"Jhumpa Lahiri själv föddes i London av bengaliska föräldrar. När hon var två år flyttade familjen till USA.
–Som barn var jag medveten om att mina föräldrar hade åkt ifrån en plats som de kallade hemma. De var visserligen främlingar, men de hade en tydlig känsla av vad som var ”hemma”, eller åtminstone var deras rötter fanns. För mig – och jag tror det gäller många i min situation – var det inte samma sak. Jag känner inte att det finns en plats som helt accepterar vem jag är."
Läs hela artikeln i Svd.
(Och på frågan svarar jag "Vet inte", rätt tyst)
Annat vansinne
-
Att föra videosamtal i grupp i allmänna transportmedel. All användning av
mobiltelefon utan hörlurar på allmän plats är enerverande, men ju högre
volym på ...
2 dagar sedan
2 kommentarer:
Intressant problematik (och intressant kvinna med, för den delen!).
Mâste dock ge dig ett väldigt stimulerande och uppmuntrande motexempel. En väninna till mig växte upp - de första fem âren - i USA med en amerikansk pappa, belgisk mamma och bägge andra generationens ryska invandrare. Föräldrarna separerade och mamman tog med sig döttrarna till Tyskland där de bodde tills väninnan var elva och det begav sig till Paris.
Idag talar hon dessa tre länders sprâk som sitt eget och utan ett uns till brytning - och har ett naturligt intresse för och en fantastisk begâvning att ta till sig nya sprâk (och kulturer). Har studerat italienska, spanska, ryska och har nu gett sig pâ arabiska. Redan när vi möttes - hon var nitton - imponerade hon fantastiskt med sin absoluta öppenhet och just nyfikenhet. Visst saknar även hon ett "hemma", samtidigt har hon idag tagit ikapp det endel genom studier i New York och Paris - och gjort länderna till sina som "stor".
Och (dina) barn kommer alltid ha ett hemma: er.
Det som gör en annorlunda (och oftast osäker) som barn gör mânga starkare och bredare som vuxna.
(Men jag förstâr ack ja problematiken och det är alltid "vertigineux" att tänka tanken att för barnen blir barndomen det och där man själv som vuxen bestämmer att vara).
som sagt: "för barnen blir barndomen det och där man själv som vuxen bestämmer att vara". Och facit fâr man endast i efterhand.
Men tack för de uppmuntrande orden!
Skicka en kommentar