Nyhetsflödet har idag som sig bör varit fullt av rätt deprimerande statistik om våld mot kvinnor, kvinnor som saknar grundläggande mänskliga rättigheter, kvinnors relativa större fattigdom, och kanske mer på våra breddgrader: orättfärdiga löneskillnader, sexuella trakasserier på jobbet, tröttsamma fördomar och bristen på kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv.
Bland all statistik och rapporter hittade jag den här, och det är deppig läsning. Framförallt om man är svensk och någonstans ändå tror at Skandinavien har kommit en bit på väg mot jämnställdhet mellan könen, iallafall när andra socioekonomiska aspekter är lika.
Det är inte bara dåligt i Sverige, det är typ sämst.
I Sverige innehas VD-posterna bara tll 7 procent av kvinnor. 7 procent! Australien (som jag trodde var ärkekonservativt) är bäst med 30%, Thailand (som vi svenskar ser på som ett u-land fullt av sexslavar) kommer tvåa på 29 % och Italien (ni vet det där matcholandet där Berluscoi fått härja fritt med sina kaffeflickor) är det 24 %. Inte femtio men ändå tre gånger så mycket som i Sverige. Andra välkända jämnställdhetsländer som Argentina, Armenien och Ryssland ligger också betydligt bättre till.
Vad beror det här på? Inget annat land kan väl ha jobbat så mycket med jämnställdhetsfrågot inom arbetslivet som Sverige. Med deltidsmöjligheter, starkt subventionerad barnomsorg och män som delar på ansvaret hemma. Beror de på de extremt långa föräldraledigheterna och vabbandet som ändå fortfarande till stor del tas av kvinnor? På lägre nivåer kanske men Annika Falkengren vabbar nog knappast, även i Sverige har väl de mest framgångsrika kvinnorna hjälp. Eller är det fortfarande fult att vara för ambitiös som tjej? Men den teorin går väl inte ihop med duktig flicka-syndromet som väl innebär att kvinnor alltid vill göra bra ifrån sig? Och numera examineras väl fler kvinnor än män från i stort sätt alla högre utbildningar förutom de mest tekniska.
Jag vet inte, men om inte medveten jämnställdhetspolitik funkar, vad finns då kvar? Är det enbart tvångemedel som kvotering som funkar?
Bland all statistik och rapporter hittade jag den här, och det är deppig läsning. Framförallt om man är svensk och någonstans ändå tror at Skandinavien har kommit en bit på väg mot jämnställdhet mellan könen, iallafall när andra socioekonomiska aspekter är lika.
Det är inte bara dåligt i Sverige, det är typ sämst.
I Sverige innehas VD-posterna bara tll 7 procent av kvinnor. 7 procent! Australien (som jag trodde var ärkekonservativt) är bäst med 30%, Thailand (som vi svenskar ser på som ett u-land fullt av sexslavar) kommer tvåa på 29 % och Italien (ni vet det där matcholandet där Berluscoi fått härja fritt med sina kaffeflickor) är det 24 %. Inte femtio men ändå tre gånger så mycket som i Sverige. Andra välkända jämnställdhetsländer som Argentina, Armenien och Ryssland ligger också betydligt bättre till.
Vad beror det här på? Inget annat land kan väl ha jobbat så mycket med jämnställdhetsfrågot inom arbetslivet som Sverige. Med deltidsmöjligheter, starkt subventionerad barnomsorg och män som delar på ansvaret hemma. Beror de på de extremt långa föräldraledigheterna och vabbandet som ändå fortfarande till stor del tas av kvinnor? På lägre nivåer kanske men Annika Falkengren vabbar nog knappast, även i Sverige har väl de mest framgångsrika kvinnorna hjälp. Eller är det fortfarande fult att vara för ambitiös som tjej? Men den teorin går väl inte ihop med duktig flicka-syndromet som väl innebär att kvinnor alltid vill göra bra ifrån sig? Och numera examineras väl fler kvinnor än män från i stort sätt alla högre utbildningar förutom de mest tekniska.
Jag vet inte, men om inte medveten jämnställdhetspolitik funkar, vad finns då kvar? Är det enbart tvångemedel som kvotering som funkar?
1 kommentar:
Ja en ordentlig djupdykning i FN:s eller EU:s statisitik kan vara en tillnyktrande upplevelse. (T.ex. är inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män avsevärt större i Sverige än t.ex. i Frankrike eller Italien.) Men man kan ju sticka huvudet i sanden också. När en ledande riksdagsman för något år sedan skrev att "Sverige får inte bli som andra EU-länder" (i fråga om jämlikhet mellan kvinnor och män) skrev jag en kommentar underbyggd med en mängd officiell statistik på hans blogg. Reaktionen från andra kommentatorer lät inte vänta på sig. Den kan sammanfattas med av vad någon skrev:"Det där kan inte vara sant. Alla vet att vi är bäst på dessa områden."
Skicka en kommentar