torsdag 19 juli 2007

onsdag 18 juli 2007

Charlie Truck Polka

På förekommen anledning:



T: Lasse Dahlquist - Harry Iseborg
M: Lasse Dahlquist

Från Gislaved i Sweden for en fellow,
för att söka lyckan längre västerut.
Och färgen som han bar var blue and yellow,
i var näve hade han en kagge krut.
Han slogs och söp och älskade och gjorde natt till dag,
han hade faktiskt glädje av sitt allra sämsta jag.
Och han tjänte plenty money, fast när han gjort slut på dem,
tog han första bästa båt till Sweden hem.

Yippy -yay, yippy-yay,
Charlie Truck han är okay.
Yippy-jim, yippy-jim,
det betyder tjo och tjim.
Han är praktfull ibland,
när han får en tår på tand.
åh han blommar så skön,
som en ros på Tistelön.

Av Sitting Bull han lärde sej att sjunga,
Yippy-yay och yippy-jim och yippy-yay.
Han talade som han med dubbel tunga,
så där ligger själva Münchausen i lä.
Han åkte i en tunna utför Niagaras fall,
och lekte med atomer innan första bomben small.
Han var bror till Mister Swanson, och kusin till Jolly Bob,
genom honom Henry Ford har fått sitt jobb.

Yippy -yay, yippy-yay..........

Ibland när han är ledig tar han chansen,
till en dans med flickorna i Tranemo.
Han är en kavaljer och klarar dansen,
och behärskar jitterbuggen må ni tro.
Han håller vackra tal om både kärlek, tro och hopp,
tills ensam han står kvar när solen rodnar och går opp.
Och han talar amerikanska, med om någon dialekt,
för i Småland har han haft sin största släkt

Yippy -yay, yippy-yay........


OK, jag vill göra klart på en gång att jag inte tänker kommentera varför min käre Far redan när jag var mycket ung gav mig ett smeknamn uppkallat efter någon som emmigrerar (men även efter någon som "hade faktiskt glädje av sitt allra sämsta jag"!). Detta stycke framfördes tydligen även av Snoddas (enligt obekräftade uppgifter var det B-sidan på singeln Flottarkärlek).

måndag 16 juli 2007

Helg

BF i helgen och vi förvandlades till helt ansvarslösa tonåringar; sov till efter klockan nio, flanerade utan speciellt mål, åt gott på restaurant lördag kväll och söndag brunch (bättre än när man var tonåring), nattlig motorcykelfärd genom ett sommarvarmt Paris, trängdes med folk och såg fyrverkerier, satt på fik och tittade på turister på Champs Elysées, hängde länge på både Virgin Megastore och Fnac och bläddrade bland böcker och skivor, gick på bio på blanka eftermiddagen fast det var soligt väder...

Fast vi rensade lite ogräs och klippte gräsmattan också. Faktiskt.

Filmen? Eftersom jag inte kan släppa ämnet Exil så såg jag Persepolis. Rekommenderas varmt!

fredag 13 juli 2007

Revolution!

I morgon är det 14 juli, nationaldagen. Firande av stormningen av bastiljen, revulotionen, frihet, jämlikhet, broderskap, les valeurs de la république. Det retar mig varje år att Frankrike envisas med att fira sin republik med en militärparad som för tankarna till Sovjet eller möjligen Maos Kina. Hur i allsindar kan man tycka att republiken symboliseras av kadetter i löjliga mössor och stridsvagar på Champs-Elysees? Sarkozy som vill modernisera allt kanske skulle kunna införa lite nya element? Lite folkdräkter och multikulturella skolklasser? Bjuda in Pride-paraden? Eller låta Daft Punk DJ:a lite vid okände soldatens grav? Vad som helst men låt oss slippa denna march-musik!

Resten av firandet är trevligare med "Bal de Pompiers" som anordnas redan ikväll. Av någon anledning så organsierar landets alla brandstationer stora baler, eller idag snarare diskotek, på nationaldagen. Man dansar alltså inne på branstationen och barmännen bär uniform! Sedan blir det fyrverkeri.

Idag anordnas också lite överallt "le pique-nique de la république" (allt låter så pompöst på franska). Här där jag jobbar rullar de ut en gigantisk gräsmatta på ett stort betong-torg och sedan kommer alla kostymnissarna från kontorshusen runtikring och pique-niquar i gröngräset.

Uppdatering: Tydligen blir det en gigantisk konsert på kvällen, inte med Daft Punkt men med Michael Polnareff! Hmm, det är ju ungefär som om man skulle gräva fram Robert Wells på Victorias födelsedag. Och det skulle man väl aldrig göra?

Wherever I lay my hat?

Jag reste "hem" i helgen. Hem som i Sverige. Och jag kände mig inte hemma alls. Det gör mig alltid lika illa till mods. Men det är klart utan lägenhet, jobb, man och barn så vore det väl konstigt om jag kände mig hemma. Frågan är ju förstås: om jag tar med mig boende, jobb, man och barn känner jag mig hemma då?

Nu måste jag skuta tjata om det här.

fredag 6 juli 2007

Perfume Bajofondo Tango Club

To do:
- köpa vackra skor,
- lära mig dansa tango,
- åka till Buenos Aires.

torsdag 5 juli 2007

Skolavslutning

I går började sonens sommarlov. Det borde alltså varit skolavslutning i tisdags, men det var det inte. Bara en rätt vanlig skoldag. Fast de arbetade inte enligt sonen, de fick leka lekar hela dagen vilket väl är det minsta man kan begära. Och sen tack och hejdå; en puss till fröken ,vink, vink till kompisarna. Har vi tur kommer några i samma klass i höst, men det är inte alls säkert. Här har man som princip att gärna dela på kompisar, så att barnen ska "öppna sig mot nya bekantskaper". För tre år sedan var vi upprörda och skrev brev till rektorn, nu bara suckar vi. Education National är en väderkvarn så stor att man måste vara en väldigt motiverad Don Quichote för att ge sig på den.

Jag saknar skolavslutningen; sången, blommorna, kyrkan, finklänningen och jublet i maggropen: FRIHET! Hemma var det en magisk dag. Mor och Far kom hem med 10-15 buketter liljekonvaljer och syrener var. Samt varsin keramikpjäs från Rosa Ljung. Runda keramikduvor i brandgult eller brunt. En gång en stor keramikfisk som ser ut som en sådan där "uppblåst" fisk som finns i Nemo-filmen. Han har hål i fjällen och ska ha ett värmeljus i magen. Vid närmare eftertanke skulle de flesta keramikföremålen ha ett värmeljus någonstans, utom duvorna då. De står fortfarande på rad högst upp på bokyllan. Istället för guldklocka.

Så vi kom hem från varsin skolavslutning alla fyra, drack kaffe i "stora rummet" med en gigantisk bukett liljekonvaljer och fin duk (eller kanske en halvfin, vi hade ju inget främmande trots allt). Sedan bytte vi om till vardagskläder och hade ledigt i två månader.

måndag 2 juli 2007

Katharsis

Det här är för alla oss som var vanliga osäkra, självupptagna tonåringar. Vuxna människor som läser högt ur sina gamla dagböcker. Väldigt Linda Skugge-aktigt, och rätt roligt. Tyvärr/tack och lov (stryk valfritt alternativ) skrev jag aldrig några dagböcker. Jag var alldeles för pretentiös och självmedveten för det.

Tomas

Sällan har någon så illa burit sitt namn. Vi har alla känt någon sådan person. En som är totalt trygg i vem han är, som med en total självklarhet lever sitt liv utifrån sina idéal utan att bry sig om vad omvärlden tycker. I högstadiet, när det enda jag i princip brydde mig om var vad andra tyckte om mig, gick han i en parallellklass. Han hade stora afrikanska skjortor och en färgglad väska från Bolivia köpt på u-landsboden. Vi kände varandra från en annan miljö, han var rolig och intressant, alltid trevlig och så... självklar.

I skolan hängde jag vid skåpen och fnittrade åt vad inte speciellt smarta fotbollskillar i Benger-tröjor sa. Jag hälsade säkert knappt fast han och hans kompisar otvetydligt hade varit intressantare sällskap. Jag var upptagen med problemet att jag inte ägde någon Lacoste-tröja och vilken storlek på 501:orna som satt bäst. Men jag kommer ihåg att jag beundrade honom och hans oberördhet, han bara klev på och sa vad han tyckte. Det kändes som något helt orimligt och ouppnåligt; att vara så säker i sig själv.

Säker tio år senare möts vi igen och han är sig precis lik. Inga tuppar har galit, han är intakt. Dessutom är han så glad att se mig att jag får dåligt samvete. Han har en vacker och sofistikerad fru och jag blir löjligt glad för hans skull.

Ibland undrar jag var sådana männsikor får sin självkänsla ifrån och varför är vi inte alla sådana?