Saker man hinner fundera på när man är på fotbollsturnering

Fotbollsturnering med U7:orna. 10 lag, ca 80 ungar som springer för allt vad tygen håller åt alla håll samtidigt. 80 glada, besvikna, arga, trötta, nöjda, lyckliga, smutsiga, svettiga ungar. Den livskraften - tänk om man kunde spara den på burk!

Av de 80 barnen var en (1) en flicka, min tjej. I hennes lag är de två flickor men den andra tjejen var inte men på turneringen och tydligen har inte de andra lagen några tjejer alls. Det finns alltså ingen damfotboll i deras ålder utan lagen är "mixed" vilket man väl verkligen får sätta inom cituationstecken i det här fallet.

Dottern sa inget alls om det, hon är väl van från träningarna att det mest är killar. Jag skulle inte vilja säga att hon är en pojkflicka, hon pysslar med sitt pyssel och sina petshop, men någon prinsessperiod hade hon aldrig och nog är hon betydliget friare i sin könsroll än vad sonen är. Inte en chans att han skulle gå på en aktivitet med 80 tjejer! Jag är inte säker på at han skulle accepteras på samma sätt som min dotter blir accepterad i fotbollslaget heller. 

Visst är väl pojkars könsroller mycket mer begränsande än flickors? Dessutom är flickor sedan länge mer framgångsrika än pojkar i skolan, fler flickor tar universitetsexamen, i USA har i år fler kvinnor än män jobb, även chefsjobb. Den senaste recessionen har slagit hårdast mot  typiskt manliga jobbsektorer. Kanske är det postindustriala samhället helt enkelt mer lämpat för kvinnor?

(Ja, det var kanske en något konstig slutledning i en bloggpost som började med att det bara var 1 av 80 spelare som var flicka, men blogginlägg har en förmåga att gå sina egna vägar och nu är jag för trött för att fundera över eventuella ologiskheter i mitt inlägg.)

Paket!

Om jag skulle missat budskapet kom det för säkerhets skull på tre språk!

Resultatet av allt tejpande, pysslande och ritande.

Bröllopsporträtt av mig och min man.

Sonen utbrast indignerat: "Men ingen hade sagt att vi firade ikväll istället för imorgon" och började leta efter en present. Så såg han ett paket från mormor och morfar och såg sin chans. Så jag fick Vargas Llosas "Tant Julia och författaren" av Mor, Far och son! 

Och så fick jag den här fina inför vårens söndagseftermiddagar. Jag är en sån lyllos!

Kall vår

Det tycker jag är en snygg boktitel, låter som svenskt 30-tal. Fast det skulle kunna vara en Läckbergdeckare förstås.

Här skrapar man bilrutorna på morgonen (jag kommer att få akta mig från att enbart blogga om min pendling, som ni märker är jag något obsessed vid ämnet) och sedan äter man lunch i sol på terass. Det blommar överallt, det är vita, gula och rosa molnskyar i trädgårdarna och dofterna börjar komma. Men nog sitter det långt inne i år, det gör visst ondare än någonsin att knopparna brister.

Här kommer en bild på vår söndagseftermiddag så att ni ska förstå att ROI på pendlarmilen nu blir bättre för var dag som går. Äntligen är det en fördel att ha trädgård, hitintills har den mest nyttjats av hunden. Äntligen börjar barnen leka med kompisar på gatan, äntligen är det ljust när man kommer hem så man vågar sig ut.

Just nu väntar jag på tårta. Jag fyller år i morgon (vad ska man ha en blogg till om inte att fiska efter gratulationer?) men tar tåget redan vid 5.30 för två dagar tjänsteresa så det får bli kalas i kväll. En fördel med att ha barn är att någon verkligen inser betydelsen av att man fyller 46. Dottern har fixat och pulat med hemliga projekt i sitt rum i över en vecka. Jag förväntar mig något med väldigt mycket, ja rent ohemula mängder tejp. Alla hennes projekt kräver ohemula mängder tejp, det är ett mysterium var all denna tejp verkligen tar vägen?

Nu är klockan snart åtta och ingen har ätit middag och vad jag förstår av köksljuden är tårtan inte riktigt klar än. Det blir nog en bra soppa med tre kockar!

Det man lovar i snö...*

Jorun och jag lovade varandra någon gång i vintras på Facebook att bara det blev vår så skulle vi börja blogga igen. Igår såg jag de här i ett dike.

Jag tror det nog kan sägas stå utom allt tvivel att detta är ett stånd Tussilago farfara. Där jag kommer från är tussilago definitvt ett vårtecken, det är nog kanske vårtecknet framför andra. Då är det inte bara snödroppsvår, som med lite tur med vädret och ett skyddad sydligt läge kan komma ohyfsat tidigt. Tussilago, tufsiga, krokiga i en ärvd kristallgräddkanna på köksbordet, betyder riktig vår. Efter det går de fort: blåsippor (majbrasa), vitsippor (konfirmation), gullvivor (Mors dag), liljekonvaljer (skolavslutnig), syrener (midsommar), klöver (höskörd) och sen är det väl lingonplockning och höst?

Det känns väldigt bra att den här vintern är över. Mer än någonsin har det kännts som om jag legat i ide. Ett ide bestående av att jobb, pendling, pendling, läsa lite Ture Sventon, jobb, jobba lite till, pendla lite till, fixa ett par födelsedagskalas, jobba, pendla, jobba och tappra försök att inte somna innan filmens slut på lördagsvällen. Tidiga filmen alltså, den som börjar 20.40.

Det är pendlingen som däckat mig, i sex månader framhärdade jag med tåg och tunnelbana. Jag prövade en allsköns kombinationer av resvägar med antingen långa sträckor eller många byten. Ingen var bra, den teoretiska restiden på en timme blev nästan alltid en och en halv. Plus ett okänt antal missade/inställda/försenade/överfulla tåg. Till slut fick jag nog och tog bilen trots alla varningsord om oändiga bilköer och min motvilja mot daglig bilpendling. Nu kommer jag till jobbet på 50 minuter och får dessutom 50 minuters ensamtid med mina tankar/världens nyheter/intressanta podcasts/musik på hög volym. Så det får bli bilen ett tag. Och ja, jag har givetvis dåligt samvete för det. Också.

Men nu är det ljust när vi sätter oss i den kvart över sju och ljust när jag kommer hem ungefär tolv timmar senare. Jag har premiärlunchätit på takterassen och forsythsian exploderar i villaträdgårdarna. Och om exakt 17 timmar slår alla tusentals magnoliablommorna i vår by ut.

* Klickvänlig rubrik speciellt till Fransyskan H och Annanann.