tisdag 26 april 2011

Franska krusbär

Jag har köpt en krusbärsbuske! Det måste väl vara alla utlandssvenskars dröm, eller? Så nu får vi se om Karl Jonas Love hade rätt.


Så igår kanaliserade jag Vita Sackville-West så väl jag kunde i solhatt och trädgårdshandskar. Tyvärr förtogs intrycket något av smutsiga shorts och träskor, borde haft safarijacka och korg på armen. Men trots dessa stilbrott har vi nu nya fina gammelrosa och vita pelargoner, lupiner, en jasminbuske, diverse kryddörter och förhoppningsvis snart morötter, gurka och paprika och en hel del annat som jag glömt. Samt en krusbärsbuske då. Hela dan höll vi på i strålande solsken och grannarna sjöng allsång för oss vilket jag aldrig tidigare hört i detta land. Korsikanskt eller keltiskt lät det, mer Cranberries än Taube.


Och efter välförättat värv drack jag kaffe under blåregnstaket på terassen, blickade ut över mitt värv, tog fram mitt bäckhorn och linnepressade brevpapper med monogram och diktade följande rader:

She walks among the loveliness she made,
Between the apple-blossom and the water

She walks among the patterned pied brocade,
Each flower her son, and every tree her daughter.

Okey, kanske inte direkt då. Men ett blåregnstak över terassen har vi!

Som bonus får ni ett till citat av Vita, ett som jag tror passar er min trogna, eftersatta läsekrets. Och ett som jag borde sätta upp som måtto till mig själv!


“It is necessary to write, if the days are not to slip emptily by. How else, indeed, to clap the net over the butterfly of the moment? For the moment passes, it is forgotten; the mood is gone; life itself is gone.”

söndag 24 april 2011

The one less travelled by

Påskafton på väg mot Normandie. En väg vi tagit många, många gånger är plötsligt avstängd för vägarbete. Vi viker av innan köerna blir för långa och kurvar oss fram på mindre och mindre vägar. I vägkorsningarna ser vi andra vilsna semesterfirare som snurrar runt, vägnätet är tätt men vägarna små och det känns som om alla tvekar om vilken väg de borde ta. Landskapet är vackert nu när man ser det och inte bara ljudvallarna längs motorvägen. Knallgula rapsrutor bland det försommargröna (vårgröna är de ju förstås egentligen, men för mig är den där smargdgröna, intensiva, nya färgen förknippad med försommar) mjuka kullarna. Sävliga kossor, söta kalvar, stora bondgårdar, bortglömda kyrkor.

Helena skrev för ett tag sedan att det kändes som om hon vunnit ett par månader, och jag håller med. Jag blir efter över tio år lika förvånad varje år över den tidiga våren, och den vår vi nordbor kallar försommar. Det känns som man lurar vintern på flera veckor, men sedan går det så snabbt att man liksom förlorar dem igen. Alldeles för fort kommer det här ljusgröna att övergå i högsommarens ljupgröna, lite dammiga. Höskördsvärme, grusdamm, lojhet. Det går för fort! Ögat och näsan hinner inte med. Vi går runt i villakvarteren på kvällarna och drar in luft som thinnersniffare. Åhh, syrenen, åhh liljekonvaljer åhhh! Luften är daggmättad med söta dofter och jag spärrar upp ögon och näsa för att inpränta allt detta prunknande. Allt har expoderat i slösaktig ymnighet och mina stackars protestantiska, skandinaviska sinnen hinner inte med utan vill samla på burk och spara. Liksom varje år känner jag mig nödgad att förklara för maken att pioner de blommar ju inte egentligen förens i slutet på juni. Och liljekonvaljer kommer till skolavslutligen. Basta. Allt annat är liksom på låtsas, lite oansvarigt sydländskt sådär, lite på måfå. Tom trädgårdarna på de här breddgraderna är slösaktiga livsnjutare!

Nu kör vi lite på måfå och blir barnsligt glada. En utflykt! Någåt nytt! Vad gör väl det att vi kommer någon timme försent till påskmiddagen, vägen var ju avstängd, eller hur? Och jag tänker på att jag alltid, och jag tror faktiskt jag menar alltid, uppskattar att färdas på en väg jag aldrig färdats på tidigare. Att komma till en ny stad, land, bygd eller bara en ny by. Det behöver inte vara speciellt vackert, bara det faktum att det för mig är en alldeles ny upplevelse räcker långt. Möjligheten att få utöka min erfarenehetsbank med just de här syn, ljud och luktintrycken.

Upplevelsen blir ju förstås som tydligast när jag reser till ett helt nytt land eller kultur; första gången jag badade i medelhavet, första gången jag klev av ett plan och kände tropikfuktig hetta mot huden, ensamresande i hyrbil i USAs sydstater, apskriken i morgondimman över Tikals ruiner... Jag är en res- och upplevelsejunkie. Men även små avstickare i vardagen piggar upp, en söndagsutflykt, en ny kaffeterass, en oplanerad tågresa.

Det finns något inom mig som gör att jag nästan alltid är villig att släppa det jag har för något okänt. Jag gillar förändringar, allt som rubbar de invanda cirklarna. Baksidan av det här är kanske att jag är dålig på kontinuitet. Att hålla kontakt, att upprätthålla och skapa traditioner, att återkomma. Nostalgi gör mig lätt otålig även om historia intresserar mig.

Man tror ju gärna att ju äldre man blir ju mer ska man leva i det förflutna, i minnena. Men kanske är det tvärt om, ju äldre man blir ju mindre tid har man att slösa på minnen, det gäller ju att passa på att fylla nuet! 

tisdag 12 april 2011

Denna dagen, ett liv. Som farbror Melker säger.

Semester. En vårvecka i Provence. Hittills har Provence levererat. Sommarvärme och en tilltagande pollenfylld vind som lämnar maken däckad. Det är skönt och grönt och swimmingpoolen har klorbehandlats men är ännu inte städad utan löv och kvistar flyter lojt omkring. Cypresserna står raka som soldater och får mig att tänka på Italien på film. Ett rum med utsikt förstås men kanske främst Gladiator, ni vet slutscenen när han i dödsögonblicket ser sig själv springa genom guldgula sädesfält mot hemmets ockragula villa och dess stolta cypressallé. Annars är min Provencereferens inte Pagnol, trots att Le Gloire de mon Père ingick i A-kursen i franska på Uppsala universitet 1985 (andra alster var L'Etranger, Thomas L'imposteur av Cocteau och framförallt min favvis Les Mains Sales av Sartre. La Gloire var hopplös, hundratals fågel- och växtnamn att lära), utan Mistrals dotter, framförallt den cheesy TV-film versionen med han med käken.

Lavendel finns här också förstås, en massa olika sorter fick vi veta av försäljaren på marknaden idag, och jag tänkte att det där säger han till alla tjejer turister. Och olivträd och vinodlingar. Ungefär allt som inte växte i farmors trädgård i Ängby utan bara fanns i bibeln. Fast stenpartier finns, och ett överflöd av hoppfulla krukmakare och prylförsäljare i varenda by, precis som på Gotland.

Nu har luften blivit kyligare, trots 29 grader på dagen är vi i April. Jag drar en filt över benen och försvinner åter in i mellankrigstidens York i Behind the Scenes at the Museum.

måndag 11 april 2011

Och så detta, att sova på:

När jag vill skriva människa vill autocorrect skriva "man island".

No man is an island
 
  No man is an island entire of itself; every man
is a piece of the continent, a part of the main;
if a clod be washed away by the sea, Europe
is the less, as well as if a promontory were, as
well as a manor of thy friends or of thine
own were; any man's death diminishes me,
because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom
the bell tolls; it tolls for thee.

John Donne

Kanske det bästa brev jag någonsin läst.

Från f.d. slav Jourdan Anderson till hans förre ägare som skrivit och undrat om Jourdan inte vill komma tillbaka och arbeta på gården nu när inbördeskriget är slut.Läs här och förundras över hur modernt och smart han skriver. Understatements, ironi och förment naiva sanningar klargör med all tydlighet villken oerhörd brist på självinsikt förre ägaren visar genom sitt förslag. Giftpil skickad med total precision även om man kan undra om mottagaren uppfattade subtiliteterna.

Inne hos Therese skrev miss Gilette om det fascinerande i att det historiska ibland känns så modernt. Jag håller absolut med och minns t ex min upphetsning när jag läste "Det går an" eller "Martin Bircks ungdom" i gymnasiet. Eller såg valfri film med Katherine Hepburn. Insikten om att mäniskans grundvillkor förblir desamma: längtan efter tillhörighet men också frihet. Egocentricitet vägd mot lojalitet, fåfänga och stolthet mot närhet och förståelse.

Teknikens värld

Kommer ni ihåg den tidningen? Ellet var det ett TV-program?

Vad jobbigt det är att blogga på telefon!
Förra inlägget med alla länkar tog en evighet. Min engelska autocorrect hjälper inte heller till. Eller som den skulle säga: min engender autocomplete HHS I my he'll till.

Varför fanns inte Annika Norlin när jag var ung?

Om Tomas Andersson Wij skriver om var jag kommer ifrån och om min barndom skriver hon om mitt liv mellan 18 och 30. Tracey Thorn skriver om mina 40+år. Småbarnsåren däremellan skriver ingen om. Då vill man bara ha tyst.

Litteraturquiz

Nu är det min tur! På denna semester had jag sällskap av följande röst. Här på första sidan efter den oftare citerade inledningen:

"'Bounty' doesn't seem like a very grown-up name to me - would I be better off with a mother with a different name? A plain Jane, a maternal Mary?" ... "Too late now. Bounty's name will be 'Mummy' for a few years yet, of course, but after a while there won't be a single maternal noun (mummy, mum, mam, ma, mama, mom, marmee) that seems appropriate and I more or less give up calling her anything. Poor Bounty."

Detta är en författare jag var övertygad om att jag redan läst. Men icke. Händer det er också?