föräldraskap

Tema mat:
Tårtor
Snabbmat
Brun mat

Nu tänkte jag att jag skulle skapa en egen site som skulle heta Utlandssvenskar. Finns nog en del material att finna...

Lördag eftermiddag

Lördag eftermiddag och jag är oförhappandes ensam hemma. Dottern på födelsedagskalas, sonen och maken är hos frisören och handlar mat. Ja inte hos frisören då, men ni fattar. Jaha, äntligen ett par timmar ensam (med hunden), vad göra med denna lyx som kanske inträffar en gång var fjortonde dag? Blir alldeles stirrig som så ofta i såna lägen. Borde ringa den och den, hänga tvätt, gå en promenad, svara på meddelanden på Facebook, så luktärterna (är det försent?), sova middag, beställa böcker på Amazon, läsa bokklubbsboken (Spill av Combuchen - tycker den är rätt seg att komma in i), blogga något roligt och genomtänkt, tänka ut middagsmaten. Möjligheterna oändliga, måstena många och förmågan noll.

Har nu till slut hamnat i solstolen under blåregnet (fast bilderna är ett par veckor gamla, nu börjar det tyvärr blomma över) utan bok eller strumpor att stoppa (as if ...). Jag sitter här och är alldeles onyttig, och inser att jag har lika svårt för det som min mor har och min mormor antagligen hade.

Solen skiner, hunden sover här bredvid, fotbollar slår i garegeportar, gräsklippare surrar i fjärran. Koncentrerar mig hårt på att känna mig loj. Något säger mig att det inte är det bästa sättet.

Jag ska aldrig mer klaga på att jag har det stressigt på jobbet.

Jag har precis hittat Vita husets flickrstream och är helt fascinerad.
Kolla det här fotot taget i "the situation room" under raiden mot Bin Laden. Jag kan inte sluta titta på det. Är inte the situation room en futuristisk jättesal med Minority Reoport skärmar, i ständigt nedsläkt mörker endast upplyst av blippande dioder och laserstreck representerande attackflygplans famfart över interaktiva kartor? Eller det kanske är kommandocentralen? The situation room är nog där de sitter runt ett ovalt bord och bestämmer om de ska skicka missiler eller inte. Presidenten alltid på kortändan. Här ser det mest ut som de sitter i ett konferensrum på ett kedjehotell, och blickarna är så centrerade att det ser ut som de inte har något större än en 26tummare. Men koncentrerade är de, spända som fiolsträngar, klumpar i magen och torra läppar. Presidenten sitter i ett hörn, inte vid bordsändan, han är fritidsklädd, det är vär mitt i natten? Clinton är den enda kvinnan förutom någon medarbetare i bakre raden, hon har kanske också den kvinnligaste gesten med handen för munnen. Jag känner igen den gesten hos mig själv, förfärad, nervös, koncentrerad. Bara en man i uniform, på bio runt det ovala bordet är det bara uniformer, gröna, beiga och marinblå uniformer. Och alltid en svart general. Här är den ende färgade Presidenten själv, så är det aldrig på bio, den svarte killen är alltid no 2.

Uppdatering: Jag var ju inte den enda som uppmärksammade det här fotot.

Uppdatering 2: Och veckans hatt i veckans bild har ni här!

Uppdatering 3: OCh internet är som vanligt internet

Samtidigt på the real nerdprom

"This is a clarification to the people from Fox news. That was a joke. That's not actually my birth video."

Välskrivning

Ok, inte ett natur/årstidsinlägg men för att ni inte ska känna er helt bortkomna kommer här et annat favoritämne: skolan!

D

Kommer ni ihåg när man hade välskrivning? Jag hade det i stora A4-häften där jag skrev långa rader av S och A. Sol, sol sol, apa, apa, apa. Det fungerar nog ungefär på samma sätt idag, fast jag kan nästan äta upp min hatt på att det inte heter välskrivning längre utan "expressiv skrift" eller kanske "verktygsförvärvande".


Så här ser min lilltjejs motsvarande franska häfte ut. En sak är säker hon kommer att få bättre handstil än mig. Hon har redan bättre handstil än vad jag har som tillhör den första generationen med den nya skrivstilen dvs att texta med lite streck mellan bokstäverna.

Den här sidan skrev hon i november efter att ha gått knappt tre månader i första klass.

Det här är hennes amerikanska skrivbok. I USA textar man, jag vet inte om barnen lär sig skrivstil över huvud taget, visst textar amerikaner mest?

I vilket fall skriver hon ju här som en kratta om man jämför. Vilket i och för sig är lite orättvist för det här är ingen välskrivningsövning utan en övning i att överföra en tanke till skriftspråk. Eleverna skapar en egen bok som handlar om en böna som förvandlar sig till de mest fantastiska saker. De hittar på historien, skriver ner den, ritar illustrationer, skapar boksomslag, innehållsförteckning och baksidestext som skrivs på en riktig inbudnen bok som sedan tas hem och stolt uppvisas.

Det här känns symptomatiskt för de två skolsystem som mina barn nu följer. Jag kan faktiskt inte säga vad som är bäst, jag är inte säker på att något är "bäst". I det franska får de tidigt lära sig att följa skrivreglerna; stavning, grammatik, skiljetecken. Man börjar inte på andra raden om fröken sagt tredje, man räknar rutorna så att intagen blir lika långa, man stavar rätt annars blir det röd bock i kanten, man skriver efter förebild, inga påhittade berättelser.

Det kan ju tyckas urtråkigt och mossigt men att i unga år få tillgång till ett lättflytande, snyggt, läsbart och överskådligt sätt att skriva är, tror jag, ett mycket viktigt verktyg för mycket annat lärande och kommunicerande. Det är den där gamla sanningen om att man måste kunna reglerna för att kunna bryta mot dem. Barn gillar ju också ofta ordning och reda att veta vad som gäller, att följa tydliga instruktioner.

I den amerikanska skolan premieras uttrycket, nyfikenheten, lusten att lära, kreativiteten. Det var ändå tydligare i den kommunala skola mina barn gick i på Manahttan. I den expat community de nu går är det konservativare, lärarna anväder rödpenna och kräver felfri stavning. Den här kreativiteten är sympatisk men alls inte mindre ambitiös. Läxorna kräver mycket föräldrarstöd och det är nog svårt att hänga med för den som inte har googlelitterata föräldrar.

Just nu får barnen tillgång till båda de här pedagogikerna och jag tycker det är intressant. Sonen tycker den amerikanska skolan är mycket jobbigare, om det beror på pedagogiken, de många läxorna eller det faktum att det är hans tredjespråk vet jag inte. Själv tycker jag den franska verkar jobbigare med långa utantilläxor.

En sak de båda skolorna har gemensamt men som skiljer sig från Sverige är att allt betygssätts. Och då menar jag inte att man får betyg från första klass, utan att ALLT bedöms. Läraren rättar (i den amerikanska skolan rättar först eleverna med grön penna, sedan läraren med röd), varje skrivbokssida, varje stencil betygssätts antigen med siffror eller med kommentarer. Tittar ni på den franska sidan där upp ser ni ett "tb" vilket står för "très bien" (ja, vadå jag valde ju givetvis vilken sida jag skulle fota av:).

Nu måste jag gå och googla på invandringsstatistiken i Texas till sonens geografiläxa. 

Den här vinner

Möjligen ångrar jag mig i juni och vill rösta på I denna ljuva somartid men just nu vinner den här hands down tävligen: Sånger vi utlandssvenskar inte kan låta bli att googla på youtube när resten av huset som inte fattar någonting sover.



Är man från Uppsala så är man och har man en morbror som hela ens barndom sjöng i OD så har man. Då blir man en sådan tonåring som sover i sovsäck i kön utanför universitetshuset för att få biljetter till Capricen.

Jag tar det igen, det enda jag har sovit i sovsäck för att kunna köpa är ODs capricebiljetter. Farbröder som skojar till det och sjunger stämsång, what's not to like när man är 16? Det om något måste kvalificeras som nerdprom*. Vi byggde ett helt vindskydd i kön (vi var scouter också som grädde på moset) och släpade dit ett bilbatteri och en bärbar TV. Sedan låg vi i sovsäckar, tio stycken liksom på varandra i en stor hög och tittade på Nöjesmassakern eller om det var Jacobs stege.

Tror ni vi snart kan släppa naturen och årstiderna och börja blogga om något annat? Varje år samma sak, jag som just deklarerade att jag inte gillade nostalgi, hmm.

*Vita husets korrespondentmiddag, som hölls igår kalls tydligen internt, och inte så internt på twitter, för nerdprom.