Söndag

I lördags gjorde jag femiteleva ärenden. Bla bjöd vi nästan i förbifarten på ett hus. I söndags gjorde jag ingenting, förutom youtubegooglade James Bellamy och James Onedin.





TV är inte vad det en gång var, det går inte att komma ifrån. Jag undrar om inte Upstairs, Downstairs är det bästa jag någonsin sett på TV. Hur lär sig dagens ungdomar något om det Brittiska Emperiet eller första världskriget?

Bitar av henne själv

Jag lovade ju i ett tidigare inlägg att jag skulle skriva om Gun Britt Sundströms språk. Det bottnade i att jag läste "Bitar av mig själv" i Sverige i påskas. Lånad av min mor förstås. Sundström verkar vara en författare man lånar av sin mor. Som Inger Alfvén.

Jag tyckte mycket om boken, framförallt delarna där hon skriver om sin far. De hade tidvis en komplicerad realtion, han var en rätt betydande man inom Missionsförbundet, Sundström lämnade frikyrkan tidigt för ett politiskt engagemang. Men de hade även en nära relation. När hon beskriver barndomsminnen av att sitta bredvid honom i kyrkbänken och scenerna från hans sjukbädd är hon som bäst.

Kanke måste man ha en viss bakgrund för att förstå tyngden av orden "Du är den jag ber mest för" yttrade av en far till sin dotter. Och för att förstå dotterns frustration och skuldkänslor blandade med en oändlig trygghet. Och modern som när Gun Britt kommer till faderns dödsbädd med en självklarhet säger "Nu kommer ögonstenen". "Vem ska nu be för mig?" sörjer Gun Britt, den icke-troende.  Där fadersgestalten fanns finns nu ett svart hål.

Jag tycker mindre om de politska kåserierna, delvis för att jag inte alltid håller med, delvis för att de ibland känns daterade. Men när hon skriver om språkvård är hon rolig. Och det är angenämt att vistas i sällskap med en människa som obehindrat citerar på latin och klassisk grekiska.

Och så språket då, ja, jag skrev upp en rad ord, uttryck och citat på en papperslapp som stoppades i en jeansficka. Jeansen har nu tvättats flera gånger och boken är kvar i Sverige så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att hon använder ord som jag glömt fanns. Vackert är det och nu måste jag läsa "Maken".

Eftersom jag inte har min lapp citerar jag från recensionerna jag läst. Här skriver hon om sin relation till barnen. Mindre skör än den till fadern kanske, mer komplicerad för Gun Britt själv än för dem, iallafall enligt henne.

”Alla säger att man får så mycket bättre relationer till sina barn när de har flyttat hemifrån. Jaså, säger jag. Jaja, de där nya vuxna människorna, de blir ju något att lära känna. Men inte är de någon ersättning för barnen. De små. Min kropp har sorg efter dem.”


 ”När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll. Men när barnen har blivit vuxna och gått sin väg? Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?”


Recension i SvD
Recension i Expressen

Jobb

Jag har alltså börjat jobba. Det har ni väl förstått vid det här laget. Så nu när ingen bloggar för att de är på semester bloggar jag inte för jag jobbar. Eller det är väl en del av förklaringen iallafall. De tre-fyra första veckorna på jobbet åkte jag vid sju och kom hem mellan sju och åtta varje kväll. Och det var jätteskönt!

Det är skönt att vara den som åker först och kommer hem sist. Skönt att få koncentrera sig och anstränga sig för att förstå. Skönt att inse att människor förväntar sig att jag ska prestera. Skönt att gå upp i ett nytt projekt, att ha krav utifrån som gör att man måste tacka nej till en del som det lilla livet kräver. Det får någon annan ta. Iallafall ett tag.

Det är tur att jag har en så smart läsekrets och att Alex Schulman inte läser här så att jag inte känner att jag behöver förklara att jag visst älskar mina barn och vill ta hand om dem, eller hur?

Jag har inte haft ett jobb jag riktigt trivts med på tio år. Av olika anledningar har inte arbetsuppgifterna eller cheferna passat, jag har kanske också prioriterat saker som bekvämt pendlingsavstånd, möjligheter till deltid, bra ratio lön/arbetsinsats eller helt enkelt det faktum att det var just det jobbet jag fick. Och så har jag varit en hel del barnledig/arbetslös. Alltså en del av det man  brukar kalla kvinnofälla, som jag valt helt själv.

Inte vet jag om det här jobbet är lösningen. Kanske sparkar de ut mig efter provanställningen, kanske inser jag att det inte passar trots allt. Det är jobbigt att börja på ett nytt jobb. Man känner ingen, man kan inte produkten, företaget, de personliga relationerna mellan kollegorna, gamla historier och legat som komplicerar tillvaron. Och man ska upp till bevis. Jag är chef också, just nu har jag sju personer som rapporterar till mig, fast en del är sommarpraktikanter. Och jag ska anställa folk. Det är nog dags att jag lär mig den svåra konsten att inte alltid vilja vara omtyckt. Och det ligger inte naturligt för mig. Dessutom måste jag ju dra ner på arbetstimmarna, jag varken kan eller vill jobba 13-timmarsdagar i längden. Det gäller att hitta den rätta distansen, att inte bli uppslukad.

Gun Britt Sundström skriver i sin bok Bitar av mig själv om arbetet. Glädjen det ger och tillhörigheten. Platsen, min plats just nu. Hon citerar någon, också en kvinna jag minns inte vem, som säger "Det här är mitt lilla jobb och det gör jag bra". Just så vill jag att det ska vara. Jag har tyvärr svårt att hitta den känslan utan att lönearbeta. Inte vet jag om det beror på en uppväxt i folkhemssverige, i medelklassen, i frikyrkligheten eller om det är en personlighetsfråga. Eller så är det bara ett barnsligt behov av att vara sedd och bekräftad. Lönekuvertet är en biljett på att jag duger. Att jag inte är lat och oduglig.

Karin Lilja, som verkar ha upplevt en hel del vad gäller arbetslivet, skriver från ett annat perspektiv om arbetsplatsen. Och jag förstår vad hon säger, håller med om en del, men tycker ändå att det är tryggt att ha en arbetsplats att gå till. Iallafall just nu.

Och det är spännande, relationerna på en arbetsplats kan vara minst lika Norénska som i en familj. Arbetsplatsen bygger också på påtvingade relationer som man inte valt själv, med ibland rätt ologiska maktstrukturer. Minst lika intressant som familjen som objekt för litteratur och konst, men betydligt mindre uttjatad.

Swäden

På ärevördiga The New Yorkers förstasida finns just nu hela två artiklar om svenskar. En väldigt positiv recension av Robyns nya skiva och den roligaste sågningen av Millenuimtriologins sista bok jag hittills läst: The Girl who fixed the Umlaut (på engelska heter boken The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest. Nora Ephron driver vilt med Larssons förkärlek för ortnamn och detaljer. 


Jo, Millenietriologin är precis så stor som man säger i Sverige. I USA har 6 miljoner böcker sålts. Sex miljoner. Inte alla förstår varför. T ex inte Stephen Metcalf från Slate,  lyssna gärna på podcasten från Slates Cultural Gabfest.  Det är ett av de program som ligger som prenumeration i min ipod för att återknyta till en av de saker jag aldrig skrev om i bloggen fast jag tänkte. Det är ett rätt pratigt, ojämnt men trevligt program om (populär-)kultur. Perfekt medans man plockar varor i korgen eller åker tunnelbana.


I New York Times var kritiken rätt postiv men amerikanarna är totalt fascinerade av det svenska kaffedrickandet. Det har blivit en egen underdiskussion i den amerikanska blogosfären och självaste MatthewYglesias har skrivit om fenomenet  (och fått 72 kommentarer!) New York Times har också publicerat en väldigt lång ingående artikel om Larsson och problemen runt hans dödsbo. 

Laura Miller från Salon gillar ocksp triologin, även om hon skriver: Certainly the charm doesn't lie in Larsson's prose; it's as flat and featureless as the Scandinavian landscape it ought to be evoking (but doesn't).


I Frankrike tycker jag mest om omslagen, och måste i tysthet applådera det marknadföringsgeni hos publicisten som nu marknadsför Camilla Läckbergs alla böcker med förvillande lika omslag. De kommer säkert att sälja som des petits pains.