Lysande framtidsutsikter

Dottern: När jag blir stor då kan jag hälsa på vem jag vill, när jag vill, alldeles själv!
Jag: Jaa, det kan du, vem ska du hälsa på då?
Dottern: Dig! Du ska bo i ett hus och jag i ett annat, så ska jag hälsa på dig och fika. Ofta. Men vi måste fika.

Melting pot or pressure cooker?

Jag har äntligen läst Marciej Zarembas artikelserie om integrationen. (Ännu en fördel med tidningar på nätet, artiklarna åker inte ut med pappersinsamlingen utan man kan läsa intressanta grejer som skrevs för en månad sedan.) Parallellt läser jag New York Times stora serie "Remade in America" - A series about the newest immigrants and their impact on American institutions, även det mycket läsvärt. Serien som går i söndagstidningen har hittills behandlat skolan, arbetsplatsen, och idag sjukvården.

Perspektivet är alltså hur dessa nya immigranter påverkar det amerikanska samhället, hur samhället förändras och givetvis hur (eller om?) de nyanlända integreras. Idag är var femte amerikan nyanländ eller nära släkting till en nyanländ immigrant, immigratinen har inte varit så stor sedan Småland och Dublin avfolkades. Numer kommer inte så mycket europeer utan mest mellanamerikaner och asiater.

Det finns hur mycket artiklar, diskussisonsforum, statistik och expertutlåtanden som helst att fördjupa sig i för den som vill. Jag har bara läst delen om utbildning ordentligt ännu och även om ni inte bor här tror jag det kan vara intressant läsning. Frågeställningarna är ju dessamma överallt, även här i det som säjs vara en "melting pot". I går gick vi en lång promenad genom centrala Manahattan för att till slut hamna i en lekpark precis bredvid stadshuset. Jag trodde jag hamnat i Beijing. Stadshuset ligger granne med Chinatown och i lekparken var det kanske 100 asiatiska barn och tio med annat ursprung, Kinesisk trummusik hördes på avstånd och jag undrade hur många av tanterna som vaktade barnen som kan någon engelska alls.

Just kineserna har väl aldrig utmärkt sig för att integrera sig nämnvärt, det känns som om de skapar parallellsamhällen var än de befinner sig. Men hur motverkar man ghettoiseringen? Ska man motverka den? Hur försvara sina medtagna traditioner och sitt kulturarv och samtidigt bli en god amerikan (eller svensk)? Här firas St Patricks Day (irländska nationaldagen) som vore det 4th of July med parader och grön klädkod i skolorna. Ska man fira alla immigrantländers nationaldagar? Då skulle det bli färgschema varje dag i skolan...

Man brukar säga att en stor del av svaret ligger i bra utbildning för alla. Bara genom skolan kan man ge samma möjligheter för alla nyanlända och deras barn. Och bara genom skolan kan man ge en gemensam medborgarutbildning, om nu det är önskvärt. Ska man undervisa om väderingar? Ska man förklara lagar med att de bygger på de värderingar vi har i vårt samhälle? Och måste man anamma dessa värderingar för att leva här?

Men innan man kommer dit maste ju språket behärskas. Språket, språket, språket. Det älskade och hatade språket som måste behärskas och tämjas och göras till sitt. Ni läste väl Zaremba om hur svårt det är att behärska svenska? Och hur bedömd man blir efter ens uttal?

Gränsen går inte alltid mellan immigranter och "riktiga amerikaner" utan mellan de som behärskar engelska och de som inte gör det. Språknivån avgör om du lyckas i skolan, i arbetslivet, socialt. Här finns inte SFI men gratis specialundervisning , ESL -English as Second Language, för alla skolbarn som behöver. Sedan 1996 har antalet "English-learners" ökat med 60 % och de finns nu inte bara i storstäderna utan ute på landsbygden där man inte har någon erfarenhet av att undervisa stora grupper av elever som inte behärskar engelska.

I den här skolan i Virginia har man motvilligt tagit beslutet att undervisa de som inte pratar engelska i helt egna klasser i alla ämnen. Man menar att de aldrig har en chans i vanliga klasser, de kommer efter, får dåliga betyg. Så man har skapat ännu mer segregation. Meningen var att eleverna efter en tid skulle integrerars i vanliga klasser men det sker nästan aldrig. Men betygen stiger, resultaten är bättre. Bush's prgram "No Child Left Behind" kopplar den finansiella hjälpen skolorna får till elevernas resultat, kritikerna menar att skolan bara vill ha upp resultaten utan att egentligen se om eleverna är redo för ett liv utanför skolan. Skolan menar att deras roll är att undervisa, inte uppfostra eller integrera.

Nu ska jag ta och bita i del två som behandlar vad den finansiella krisen innebär för alla de låglönearbetare som strömmar över gränsen. Och kanske också för en svensk akademiker som snart måste fixa ett nytt jobb...

Uppdatering: De kommande veckorna kommer artikelserien att behandla immigrationens påverkan på affärslivet, politiken, socialtjänsten och familjen. Stay tuned!

En liten serie om lägenheter jag bott i - Del 1 Fruängen

Min första Stockholmslägenhet låg i Fruängen, jag lyckades byta till mig en etta på nedre botten på Ellen Keys gata mot min lägenhet i Uppsala. Det var 1991, jag var arbetslös och jag var enbart i Fruängen för att sova. Taxi hem efter Riche kostade en förmögenhet (i mitt minne 200 pix, kan det ha varit så dyrt?) så det blev ofta sista tunnelbanan hem. Det är nog något av det farligaste jag gjort, åka ensam till slutstationen och gå mellan häckarna och de svarta fönstren hem. I Fruängen kan ingen höra dig skrika.

En nyårsnatt låg det en kille i trappen och sov. Jag gav honom en kudde och en filt. På morgonen hade han gått men vikt ihop filten fint och lagt den framför min dörr. Det var det närmaste jag kom i kontakt med någon i Fruängen.

I Fruängen fanns trevånings- och femvåningshus, parkeringsplatser och "gågata" (hade ni varit där skulle ni förstå citationstecknen), betongviadukter och röda bussar med tresiffriga nummer. Mataffär, Restaurant Karlavagnen och en kemtvätt. Sen minns jag inget mer. Jag bodde där i nästan tre år. Kanske har de en galleria nu?

Dagens New Yorker

är defintivt Dr. Sussmann. Ja man borde ju förstått att man inte skulle skrytit så om barn som aldrig är sjuka. Sonen har nu hostat i två veckor och dottern har precis fått congivitis (ögoninflammation?). I vilket fall blev vi snabbt trogna kunder hos Dr. Sussmann.

Här finns inte direkt några vårdcentraler utan precis som i Frankrike kontaktar man en privatläkare vid behov. För barn ofta en barnläkare och för vuxna en allmänpraktiserande eller olika specialister. Har man problem med acne går man alltså direkt till en dermatolog, har man öronproblem går man till öronläkaren etc. Men det är rätt jobbbigt att hitta rätt, hitta någon man gillar och har förtroende för. Här har vi försökt hålla oss borta från läkarbesök men nu var vi alltså tvugna. Jag ringde runt till säkert ett tiotal som antigen inte tog nya patienter eller inte tog vår sjukförsäkring innan jag hittade Dr.Sussmann.

Dr. Sussmann visade sig motsvara själva sinnebilden av den amerikanska judiske doktorn. Ni vet den gamle familjeläkaren som kommer med sin väska hem till familjen med den döende patriarken i alla filmer. Han är säkert en bra bit över 70, kort med flint, runda små glasögon, fluga och breda hängslen. Han var jättetrevlig och tog sig tid, ingen väntetid, ingen stress. Jag har ringt två gånger och har fått komma inom timmen båda gångerna. Han jobbar ensam på sin mottagning som ligger på sjunde våningen i ett hyreshus, han har flera undersökningsrum, ett stort kontor med läderfotöljer och det är hans förtjusande fru Jeannine som sköter sekretariatet. Han har ett rullande schema av jour med två kollegor som liksom han är knutna till ett universitetssjukhus. Vi kan ringa dygnet runt och han sa bestämt till mig att inte åka till akuten utan att ringa honom istället vid behov.

Dr. Sussmann börjar redan bli lite besviken på Obama-administrationen men vi enades om att något annat hade varit omöjligt med de förväntingar som vi hade. Han har rest med Orientxpressen från Venedig till Paris och av misstag ätit hummer på en restaurant som heter "någonting med Laurent". Han har aldrig varit i Sverige men tycker det är tråkigt med Saab. Men han tycker samtidigt att bilindustrin har sig själv att skylla, han berättar hårresande historier om hur bilindustrin via bulvaner köpte upp kollektivtrafiken i stora amerikanska städer för att ersätta spårvagnar med bensindrivna bussar.

20 dollar betalar vi ur egen ficka vid varje besök, men vi har som sagt sjukförsäkring som står för resten. Och bäst av allt, man får ett klistermärke!

Mind the gap

Häromdagen på tunnelbanan stod jag inträngd och höll mig i stången som löper i taket. Bänkarna går längs med vagnsväggarna och jag stod vänd mot de som satt på dem. Plötsligt känner jag hur någon petar mig i magen! Det är den lilla asiatiska damen som sitter framför mig som drar i min skjorta som tydligen åkt upp så jag blottar magen. Hon klär på mig! Vi skrattar till och jag rättar till kläderna. Och här trodde man att asiater var reserverade!

Jag har märkt det där flera gånger, att man har färre sociala spärrar här, eller snarare andra. Man rör vid varandra mer, talar med främlingar, ja rentav lägger sig i på ett sätt jag inte är van vid. Och man hälsar inte alltid först vilket efter mina åtta år i Frankrike stör mig. I Frankrike går man aldrig fram till en biljettlucka och säger "Kan jag få en biljet till Solna". Nej man säger ALLTID hej först. -Bonjour, -Bonjour. Jag ser dig, du ser mig, nu kan vi börja prata. Idag gick jag på gatan med sonen och en tjej gick förbi och sa i förbifarten "vilken smart ryggsäck" och så gick hon vidare. Jag fattade först inte att hon talade till oss. Det var inte otrevligt, bara oväntat.

Man får kommentarer om barnen hela tiden "Har du sett att hon klättrat högst upp på klätterställningen?" Välmenande men ibland rätt tröttsamt. Men det får man nog ta, på det stora hela är det ju rätt härligt att folk bryr sig så i den här storstaden som enligt schablonen borde vara det opersonligaste stället på planeten.

Cops

Idag började jag dagen med att äta tårta och sedan blev jag tagen av polisen. Jag sprang snabbt genom spärren och råkade använda sonens studentpasserkort istället för mitt. Jag blev stoppad av civilpolis i orange munkjacka. Han visade mig sin BADGE. Det var som på film, fast jag behövde inte böja mig över en motorhuv och få handklovar påsatta. Jag förklarade vad som hänt men han sa att han var tvungen at ge mig en böteslapp och så får jag överklaga. Fast han var jättetrevlig och bad om uräkt när han såg på körkortet att det var min födelesedag.

I Paris hade man aldrig fått en bot, jag hade ju ett giltigt kort på mig. Dessutom kollas inte metron av polisen utan av kontrollanter i fula uniformer som man ser på flera hundra meters håll. De är alltid minst tio stycken varje gång. I Paris har alla plankat någon gång och många gör det jämt. Det skulle inte falla en spärrvakt in att bry sig om någon som hoppar över spärren. Här planakar ingen. Nolltolernasen är inte bara en myt.

Frankrike i mitt hjärta

Till alla er som ibland undrar vad skillnaden mellan Sverige och Frankrike är. Vad gäller landet där jag bor nu skulle man kanske kunna tänkt sig samma reaktion om det gällt Nya Testamentet. Dock inte från Presidenten, bara från badge-bärarna.

Själv har jag tyvärr varken läst Prinssesan de Cleves eller Hercules. Om jag någon gång söker jobb i offentlig sektor får det väl bli i Sverige.

Snö och hosta

Det lipas i mitt hjärta
som det snöblandsregnar över staden.

Paul Verlaine.
övers. C. Truck

Ja, det var väl en väldig tur att jag inte blev översättare! Men alltså snöblandat regn, vad är det här? Dessutom har jag VAB:at hela veckan, eller snarare eftersom jag inte bor i Sverige, jobbat hemifrån, släpat med hostig son till jobbet, fixat och tricksat och försökt greja en ovanligt arbetsintensiv vecka ändå. Vi är så bortskämda med friska barn att vi helt glömt bort vad träligt det är när de är sjuka. Våra barn har aldrig varit magsjuka, aldrig haft flunsan och sedan två-årsåldern har de knappt varit hemma från skolan (förum en veckas vattkoppor kom jag just på). Men jag har väl inte tagit tillräckligt i trä för nu snörvlas och hostas det väldeliga.

Ja, ja. Det postiva är väl att man får lite ensamtid med sitt barn, men nu har vi haft så mycket ensamtid att vi är rätt uttråkade båda två. Ett par dagar har maken och jag jobbat halvdagar och bytts av vid lunch. Det var trevligt att ses båda föräldrarna och ett barn. En förälder och ett barn är vi ganska mycket, eller en förälder och två barn. Men två föräldrar och ett barn är inte så ofta. Det kändes som när han var liten innan lillasyster föddes.

Som ni märker har jag inte så mycket intressant att berätta, jag tror jag är lite sympatiseg i hjärnan av att inte komma ut tillräckligt!

Burken

Det finns otroligt mycket skräp på TV här, skräp och reklam, reklam och skräp. Det finns även kvalitetskabel som HBO och Showtime och så finns det PBS, Public Broadcasting System dvs. public service som man väl säger på svenska.

Och där har jag precis hittat mitt favoritprogram med min nya favoritjournalist, Charlie Rose. Ett bord, två stolar, en svart vägg, två glas vatten, en journalist, ett intervjuobjekt. En timmes intervju utan avbrott, paneler, tittarfrågor, webchat, filmklipp, publik, presentatör, musikavbrott. De har inte ens en snurrande logga!

En påläst, skicklig och sympatisk intervjuare och en intressant gäst. Kolla in tunga namn som Timothy Geithner, Nancy Pelosi, Eric Schmidt, Salman Rushdie, Paul Krugmann, Sean Penn... Och ibland slår man på och så är det någon som man (jag) aldrig hört talas om och som är hur intressant som helst. Idag såg jag genforskaren och Princetons president Shirley Tilghman. Han har även olika intervjuserier; en om finanskrisen, en om veteskap och en med författare.

Det är aldrig konfrontationsjournalistik och han har blivit kritiserad för att vara för undfallande. Jag tycker inte riktigt det men han låter gästerna tala till punkt, tar sin tid, frågar om. Och jag tycker det är ganska skönt med en trevlig samtalston.

Varför är inte mer TV såhär? Dessutom måste det vara världens billigaste TV-produktion.

Man kan ta flickan ur Frankrike men inte Frankrike ur flickan

5-åringen vid frukostbordet:
- Den här osten är inge god. Jag vill ha camembert, eller chèvre!

Det är bara att tillstå, jag när en snobb vid min barm.

Är det över nu?

Det finns en tid på året när betoningen hamnar mer på utlands än svensk hos utlandssvensken. När man själv bodde i landet var det bara en ynka lördagskväll och den ende som tittade var Björn Kjellman. Numer håller det på varenda lördag i månader och reglerna är mer komplicerade än i cricket. Man förstår inte vad någon, pratar, skriver, bloggar, twittrar eller facebookar om. En massa förnamn på sångare man aldrig hört talas om och så ett väldigt tjat om ridhjälmar? Man börjar undvika svenska tidningar på nätet, man struntar i rss-flödena, man slutar läsa favortibloggarna, man släcker ner twitter, man slutar nästan ringa hem. Ingen i ens fysiska omgivning vet överhuvudtaget vad det handlar om och det börjar kännas som om Sverige hamnat i twilight zone, en egen verklighet i ett parallelluniversum.

Och vem i allsin dar är Petra Mede?

Come, walk with me

Vill ni följa med mig på promenad? Här kommer en liten bildserie av vad jag passerar på väg hem från jobbet. Det här skulle kunna bli en bloggutmaning, fotodokumnetara din "skolväg", man skulle nog få se allt möjligt kul!

Den här osannolika receptionen finns i vårt kontorshus. Vi har två kontorsrum i ett gigantiskt hus som hyser en massa företag. I julas hängde en krans som säkert var två meter i diameter istället för flagg-tavlan på väggen. Jag tror tavlan kom upp efter 9/11.

Gathörnet utanför kontoret. Övervallt på Manhattan, precis som i resten av USA, finns det kyrkor. Enda skillnaden är att här ligger de inklämda mellan skyskraporna vilket ofta ser rätt kul ut för de har alltid klassisk kyrkarkitektur även om jag undrar om de alltid är så gamla. Det tydligaste exemplet är kanske St Paul's Chapel som ligger precis bredvid Ground Zero och klarade sig undan attacken utan ens ett krossat fönster.

Här har vi då den berömda Strand Bookstore, ser ni hur böckerna trängs i fönstren?
Union Square, jag borde förstås tagit en bild när det är "Farmer's market". New York-borna är mycket stolta över sin Farmer's market. När vi berättar var vi bor säger folk "Vilken tur ni har, då kan ni gå på Farmer's market på lördagarna!" Att handla på Farmer's market är det mest bobo, bohemian chick eller Brommatrendiga man kan tänka sig.

Det består av en 20-30 stånd med cider, honung, blommor, getost, dekorativa videungsstånd, ja det mesta utom det som jag tänker på när man säger bönder, till priser som ligger någonstans mellan kilopriset på guld och platina (okey då det finns en del äpplen och potatis också). Men eftersom allt är odlat utan den minsta lilla tillsats, gödning eller växthus och uppgrävt med en spade gjord av tovad träflis i de rätt hårda klimatet i uppstate New York så bidde det väl bara tre tomater och då måste man ju sälja dem dyrt. Bönderna är alla runt 30 med dreadlocks, charmig huvudduk, äppelkinder och iphones.

Nu är jag kanske onödigt raljerande för det är ju bra att man kan köpa biodynamsikt odlade grönsaker men har man bott i Paris (eller vid Skärholmens Centrum eller Hötorget) så blir det hela lite skrattretande. Vi hade tre marknader inom gångavstånd med säkert fem gånger så stort utbud och till tre gånger lägre priser i Paris.

Nu har vi svängt in på vår gata. Den här bilden får illustrera de otaliga mathak som finns här. Om det finns sju boklådor finns det säkert minst 50 utskänkningsställen mellan mitt jobb och hem. Av alla de sorter, som de här t ex: Dogmatic The Gourmet Sausage System och Chop't The Creative Salad Company (om det är något våra vänner amerikanerna inte lider av är det den europeiska rädslan för att verka pretentiös), bredvid ligger helt otrendiga kubanska kedjan Havana central. Mitt emot finns en pizzeria, en Starbucks, en gourmetkrog...

Presidenten säljer fortfarande.

Nu snabbar vi oss över 5th Avenue där verkligen finns så här många taxibilar mest hela tiden. Ni ser Empire State builiding i bakgrunden.

Om man ska tro Wikipedia är New York City jordens största judiska stad (alltså den stad som har flest judiska innevånare ). Ungefär en fjärdedel är aktivt troende, de flesta är av azkhenasiskt ursprung men även serafader och snabbt växande hasidiska, ortodoxa grupper finns (jag har ingen aning om hur man stavar de här judiska gruppernas namn på svenska, ni får ursäkta). Häromdagen stod jag bredvid en ganska ung ortodox jude på tunnelbanan. Han hade hatt, helviltväxande skägg (tom runt hela nacken!) och svart rock. Han stod och läste i en gammal inbunden bok och plötsligt såg jag att han hade två hål i örat! Tror ni han hade omvänt sig till ortodox judaism efter ett vilt ungdomsliv med örhängen eller får de ha hål i öronen? De kanske ska ha hål i öronen? Nyfiken blir man ju!
Framme vid sjätte avenyn har vi mer mat fast i mobila utskänkningsställen. Sådana här små lastbilar, eller ännu mindre "food carts" som säljer falafel, pretzels, korv, glass och allt möjligt finns överallt. I det här gathörnet brukar det finnas en i tre av fyra hörn, billigt men med ojämn kvalitet om man inte har provat sig fram till sin favorit. Är Latin Fast Food kosher förresten?

Ja, nu är vi framme. Det här husen ligger snett emot vårt hus. Välkommen in på en fika om ni har vägarna förbi!

Så vad såg du på väg hem från jobbet?

Parken

Vår lokala lekpark är egentigen rätt trist, mest asfalt och dessutom ett stort husbygge som slammrar och skymmer solen. Men nu när våren kommer sa smått längtar vi ut ur våra för små lägenheter. Barnen vill springa, de vuxna vill dricka kaffe i solen. Man pratar lätt med folk. "Hej, har ni bott här länge? Var kommer du ifrån? Vilken skola? Ja, det är lite långt, men vi trivs så bra här!" Basketgrabbarna har också sett vårljuset, alla verkar spela ihop, jag vet inte om de känner varandra. Mina barn spelar fotboll med en pojke och hans två papppor. Alla mammor har pappmuggar med kaffe och olästa tidningar. Ett barn slår sig lite i rutschkanan, basketbollen far iväg in i klätterställningen, "Oj, ursäkta, gick det bra?".

I like my hood.

4 dagar för sent

Den här skulle postats den 8:e förstås, men den dagen gick verkligen helt obemärkt förbi. Men nu lägger jag in den iallafall eftersom det var så länge sedan jag hade någon bombastisk, fransk smörsång här. Och Julein Clerc är sa ung och söt i den här filmen. Att lyssna på sånt här på youtube tillhör mina guilty pleasures.

Sweden had like, five banks.

"Sweden, on the other hand, had a problem like this. They took over the banks, nationalized them, got rid of the bad assets, resold the banks and, a couple years later, they were going again. So you’d think looking at it, Sweden looks like a good model. Here’s the problem; Sweden had like five banks. [LAUGHS] We’ve got thousands of banks. You know, the scale of the U.S. economy and the capital markets are so vast and the problems in terms of managing and overseeing anything of that scale, I think, would — our assessment was that it wouldn’t make sense."
Barack Obama via Emil Arvidsson.

Fast Paul Krugman tycker att USA har, like four banks.
Men Krugman har ju varit hos oss och fått pris av kungen sa han kanske vill försvara vår heder?

Väderleksrapport

Måste bara lägga in en kort väderleksrapport: Förra måndagen var skolorna stängda för det kom så mycket snö, i tisdags var det -7°C, en av de kallare dagarna denna vinter, sedan gick det med rekordfart uppåt; onsdag: 0°, torsdag +8C, fredag +14° och lördag-söndag hade vi underbara 20°. Vi åkte på båtutflykt till Ellis Island och Frihetsgudinnan utan att ta med oss jackor!

Och idag har vi +2C! Det är verkligen ingen ordning på vädret i den här sta'n. Och inga luftkonditioneringar eller värmeaggregat hinner ställas om i tid så man svettas och fyser om vartannat inomhus, mycket besvärligt alltsammans. Fast allt kändes mindre besvärligt i helgen, vårvädret lyfte humöret. Plötsligt kom jag ihåg vad skönt det är med fint väder, allt känns lättare.

Ellis Island var intressant, fast det är svårt att föreställa sig att det bara 100 år sedan milliontals människor kom hit på båtar från Europa. Förutom muséet som beskriver betydelsen av Ellis Island och de mänskliga dramer som utspelade sig där finns en utsällning med en historisk överblick över USAs immigration från de första kolonisatörerna till vår tid. Jag tycker det är så fascinerande att det här jättelandet knappt fanns för 200 år sedan och att nästan alla som bor här kommer från immigrantsläkter. 2,5 milioner amerikaner betecknar sig vara av svensk härkomst fick jag veta, jag trodde det var fler men alla är väl så uppblandade numera. De flesta bor i Minnesota förstås där de har lyckas hitta minst lika stränga vintrar som i Norden.

Jag måste nog läsa om Utvandrarserien.

Boklådor

Schampoo Rising har återuppstått! Och verkar vara i fin form.

Det kanske är orättvist att jämföra Stockholm med London eller New York, det finns ju betydligt fler potentiella bokköpare i de större städerna, men nog finns det många boklådor här. Bara på den kvart det tar mig att gå hem från jobbet passerar jag minst fyra stycken.

Bäst är ärevördiga Strand Book Store . "18 Miles of Books " - New York's independent landmark book store for over 75 years, featuring a tremendous selection of used, new, rare, collectible and out-of-print titles in all subjects featuring the city's largest collection of art and photography books. Det är en gammal, ful, otrendig, stor lokal där böckerna ligger i högar, på hyllor och nästan på golvet . Och inga doftljus jag lovar. Sedan går jag förbi två olika Barnes & Nobles som är rätt klassiska kedje-boklådor men med ett helt okey utbud av iallafall den aktuella utgivningen. Sist men inte minst har vi en förtjusande barnbokhandel Books of Wonder med tillhörande cupcake-café. Vi brukar gå dit efter skolan ibland, man kan sitta på små pallar och bläddra i böcker hur länge man vill, lite som att gå till biblioteket. Trevlig personal har de också och jag brukar försöka köpa åtminstone en bok varje gång vi går dit för det har varit oroväckande ont om kunder på sista tiden. Och vart ska det 50-åriga kvinnliga bokhandelsbiträdet få jobb om hon får sparken därifrån? Den ekonomiska snålblåsten tär hårt på specialistbutikerna även i våra relativt välbärgade kvarter. Det hela känns väldigt mycket You've got Mail.

Uppdatering: Jag skrev det här inlägget ur minnet och när jag gick hem idag kollade jag och insåg att jag missat minst tre boklådor. Först en Virgin Megastore som väl får räknas, sedan Skyline Books & Records, ett litet antikvariat som ser ut precis som antikvariat bör göra och så sist men inte minst jättefina Idleewild Books, en resebokhandel (ok, jag far gå en liten omväg då, men den är så fin så jag ville ha med den! Kolla de fina jordgloberna i fönstren). Så det blir 7 boklådor på 20 minuters promenad: 1 mycket välsorterad oberoende bokhandel, 1 bok/musik/media tempel, 2 stora kedjebokhandlar med mycket facklitteratur, 1 antikvariat, 1 barnbokhandel och 1 resebokhandel. Och jag har säkert missat någon.

För specialintresserade eller den som planerar en resa hittade jag den här artikeln i New York Times om oberoende boklådor samt den här listan.

Mammastress

Via Hemliga mamman hittar jag det här och blir alldeles svettig. Måste man ha ett sånt där hårsvall för att föreläsa om utmattningstress och blöjbyten? Ska de här vackra, smala, famgångsrika kvinnorna tala om för alla "vanliga" mammor hur de ska göra för att få en roligare vardag? Snacka om stresshöjande! Här tex, har vi en föreläsning om utbrändhet: Jag var så jättehögpresterande och perfekt, nu har jag istället startat ett eget företag, skrivit en bok och föreläser för hundratals kvinnor! Ehh?

Det verkar finnas hur stort behov som helst av kvinnor som är "experter" på familjen, vardagen, livsmemoryt (livsmonopolet? livspictonary? livsfiamedknuff? jag försöker bara finna en ny metafor här) och vars expertis mest verkar bestå av att de berättar hur deras eget liv ser ut i artiklar, böcker och föreläsningar. Och det livet är alltid övre medelklass i 08-området. Dessutom mammabikten? Vad är det de biktar? Poängen var väl att vi inte skulle ha dåligt samvete, eller? Det hela känns ungefär lika fräscht som Ladies Night, fast utan räkor.

Som en pendang har det inne hos Therese hållits en animerad diskussion om överaktiverade ungar och överdesignade kök (och den eventuella stress dessa fenomen medför). Jag har gett ett par mer än lovligt beskäftiga kommentarer där, som om jag skulle ha lösningen på vardagslivet (kan vi inte bara kalla det så istället för det där pusselordet). En utvikning bara : det är jobbigt med kommentarer, när man skriver något lite löjligt eller pompöst på sin egen blogg kan man alltid skriva ett nytt inlägg och tona ner, när man kommeterar på någon annans blogg är det svårare at skriva en kommentar till för att brasklappa. Det känns som man spammar. Dessutom borde ni följa hennes följetong med de tio bästa konstverken istället, den är jättebra!

I vilket fall så känner jag mer och mer att jag har så svårt att identifiera mig med gruppen "mammor" och snart tror jag med "kvinnor" också. Ni vet på twitter och bloggar och så när man ska beskriva sig själv med 160 tecken, jag skriver aldrig "mamma". Ibland tror jag att alla andra mammor gör det. Och det är inte ens så att jag har någon feministisk agenda och jag talar gärna om att jag har barn, men det känns som om "mamma" har blivit ett laddat ord. Mamma med stort M. Jag säger faktiskt hellre förälder. Och jag har kanske en feministisk agenda när allt kommer omkring.

För övrigt vill jag bara, eftet tre dagars gräsänkande och på förekommen anledning säga att att vara ensamstående med barn är överreklamerat. Just nu har jag en punkt mellan skulderbladen som gör jätteont, ska jag väcka upp 8-åringen för att ge massage? Dessutom har jag ingen att skylla på för att det inte finns mjölk till frukost imorgon. Alla kommer att bli arga på mig, även jag själv.

Kärt barn usw.

Jag skriver i min lilla presentation härintill att jag alltid skulle velat ha ett smeknamn. Charlie Truck kallades jag av min pappa, men jag ville ju ha ett coolt namn. Jag har kallats annat bla "Kossan", Kossa mu", "Kon" (alltsa en ko i bestämd form, det ska uttalas på norduppländska med jättetjockt n) och icke att förglömma "Tierp", platsen som är sa ful att kråkorna flyger upp och ned. Men Tierp var faktiskt ett vänligt smeknamn, i den klassen kände jag mig välkommen.

Problemet var väl att inget av ök/smeknamnen var särskilt coolt. Jag ville ha ett sådant där öveklass-smeknamn som "Puck" (hustrun till hjälten i Jan Mårtensons kriminalromaner tror jag).

Uppdatering: Nej, nej helt fel. Via Google hittade jag den fina bloggen Deckarsystrarna. Det visar sig att Puck var Maria Langs hjältinna. Mårtensons vinsippande antikhandlare Homan hade bara en katt som hette Cleo. Deckarsystrarna har för övrigt helt rätt i att Maria Lang och Jan Mårtenson bara kan läsas under sommarnätter i sommarstuga (där de står kvar i hyllorna sedan mormors dagar). Cleo hade ju varit urbra som smeknamn.

Ängeln och Elden

Ser ni, jag har äntligen lagt in en bild i mitt sidhuvud! Nu när alla lägger in vårbilder i sina bloggar slår jag till med en bild som iallafall får mig att frysa. Men jag tycker om den här ängeln och jag tog bilden idag. Visst är den fin?

Nu har vi kommit hem och jag sitter framför brasan. Vi har fyra eldstäder i vår fyrarummare, en i varje rum! Helt galet. Men det är något speciellt med att ligga i sin säng, titta in i eldslågorna och somna till knastret av en brasa. Tyvärr har vi fel på värmen så den ligger för det mesta på 27 grader och vi får snarare öppna fönstren än elda men idag var det nästan kyligt när vi kom hem. Och vi har väldens bästa drag, urlätt att tända tom med med stora klabbar och lite papper (alltså utan spänt, det skulle aldrig funka i vår vedspis på landet).

Varje gång jag tänder en eld här tänker jag på Joan Didion och hur hon i "A Year of Magical Thinking" beskriver hur hon och hennes man tände en eld när de kom hem efter att ha besökt dottern på sjukhuset kvällen maken dog av en hjärtinfarkt. När jag läste det första gången (innan jag flyttade hit) tyckte jag det var så märkligt att de hade en eldstad i en lägenhet på Upper East Side. Jag tänkte mig inte öppna spisar i de höga husen. Nu tycker jag att öppen eld hör hemma i New York, mitt i stan.

"I finished getting dinner, I set the table in the living room where, when we were home alone, we could eat within sight of the fire. I find myself stressing the fire because fires were important to us. I grew up in California, John and I lived there together for twenty-four years, in California we heated our houses by building fires. We built fires even on summer evenings, because the fog came in. Fires said we were home, we had drawn the circle, we were safe through the night. I lit the candles. John asked for a second drink before sitting down. I gave it to him. We sat down. My attention was on mixing the salad.
John was talking, then he wasn't."

Fires said we were home, we had drawn the circle, we were safe through the night.
Om ni vill läsa mer.

Central Park, NYC, 2 mars 2009

Idag var det "Snowday" - det betyder att skolorna stänger för det har kommit fem cm snö, eller kanske möjligtvis tio. Tänk om det varit så när man själv var barn, ingen skola mellan december och mars!
Så vi tog ett par plastsäckar (vi har ingen pulka, vintern var ju slut förra veckan!) och gjorde som alla andra Manhattan-familjer, trotsade vädrets makter i Central Park.
Ser ni vad öde det ser ut under den vintermörka himlen, ni kan ana en längdskidåkare borta vid stängslet och vi såg tom en tjej med snöskor (jag säger som Asterix, ils sont fous ces newyorkais).
Titta vi hittade våra kompisar från i höstas!
I pulkabacken hittade via alla de andra familjerna. Det finns något patetiskt men ganska rart över storstadsföräldrar som förtvivlat försöker göra vintersportgrejer med sina barn mitt i stan.

Jag vet inte vad det här är för staty men i det här vädret kändes den väldigt München 1943.

I Started a Blog Nobody Read

I STARTED A BLOG NOBODY READ

I started a blog which nobody read
When I went to work
I blogged there instead

I started a blog which nobody viewed
It might be in cache
The topics include:

"George Bush is an evil moron"
"What's the story with revolving doors?"
"I'm in love with a girl who doesn't notice me"
"Nobody hates preppies anymore"

I started a blog but nobody came
No issues were raised
No comments were made

I started a blog which nobody read
I'll admit it wasn't that great
But if you must know here's what it said:

"100 of my favorite albums"
"200 people I can't stand"
"400 movies you must see soon"
"10 celebrities (4 of whom I might assasinate)"

I started a blog, I sent you the link
I wanted the world (and you) to know what I think

I started a blog, but when I read yours
It made me forget
what I had started mine for.


Hittat pa den fantastiska Waiting Around to Die som jag blivit helt beroende av. Jag sitter och stirrar på RSS-läsaren och vill ha nya inlägg hela tiden! Jag gillar låttexter, ofta mer än musiken. Därför gillade jag filmen Moulin Rouge, de använde låttexter istället för dialog. Jag tror man skulle kunna klara sig en hel dag genom att bara citera låttexter, det vore ett kul expriment!

Apropå om att ha en blogg som ingen läser skrev Anders ett bra inlägg för ett tag sedan. Jag har också varit inne på det här tidigare. Det är helt enkelt bättre stämning på små bloggar. Det är som på fester, det är trevligast i köket där bara ett tiotal får plats (och det är ju en jättebra låttext förresten!).

Helg

Här har vi en rätt trevlig helg. I fredags var vi och såg stand-up comedy för första gången i New York. Vi såg "Sleepwalk with me" med Mike Birbiglia som tydligen är en lite up and coming komiker. Så blir han känd vet ni var ni läste om honom först! Det var rätt kul, historien var personlig så vi kunde relatera till det mesta trots att vi inte har amerikanska referensramar. Han var ensam på scenen i 90 minuter med en lågmäld underdog-stil och en väl inövad story med snyggt upplagda övergångar och sidospår som till slut ledde tillbaka till slutet på den initiala historien. Och den amerikanska publiken är så tacksam, folk skrattade nästan innan han hunnit upp på scenen vilket var lite enerverande, det kändes som de där pålagda skratten de har på TV. Sedan strosade vi i den nästan ljumma kvällen genom Greenwich Village och käkade på ett greksikt litet hål i väggen. Ibland, stunder som i fredags kväll, njuter vi verkligen av den här stan.

Igår hade vi 8-årskalas här och det gick bra och var kul förutom att jag avslutade dagen med en rejäl migrän. Så idag känner jag mig ungefär som om jag hade partajat hela natten vilket jag verkligen inte gjort. Det blir nog en lugn dag idag, det snöar och är ruskigt utomhus, det finns nya leksaker att leka med, maken är och tränar, jag dricker kaffe och lyssnar på två skivor jag fick i present igår: Anna Ternheims senaste och en Eurytmics-best of. Not so bad.

musik

Just nu dansar åtta-åringen ensam i köket till Radio City Hits 4 från 1992. Nu är det Erasures cover av "Take a Chance on Me", på skivan finns även Lili & Sussie, Dr Alban och Pernilla utan efternamn.

Som utlandssvensk gäller det att värna om det svenska kulturarvet.

Paradoxen

Om man nu ska tycka något om det här kungliga så tänker jag det jag alltid tänker, att det är en sådan paradox (anomali? anakronism? jag vet inte riktigt vilket ord jag vill åt här) att vi har monarki i Sverige.

Jämlika Sverige, Världens Modernaste Land, Landet med flest feministdebattörer per innevånare (äh det där hittade jag på, men det är kanske sant?), landet där alla får vara Lucia, i det landet får vi inte ens välja vårt statsöverhuvud! Fast då hade ju Astrid Lindgren varit drottning de senaste 50 åren och numera kanske Blondinbella prinsessa och de var/är ju inte så kungliga kanske.

I vilket fall passar ju de kungliga aldrig in, vi vet ju inte vad vi ska göra med dem och de vet definitivt inte hur de ska bete sig. A ena sidan ska de vara lite lagom folkliga (Per Gesslekonserter och jakt) och andra sidan måste de ju var tjusiga och upphöjda. De är nog bättre på det där första, men vad ska vi då med dem till? Poängen var väl att balen på slottet skulle vara alldeles, alldeles underbar?

Frankrike däremot skulle ju vara jättebra på att ha kungligheter och inte har man några problem med att några anses finare än andra. Vem såg mer kejserlig ut än Mitterand? Och alla politiker har guldbehängda arbetsrum med äkta mattor och inte äts de rotmos med lättöl till i någon kafeterialiknade riksdagsmatsal, det kan jag lova! Bernard-Henri Lévy vore en utmärkt prins, han skulle dock få gifta om sig med Charlotte Rampling. Visst har hon en medfödd talang för det kungliga?

Eller det här landet som är så till sig i trasorna över sitt nya kungapar. Ni skulle sett när Obama höll tal häromkvällen, Michelle fick en stående ovation av parlamentet. Och hon gör bra reklam för inhemska unga designers, precis som de kungliga ska göra.

Nu ska jag fundera på vad jag tycker att de kungliga egentligen ska göra, nu 2008. Vad vore en bra roll för dem? Det är en rätt intressant fråga: Vad skulle du göra om du vore prinsessa?

9 to 5

Jag är så glad att jag har ett kontor att gå till! Jag gillar att jobba på kontor (och här pratar jag inte om arbetsuppgifterna i sig utan om fenomenet "samma människor sitter på samma platser och arbetar varje dag"). Helst ett fint kontor med snygga möbler och stora fönster men jag börjar bli mer och mer tolerant, egentligen duger vilket kontor som helst. Ja, ska jag vara riktigt ärlig undrar jag om jag inte börjar föredra ett lite schabbigt kontor, ett injobbat lite skamfilat ställe där man ser spår av de som jobbat där tidigare. Jag är inget bra på att göra det mysigt på mitt kontor men jag brukar trivas rätt bra. Mitt skrivbord, min stol, min plats, min tillhörighet.

Jag tycker det är så komiskt när människor säger "Jag skulle aaaldrig kunna sitta på ett kontor hela dagarna...". De vet inte vad de missar!

Och det där lugnet som infinner sig när man jobbat ett tag, man känner folk och kan deras egenheter, man har hittat sina lunchkompisar och vilka man helst undviker vid kaffeautomaten. Det finns en trygghet i det monotona, i det som ibland förstås känns långtråkigt.

Men snart är min projektanställning över och jag måste ut och leta ett nytt kontor igen. Men det är helt i sin ordning, det är ju ekonomisk kris och arbetslöshetsrekord och då brukar jag passa på att söka jobb. Jag tog tex examen från universitetet 1990 men istället för att börja jobba direkt som alla mina kursare åkte jag till Sydamerika i sju månader. När jag kom hem hade börskrisen i USA hunnit till Sverige, Desert Storm pågick för fullt och DN's jobbilaga hade försvunnit i ett svart hål. Det fanns inga jobb, och då menar jag verkligen inga, det tog mig 18 månader av småjobb, extraknäck, juridikstudier och ansökningar, ansökningar, ansökningar innan jag fick mitt första "riktiga jobb". 2001 när Internetbubblan hade spruckit med en smäll och börsen återigen åkte fritt fall hade jag sagt upp mig, fått barn och skulle ut i arbetslivet i ett nytt land. Och nu är det dags igen, snart börjar jag undra vad som är orsak och verkan!

Mardi Gras

Kan ingen skicka en semla? En liten en? Eller de där unga tu kanske kan skicka en till alla medborgare för att fira? Är det inte det som det betyder hovleverantör, att hovet levererar? Något kan man väl få för apanaget? Som jag ju visserligen inte betalar längre men jag betalade väldigt länge utan att få den minsta lilla prinsessbakelse! Jag lovar att sjunga kungssågen medans jag sörplar mandelsmakande mjölk. När jag var liten tänkte jag mig att kvinnor som Salome och Cleopatra badande i hetväggsmjölk , ni vet mjölk och honung, det måste väl vara ungefär som mjölken i hetvägg?

TV-brasan

Det brukar talas med nostalgi om den tid i Sverige när alla samlades framför Hylands Hörna och Tiotusenkronorsfrågan på lördagkvällen. Numer, påstås det, är vi så splittande mellan kabelkanaler och internet, TV-spel och DVD-filmer. Säg det till den stackare som kommer till jobbet på måndag och inte har sett melodifestivalen. Jag lovar, man kan inte bara missa melodifestivalen, det är ett statement att inte har sett den. Jaha du är en snobb som bara lyssnar på opera, eller extremvänster som hatar allt vad kommersiell mainstream heter?

Varannan blogpost eller tidningsartikel från konungariket handlar varje lördag i vad som känns som en evighet om melfest som det heter på twitter. För numera tittar man inte bara med sin familj, nej nu twittrar, bloggar och facebookar man med halva landet.

För en sak kan ju alla enas om, det mesta är skitdåligt och borde aldrig visats i TV. Men bra TV kanske det är ändå? Och rätt kul att skriva om!

Relaterat

I morse vaknade jag och det första jag tänkte på var hur missnöjd jag var med inlägget nedan; hur jag hade velat skriva något bra och insiktsfullt men inte kunde och istället för att strunta i det hela skrev ett mediokert inlägg med en massa länkar som ingen människa kommer att orka klicka på . Jag skulle kunna tänkt på jobbgrejer jag ligger efter med, eller oroa mig för att jag inte vet vem som ska ta hand om sportlovsledig son på måndag, eller längta efter sommaren, eller vad som helst. Men jag tänker på bloggen och undrar lite vilka dimensioner det här ibland tar i mitt liv. Blogito ergo sum, liksom.

Igår åt jag lunch med min man och vi började prata om bloggen. Han kan inte svenska, eller han kan så mycket svenska som man kan efter att ha levt åtta år i en familj där det pratas svenska dagligen. Han brukar förstå vad ett samtal handlar om och kan lite artighetsfraser (typ: Plocka upp legot!, Ät upp spenaten nu!, Får jag se på TV?, HAN TOG MIN BOLL!, TYYYYST!). Jag frågade om han brukade läsa bloggen och han sa att ibland kikande han in och brukade förstå ungefär vad jag skrev om men inte med någon större precision.

Så jag berättade lite om er, ni som kommenterar här och er som jag läser och som nästan uteslutande är människor jag aldrig träffat. Om hon som bor i Luxemburg men har familjen i Skellefteå, om hon som är författare i Paris, om han som skriver barntv-manus söder om söder och brukar fika på ett fik där jag har kompisar som hänger regelbundet fast jag själv aldrig varit där, om hon som är hemlig och jobbar på en hemlig myndighet som jag alltid försöker lista ut vilken den är, om hon som jobbar med reklam i Göteborg osv (alltsa jag räknar inte upp alla här, bli inte ledsen om du inte känner igen dig!).

Vi kom fram till att bloggen nog blivit det man på franska kallar "un jardin secret" hur absurt den än kan verka. Uttrycket jardin secret - hemlig trädgård - beskriver det man inte delar med sin partner. Inte nödvändigtvis smutsiga hemligheter men ett intresse, minnen, en vän, något man gör ensam, och kanske inte berättar allt om.

Det absurda ligger givetvis i att bloggen ju inte är hemlig alls, det är ju öppet för alla som kan svenska att läsa. Men det är ju just det som vi två inte delar, det svenska språket. När jag började blogga var en av anledningarna att jag tyckte min svenska blivit så dålig, jag behövde skrivträning. Nu ser jag ju att det är så mycket viktigare än så, förlorar jag språket förlorar jag ju en del av mig själv. Maken undrade om jag inte kunde skriva på engelska istället så att fler kunde läsa och jag får den frågan regelbundet från vänner i Frankrike. Men dels skriver jag ju inte lika bra på engelska, dels är det inte mitt språk, inte den här bloggens språk. Jag tycker det kan vara kul att tala och skriva engelska (och jag skulle verkligen behöva träna) men det känns som om jag delvis blir någon annan. Jag har gjort några tveksamma twitterförsök på engelska, och ibland på facebook eftersom många vänner inte är svensktalande, och det blir direkt annorlunda, en annan ton. Jag får isådanafall starta en till blogg tror jag, men vem skulle läsa där? Min man?

Flyttfågel

Ulrika skrev om hur nära sitt barndomshem hon bor och uppmanade mig att skriva om motsatsen. När jag slog in min barndomsbygd och min nuvarande adress svarade google så här:

"We could not calculate directions between Skärplinge, Tierp, Sweden and Manhattan, New York, US."

Vilket känns som ett lämpligt svar för jag kan inte heller riktigt mäta, väga eller beskriva vägen jag tagit. Jag skulle skrivit svar på denna förfrågan för flera dagar sedan men visste inte riktigt vad jag skulle skriva.

För på ett sätt handlar hela min blogg om det här. Ibland som små anekdoter som i mitt första inlägg eller i Babels kaffemaskin eller när jag skrev en hel serie om julfirande. Och så om mat och vanor förstås.

Ibland mer eftertänksamma och funderande inlägg. Det som bäst beskriver hur jag känner kanske är Wherever I lay my hat, eller Hemlängtan eller mer positivt i Hemma.

Man kan ju undra om hela min person definieras av det faktum att jag utvandrat. Följande citat av Ann Tyler är värt att tas igen:

"You can start to believe that your life is defined by your foreignness," she says, trying to explain her feelings of isolation. "You think everything would be different if only you belonged. 'If only I were back home,' you say, and you forget that you wouldn't belong there either, after all these years." "You belong just as much as I do," Dave stubbornly replies, adding, "We all think the others belong more."

Det blev en väldigt mycket länkningar här och då valde jag bara några månader på vinst och förlust. Helt klart är detta det allt överskuggande ämnet för den här bloggen (och mitt liv?).

Titta vad jag hitta!

Annika Norlin har en blogg om poptexter: Waiting around to die. Det bästa är hennes kommentarer till texterna. Läs och lyssna!

Så här gör gossarna var de gå, var de sitter och var de stå...

Bockar och niger barn i Sverige idag?

Igår hade jag en diskussion med andra utlandssvenskar (jag har nätverkat igen, denna gång var det riktigt lyckat. Så denna vecka har jag varit social på restaurant med trevliga människor två gånger - det går framåt!) och vi insåg att vi inte vet hur barn (eller för all del vuxna) i Sverige beter sig längre. Middagsgästerna har bott utomlands mellan 5 och 22 år och trots att alla åker hem regelbundet insåg vi att vi missar en massa i utveckligen av det sociala samspelet.

Den ende jag vet som alltid bockar ordentligt är min far. Han bockar nästan utstuderat och brukar få kommentarer om det. Jag tror inte min bror bockar fast han lärde sig det som barn och jag har inte lärt min son att bocka. Han pussar ju på kind. Har inte lärt min dotter att niga heller och tycker plötsligt att det är lite synd. Det ser fint ut. Eller ser det bara helt otidsenligt och "archi-catho-bourgeois" ut? De har ju inte vattenkammat hår och stenhårda margaretaflätor heller. Men i min nigreflex rycker det ibland när jag hälsar på gamla människor.

Men sedan undrade någon om man skulle nia generalkonsuln och då sa jag bestämt nej. Nia ska man väl egentligen ingen i Sverige, man har väl aldrig egentligen niat man tilltalade i tredje person eller? "Vill Farmor ha mer kaffe" sa min mamma när jag var liten. Och det är väl bara kungafamiljen som man ska tilltala i tredje person numera? Om det nu finns några "ska" i sådana här frågor. I vilket fall är tydligen niandet på frammarch i Sverige, men Magadalena Ribbing säger nej tror jag. Och jag med, jag niar aldrig på svenska och som ni märker är jag en riktig auktoritet på området.

Generalkonsuln skulle jag hursomhelst dua utan problem, man duar ju statsministern (och inget fjantigt "Du" med versal, vad är det för ett ottyg det betyder ju ingenting!) Vem vet det kanske är som i "Morrhår och ärtor" där Gösta Ekman säger uppgivet till Margareta Krook som titulerar sig änkekonsulinna "Men mamma, Pappa var inte konsul - han var konsult!".

Dancing in the Dark

Jag minns inte när jag dansade senast. Alltså dansade på riktigt, på fest eller klubb, inte tre steg i köket medans man lagar mat. Å andra sidan dansar jag rätt ofta med en åtta- och en femåring. Men det är ju inte riktigt samma sak.

Jag gillar ju att dansa, varför gör jag inte det oftare?

Men igår var jag ute med kompisar på restaurant i Meatpacking och sedan gick vi till en trendig hotellbar, och klockan var nog nästan över midnatt när jag kom hem. Vem vet, det kanske är ett steg på väg till ett nytt partyfyllt liv? (När vi nu ändå fantiserar fritt kanske man kan tänka sig sovmorgnar dagen efter också?)

Confessions of a closet socialist

I helgen såg vi Slumdog Millionaire. Man kan väl säga att den visar sidor av Indien som vi knappt anade under vår rätt turistiga resa tidigare i år.

Filmens tema ledde rätt självklart till ännu en diskussion om social rättvisa, ämnet är svårt att undvika just nu. Vår vistelse i USA samstämmer tidsmässigt med den största finansiella krisen sedan Eldkvarn brann. Under promenaden hem från bion enades vi om att vi nog inte tycker att det egentligen finns någon fördel med ett system som det amerikanska. Eller iallafall den del av systemet som leder till att människor ofta står utan något som helst skyddsnät när ekonomins hjul bromsar in.

På TV visas en oändlig rad tragiska fall upp med människor som förlorat hus, jobb, pension, sparpengarna som skulle betala barnens skolgång osv. Häromdagen såg jag ett reportage om en familj där båda föräldrarna blivit uppsagda från samma fabrik, deras enda alternativ vat att maken åkte en sväng till till Irak, han hade redan varit där två gånger. Han går alltså ut i krig, ett riktigt krig med risk at bli dödad, och att döda, för att kunna betala hyra och mat. Perspektivet svindar för en europée och kanske särskilt för en svensk som måste gå tillbaka rätt många generationer för att hitta krigförande soldater i släkten.

Men det är inte bara arbetare på de stora bilfabrikerna eller i utsatta småorter som fått problem. En dagsiförälders bror och hans fru, båda akademiker, förlorade båda jobben inom tre veckor. Det betyder att de månaden efter flyttar hem till sina föräldrar i Chicago. De kan inte betala en hyra i New York utan jobb, dessutom blir man av med sin sjukfösäkring när man förlorar jobbet. Så de tar sina två barn ur skolan, packar ihop sitt möbelemang och flyttar "hem" tills de hittar nya jobb. Då flyttar de igen. För så gör amerikanerna, de flyttar dit där jobben finns, ofta på andra sidan landet vilket i avstånd kan vara lika långt som att flytta från Stockholm till Prag från en vecka till en annan.

Jag har aldrig röstat vänster men som jag sagt tidigare; i Frankrike kändes det som jag gled mer och mer till höger politiskt, här glider jag snabbt tillbaka till att försvara stora delar av välfärdsstaten. Dessutom är det hela rätt svårt att förstå för vi betalar mer skatt här än i Frankrike. Trots det saknas det pengar i skolorna, vägarna är fulla med hål, tunnelbanan är extremt smutsig, barnomsorgen är inte subventionerad och sjukvården får man betala bredvid. Kort sagt, man får väldigt lite för pengarna.

När jag lunchar med mina kollegor (storstadskillar och tjejer utan barn som jobbar inom IT med försäljning, knappast några typiska vänsterprofiler alltså) pratar de ofta om hur bra vi har det i Europa. "Ni har förstått hur man skapar social trygghet", "Sverige har väl världens bästa sjukvård?" (jag kände mig tyvärr tvungen att ta dem ur den villfarelsen), "wow, gratis universitet!" etc. Jag hör inte alls några skällsord om "europeiska socialister", men Obama fick 84% av rösterna i New York så det kan ju bero på att mina kollgor inte bor i mellanvästern.

Idag skrev Obama under sitt stora stimulipaket. Det har nog kompromissats en hel del men jag hoppas verkligen att det hjälper. Alla dessa trevliga amerikaner jag träffar förtjänar något bättre.

Uppdatering: Börjar du redan glömma vad som hänt sedan september? Ikväll såg vi på Inside the Meltdown på PBS (statstelevisionen), en genomgång av de senaste månadernas händelser i finansvärlden. Inte så mycket analys tyvärr men rätt spännande TV!

Saker jag inte visste om mig själv (1)

Att jag tydligen kan den här låten utantill. Satt framför youtube och sjöng felfritt med i hela låten. Familjen mycket imponerad (ok, jag tyckte det var ballt och jag ingår ju i familjen).

Åtta år är en livstid

De bar fram dig till mitt huvud direkt efter att de plockat ut dig, de sa att du var en fin pojke och sedan fick jag ha ditt ansikte mot mitt en kort stund innan du försvann med pappa bakom dörren. Sedan tog de en evighet innan ni kom tillbaka medans de slet och drog i mitt inre och sydde ihop mig. Men ni kom och du låg på mitt bröst och sträckte dig och letade, och fann. Det minns jag så väl, känslan i bröstvårtan. Då slog lyckan till och jag fattade att du var min, vår, att du levde och ville leva.

Sedan dess har du aldrig slutat sträcka dig mot framtiden; bli större, starkare, äldre. Du sträcker dig bort från mig dit där du kan växa fritt och högt, men ännu en tid får jag ha dig nära, än har du rötterna planterade här i min trädgård.

Happy Birthday Precious!

Dagens citat

"Och nu är det tydligen kulturens tur att kommunaliseras.
Great.
Några lågoddsare:

Borgerligt styrda kommuner kommer att lägga ner all kultur som är gratis – biblioteken till exempel – för att istället sänka skatten med ett par promille. Les nouveau riches har ju redan läst Guillou, Coelho och Marklund i pocket so wtf?

Vänsterstyrda kommuner kommer att hävda prioritet för vård-skola-omsorg och således slarva bort även kulturpengarna i administrationens svarta hål. Ja, och så fixar man en grafittivägg för kidsen, ett mångkulturprogram på det lokala ABF och en Hamilton-staty på torget."

Från Johan Thentes Blogg.

Vårkänslor

Jo ni så här lagom till Alla hjärtans dag (som är en biiiig deal här) har vi fått vår i New York. Det är säkert 15 (ok 12 då) grader och sol! Igår hade jag en perfekt dag; jobbade koncentrerat och bra, åt årets första lunch ute på terass, gick och tränade och gick sedan en lång promenad genom Greenwich Village, Soho och Nolita innan jag hämtade barnen. Folk ser yrvakna ut, måste börja ta med mig kameran mer.

Jag snabbar mig att lägga in det här för tydligen ska det bli kallare imorgon...
Hejsvejs!

Twittra, twittrade , twittrat

Nu har jag varit inne där igen, på Twitter. Jag skapade ett konto för några månader sedan men glömde bort det. Nu har jag uppdaterat en massa och inser att absolut ingen läser, ingen som finns i min adressbok finns på twitter, jag känner ingen som är där. Är det överhuvudtaget någon mening med twitter om inte ens kompisar är där? Det är som facebook utan vänner. Att följa menlösa vardagskommentarer om folk man inte känner har kanske ett rätt begränsat värde. Däremot vore det ju kul att följa sina kompisar, det blir som en jättechatt. Däremot fattar jag inte hur kommentarstrådarna funkar och hur gör man det hela från mobilen?

Så ni stackars få trogna läsare jag har, börja twittra så jag känner mig lite mindre ensam! Annars trötnar jag nog innan veckan är slut.

Obama

Obama håller sin första prime-time direktsända presskonferens just nu i alla kanaler. Ämnet för dagen är förstås krisen och det "stimulus package" som Senaten röstar om imorgon.

Och han är så bra. Kolugn, pedagogisk, håller en trevlig ton men talar ända klart om vad han vill. Jag har precis hört honom förklara att "bipartisanship" (dvs att samarbeta med republikanerna) är något han önskar men att det bara är möjligt om republikanerna åtminstone spelar på samma planhalva. Dvs. att de vill ha statliga investeringar för att stimulera ekonomin.

Det enda jag tänker på är vilken lättnad det är att höra en intelligent och vältalig person tala från den där pulpeten. Det spelar nästan ingen roll om jag håller med eller inte. Givetvis kommer jag, liksom många andra att bli besviken på Obama. Med den haussen är inget annat möjligt, men bara det att han faktiskt är intelligent och eftertänksam räcker långt. Väldigt långt. Skillnaden är som natt och dag.

Ni kan läsa och kolla mer på CNN.

Kunkletown, PA.

I helgen var vi på utflykt för att åka skidor i Poconos Mountains i Pennsylvania, the State of Independence. Vi behövde bara åka någon timme från Manhattan för att komma till ett helt annat land.

Ett land som vi kom fram till mer liknade Sverige än Frankrike (våra referenser), ett land där främst holländare och tyskar slog sig ner då det begav sig. Ett land med gigantiska trähus; gamla förfallna kråkslott eller nyare hus med dubbelgarage, lövskogsklädda kullar och små vindlande landsvägar.

Även bilarna är jättestora, vår i vårt tycke rymliga Chrysler hyrbil såg ut som en Mini Cooper på parkeringsplatsen bredvid hjul höga som hela vår bil. Mest kör de väldiga "trucks", de där flakbilarna där hela familjen sitter i en rad i framsätet. Varför har alla sådana, har de alltid grejer att transportera? Kanske det, det verkade finnas mycket småfirmor: Johnson Auto Repair, Wenkelhof plumming service, Lester's contruction company. Vi bara anar hur krisen slår i sådana här småföretagarbygder.

Samhällena ser annars rätt trista ut, shoppingcentra och matställen ligger utsträckta längs landsvägen med stora parkeringar framför. Här tar man bilen vart man ska. Männen matchar sina bilar med rutiga flanellskjortor och basebollkepsar, jeans och kängor.

Vi sov på ett mer än hundraårigt hotell i Kunkletown och byarna runt ikring hette saker som Stroudsboug, Broadheadsville och Merwinsburg. Men för all del det fanns både ett Betlehem och ett Nasareth också.

Pennsylvania hade tidigt en starkt förankrad religionsfrihet och det var här kväkarna slog sig ner och senare Mennoniterna och Amish, i the Dutch Country. Idag finns det kyrkor i varannan vägkorsning, man räknar till 115 olika trosåskådningar bara i Pennsylvania. Av statens drygt 12 miljoner innevanare tillhör över 8 miljoner någon form av kyrka (enligt wikipedia).

Skidåkniningen då? Ja, det var lite som i Rättvik eller Sandviken, nej lite högre backar var det nog, men inte var det ju Courchevel direkt. Förutom priset på liftkorten då, det var klart i Courchevel-nivå. Men strålande sol hade vi!

Jag träffade en headhunter häromdagen.

Det borde jag inte ha gjort. Strutsar sover bättre.

Late bloomers

Ibland känns det som alla tjejer man känner tycker att deras tonårstid var ungefär som Elins. Läs kommentarerna för att hitta ett helt gäng, eller titta här, eller här. Lägg förutom glasögon och bra betyg till frikyrkouppväxt så kan ni ju tänka er vart man hamnade på popularitetsskalan. På min tid fanns inte heller några nerdar, Dungons & Dragons var knappt uppfunnet.

Vart har alla de populära tjejerna tagit vägen? De som var väldigt tidiga bloomers i min mellanstadieklass gifte sig med Raggar-Leffe och fick två barn innan tjugo. Men innetjejerna i högstadiet borde väl ha gått ett annat öde till mötes? Jag tror jag bara känner en kul, smart tjej som jag vet var populär i högstadiet.

En gång, jag gick kanske i femman, ringde en jättesnygg kille och frågade chans för en kompis räkning. Jag blev så nervös så jag sa nej och slängde på, utan att ens tänka efter. Sådant där var ju inte för mig, inte ens med snyggingens kompis. Mycket riktigt ringde det aldrig igen.

Förutom att jag känner igen mycket av det Elin skriver (när sa någon någonsin att man var söt, när sa man det till någon annan?) hade jag sådana klädkomplex. Jag hade alltid snäppet sämre kvalitet på min lamullströja, min jacka var alltid lite fel storlek och framförallt satt ju ingenting bra eftersom jag inte var tillräckligt smal. Så jag gömde mig under jättetröjor och långlugg.

I ettan på gymnasiet fick jag min första riktige kille. Det höll i tre månader sedan gjorde han slut på nyårsdagen. Jag kommer precis ihåg hur det var, vi var på läger och han satt på en luftmadrass bredvid mig och sa "Vad skulle du säga om jag gjorde slut?" vilket bara gjorde att det tog ett tag för mig att fatta att han verkligen gjort slut. Sedan visade det sig förstås att han redan pratat med alla mina kompisar om att han borde göra slut, jada, jada. Total förnedring. Jag trodde jag skulle dö, vem skulle jag nu gifta mig med? Det tog ett år innan jag kom över honom. Jag hann ta studenten innan jag blev kysst igen tror jag. Det blir många, långa, trängtande timmar det.

Trots ett (alldeles för) långt förhållande mellan 19-25 var det nog inte förrens de senare delen av 20-åren som jag började bli lite nöjd med mitt utseende, bli lite säkrare i min kropp, kunde se på mig själv med lite mindre stränga ögon.

Men då kom jag ju på att kroppen kanske duger men kanske ingen vill ha min personlighet? Ur askan i elden kallas det visst.

För plötsligt räckte det inte med att vara söt, glad och snäll. Nej man skulle vara svår, svartklädd och (förstås) pinnsmal. Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.

Men någonstans tror jag ändå what goes around comes around. Sådeså!

Ja, faktiskt

Vad sugen jag blev på att dansa plötsligt, vem bjuder på fest?

Dagens podcast (och så blev det ett par filmtips också)

Stephen Fry's: Language

Han pratar fort och mycket i långa, vindlande meningar och svävar ibland ut i knappt förståliga bisatser. Men jag tycker det är ett rent nöje att lyssna på hans vackra engelska när han pratar om "Le plaisir de la langue". Och så ger han ett par kängor åt språkpoliser som jag kände mig lite träffad av.

Här får ni se honom i fina Peter's friends, där han lyckas leverera repliken "Typical Chesterton there to describe a chimney as a kind of uterus" utan att blinka.


Det finns två filmer som handlar om rätt kastrofala återträffar av gamla college-gäng. Den brittiska Peter's Friends och den amerikanska The Big Chill. Finfint ensemblespel från 80-talsunga favroiter som Glen Close, Kevin Kline, William Hurt och Jeff Goldblum. Sedär två filmtips till helgen!

Uppdatering: Nu läste jag wikipedialänkarna ordentligt och citerar om Peter's Friends: " The film deals with themes of friendship, marriage, fidelity, materialism, and coping with death and loss. It has often been described as a British The Big Chill." Det var ju det jag sa, samma filmidé pre-och post AIDS. Filmkritiker kanske vore en ny karriär? Dessutom star det att The big chill inspirerade thirtysomething, en annan favorit. Det var en bra TV-serie innan det egentligen gjordes bra TV-drama, helt klart före sin tid.

Trevlig murmeldjursdag!

Det här är Phil.
Idag är det Groundhog Day,vilket tydligen är en urgammal sed som bygger på ett otal andra seder (som det brukar vara alltså). Det hela går ut på att man skrämmer ut ett murmeldjur ur hans håla och om han ser sin skugga (dvs det är soligt) fortsätter vintern i sex veckor till, ser han inte sin skugga (det är mulet) kommer våren snabbare. Intensivast firas detta på gammeltysk dialekt i Punxsutawney, Pennsylvania och något ska man väl roa sig med där också.

Så trots att vi haft 10+ och sol idag fortsätter alltså kanske vintern i sex veckor till (mycket riktigt har de lovat snöstorm i veckan).

Men utan filmen hade jag ju aldrig hört talas om den här festen. Undrar hur många kanaler den går på ikväll?

Söndagsläsning

Det delas ut bloggpriser i Sverige i dagarna tror jag. Ni har väl kollat in den Internationella motsvarigheten: The Ninth Annual Weblog Awards?

Bl a har de en kategori för bäst skrivna blogg (Best writing of a weblog) vilket jag tycker är ett jättebra pris! Ni hittar en massa roliga bloggar bland de nominerade bla Confessions of a pioneer woman, en ambitiös blogg av en kvinna som bor på en ranch där hon hemundervisar sina fyra barn, lagar mat, fotograferar, renoverar och skriver.

Eller microbloggen Dear Old Love. "Dear Old Love is short notes to people we've loved (or at least liked). Requited or unrequited." Annars kan man muntra upp sig med Cakewrecks. Ingen svensk blogg verkar vara nominerad (jag tror man nog måste skriva på engelska för att ha en chans) men en isländsk!

Det går fortfarande att rösta. Nu ska jag ut och åka skridskor i solen!

A taste of Sweden

Nu har jag ätit årets sämsta måltid - igen. Dagen har tillbringats på IKEA och det spelar ingen roll om det gäller IKEA i Evry (Paris) eller Red Hook (Brooklyn) maten är lika oätbar. Jag är inte kräsen, jag har inga problem med att gå på Mc Donalds emellanåt, men IKEAs mat är under all kritik. Svampiga köttbullar och hårdfriterade pommes frites med en sådan där lingonsylt man fick i plugget, den som består av 60% äpple. Det värsta är alla stora skyltar med "Swedish cuisine" och "A taste of Sweden". Varför kan ingen smart restaurantmänniska se vilken fantastisk distributionskanal IKEA skulle kunna vara för bra svensk mat? Et le comble - det fanns inga bilar i den lilla matbutiken (som by the way får konstigare och konstigare utbud - hur många sorters delicatokakor kan man sälja overseas?)!

Maken kommenterade att det måste finnas åtminsotne två kategorier svenskar som avskyr IKEA: duktiga möbelsnickare och kockar.

Dessutom är det ju helt omöjligt att åka till det där stället utan att bli en "Men vi hade iallafall tur med vädret"-familj. Alla är uttråkade innan vi hunnit till bokhyllorna ens, vid köken är vi totalt uttröttade och när vi kommer till sängkläderna är alla så sura att man får vara glad om det inte slutar i blodvite innan vi hunnit hem. Idag tog vi int ens båten, vilket brukar vara en förmildrande omständighet iallafall för barnen, vi åkte tricken och buss. Men å andra sidan har vi ju en dags hopskruvning att se fram emot!

Nu tröstäter jag Ballerinakex och tittar på något slags uppvärmningsprogram inför Super Bowl som är imorgon. De röstar fram de bästa reklamfilmerna som visats under tidigare superbowls. Vilket verkar mindre konstigt när man tänker på att 30 sekunder reklam kostar 3 miljoner dollar. Lite extra TV-tid kan man ju unna dem för det priset.

Fredagsmusik AKA Whatchamacallit Singers

"Hootenanny was used in the early twentieth century America to refer to things whose names were forgotten or unknown. In this usage it was synonymous with thingamajig or whatchamacallit, as in "hand me that hootenanny." Hootenanny was also an old country word for "party". Now, most commonly, it refers to a folk-music party."

Se där nu har ni lärt er något idag också!
Allt från Wikipedia, var annars?

Mormor och morfar hade denna singel på svenska, det var det enda som kunde liknas vid popmusik i deras skivsamling. Det var liksom den eller Einar Ekberg. Jag spelade den om och om igen när jag var där. Jag tror att andra sidan var "Omkring tiggarn' från Luossa". Rock on.


"Gabrielle torka tåren, när det grönskar i snåren, ska jag komma med våren..."

Somliga dagar

Ibland funderar jag pa hur det skulle vara att ha sina färäldrar i samma land, eller kanske till och med i samma stad. Och kanske svärföräldrarna också, och brorsan och hans familj, och barnens gudföräldrar, och ens ungdomsvänner...

Jag flyttade utomlands när jag var gravid med mitt första barn. Jag lämnade föräldraförsäkring, VAB, maxtaxa, öpnna förskolan och kommunala musikskolan. Men framförallt lämnade jag barnens mormor och morfar. Nu bor vi i New York, mormor och morfar i Uppsala, min bror och alla kusinerna i London, farmor och farfar i Normandie och barnens faster i Paris. Vi träffas en eller flera gånger per år men ibland, dagar som idag, funderar jag på hur det skulle vara att kunna plocka upp telefonen och fråga morfar om han kan hämta i skolan, eller brorsan om mellankusinen har lust att komma på pyamasparty och sleepover, eller farmor om hon kan ta med den yngsta till tandläkaren. Eller bara kunna ses en stund, helt apropå, utan att betala 2000 dollar i flygbiljetter och ta en veckas semester.

Vi får annat, och livet vi valt har andra fördelar, men ibland undrar jag bara hur det känns att leva sådär fysiskt nära sina närmaste.

I vilken Charlie dissar och är allmänt otrevlig.

Med anledning av att konsten och kulturen verkar stå högt i kurs i Sverige just nu (knarkförfattare OCH galna ickegalna konstfacksstudenter på samma vecka!)kan jag ju berätta att jag minsann varit på teater. Och sett Peter Stormare i Hedda Gabler. Av alla pjäser som går på Broadway var jag och såg en svensk skådis i en norsk pjäs.

Min ursäkt är att jag äntligen drog ett djupt andetag och hasade mig iväg till ett evenemang annordnat av den där svenska kvinnoklubben som finns lite överallt. Nu skulle här nätverkas och skaffas vänner! Det jag inte fattat var att alla hade med sig sina gubbs, i ordets bokstavliga bemärkelse. Tom jag sänkte medelåldern rejält (och det vill inte säga lite). Även på denna sida Atlanten är kulturbäraren en tant, om än i välfönat, blonderat hår och med vidhängade skeppsredarmake. Men trevliga var de!

Nå åter till pjäsen. Marie-Louise Parker spelade en blek och mager Hedda. Jag gillar henne men inte fick hon mig och förstå varför (obs spoiler!) hon tar livet av sig. Peter Stormare gick omkring och var Peter Stormare, dvs slem seriemördare. Eller det var han ju inte här, men han skulle kunnat vara.

Jag tror han toppar listan av överskattade skådisar. Han spelar ju alltid samma galning med slickat hår som drar ut tänder eller stoppar folk i flismaskiner. Eller förresten jag kom på en ännu mer överskattad skådis: Skarsgård d.ä. Vad är grejen med honom? Har han spelat i en enda bra film? Jovisst han verkar trevlig och han har en massa barn att försörja men som en kritiker skrev om MLP i ovannämda pjäs "you could iron shirts on his face"!

Lite extra vatten på den kvarnen fick jag av att jag på en av dessa oändliga flygresor jag roat mig med den senaste månaden såg "Mamma Mia". Jag säger som alla de sex kvinnliga protagonisterna gör medans de fnittrande slänger sig baklänges på en knirkig säng: OH...MY...GOD!!! Med en miljon utropstecken ty så talar och skriver kvinnor. Har ingen från grekiska ambassaden stämt B&B för förtal och hets mot folkgrupp? Alla grekiskor bär städrockar och hucklen och skakar på huvudet åt de tokiga turisterna. Utom de unga adonisarna på stranden som bara är ute efter en sak. Dessutom hur skulle någon vid sina sinnens fulla bruk kunna välja Pierce Brosnan när Mr Darcy finns i rummet? Det måste vara världens sämsta castingbeslut! I övrigt håller jag med Ulrika.

För ett år sedan

Mymlan undrar vad vi skrev för ett år sedan. Jag skrev inget den 28 januari men mitt nästa inlägg skulle kunna skrivits idag (om man byter ut lite platsnamn). Är det bra eller dåligt? Tyder det på konsistens i tanke och handling eller bara på att man drar runt i gamla hjulspår och inte tänker något nytt? Det kan ju också ha att göra med att vi gör en lång resa med makens jobb varje januari sedan fem år tillbaka. Samma typ av beteende föder nog samma typ av tankar.

Talande citat: Fortfarande är det dunkelt tänkta det dunkelt skrivna.
Charlie januari 2008: Örnen har landat

Dagens citat

"We do survive every moment, after all, except the last one."
John Updike

Kerala

Kerala är mycket vackert och Indiens rikaste region (vilket säger en hel del om situationen i resten av landet). Kristna syrianer kom hit redan på 1000-talet och judar har funntis här lika länge (jag ska nog inte klaga mer på flygresan). Både portugiser och holländare har koloniserat och numera är det Indiens enda kommunistiskt styrda region. Jag såg flaggor med hammaren och skäran för första gången på mycket länge! Det är ocksa en lugn region med relativt goda relationer mellan kristna, muslimer och hinduer (i vilket fall var det vad alla som jobbar i turistbranchen sa, och vi valde att tro på dem). Religionen var iallafall mycket närvarnade; tempel, kyrkor och moskeer fanns överallt och det verkade inte vara något problem att kombinera med en kommunistisk politik.



Vi åkte flodbat i de berömda Backwaters i några dagar. Ett vackert och rogivande sätt att resa på.



Kvar efter resan finns en känsla av att ha rest både i rum och tid. Och färgerna! Kvinnornas saris och palmskogarnas grönhet mot en bakgrund av brungrå smuts och lera. Männen bar ofta kjol, eller snarare ett skynke virat om höftena, eller västerländska kläder. Kvinnorna däremot bar alla saris eller andra traditionella kläder. Jag tror inte jag såg en enda kvinna i västerländska kläder förutom de som bar uniform.



En sak alla var mycket stolta över är att 95 procent av barnen går i skolan och i princip alla kan läsa och skriva. Det finns både privata och offentliga skolor, vissa undervisar på malayalam (det lokala språket) och andra på engelska.