Nedräkning

Den här flytten börjar kännas som en väldigt lång, utdragen förlossning. Och vi har inte ens kommit till utdrivningsskedet än, just nu väntar jag förgäves på peridural. Det känns som om det inte går framåt alls. Hur många centimeter nu då?

I helgen har vi åkt fram och tillbaka till Normandie med vårt kök (alltså vi lämnade vitvarorna där) och ikväll har jag levererat diverse trädgårdsmöbler och jox tvärs över Paris. När jag kom hem försenat med kallnande Macdonaldspåsar stod maken i garaget och argumenterade med en arg gubbe som plötsligt inte ville ha vår bilbarnstol längre medans killarna som skulle köpa TVn och killen som skulle hämta motorcykeln stod i trädgården och såg otåliga ut. Innifrån huset hörde man hur våra barn tog livet av varandra i badet.

Efter ljumma hamburgare och läggning har jag packat barnens väskor för två månader och nu borde jag packa min men jag behöver nog den där periduralen först. (Kan någon snäll läsare bestämma om de behöver både regn- och vanliga jackor? Och hur många par skor?) I morgon åker jag med barnen till Sverige, lämnar dem hos mormor och morfar, åker tillbaka på tisdag och på onsdag kommer flyttbilen så då får jag äntligen börja krysta (den här metaforen börjar kännas lite trött nu...). På torsdag ska här fejas och på fredag morgon är det avsyning (kan det heta så?). Vår dotter har ritat på väggen så vi kan nog se oss i månen efter vår "deposit" (jag orkar inte komma på vad det heter, min svenska börjar verkligen bli dålig när jag är trött). På fredag klockan 14.30 går mitt plan till Newark. Jag räknar med att sova på planet.

Tacka vet jag kejsarsnitt.

Coffea arabica

Hamnade på Starbucks igår och tänkte att nu blir det så här. Från och med nästa vecka har jag inte längre tillgång till en outsinlig, konstant källa av gott kaffe. I Frankrike kan man gå in på vilken sunkig bar som helst och alltid få en kaffe gjord i en riktig expressomaskin. I USA, ja ni vet... alla har vi sett tusentals filmer och TV-serier med människor som sitter på diners och serveras kaffe av någon som alltid heter Sheryl och bär uniform. Och alltid grimaserar polisen/rånaren/läkaren med nattjour/han som flyr från FBI så fort han tagit sin första klunk. Och vi vet alla att kaffet smakar - ja, för att inte bli vulgär kan man kanske säga att det smakar allt annat än kaffe.

Så då återstår bara Starbucks et. al. med visserligen godare men ändå inte riktigt samma sak. En grand crème och en tartine med beurre på ett standard Paris-café en regnig morgon är en smakupplevelse som mäter sig med hummer. Iallfall om man går efter min subjektiva njutningsgrad.

Det andra stora smakavbräcket blir ju brödet. Det gick väldigt fort att vänja sig vid att ständigt ha färskt gott bröd runt knuten, och jag tror att avvänjningen kommer att bli tuff. I vår lägenhet i 11e arrondissementet hade vi ett bageri i bottenvåningen och nu här i förorten har vi ett i gathörnet. Och det finns inte bara baguette, det finns Pain tradition, Sansfacon, Pain au siegle, Pain campagne och givetvis les viennoiseries dvs croissenter och pain au chocolat. Och pain au raisin och ... j'en passe.

Men istället får jag ju ... Jell-O?

Dagens aktiviteter

Tillbringar bl a dagarna med att vaska guldkorn på Craigslist, ett slags gigantiskt Blocket där allt som det finns efterfrågan på kan köpas. Jag törs inte tänka på hur mycket pengar som omsätts där per dag och hur de har lyckats bli state of the art med en så otroligt ful och oergonomisk website är en gåta. Lägenhetsannonserna är frustrerande värdelösa; små, dåliga bilder som oftast föreställer toaletten eller fasaden. Detta kompenseras med hysteriska kommetarer av typen: TOP-NOTCH BOSCH MICROWAVE!!!! eller TONNS OF CLOSET SPACE!!!! Alla lägenheter är unika, fantastiska, once in a lifetime-opportunities. Det är helt omöjligt att göra en bedömning av hur lägenheterna egentligen ser ut.

On n'est pas sorti de l'auberge som man säger här.

Det har blivit svalare sedan gårdagens tropiska värme och nu ska jag och dottern åka till Emmaus med 6 kartonger kläder och sedan kommer en rad Ebay-köpare och hämtar en soffa, en bärsele, två cykelbarnstolar och en gigantisk hög stenläggningsstenar.

See ya!

Summer in the City

Det var fortfarande nittiotal och jag hade varit två veckor på Kreta och kom hem till ett Stockholm som dallrade i hettan fast det nästan var september. Jag hade bruna ben och någon tunn, kort, blommig sak som knappt kändes mot huden och som jag aldrig vågade använda igen. Skånegatan var som en bakugn fast kvällen redan var svart och inne på Hannas var alla speedade på värme. Skratten ljöd högre, gesterna blev yvigare och alla var glada att vara tillbaka i stan, vår stad, som vi ägde. Någon var där, som så ofta förr och om det var värmen, eller klänningen, eller semesterkänslan av att allt är möjligt men plötsligt innebar det en möjlighet, kanske ett löfte.

Vidare upp längs gatan, in på nästa bar där det var ännu trängre och ännu fler vänner eller vad som skulle kunna vara vänner. Ner till Riche, natten var vår och jag var var vacker och stark och glad. Senare åt jag ostron för första gången i mitt liv på det där stället i Kungsträdgården. Värmen gjorde Stockholm till en annan stad och vi blev till andra människor. I taxin fick jag komplimanger jag aldrig tidigare fått och det inte bara var som i en film, jag tror att det verkligen var en film.


Eagle-Eye Cherry - Save Tonight

RAS

RAS beyder "Rien à signaler", dvs "allt är lugnt" eller vad nu den svenska motsvarigheten kan vara till det där som nattvakterna ropar efter att ha ringt i klockan, eller det säkerhetsstyrkorna väser i sina headset efter att ha stormat ett tomt kokainnäste.

Förutom att våra visa (visum? hur ser pluralformen ut?) plötsligt har blivit väldigt försenade och utan visum lastas inte ens möbelcontainern på båten, vi får inte jobba, vi får inga social security-nummer och barnen får inte börja skolan. Bland annat.

Men det där är ju bara världsliga saker.

Midsommarhumör

Jag har varit sur hela dan. Irriterad, ängslig, trött. Det är högspänning hemma; barnen är trötta, föräldrarna stressade. Inte fanns det något roligt att läsa heller, RSS-flödena stod tomma, ingen uppdaterade sin blogg. Efter senaste veckans FRA-aktivism verkar det vara stendött. Det tog mig ett tag att inse att alla svenska bloggskrivare sitter på någon skärgardsö och käkar sill, jag hade tom glömt bort att det var midsommarafton. Hur patetiskt är det att blogga klockan 20.00 på midsommarafton?

Men så mitt i min självömkande dag kom posten. Och med posten en present! En jätterar, genomtänkt, personlig och omtänksam present. Jag blev nästan löjligt glad. Sedan ringde brorsan och sa att han tittar förbi ikväll. Det var något anslutningsplan som var försenat och han var strandsatt i Paris. När man bor utomlands är detta något som aldrig händer. Släktingar och gamla vänner tittar inte bara förbi, det är en omöjlighet. Utom ikväll när storebror får låna soffan innan han tar tåget hem till London imorgon. Så nu ska vi fira midsommar ihop! Var ställde jag sillen?

Sportchauvinism och mediahierarkier

(Högst poäng i år för diskrepans prettorubrik/blajinnehåll)

Nick Hornby skriver i sin blog om fenomenet sportchauvinism. Ni vet, det finns "fotbollsländer"; Brasilien, Italien, Frankrike, England och (reluctatly) Holland och Tyskland. Och så finns det uppstickare. Och istället för att tycka det är kul att lite nya länder dyker upp räknas de inte riktigt. Det får mig att tänka på Melodifestivalen. Det känns som de västeuropeiska deltagarna (OK Sverige då, de andra bryr sig inte) inte riktigt tycker att länderna från fd östblocket räknas. Är de verkligen Europeer? I vilket fall är de fortfarande framförallt fd östblocksländer och det gills liksom inte riktigt om de vinner. Vad är de här för östrasism?

Ikväll tittar jag alltså på fotboll, vilket ju hitintills (det blev just 2-0) är lite deprimerande. Jag har redan klämt i mig en hel saucisson sec och en halv chokladkaka, jag skulle behöva lite sällskap. Nick Hornby kunde gärna få komma och ge expertkommentarer, och Peter Englund. Jag vet inte om han gillar fotboll men det gör han säkert, intelligenta män gillar alltid sport. Intelligenta kvinnor skakar alltid på huvudet i förundran. Ok, inte alla Isobel Hadley-Kamptz är fotbollstokig tror jag. Hon får gärna komma, hon verkar vara lite ledsen och skulle behöva en glad fotbollskväll (den här fotbollskvällen verkar kanske inte så kul men med männen som nu sitter i min soffa tror jag att det blir trevligt ändå).

Sedan skulle jag nog bjuda Elsie Johansson också, så skulle vi gå ut i köket och koka kaffe och prata om hennes senaste bok som jag vill läsa NU medans de andra tjoar framför TVn.

En parentes: när de tittas lite mer seriöst på fotboll här hemma så stängs ljudet på TVn av och det lyssnas på radiokommentatorerna med öronsnäcka. Det här är något jag känner igen från min barndom. Visst ses radioreportar alltid som bättre? Eller är det bara att de som lyssnar inte kan se spelet utan all information kommer via ljudet, ergo kommentarerna blir bättre? Jag älskar verkligen att blogga om saker jag inte vet något om. Slut på parentes.

Klädnostalgi

Bara så att ni vet: jag kan fortfarande ha mina gamla röda läderbrallor, så det så! Det som desperat saknas nu 10-15 år efter deras storhetstid är tillfällen när de skulle passa...

Jag rensar klädkammaren och hittar gamla festblåsor, kjolar i konstiga längder, kavajer i märkliga snitt och gamla slitna favoriter som jag har svårt att göra mig av med. Vissa kläder har man bara haft förmycket kul i (typ röda läderbrallor).

Jag inser plötsligt att vi bara bor två veckor till i det här huset, i det här landet. Veckor som desutom är intensiva; packning, administrativt fixande, ett otal läkarbesök för hela familjen, kompisbesök, släkt och tusen och en detaljer. Och så ska jag åka fram och tillbaka till Sverige och lämna barnen på sommarlov. Vi har fortfarande inte fått våra visum och innan vi får dem kan vi inte skicka våra möbler eller hyra lägenhet.

Så vi djupandas och bockar av på våra listor. För varje bock lägger vi till något längst ner.

Annars är jag gräsänka den här veckan och slipper alltså titta på fotboll utan kan sitta uppe halva nätterna och överdosera på "Brothers & Sisters". Jag lägger mig alltid för sent när jag är ensam vuxen hemma.

Theresa Andersson - Na Na Na

Hon kommer från Gotland, bor i New Orleans och jobbar ihop med Tobias Fröberg.
Mer här.

Mitt liv som hemmafru

Ursäkta tystnaden här, i mitt nya liv som hemmafru är jag så otroligt busy så det är lite svårt att hinna med allt! Så vad har hänt sedan sist?

Jo, i måndags var jag på mamma-fika hos grannen. Det var trevligt och väldigt mycket folk, säkert ett 20-tal mammor. Jag tror alla utom jag hade minst tre barn, ofta fyra. Här var inte konversationsöppnarfrågan som i andra samanhang "Vad sysslar du med?" (eller "Var bor du?" som den var i Stockholms city 1991-1999) utan "Hur många har du?". Kändes rätt futtigt med mina två, jag kvalificerar nog inte riktigt till hardcore hemmamamma. Jag fick bita mig i tungan för att inte lägga till "Fast jag har varit gravid fyra gånger och jag ammade jättelänge" för att bättra på mitt CV men jag var rädd att det snarare hade satt stopp för vidare konversation.

Desstutom insåg jag att alla utom lata jag hade haft sina ungar hemma på lunch. Det är nämligen skollunchen som är franska mödrars "sendagishämtnings-noja". Jag tror jag skrivit om detta förut men "ute i landet" (inte så ofta i Paris pga långa transporter) åker många människor hem och äter lunch, både barn och föräldrar. Numera finns alltid skolmatsal men många barn äter aldrig där, de går hem. Att äta tillsammans i familjen är viktigt. Skolans tider är 8.30-11.30 och 13.30- 16.30 så det finns gott om tid och därav dessa berömda franska 2-timmarsluncher. Men jag som är svensk och bara nojar över hämtningstider tycker det är utmärkt med skolmatasal för annars försvinner hela min dag i hämtning och lämning fyra gånger i skolan. Man kan lita på kvinnors uppfinningsrikedom när det gäller att hitta saker att ha dåligt samvete för!

Det där blev en lång parentes. Kaffestunden var i allafall mycket trevlig. En tonårsmamma berättade horrorstories om en söndagmorgon när de insåg att 14-åringen inte ens sovit i sin säng och de inte visste var han var och vad som egentligen försigår på barnens partyn. Vi småbarnsmammor satt med hakorna i knät och kved och jag börjar redan lägga upp strategier för att förhindra den där framtida musikfestivalen.

Befriad

Det finns inte lägre några trasiga leksaker i vårt hus; inga trehjulade bilar, inga enarmade dockor, inga urpysta bollar, inga torra tuschpennor och inga äckliga McDonaldsleksaker som spelar tre takter gräslig musik om och om och om igen. Barbiedockorna ligger snällt i samma låda som Ken och piraterna har hittat hem till sitt piratskepp för första gången på ett år eller så. Det står två kartonger som det står "loppis" på i källaren och soptunnan är full.

Barnen hittade en massa roliga grejer de glömt att de ägde och jag känner mig alldeles...lätt. Det kan vara otroligt tillfredställande att städa!

Groupie

Jag ser framför mig hur hon år 2021 kommer att vallfärda till Skellefteå på någon obskyr 90-talsrevivalfestival, sova under en gran och dansa i leran.

Min dotter på fyra har bestämt att det bara finns EN bra skiva: C60 med This Perfect Day. Jag har försökt med Blur och Oasis och testade Wannadies utifall det var dialekten hon ville åt men ingenting duger. "Den prickiga skivan, den prickiga skivan" skriker hon, sätter på den här låten så högt att rutorna skallrar och headbangar loss med brorsan så att möblerna flyger.

Tankar vid mjölkdisken

Kan någon förklara för mig varför den biologiska mjölken bara finns att köpa i plastflaskor? Betyder det att den är biologiskt, odlad höll jag på att skriva, framställd får man kanske säga, men inte ekologisk i ett större perspektiv? Eller är det rent av bättre med återanvända plastflaskor än plastfilmsförsedd papp(eller vad nu tetra är)?

Vi gnäller på livspusslet men det riktigt svåra är ju att få ihop ekopusslet. Ska jag ta franska jordgubbar, de har ju inte fraktats så långt men tänk om de besprutar mer i Frankrike än i Spanien? Och de rättvisemärkta produkterna hur miljövänliga är de? Och alla dess svanar och bio-märken, det är ju en djungel.

Jag såg i ett reportage på TV om ett försök där man gav familjer wattmätare som mätte exakt hur mycket energi de gjorde av i realtid. Satte man på diskmaskinen åkte mätaren i topp. (Ett sidospår: wattmätare fanns det också på träningscykeln på gymet (ser ni hur snyggt jag fick in att jag faktiskt provat de där maskinerna nu?), kunde man inte leda tillbaka den energi man alstrar när man cyklar in i maskinen igen? Eller det kanske är det som är att cykla på en vanlig cykel?)

Jag skulle vilja ha en mer global miljömätare, en liten dator där jag kunde knappa in mitt yougurtmärke och få ett utlåtande. Man kanske kunde kombinera det med internetbutiken, man handlar och får en faktura i euro och en i miljöförstöring. "Det blir 78:50€ och förkortad livslängd för planeten Tellus med 3 dagar. Pip."

Mummybloggers

Med anledning av den lilla hemmafrudiskussionen (och även de eviga frågorna om vad man väljer att publicera och inte) som vi hade tidigare kom jag att tänka pa fenomenet mummybloggers. Mamma-bloggare, eller föräldrabloggare, finns ju i Sverige och alla andra länder också, dvs personer som mest bloggar om sina barn och sin familj.

Men i USA har de tagit det till en annan nivå. Mycket populära mamma-bloggare, som ofta börjat blogga när de sagt upp sig från jobbet för att ta hand om familjen, har så många besökare att företag som säljer mot deras målgrupp vill annonsera på deras bloggar. Vipps har bloggandet blivit ett yrke och en inkomst och så var de inte hemmafruar längre. Inte genom att blogga för någon tidning, som verkar vara fallet i Sverige om man ska leva på sin blogg, utan genom att de själva säljer annonsplats på sina bloggar. Bloggen blir på detta sätt mer en hemsida med annonser och ofta utvecklas de med diverse tips om produkter, heminredning o dyl.

När man kollar närmare på de här bloggarna visar de sig att de inte bara är mammor som börjat blogga av en händelse när de fått barn. Oftast är de antingen fd anställda inom IT-sektorn eller frilansskribenter.

Det gemensamma för de här bloggarna är att de är roliga, frispråkiga och att de skriver mycket bra, det märks att det ofta är professionella skribenter. De är också väldigt självutlämnande och delar med sig av de jobbiga sidorna av livet. Man får följa deras missfall, postnatala depressioner, barns sjukdomar och skilsmässor. Deras mest intima problem följs av tusentals människor. De skriver även ofta utlämnande om barn, make och övrig familj och de flesta publicerar foton och fullständigt namn. Givetvis disktueras säkerhetsaspekten, det här är ju ändå USA och de verkar alla få sin beskärda del av hatmail, och den moralsika aspekten av att utlämna sin nära på detta sätt. Men de argumeterar att många (hemma-)mammor känner sig mycket ensamma och att deras bloggar ger möjlighet till gemenskap och kontakter.

Några länkar till välskrivna och framförallt kul bloggar (av mammor och pappor):
Dooce - drottnigen bland mummybloggers. Hon jobbade på ett webföretag tills hon fick sparken pga sin blogg. Hon blev berömd på kuppen (numera kallas det to gete dooced).
Finslippy
Sweet Juniper
Laid-off Dad
Fussy
Mightygirl

Uppdatering: It's called the momosphere! Givetvis. Länken kommer fran BlogHer, en kvinnoblogarcommunity och handlar om Blog Carnivals, vilket jag tror kallas bloggutmaningar på svenska .

Dagledig

En till som tydligen inte riktigt vet vad han ska göra nu när han inte har något jobb längre.

Jag kan rekommendera lite vattengympa, det var jättetrevligt. Ett gäng damer som var så snälla fast jag varken hade badmössa, badskor eller vattensflaska. Jag är en sådan träningsrookie! Nu är jag trött i kroppen och nöjd med mig själv. När man som jag inte egentligen gillar att träna får man så gott samvete efteråt, lite som om jag har gjort en god gärning för min kropp.

Nya tag

Igår köpte jag nya träningskläder, nu har jag varit och köpt ett månadskort på ett gym och på torsdag har jag tid med en instruktör som ska göra ett program för mig och förhoppnigsvis förklara lite om hur de där tortyrinstrumenten fungerar. I eftermiddag tänkte jag mjukstarta med lite vattengympa.

Jag känner mig som om jag vore en medlem av den där nyupptäckta indianstammen i Brasilien när jag går omkring där på gymet. Som en analfabet på bibliotek, jag kan inte koderna, är helt utanför mitt element. Jag har gått på gym tidigare, men det var längesedan och jag har aldrig hållt ut särskilt länge. Dessa allvarliga människor som står tysta och svettas bredvid varandra bland krom och dånande musik, så främmande.

Men åren går, kroppen blir inte yngre och att bygga upp lite muskler och flås känns rätt nödvändigt. Jag tror aldrig jag har känt mig vältränad, undrar hur det känns? Jag har förgäves försökt finna den där endorfinkicken eller vad det är man ska få när man springer, jag börjar tro att det är nys.

Fortsättning följer.

Saker ni inte visste om mig (1)

Jag har en gång gett bort en läderslips i julklapp till en pojkvän. Den var gul och smal. Jag fick en nalle av honom, det tyckte jag var genant.

Förstar ni hur osannolikt gammal jag är?