Man skriver lite färre inlägg än vanligt. Dagarna går och man börjar få dåligt samvete men trycker undan det tills man skriver ett pliktskyldigt inlägg om något man läst i DN. Man bloggar fler och fler dåliga iphonebilder. Ibland helt utan kommentar. Man åker på semester med dålig uppkoppling. Man byter dator och hittar inte längre de svenska bokstäverna. Man surfar runt och halvläser vad andra skrivit men kommenterar inte längre. Till slut slutar man läsa alla utom de närmast sörjande tills man tom ger upp den dagliga rutinen och nöjer sig med att binge-läsa veckans alla inlägg söndagskväll som en bullemiker. Liksom i slutet av en relation har familjen slutat fråga efter bloggen, den ständigt frånvarande. Till slut har alla glömt bort henne.
Blogger ligger kvar i favoritlistan i browsern som ett varigt sår som man undviker med blicken. Man försöker låta bli att tänka på den svikna, den försmådda (ja, det är en hon). Man vågar inte gå in och kolla när man skrev sist. Desutom har man ju glömt bort alla inloggningsuppgifterna, försmädligeheten i att inte bli insläppt av blogger! Man tänker att man borde byta till wordpress. Eller åtminsotne byta profilbild, göra nya listor, hitta en stil. Försöka hitta sin modesta, men o så trogna, läsekrets igen.
Man saknar ju henne så mycket! Tillfredställelsen efter en välformulerad tanke, ett snyggt, lagom långt inlägg i ett kul ämne med en vänding på slutet. När man tycker man varit kul. Kommentarerna! När läsarna förstått vad man menar, alla snälla orden. Vännerna som man ju inte hört av sig till på evigheter, sa kan vi ju inte ha det!
Och så går man in på en trogen stapelvara (jag menar det som en komplimang!) i bloggrollen. Och Karin skriver om det som i 101 fall av 100 får en att le igenkännade.
Denna gång är det meningen "Att inte höra ljud från gatan när man är inomhus". Och man tänker "kanske är detta penicillinet jag behövde? Jag måste iallfall lägga in bilderna som jag tog i somras för bloggens räkning".
Sa här får ni bildserien Kiruna centrum- Måndag 20:e augusti 2012 klockan 19.35 (ungefär).
Bilburen ungdom
Skatande 12-åringar.
Tre tjejer utanför puben, svarta strumpbyxor och vita gympadojjor är de rigeur, killarna i bilen hade inget att hämta.
Korvmojen, här har det flirtats sedan 1972.
23.50 smällde neutronbomben.
På väg hem till hotellet med min Thaimatspåse.
4 kommentarer:
Jag visste det inte innan, men Kiruna Centrum var EXAKT vad jag längtat efter. :)
Jag vet, jag tycker också att det är trögt ibland. Och så ibland kommer den tillbaka, den där glädjen du beskriver.
Vad gör du istället? om man får fråga en sån sak.
visst får du fråga!
Jag önskar jag kunde svara att jag läste mer, eller umgicks med alla mina intressanta IRL-vänner, men det är ju inte alls sant. Jag vet inte vad jag gör, tiden äts upp av vardagen.
Bloggandet är inte en tidsfråga för mig, jag har betydligt mer disponibel tid nu än för ett år sedan. Snarare är det tvärt om när livet går snabbt, när tankarna är alerta, då bloggar jag bra.
Men mest handlar det, som du säger, om lust.
Angående bloggandets kranka blekhet: se Brus, Talkie walkie och andra liknande projekt jag är involverad i.
Angående Kiruna:
a/ synd att vi inte lyckades få ihop det I somras men egentligen var vi ju inte närmare varndra då än vi är till exempel just nu.
b/ Kiruna stadshus: http://www.ravjagarn.se/blogg/2012/10/18259/
c/ den norrbottniska arbetarstoltheten över att offra liv, lem och kulturarv för malmens skull överträffas enbart av stockholmstjänstemännens halvdolda belåtenhet över att nästan gå in i väggen.
Jorun -
a/ Jag vet !
b/ Jo, jag såg stadshuset och lärde mig mycket om stadsflytten som jag närmast trott var en myt innan. Det är så absurt och så socialingejörsutopiskt och kanske nödvändigt. Måste finnas mycket bra romanmaterial i detta skeende!
c/ Ha! Man känner ju igen det dÄr protestatiska arbetshästen går tills han stupar-arvet. Stoltheten i att gå på knäna.
Skicka en kommentar