Frukost i det gröna

Det är söndagmorgon, eller kanske snarare förmiddag, och redan varmt. Så varmt att man vet att eftermiddagen kommer att bli olidlig om man inte tillbringar den i skuggan.

Åh, vad man behöver den värmen, några veckor varje år måste man få klaga över värmen annars blir vintern alltför svår. Det bär jag med mig från min svenska barndom: sommaren måste bli fin! Maken brukar skämta om att jag inte är en riktig svensk för jag fryser jämt. Tycker det är dragigt och ruggigt, sover gärna med raggsockor och tar på mig en tröja till. Men det kanske just riktig svensk jag är, men ett närmast genetiskt underskott på värme? Ljus, det får man ju oavsett väder på sommaren i Sverige. Men värmen! Jag vill ha den dallrande hettan som får en att vilja sova middag bakom stängda fönsterluckor, jag behöver vistas i städer där man väljer den skuggiga trottoaren, jag vill pusta och stånka, bära runt på en vattenflaska. Den där vattenflaskan, kommer ni ihåg de första tågluffarna och charterresorna? Vattenflaskan var nästan en statussymbol: titta på mig jag är på ett ställe som är så varmt att man måste bära runt på en Evianflaska!

Små barn som sovsvettiga lyfts ur spjälsängen, bli befriade från tungnblöjan och sedan rultar nakna ut genom verandadörren till den totala friheten. Vad gör det med ett barn att halva året vara tyngd av vinterstövlar och insnärjd i overall, mössa och vantar? Blir man annorlunda som människa om man lever sin barndom halvnaken, hud mot hud med mamma och lekkamrater? En sak är nog säker, då längtar man inte efter solen och värmen, där är solen hård och farlig. Hos oss är solen livet, hos de som bara har sol kan den betyda döden.

Det kan den ju göra hos oss också. Jag har slutat sola, delvis pga av cancerrisken men kanske mest för att jag får pigmentfläckar och inte vill bli rynkigare fortare än nödvändigt. Lite färg känns väl skönt, på vintern har jag grönvit, svensk hud. Men för solbränd, nej tack. Åldern tar ut sin rätt, hyn tål inte längre vad som helst. Nu sitter jag i skugga och sträcker ut de bara benen i solskenet som en riktig tant. Modet har väl också ändrats kanske? Ligger unga tjejer och steker sig som vi gjorde med en väckarklocka som tog tid när det var dags att byta sida? Jag höll koll på hur många timmar jag hade solat, som vore det ett tränignspass. 13 juni 1984: solat 3 timamr och 25 minuter, övningskört i 2 timmar och en kvart, pluggat till matteprovet: 2 timmar (samtidigt som solningen!). Vilken idioti!

Men idag är det strålande vackert väder, jag har ätit fruksot med barnen i skuggan under syrenen, det kommer att bli runt trettio grader och jag har blåmålade fönsterluckor att sova middag bakom.