Stängt pga solreflexer i skärmen

Det är över 30 grader varmt här och jag orkar inte tänka, än mindre skriva. Vi har besök och invigningsäter frukost, lunch och middag på takterassen och sittar kvar ute till mittinatta utan att ta på någon tröja. Vi fixar grillen, vattnar alla våra nya blommor som växer i rekordfart, letar fram solhattar, säger hej till tigrarna i Bronx Zoo och åker sparkcykel i Central Park. Ikväll ska vi gå på ett bra Steakhouse och jag tänkte fixa pedikyr innan dess för nu är det sandalväder!

Hejhopp!

Uppdatering: Om ni vill smaka de lammkotletter som Sankte Per bjuder köttätarna på till välkomstmiddag vid pärleporten ska ni styra kosan till Old Homestead Steakhouse. Det är New Yorks äldsta steakhouse som fanns här långt innan the Meatpacking district blev trendigt och de "specializes in the four food groups beef, beef, beef and beef". Men lammet går alltså inte av för hackor det heller. Ni vet hur lamkotletter brukar se ut? Om ni tar en sådan kotlett och lägger till fyra rader till så får ni en av deras kotletter. De var alltsa 6-7 cm tjocka - och jag fick tre stycken. Plus ett magiskt potatismos. Ingen av oss tog Kobe-biffen för 200 dollar men Filé Mignonen var tydligen utmärkt. Jag ska testa den ikväll för vi fick med oss en Doggy Bag som räcker till minst en måltid för hela familjen. Sedan gick vi hit och drack Manhattans och jag blev mer och mer lik Miranda ju längre kvällen led. Till slut hade hela håret blivit alldeles rött.

En fundering över saker och tings märklighet: hur kommer det sig att man kan få bättre kött här på restaurant (om man går på en tillräckligt dyr för att de ska förstå vad som menas med "rare") än i Frankrike medans köttet i köttdiskarna alltid är av sämre kvalitet (än motsvarande i FR)?

Uppdatering 2: Ovan skrev jag fört "styra kosan till" och sedan "går inte av för hackor". Det måste vara den gammalmodiga stämningen i restauranten som dröjer sig kvar. Och nu blir det broccoli hela veckan (när vi ätit upp resterna alltså).

Exempel på artikel jag inte borde läsa när jag just varit i Sverige där alla frågat: "Men vart ska ni flytta sen?"

"Jhumpa Lahiri själv föddes i London av bengaliska föräldrar. När hon var två år flyttade familjen till USA.

–Som barn var jag medveten om att mina föräldrar hade åkt ifrån en plats som de kallade hemma. De var visserligen främlingar, men de hade en tydlig känsla av vad som var ”hemma”, eller åtminstone var deras rötter fanns. För mig – och jag tror det gäller många i min situation – var det inte samma sak. Jag känner inte att det finns en plats som helt accepterar vem jag är."

Läs hela artikeln i Svd.

(Och på frågan svarar jag "Vet inte", rätt tyst)

The Stockholm Syndrome

Men nu blev jag ju tvungen att lägga in ett videoklipp igen!
The Daily Show, det politiska satirprogrammet som min granne producerar, har varit i Sverige. För att fatta inslaget med Robyn bör man nog ha sett MTV Cribs ett program som går ut på att visa stenrika rapstjärnors överdådiga hem.

Ja, snygga tjejer och gratis sjukvård, Sverigebilden står sig, iallafall hos Demokraterna. Den självmordsbenägna bilen var kul!

Jag missade programmet igår men hittade videon på Tankar från 39:e gatan, fotografen Tomas Nilssons blogg.

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Uppdatering. Del 2 - Featuring "the bearded gnoms" Leif Pagrotsky och Bjorn Ulveaus and the everpresent IKEA dragnyckel.

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome Pt. 2
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Home again

Alltså nu måste jag skriva något så att jag får ner den där pubertala videon en bit på sidan. Det blir alltid så att när jag slänger in ett ovanligt ogenomtänkt inlägg, eller en löjlig video, för att jag inte har något att säga men inte har förstånd att hålla tyst, då tar det alltid en evighet för mig att knappa in nästa inlägg (eftersom jag ju inte hade något att säga in the first place).

Jag har nog aldrig publicerat så lite som under april och vågar inte ga in på Google Ananlytics för att se om jag har några läsare kvar. Jag hoppas att jag ligger i en eller annan RSS-läsare för måste ni gå in och kolla om jag uppdaterat har ni nog tröttnat vid det här laget (först ingenting, sedan ingenting, sedan en PACMAN VIDEO och sedan ingenting -ehh?).

Sverigeresan var lyckad, som jag skrev inne hos Karin; dottern gick påskkärring och sonen tog simborgamärke så jag känner att jag gjort mitt för att bevara det svenska kulturarvet i min familj. (Läs den intressanta kommentarsdiskussionen efter Karins inlägg).

Jag träffade vänner också, nio stycken vid fem tillfällen räknade jag ut att det blev. Trots att jag bott utomlands i nio år finns, med några viktiga undantag, mina närmaste i Sverige. Eftersom alla vännerna finns i Stockholm och jag huserade i Uppsala blev det lite maraton de dagar jag tog tåget (en kompis till frukost, en till lunch och ett helt gäng till middag). Det svåra är att man till slut inte vet vad man sagt till vem, och vad man frågat om, nu har jag ju dessutom bytt land sedan jag träffade någon av dem så det fanns mycket att dryfta.

Efteråt känner jag mig alltid rätt trött och lite ledsen. Har ni haft ett distansförhållande någon gång? Det är lite samma sak, man hinner aldrig säga allt och man känner ofta att man kanske inte diskuterade rätt saker. Den här gången tyckte jag att jag gnällde så mycket, pratade mycket om det som varit jobbigt och mindre kul kanske är jag undermedvetet lite rädd att framstå som odräglig och dryg utlandssvensk. Ofta märker jag att jag inte hann fråga tillräckigt heller, det blir lätt ett stort fokus på mig, hemvändaren.

Men trots allt börjar jag vänja mig vid vänskap på distans. Det funkar faktiskt, bra vänner behöver man inte veta allt om paradoxalt nog. Man får nog också anpassa förväntningarna till verkligheten, vi ses när vi kan och pratar om det vi känner för. Gott så.

Lite bloggrelaterat så visade det sig att de flesta faktiskt läser här till och från (hej, hej ni vet vilka ni är!). Jag blev som alltid generad när jag ska prata om bloggen med någon som läser den. Jag känner mig alltid pretentiös och tycker att jag borde skriva bättre, intressantare, mer genomtänkt. Jag känner inte alls samma genans inför de bloggläsare jag har som jag inte träffat i verkliga livet. En vän sa att han tyckte han lärde känna mig på ett annat sätt, han såg andra sidor hos mig. Och det är klart, läser man allt jag skrivit här kanske man känner mig bättre än om man bara träffar rätt oregelbundet i sociala sammanhang. Eller känner mig på ett annat sätt iallafall (man vet ju inte alls hur dålig jag är på att bowla och hur jag ser ut när jag dansar t ex).

Nej hörni, nu är det dags att äta frukost (vi är alltså fortfarande jetlaggade, jag är inte så äppelkäck att jag går upp klockan fem för att blogga annars).

Pac man

PAC MAN (REMI GAILLARD)
par nqtv

Det kan bero på att jag är trött att jag skrattar så åt det här idag.

Lång dags färd mot natt

Här har ni några killar som ooat hela natten, och hela dagen med...

Ungefär så här känner jag mig, som om jag hade varit uppe och partajat alldeles för länge. Numera var det alldeles för längesedan jag var uppe och partajade för länge, istället uppnår jag samma tillstånd av utmatthet, lätt illamående, svag oroskänsla och långsam hjärnverksamhet med att resa med barn i 14 timmar och därefter ha jetlag.

Men New York hälsade oss med över 20-gradig värme och en sky av vitblommande träd i varje gathörn. Jag vet inte ens vad det är för träd men de får många vita blommor, dessutom finns en hel del körsbärs- och andra fruktträd visar det sig nu när man tittar efter. Gatorna och parkerna är fulla med folk. Och då menar jag fulla. Maken och barnen åkte till Central Park och trängdes på rollerblades och jag har mest suttit på terassen och funderat på att vi nog måste åka till en handelsträdgård snart om det ska bli någon ordning där uppe. Man hör faktiskt fågelsång, blandad med polissirenerna och grannens skivsamling förstås.

Idag vaknade 3/4 av familjen vid fyra, barnen är rastlösa och efter två timmar Disney channel vill de gå ut vid sex-snåret. En fördel med jetlag är att dagen blir lång, man hinner mycket, ialfall åtminstone i teorin för i praktiken är jag så trött att det inte blir så mycket gjort i slutändan ändå. Ut måste vi idag iallafall, regnet ska tydligen komma tillbaka redan i morgon. En promenad i Harlem kanske för att titta på alla tjusiga kyrkotanter i sina hattar och äta soulfood? Eller till Williamsburg och spana in ortodoxa judar och extremtrendiga 20-plusarer? Eller konstgallerirunda i kvarteren väster om oss? Eller en cykeltur längs Hudson river?

Det kändes som alltid lite vemodigt att åka ifrån Sverige, men just nu känns det trots allt väldigt bra att vara tillbaka. Jag vill ut i staden igen.

Everybody wants to go to heaven but nobody wants to die

Vad svårt det är att blogga när man inte är hemma! Jag hade nog tänkt blogga en del, det finns ju något som iallafall till namnet heter bredband här, men det blir inte av. Kombinationen fantastiskt väder och att vara tillfällig gäst i sitt tonårsliv tar en del energi och tid (mycket promenader och fikor) och blogga är ju liksom inte det jag gör när jag är här.

Jag går i barndom i stället. Det blir ju lite speciellt det där att varje gång jag är i Sverige bor jag hemma hos mina föräldrar. Jag äter fil i samma tallrikar som när jag var barn, åker samma buss som jag tog hem från plugget och när jag först såg Sverker med soptunnan på TV för att dagen efter se på löpsedlarna att Svartenbrandt var på rymmen blev illusionen total. Jag hade hamnat i Life on Mars, tillbakaflyttad till 1999, eller 1989 eller kanske tom 1979?

Men samtidigt som allt känns bekant på det där sättet som saker man inte sett på länge känns bekanta känner jag ju inte alls igen mig. Samtidigt som det tar en mikrosekund att se att jag befinner mig i just Sverige och ingen annanstans på jorden hittar jag knappt längre. Jag känner in i benmärgen igen formen på piskställningarna, lukten av våta, bruna björklöv, det speciella hopp man fylls av när man får en härlig vårdag redan i April och smaken av påskmust och sill i gommen(för att uppskatta just den kombinationen bör man nog vara infödd svensk). Men samtidigt så har ju det här samhället förändrats sedan jag bodde här. Och så kommer det konstaterande som brukar bli slutsatsen varje gång jag kommer hem; det har jag också.

Jag hade faktiskt börjat på ett inlägg på långfredagen, för jag tycker det är en viktig dag. Jag ville skriva något viktigt om smärta, svek och att vilja att den bittra kalken ska gå en förbi. Men det var ju så härligt väder, det var liksom uppståndelseväder redan på långfredagen och det var omöjligt att komma i rätt stämning. På skärtorsdagskvällen var jag på en bluesmässa och det spelade en låt som heter "Everybody wants to go to heaven but nobody wants to die" som jag tyckte var ett bra tema för min betraktelse men när jag sökte på youtube kom bara den här trallvänliga countryn upp och det gick ju inte att undgå att dra på smilbanden. Även om budskapet faktsikt är detsamma; vi vill alla bara gå i mål och få segerkransen, vi vill helst slippa de åtta milen på bakhala skidor innan.

Passover in Sweden

Jag är på påsklov. Om nu någon undrar. Skriver på en jättelångsam dator med svenskt tangentbord. Det är helt omöjligt, det borde ju vara lättare eftersom åäö finns lättillgängliga (man fattar inte hur ofta vi i svenskan använder de bokstäverna förrens man börjar använda utländska datorer) men jag som nu börjar vänja mig med att växla mellan amerikanska och franska tangentbord hittar ingenting. Var finns @? Aha uppe till vänster och så måste man hålla ner Alt Gr, hjälp vad jobbigt. Hur man definierar en utlandssvensk: någon som hellre har ett lättillgängligt @-tecken än ett "å".

Passover, den judiska påsken, är nog ungefär nu. Det stod om den överallt i New York; Passoverbarnböcker skyltades, affärer skulle stänga, mamma-ölen på dagis ställdes in... Finns det ett svenskt ord eller säger man judisk påsk? Pesach, pasch? Jag tror att ordet passover står för att soldaterna passerade förbi husen med blod målat på dörrarna, så de judiska gossebarnen skonades när de egyptiska barnen dödades. Hua, påsken är en våldsam tid.

Nu ska jag gå ut i den svenska vårsolen igen innan den trillar ner bakom horisonten. Lev väl!

Uppdatering: Näe nu blandade jag väl ihop sisådär 2000 år av religionshistoria. Det var ju en sjukdom (väl?) som passerade förbi husen med lammblod innan judarna flydde Egypten. Soldaterna var väl när Herodes letade efter kristusbarnet och Maria och Josef flydde tillbaka till Egypten.