My Parents Were Awesome

Jag vet precis vilka foton jag skulle kunna skicka in till My parents were awesome. Jag har aldrig tidigare tänkt på att alla kanske har sådana foton på sina föräldrar, eller morföräldrar för den delen.

Ni vet de där svartvita fotona som ligger i en röra i nedersta lådan i stereomöbeln. Foton tagna innan jag fanns, innan brorsan fanns. Små, små kort från 50-talet med morsan i Jean Seberg-frisyr och farsan i jättesmal slips och hatt!

Eller de från fjällen, de sitter mot en stugvägg och solar i läderpjäxor och fina maskinstickade tröjor, de skrattar mot kameran med rynkfria ansikten. Far matar mor med en limpskiva, det ser ut som de fnissar.

Eller det där mor står i ett okänt kök med sömnrufsigt hår, storebror som en räka på axeln och decinficerar nappflaskor iförd babydollnattlinne. Ett jättekort babydollnattlinne!

De är så vackra, de ser vuxna och väldigt unga ut på samma gång. De ser lyckliga ut, fria.

Nu när jag minns bilderna minns jag också alla historierna. Om när de flyttade som nygifta och nyexaminerade från Uppsala till Lesjöfors. De var en 23 år gamla och byskolan hade nästan bara finsktalande elever som knappt kunde någon svenska. När det var lingonsäsong eller älgjakt kom inte barnen till skolan. De hade en gigantisk lärarbostad utan möbler, de spelade fotboll med varandra i övre hallen. Flera meter djup snö och Mor fick åka rälsbuss i två timmar till barnmorskan. De kan idag, 50 år senare, fortfarande namnen på alla eleverna de hade i den skolan.

Eller när mor bodde inneboende i Bollnäs när hon var 15 år och hade hoppat av läroverket. Hur hon tjänade 125 kronor i månaden som bokhandelsbiträde. Hyresrum med mat kostade 100 kronor och tåg hem på helgerna 25. Hur hon slog sönder några stenkakor och gick ner i källaren och grävde ner dem i jordgolvet för hon var så rädd för bokhandlartanten. När jag var 15 var den historen helt magisk. Att ha en sådan frihet och samtidigt vara så ensam!

Fotona från innan vi fanns bevisade för mitt tonårsjag att de varit människor en gång, innan de blev föräldrar. På torsdag fyller min mor 75.

Perspektiv

De är arbetskraftsinvandrare, de har inte flytt från förtryck eller fattigdom utan helt enkelt emigrerat bara för att tjäna pengar. De får 30% högre lön än i hemlandet på nattskiftet på fabriksgolvet. De bor 5, 6 stycken hopträngda i en lägenhet, upphängda filtar skärmar av en madrass på golvet bakom TVn. Egentligen får bara tre personer bo här enligt kontraktet, och grannarna har klagat på spring så de är rädda för att bli utslängda. Men samtidigt säger de att en sådan här hyresrätt skulle de aldrig kunna få i hemstaden, man får stå i kö en evighet. De säger att bidragssystemet är jättebra, man kan ligga hemma sjukskriven i två år med full lön, "alla utnyttjar systemet". De bryr sig inte om integration, vet inte vad de största politiska partierna eller ens statsministern heter, de lever och jobbar med landsmän.

Meningen var att de skulle stanna ett par år för att tjäna i hop så mycket pengar som möjligt till... nej inte ett hus hemma i Bosnien, eller mammas sjukhusräkning i Marocko, utan till att resa.

Resa?

Jo, för det handlar om svenska gästarbetare i Oslo (programmet finns som podradio). Unga svenskar som drar till Norge några år för att tjäna pengar. De gör så som människor alltid gjort, flyttat dit där jobben finns och lönerna är högre. De är vad man i den svenska debatten lite föraktfullt brukar kalla ekonomiska invandrare. Jag har aldrig förstått varför sökandet efter bättre levnadsvillkor inte skulle vara ett fullgott skäl till invandring?

För människor som är emot invandring måste jag vara värsta sorten, jag bara flyttar runt utan hänsyn till om jag inkräktar på någon annans fosterjord eller om jag uppluckrar någon annans kultur. Jag har varit invandrare i fyra länder i sammanlagt ungefär en tredjedel av mitt liv, mest bara för att jag haft lust. Jag har förväntat mig att om inte välkomnas med öppna armar så att åtminstone accepteras som en like. Jag har räknat med att få arbeta, studera, bo, betala skatt och ta del av det sociala skyddsnät som finns. Jag lär mig språket och försöker anpassa mig till rådande kultur i värdlandet men bara till en viss gräns, jag anser också att jag har rätt att utöva min egen kultur och religion. Jag har aldrig sett att värdlandets kultur skulle hotas av att jag sjunger Luciasånger och dricker glögg.

Självklart tycker jag detta även ska gälla de som väljer att slå ner sina bopålar i mitt land. Vem tror på allvar att fredagsmys, skogränser, lådvin och antalet pappalediga hotas av invandring?

Och vad skulle alterntivet vara? Vad är det egentligen de är ute efter i SD och de andra partierna med liknande partiprogram över världen? Ett land där man kan vara säker på att helgonet från Medelhavet representeras av en blond flicka? Et land där man inbillar sig att koldålmar och köttbullar är inhemska upfinningar? Där man tror att Uppsala Domkyrkas norra port är gjord av svenska konsthantverkare?

Nu har jag inte läst Jimmy Åkessons senaste utspel, jag har inte riktigt lust att ägna honom eller hans kumpaner någon tid eller energi. Men jag ser hans åsiktspolare flimra förbi på Fox news och jag minns mycket väl när Le Pen gick till andra omgången i det franska presidentvalet. Så nära har jag aldrig varit att packa mina väskor. Så på uppmaning av Karin Friberg säger jag också ett självklart nej!

Bloggeri bloggera boggerallanla

Ulrika skriver om bloggen som scen och jag spinner vidare.

Jag har har i princip funderat sedan jag började blogga på hur privat jag vill vara, det tror jag alla gör. Som jag ser det kan man välja lite olika vägar:

1. Total transparens. Man bloggar med namn och foto, skriver var man jobbar och var man bor. Här har vi ett par undergrupper

1.1 De professionella. Dvs de som bloggar som en del i sitt professionella utövande, eller iallafall som en marknadsföringskanal för sin övriga verksamhet. Politiker, PR-konsulter, journalister, socialmedia-guruer etc. Ja, ni känner nog till en hög så jag länkar inte.

1.2 De privata. T ex mammabloggarna och modebloggarna (de mindre kända alltså, de kända hamnar väl i 1.1). Dessa bloggare fotar och skriver ofta ut namn både på barn och vänner. Min favorit i kategorin privatlivsblogg just nu är Försök att inte se så snygg ut.

1.3. Intressebloggarna: Deckare, stickning, pappersdockor. You name it.

1.4. De som är både och (eller alla tre). Ulrika Good ovan är ett bra exempel. Började som en reklamblogg men har blivit mer privat. Det känns som hon skriver vad hon tycker utan allt för mycket filter. Karin Friberg är en annan som hittat en bra balans. Hon skriver ovanligt mycket om sitt jobb men även väldigt personliga texter om extensiella frågor. Ingen av dem skriver direkt något negativt om sina arbetsplatser men de verkar å andra sidan trivas bra båda två.

Min undran är lite hur man gör när man inte trivs så bra på jobbet längre, eller om man får sparken. Hur ärlig vill man vara? Sedan beror det kanske på vad man har för jobb också, en advokat, läkare eller socialsekreterare kanske har svårare att skriva om jobbet.

2. De helt anonyma. Den mest lysande stjärnan i den grenen i den svenska bloggosfären är väl fd Hemliga mamman numera Messersmitt men hon skriver själv att det börjar bli svårt att fortsätta vara anonym. Lite synd tycker jag det är för hon skulle kunna skriva debattartiklar och liknande, på det här sättet hörs hon ju bara som en anonym åsikt, å andra sidan kanske hon inte vill att chefen ska ha koll på hennes politiska åsikter. Och hon har ju ett jobb, hon kanske inte tycker att hon behöver uppmärksamheten, vilket på något sätt känns hedervärt.

En annan fin anonym blogg är Suziluz, som ibland skriver helt hudlöst. Vackert. Ett amerikanskt exempel är Mimmi Smartypants, som har en anonym och känd blogg sedan 1999. Det har tom givits som bok (inga signerade exemplar där inte).

3. Och så har vi kategori 3, oss mittemellan, som jag tänkte att jag tillhörde. Men egentligen tillhörde jag väl kategori 2 när jag började och ligger nu i kategori 1. 2. Det funkar ju som bekant inte riktigt att både ha kakan och äta upp den.

Jag började anonymt av den enkla anledningen att jag inte ville att bloggen skulle vara det första man fick upp när man googlade mitt namn. Jag ville att potentiella arbetsgivare skulle få upp pressreleaser jag skrivit och seminarier jag organiserat hellre än mina funderingar om man kan bära strumbyxor med hål på hälen. Och vad man sen gör när man måste ta av sig stövlarna.

Anonymt i mitt fall betydde att jag inte skrev ut mitt namn men jag skickade däremot bloggadressen till alla jag kände. Jag ville ju ha läsare! Tanken från början var väl också att det skulle bli lite som brev hem till nära och kära i Sverige. Så har det ju inte blivit alls, de få läsare jag har som känner mig IRL kommenterar sällan. Vi kommunicerar hellre i privata kanaler.

Jag har aldrig skrivit speciellt mycket om mitt jobb heller, först för att jag inte trivdes där jag var och hade svenskspråkiga kollegor. Senare för att det inte blivit så, bloggen har blivit allt det som inte var jobb i mitt liv. Eller kanske allt det som inte var jobb och inte familj, för mina barn och min man skriver jag inte så mycket om heller och jag lägger bara upp suddiga bilder, eller bilder på barnnackar typ.

Det där med barnen var ett rätt omedvetet beslut men som blivit medvetet nu. Jag lägger inte upp bilder på mina barn på facebook heller vilket kanske kan verka paranoidt (hur i allsin dar stavas det, med t?). Jag brukar inte vara det, paranoid, men nu har jag hört en historia för mycket om någons barnbild som dök upp som på en föräldrasite utan förfrågan. Nästa gång kanske det inte är så oskyldigt som en föräldrasite och eftersom jag har vår adress på mitt FB konto vill jag inte ha för mycket bilder. Men jag skickar bilder per mail till min vänner.

Sedan tror jag också att bloggen blivit mitt egna rum. I bloggen regerar inte barnens behov av middag eller jobbets krav på att möta deadline. Här bestämmer jag och jag skriver om vad jag vill när jag vill. Eller inte alla när jag inte vill. Dessutom skriver jag på svenska vilket var en poäng när jag började för jag kände att min svenska började bli sämre av för lite träning, Däremot har ju detta uteslutit en stor del av min bekantskapskrets inklusive min man. Så på det sättet är det brev hem, hem till Sverige, hem till mina rötter kanske?

Så, nu till dagens dilemma. Jag söker jobb, och jag jobbar med marknadsföring och kommunikation. Söker man jobb inom marknadsföring eller kommunikation idag så står det ALLTID i annonsen: ska ha erfarenhet av sociala medier. Då vore det ju rätt korkat att i ansökningen inte visa att man både bloggar och twittrar. Sedan skriver jag ju mest på svenska så ingen fattar väl men det är viktigt at visa att man är van vid medierna. Dessutom vore det väl ingen katastrof om en arbetgivare kikade in här, sånt sprängstoff står här ju inte. Men det känns lite knäppt. Det här var ju mitt område, min sfär.

Ibland önskar jag att jag vore lite mer obekymrad, helt klart är ju transparans och en stor närvaro på nätet en karriärbooster numera. Men jag har ju skaffat mig en svensk internetpersona, vilket ju inte var så strategiskt. Jag följer visserligen en del amerikanska bloggar och twittrare men jag har ingen egentlig närvaro på engelska på nätet. Kanske är det vägen jag får ta, behålla den här mer privata, intima bloggen och öppna en annan på engelska. Men vad ska stå där och hur i allsindar ska man hinna med det?

Ja några svar, se det har jag inte!

Dagens New Yorkers

I'm proud to present: Central Park Dance Skaters Association.

Ett 20-tal personer som dansar/åker till dunkande discomusik mitt i parken varje helg. De flesta i femtioårsåldern men jag såg någon tonåring och en dam som måste varit runt 70, hon var väldigt atletisk. Inga barn, det här är serious business, de dansar koncentrerat, riktiga dicomoves och samtidigt åker de runt, runt. De flesta har jeans, t-shirt och rullskridskor av den gamla sorten med två hjulpar, medans andra har scenkläder av varierande art. Vissa ler och vinkar åt publiken och skulle nog inte vara där om ingen tittade medan andra verkar helt inne i musiken och groovet.


Det här var vår favorit. Jag är säker på att de långa plösarna är en medveten stylingeffekt. Han dansade nonstop hela tiden vi stod och tittade, helt inne i sin egen värld, ett med musiken. Jag undrar om han rullskridskodansade som barn eller om det är något han tog upp när studio 54 la ner?
Jag dansar inte så bra men titta vilken fin gulddräkt jag har, det ser ut som vingar!

Jag måste beundra amerikanernas entusiasm inför de mest märkliga saker, och deras totala brist på rädsla för att göra sig löjliga. I Stockholm är alla för ängsliga och i Paris för snobbiga, aldrig att det här skulle kunna finnas. Inte på allvar. Rullskridskodisko skulle i Sverige bli ett kick-off och möhippejippo och i Paris något som barn gör.

Det finns något väldigt rörande i amerikanernas sätt att strunta i om de gör sig löjliga, de har en positiv barnslighet. Det är ju kul, vad finns då att invända?

Vad ska jag göra idag? Jag tar på mig mina roliga brallor, rullskridskorna och sätter några plastburkar på huvudet, sedan åker jag runt, runt och försöker se till att de inte ramlar ner.

Hemlängtan

Det finns stigar du trampat,
Som aldrig försvann
Fastän snön la sitt täcke,
Fastän skogarna brann
Och du hörde ett rop,
Det är därför du går
Genom din bank av minnen,
Genom tjugo långa år

Skogarna tiger
Men de glömmer ingenting
Sen ditt första simtag
Har de som slutit en ring
Runt glädjen och skräcken
Runt verklighet och dröm
Du ser huset på håll
Och allting svajar en sekund.

Det tänds ett ljus I fönstret
När du kommer I allén
Lille grabben han är vaken,
Trots att timmen är sen
Och alla somrar de far,
Som en rysning inom dig
Det är härifrån du kom,
Det här är sanningen om dig.

Nu ser du honom klart
Och du ropar hans namn
Och han springer emot dig,
Hoppar upp I din famn.
Ta lyft honom så högt
Att han ser världen bortom byn.
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn

Note to self: Lyssna inte på Tomas Andersson Wij när det är efter midnatt och du längtar hem. Hem? När du längtar efter det som var ditt hem.

Grön och gul och vit och svart

Alyssa, Camerin, Ariana, Sheilla, Selah, Jose, Giavonni, Kayla, Antonio, Linda, Dante, Josue, Skylah, Destiny, Richard, Cole, Shi, Hillary, Ashlee.

Det här är är förnamnen på min sons klasskamrater. Igår kom han hem och sa: "Vet du mamma jag kom på en sak idag, det är bara jag och fröken i klassen som inte har bruna ögon!"

Tänker barn på ras? Jag vet inte. Man säger ju att det första man omedvetet ser hos en människa är kön, sedan ras, sedan ålder (jag tror det var i den ordningen). Alltså vi ser någon i busskön och hjärnan registrerar: 1. kvinna, 2. en vit kvinna, 3. en gammal, vit kvinna. Det hela går givetvis på en ögonblick och sker helt omedvetet.

Är det så också hos barn? Mina barn har aldrig direkt kommeterat någons rastillhörighet tror jag. De säger att han pratar spanska, eller hon kommer från Kina, eller att någon är tjock eller har fint hår. Men de beskriver aldrig sina klasskompisar i termer av ras. Det är ingeting vi direkt pratar med dem om heller.

När de började i nya skolan noterade vi att vår son nästan var ensam om att både vara etniskt och rasmässigt vit. (Här gör man skillnad, etniskt vita är non-hispanic. När man söker jobb får man ange både etnicitet och ras*). Det är liksom omöjligt att inte se det när man kommer från homogena Sverige. Nästan utan att tänka på det diskuterade vi om han skulle tycka det var jobbigt, om han skulle känna sig i minoritet. Vilket ju var löjligt för han bryr sig inte alls och alla har ju dessutom olika etniciteter, en med kinesiskt ursprung känner sig ju inte mer som en puertorican än var vår son gör.

Han verkar faktiskt väldigt omedveten, eller han verkar inte bry sig. Om det är så att barn inte bryr sig om ras, om de är "color blind" som man kallar det här, när lär vi oss då att ras är så viktigt? När lär vi oss att det definierar en människa? Att det gör en männsika annorlunda?

* Man kan frivilligt ange etnicitet, ras och kön när man söker jobb, amerikanska företag hävdar att de strävar efter en heterogen arbetskraft. Det är lite konstigt det där och jag fattar inte riktigt hur det funkar för du anger aldrig ålder eller kön i ditt CV, heller aldrig om du har barn eller är gift och du inkluderar aldrig ett foto (som man alltid gör i Frankrike). Det är också förbjudet att fråga om dessa saker under en anställningsintervju. Detta för att undvika diskriminering. Men samtidigt uppmanas du ange ras för att du ska kunna kvoteras in? Känns lite motsägelsefullt.

Nu blir det bilddagbok igen

Vi har varit och hälsat på Ängeln igen. För en dryg vecka tag sedan var det Yom Kippur och skolan var stängd. Högtidsdagarna avlöser varandra, veckan innan var det Rosh hashana och Eid al-Fitr (så säger man tydligen på svenska, på franska heter det Aïd el-Fitr och på engelska Eid ul-Fitr. Nästa helg är det Columbus Day och då är skolan stängd igen.

Nåväl, sommaren verkar vara oändlig i år och på Yom Kippur gjorde vi en tur till Central Park efter att ha hämtat nya pass till barnen på franska konsulatet som ligger precis bredvid.

Visst är hon fin?

Och hon med!


Tydligen är Yom Kippur Korean Wedding Day. Jag tror att de är koreaner iallafall. På en halvtimme såg vi tre brudpar med följe.

Alla hade samma upplägg: en brud i avancerad gräddbakelseklänning, en brudgum i något vitt frackliknande och konstig frisyr, ett par finklädda vänner som best man och tärna, några kompisar i jeans, kortkort och gympadojjor samt en fotograf med avancerad utrustning. Inga föräldrar eller äldre människor över huvud taget. Har de rymt hemifrån?
Här ser ni brudgummen med sina bröllopsgäster, i jeans! Eller så har det inte firat bröllop alls, utan är bara här för att ta foton? Se här hur avanerat ett koreanskt bröllop kan vara (klicka på bilderna för att se ordentligt).

Konflikter

Varför tycker jag att alla svenska kultur- och politikdebatter känns som bråk? Är tonen ofta affekterad eller är det jag som är ovanligt konflikträdd? Kanske är det både och.

Framförallt blir det jobbigt när två personer man uppskattar bråkar, jag känner mig som skillsmässobarn. Nu bråkar mamma Ekman och pappa Englund och de säger inte ens till mig att jag inte ska oroa mig och att allt ska bli bra! Kan de inte bara vara sams? Kan han inte bara se att Kerstin känner sig missförstådd och ensam och kan inte Peter få tycka att det är lite kul med guld och paljetter nu när han precis valts till det allra heligaste. Men vad vet jag, de kanske inte alls är osams, de kanske skålar och fnissar när de ses (fast inte på Freden då) och det vi ser är just en debatt, inte ett bråk.

Iblad tror jag att jag blir räddare och räddare för konflikter, eller det där var nog fel. Jag vet inte om jag är konflikträdd men jag tycker det är obehagligt, jag blir nedstämd, får ont i magen. Borde det inte vara tvärt om, att man får tjockare skinn med åren? Det säger ju alltid alla käcka "tjejer" på 40 plus. "Numera låter jag ingen sätta sig på mig! Numera sager jag vad jag tycker! Numera bryr jag mig inte om vad andra tycker!" (sådana uttalanden sägs alltid med utropstecken). Sådär känner jag inte alls, inte det att jag nödvändigtvis har blivit mesigare med åren, men jag blir osäkrare och osäkrare. I betydelsen jag blir osäkrare på om jag har rätt, om det finns en sanning. Eller det kanske kallas mesighet? Jag skulle välja att kalla det ödmjukhet, om det inte vore så att kalla sig själv för ödmjuk väl är det minst ödmjuka man kan tänka sig. Och jag bryr mig jättemycket om vad andra tycker. Klart man måste bry sig om det, hur kan man tro att man själv har hittat sanningen om hur man bör leva?

Jo, jag missförstår väl lite avsiktligt här men det finns en sådan självtillräcklighet i vissa människors högljudda självförtroende som jag tycker är jobbigt. Nu pratar jag inte längre om Ekman och Englund alltså, men det har ni nog fattat.

För debatt vill man ju ha, jag gillar att slänga käft, alla kan ju inte tycka lika. Men man kan ju tycka om varandra ändå, eller? Man behöver väl inte bli osams, eller behöver man det, blir det ingen udd i debatten annars?

Love Cake

Ukulele OCH kazoo. Kan det bli bättre?

Pardon this film's french

Visst känns det som man redan träffat på den här snubben några gånger?

Läsning

Hej!

Vad är det med blogger? Nu har det jag skrivit försvunnit flera gånger och den här texten blir tråkigare och tråkigare för varje omskrivning.

Dagens lästips kommer från Taffel. Två bra texter som inte handlar ett dugg om mat (jag tycker den borde utvecklas till en matsajt med kultur- och nyhetsavdelningar, med tanke på alla nyhetssajter det finns som har matavdelningar). Jag är inte speciellt matintresserad, iallafall inte på det där nördiga sättet som de ofta är på Taffel, men de har många bra skribenter (men jag gillar verkligen att ÄTA, för att citera Julia Childs igen).

Först en text av Margit Richert om Den feminina energin wtf. Jag har inte kollat just det exempel hon talar om närmare (jag gav upp när jag kom till den feminina själsenergin)men kvasi (eller helt o-) vetenskapliga new ageaktiga guruer är det ju gott om. NYT had en lång artikel om kvinnliga spiritual life-coaches (jag vet, bara ordet får en ju att cringe). Vad är det med alla dessa människor som tror de kan få hjälp av en 33-årig brud som förläst sig på Deepak Chopra?

Sedan en text om litteraturkritik av Lisa Förare Winbladh. Hon har många poänger, och hon skriver bra. Missa inte diskussionen i kommentarsfältet. Bl a skriver hon;" ...trots att jag egentligen hyllar Arthur Koestler som ansåg att läsa boken och sen möta författaren var lika givande som att äta gåslever och sedan möta gåsen."

Och jag är nog böjd att hålla med efter att i veckan som gick varit på min första författarafton, Nick Hornby kom till min lokala Barnes & Noble. För en gång skull en författare jag tycker är kul och som jag läst mycket av inom räckhåll! Det var packat med folk, alla stolar upptagna och vi var säkert över hundra som trängdes stående bakom stolarna. Hornby läste ur sin nya bok, Juliet, Naked, som verkar vara en väldigt typisk Hornbybok och stämningen låg någonstans mellan rockkonsert och väckelsemöte, folk kluckade instämmande redan innan han hunnit börja läsa. Vilket var väldigt passande då boken på Hornbymanér handlar om en Peter Pan-typ som avgudar en obskyr rockstjärna. Ett riktigt fan alltså. Jag tror inte Hornby behövde leta så länge för att hitta inspiration!

Det var kul att höra Hornby läsa och boken lämpar sig till den här typen av övning, men sen blev det inget mer, några trista frågor från publiken bara (vad har du i din iPod typ). Jag trodde att man skulle få en diskussion om hans författarskap med någon litteraturkritiker eller journalist, han hade ju ändå kommit hela vägen från London. Men nej, den stora grejen var tydligen själva signeringen som alla köade stoiskt till. Vad är grejen med det? Varför är det viktigt att ha en signerad bok? Jag browsade bokhyllorna istället.

Uppdatering: Nu såg jag att Taffel ska ha Boksalong. Det som jag ju alltid velat ha (här skulle det varit en länk men sökfunktionen i blogger lämnar en del övrigt att önska)! Fast tilltuggen blir nog betydligt bättre hos Matälskaren än de skulle blivit hos mig (ifall jag nu skulle haft en boksalong alltså). Lyllos er som kan gå, det låter väldigt trevligt!

Uppdatering 2: Och som ett brev på posten efter Lisas artikel lanseras idag en ny litteratursektion på Huffington Post (den site jag en gång trodde att Newsmill ville likna, oh boy vad fel jag hade). HuffPost är en av de tongivande nyhetssiterna på Internet teamar upp med New York Review of Books, det kanske mest traditionstyngda av alla amerikanska litterära magasin. Ser ni en webbplats ger ny läsekrets till en ärevördig pappersprodukt som ger content och prestige till webbpublikationen. Så ska det göras!

ps. Jag har inte hunnit läsa mycket än men låt er inte avskräckas av att siten är rätt ful, med mycket blinkande reklam och stora foton som får det att se ut som boulevardpress.