Everybody wants to go to heaven but nobody wants to die

Vad svårt det är att blogga när man inte är hemma! Jag hade nog tänkt blogga en del, det finns ju något som iallafall till namnet heter bredband här, men det blir inte av. Kombinationen fantastiskt väder och att vara tillfällig gäst i sitt tonårsliv tar en del energi och tid (mycket promenader och fikor) och blogga är ju liksom inte det jag gör när jag är här.

Jag går i barndom i stället. Det blir ju lite speciellt det där att varje gång jag är i Sverige bor jag hemma hos mina föräldrar. Jag äter fil i samma tallrikar som när jag var barn, åker samma buss som jag tog hem från plugget och när jag först såg Sverker med soptunnan på TV för att dagen efter se på löpsedlarna att Svartenbrandt var på rymmen blev illusionen total. Jag hade hamnat i Life on Mars, tillbakaflyttad till 1999, eller 1989 eller kanske tom 1979?

Men samtidigt som allt känns bekant på det där sättet som saker man inte sett på länge känns bekanta känner jag ju inte alls igen mig. Samtidigt som det tar en mikrosekund att se att jag befinner mig i just Sverige och ingen annanstans på jorden hittar jag knappt längre. Jag känner in i benmärgen igen formen på piskställningarna, lukten av våta, bruna björklöv, det speciella hopp man fylls av när man får en härlig vårdag redan i April och smaken av påskmust och sill i gommen(för att uppskatta just den kombinationen bör man nog vara infödd svensk). Men samtidigt så har ju det här samhället förändrats sedan jag bodde här. Och så kommer det konstaterande som brukar bli slutsatsen varje gång jag kommer hem; det har jag också.

Jag hade faktiskt börjat på ett inlägg på långfredagen, för jag tycker det är en viktig dag. Jag ville skriva något viktigt om smärta, svek och att vilja att den bittra kalken ska gå en förbi. Men det var ju så härligt väder, det var liksom uppståndelseväder redan på långfredagen och det var omöjligt att komma i rätt stämning. På skärtorsdagskvällen var jag på en bluesmässa och det spelade en låt som heter "Everybody wants to go to heaven but nobody wants to die" som jag tyckte var ett bra tema för min betraktelse men när jag sökte på youtube kom bara den här trallvänliga countryn upp och det gick ju inte att undgå att dra på smilbanden. Även om budskapet faktsikt är detsamma; vi vill alla bara gå i mål och få segerkransen, vi vill helst slippa de åtta milen på bakhala skidor innan.