Snillen spekulerar

- I am a gummibear, I am a gummibear, I am a yummi, funny, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger]

......

6-åringen: Men vad fanns innan han som var först?
9-åringen: Men först var det apor, som lärde sig att gå och så åt de andra saker och så blev det människor.
6-åringen: Men innan aporna då.
9-åringen: Då fanns det bakterier och fiskar. Eller först bakterier, sedan fiskar.
6-åringen: och hundar!

Diskussionen fortsätter fem minuter till.

6-åringen: Men mamma, innan Big Bang vad fanns då?

......

- Je m'appelle gummibear, Je m'appelle gummibear, Je m'appelle gummi, gummi, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger]

- Slutar ni inte sjunga det där snart slutar vi äta gummibears här i huset!
- Men vi äter ju aldrig gummibears?
- Nej, men vi kunde ju börjat!

.....

Barnen lyssnar på Tracy Chapman och sjunger med.

"Men mamma, varför kommer polisen alltid försent?"

(Oväntad bieefekt av att barnen talar engelska, de förstår alla sångtexter. Det är nog tur att vi inte lyssnar på så mycket ganstarap här hemma.)

.....

6-åringen: Det finns så många gamla människor här, I New York finns inga gamla människor.
9-åringen, Gör det väl visst det!
6-åringen: Näe, jag såg aldrig några gamla!
9-åringen: Michael Jackson, han är gammal.
6-åringen: Men jag såg aldrig Michael Jackson.
9-åringen: Han är död.

......

- I am a gummibear, I am a gummibear, I am a gummi, gummi, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger. Nu med koreografi.]

......

Mellan hägg och syrén (och under molnet)

Fast här hittar jag aldrig någon hägg, men däremot magnolia! I snart när var och varannan trädgård. Magnolian som blommar så överdådigt och slösar med doft och ögonfägnad, men se upp snart är den överblommad! Det gäller att inte glömma bort kvällspromenaderna den här tiden.

Vi har några konstiga dagar här, först en fredag som var som en Jacques Tati-film. Den dagen borde bli ett bra blogginlägg men jag har inte hittat energin att skriva om den. I kort sammanfattning dog först bilbatteriet vilket orsakade en hel kedjereaktion av idiotstressande händelser. Bla a att utan varsel få tag på andra föräldrar som kunde lämna och hämta dottern i skolan, sedan ett misstag av arten: "trampa iväg på sparkcykeln i förväg du, så cyklar jag ikapp" till sonen, en borttappad son som jag letade efter på en cykel som jag snart upptäckte hade ett löst cykelstyre och ouppblåsta däck, stresscyklande fram och tillbaka till skolan utan att hitta sonen, ett par fall på omnämda cykel och gigantiska blåmärken på smalbenen, panikartade telefonsamtal till skolan, hittad son som snällt väntade framför porten hemma (jag såg dig inte så jag gick hem igen), en son som lärde sig lite om livets verklighet då han frågade fem vuxna om att få låna deras mobiltelefon för att ringa mamma och de alla sa nej, en ny paniktur med sparkcykel denna gång till skolan för att komma tre kvart försent, och sedan en tredje tur till skolan till fots för hämtning någon timme senare. Fem minuter efter den sena hemkomsten kom bilreparatören och sedan var jag tvungen att stoppa två hungriga, trötta barn i bilen för att åka på billaddningstur runt omgivningarna till klockan hade blivit 19.30 och hela familjen mest ville gå och lägga sig.

Så ungefär.

I lördags skulle vi tagit ett flyg till Arlanda för tio dagar hos mormor och morfar. Jag har inget vitsigt att säga om det där askmolnet alls faktiskt. Vi sitter ju inte i sjön, vi har tvärtom haft en väldigt skön helg med fantastiskt väder. Bara för att molnet skulle kännas ännu overkligare har himlen varit helt molnfri hela helgen. Det köptes äntligen barncyklar i den här familjen efter två cykellösa år i New York och i går lärde sig dottern cykla på en kvart. Hon har lite svårt att komma igång bara men annars gick det finfint. Dessutom har vi packat upp lite bortglömda kartonger som fortfarande stod i hörnen, slappat med saft och böcker i trädgården och låtsats att det varit sommar, ätit alla mål ute från grillen och njutit av oplanerad samvaro. SAS flyger inte idag heller och jag har ingen aning om vi kommer iväg överhuvudtaget, våra billiga semeterbiljetter är nog ingen högprioritet när det ska slåss om platserna när flygen väl kommer igång. Men vi längtar till mormor och morfar nu och hos dem sitter barnens kusiner fast utan att komma hem till London.

Dagens oemotståndligaste blogg

Vem kan motstå Ayn Rand i Dansband eller Anaïs Nin gör backspin?

Samtidigt i norr

Empire State of Mind

Svar till Karin

Il faut respirer

Så, nu har ju faktiskt både påskdag och annandag förflutit och jag borde lägga in något muntrare här Getsemanes förtvivlan.

Vi har liksom 90 procent av Frankrikes befolkning tillbringat helgen med att åka bil, äta lamm och leta chokladägg. Är nu tillbaka bland kartongerna som inte packat upp sig själv under helgen. Jag är lite besviken, faktiskt. De kunde väl ha ansträngt sig lite?

Uppackningen börjar likna ett nollsummespel. Dvs vi packar upp en kartong, bär omkring innehållet och försöker hitta en plats, flyttar på något annat, och stoppar tillbaka något i en annan kartong som ska stuvas in på den knappt existernade vinden. Det är lite trångt här och det krävs en viss kreativitet för att få plats med allt.

Nu har vi röjt små fria ytor som vi lever på; köket, en tredjedel av vardagsrummet, halva sovrummen. På resten av ytan står det fortfarande kartonger och omonterade möbler. Inga lampor funkar, alla kontakter är fel, madrassmåtten är amerikanska och vi knölar och improviserar. Färsöker få ett pussel med snea bitar att ligga slätt men det bubblar upp lite här och där. Vi börjar sakna det vi givit bort och undra varför vi sparat annat. Och den där sorgliga IKEA bokhyllan måste fyllas nu, för tom är den då alldeles deprimerande.

Jag packar upp mina kläder och får mest lust att packa ner dem igen. Drömmer om en helt ny garderob, kunde inte just de kartongerna sjunkit i Atlanten? Jag skulle inte sakna mycket, ändå bångnar garderoberna. Funderar på vad jag skulle köpa om jag  skulle köpa allt helt nytt. Fina vårklänningar, blommigt?

Nej det här duger inte, nu ska jag leta reda på kartongen med skor, sparka av mig Conversen, ta på mig mina mest högklackade och gå på finpromenad (och kanske köpa en vårkjol?).

Getsemane

Uppdatering: Jag har aldrig sett den här filmen, bara klipp på youtube. Jag är däremot uppvuxen med skivan och såg den på scen i London i slutet av 70-talet (oförglömligt). Jag gillar apostlarnas hippekostymer, det coolar ner det melodramatiska anslaget lite. Jag gillar också att Jesus är en så liten, kort och tunn, fysiskt mindre än alla apostlarna.

Det görs verkligen inte sådana här musikaler längre. Eller så är det så att jag bara tycker om musikaler jag såg som barn.

Uppdatering 2: Nu började jag youtubesufa musikaler från 70-talet och insåg plötsligt att Victor Garber som spelar Jesus i Godspell-filmen är samme skådis som spelar Jack Bristow i Alias. Jag vet inte varför jag tycker det är så lustigt. Och han sjunger fortfarande.