Home again

Alltså nu måste jag skriva något så att jag får ner den där pubertala videon en bit på sidan. Det blir alltid så att när jag slänger in ett ovanligt ogenomtänkt inlägg, eller en löjlig video, för att jag inte har något att säga men inte har förstånd att hålla tyst, då tar det alltid en evighet för mig att knappa in nästa inlägg (eftersom jag ju inte hade något att säga in the first place).

Jag har nog aldrig publicerat så lite som under april och vågar inte ga in på Google Ananlytics för att se om jag har några läsare kvar. Jag hoppas att jag ligger i en eller annan RSS-läsare för måste ni gå in och kolla om jag uppdaterat har ni nog tröttnat vid det här laget (först ingenting, sedan ingenting, sedan en PACMAN VIDEO och sedan ingenting -ehh?).

Sverigeresan var lyckad, som jag skrev inne hos Karin; dottern gick påskkärring och sonen tog simborgamärke så jag känner att jag gjort mitt för att bevara det svenska kulturarvet i min familj. (Läs den intressanta kommentarsdiskussionen efter Karins inlägg).

Jag träffade vänner också, nio stycken vid fem tillfällen räknade jag ut att det blev. Trots att jag bott utomlands i nio år finns, med några viktiga undantag, mina närmaste i Sverige. Eftersom alla vännerna finns i Stockholm och jag huserade i Uppsala blev det lite maraton de dagar jag tog tåget (en kompis till frukost, en till lunch och ett helt gäng till middag). Det svåra är att man till slut inte vet vad man sagt till vem, och vad man frågat om, nu har jag ju dessutom bytt land sedan jag träffade någon av dem så det fanns mycket att dryfta.

Efteråt känner jag mig alltid rätt trött och lite ledsen. Har ni haft ett distansförhållande någon gång? Det är lite samma sak, man hinner aldrig säga allt och man känner ofta att man kanske inte diskuterade rätt saker. Den här gången tyckte jag att jag gnällde så mycket, pratade mycket om det som varit jobbigt och mindre kul kanske är jag undermedvetet lite rädd att framstå som odräglig och dryg utlandssvensk. Ofta märker jag att jag inte hann fråga tillräckigt heller, det blir lätt ett stort fokus på mig, hemvändaren.

Men trots allt börjar jag vänja mig vid vänskap på distans. Det funkar faktiskt, bra vänner behöver man inte veta allt om paradoxalt nog. Man får nog också anpassa förväntningarna till verkligheten, vi ses när vi kan och pratar om det vi känner för. Gott så.

Lite bloggrelaterat så visade det sig att de flesta faktiskt läser här till och från (hej, hej ni vet vilka ni är!). Jag blev som alltid generad när jag ska prata om bloggen med någon som läser den. Jag känner mig alltid pretentiös och tycker att jag borde skriva bättre, intressantare, mer genomtänkt. Jag känner inte alls samma genans inför de bloggläsare jag har som jag inte träffat i verkliga livet. En vän sa att han tyckte han lärde känna mig på ett annat sätt, han såg andra sidor hos mig. Och det är klart, läser man allt jag skrivit här kanske man känner mig bättre än om man bara träffar rätt oregelbundet i sociala sammanhang. Eller känner mig på ett annat sätt iallafall (man vet ju inte alls hur dålig jag är på att bowla och hur jag ser ut när jag dansar t ex).

Nej hörni, nu är det dags att äta frukost (vi är alltså fortfarande jetlaggade, jag är inte så äppelkäck att jag går upp klockan fem för att blogga annars).