Tomas

Sällan har någon så illa burit sitt namn. Vi har alla känt någon sådan person. En som är totalt trygg i vem han är, som med en total självklarhet lever sitt liv utifrån sina idéal utan att bry sig om vad omvärlden tycker. I högstadiet, när det enda jag i princip brydde mig om var vad andra tyckte om mig, gick han i en parallellklass. Han hade stora afrikanska skjortor och en färgglad väska från Bolivia köpt på u-landsboden. Vi kände varandra från en annan miljö, han var rolig och intressant, alltid trevlig och så... självklar.

I skolan hängde jag vid skåpen och fnittrade åt vad inte speciellt smarta fotbollskillar i Benger-tröjor sa. Jag hälsade säkert knappt fast han och hans kompisar otvetydligt hade varit intressantare sällskap. Jag var upptagen med problemet att jag inte ägde någon Lacoste-tröja och vilken storlek på 501:orna som satt bäst. Men jag kommer ihåg att jag beundrade honom och hans oberördhet, han bara klev på och sa vad han tyckte. Det kändes som något helt orimligt och ouppnåligt; att vara så säker i sig själv.

Säker tio år senare möts vi igen och han är sig precis lik. Inga tuppar har galit, han är intakt. Dessutom är han så glad att se mig att jag får dåligt samvete. Han har en vacker och sofistikerad fru och jag blir löjligt glad för hans skull.

Ibland undrar jag var sådana männsikor får sin självkänsla ifrån och varför är vi inte alla sådana?