Inte gration

Tydligen ska vår svenka författare i Finistere flytta hem igen. Och det gör väl en inte speciellt förvånad.

Vi flyttade ungefär samtidigt till Frankrike BM och jag. Därför läste jag hennes blogg rätt mycket i början och fick både Vatten i Finistere och första bloggboken i julklapp. Och jag fattade ingenting. Finistereboken gick runt i exilsvenska kretsarna i Paris och ingen tyckte om den. Jag tror inte att vi kände igen oss alls.

BM har väl alltid använt sitt eget liv som stoff. Hon har skrivit mycket om Fältöversten, Gärdet, Mormor i Jämtland och Farmors rosor. Jag har tyckt om mycket av det jag läst, de där lätt absurda vardagsskildringarna. Men när hon flyttade till Frankrike, vilket snarare kanske var en flytt, eller flykt, från Sverige, funkade det på något sätt inte längre. Kanske för att jag tror att hon förälskade sig i naturen i Finistere, som verkligen är spektakulär, inte i kulturen. Och hennes skildringar av Shopibesöken blev aldrig lika bra som de om Fältöversten. Trots att jag borde varit bra publik, jag kände också mig främmande, jag förstod heller inte koderna. Men hon ansträngde sig liksom för att missförstå och beskrev en klichébild av Frankrike där männen var artiga och koleriska och kvinnorna tjusiga och iskalla. Och så var de misogyna förstås, det vet man väl hur fransmän är! Det enda jag tänkte var att hon inte verkade känna en enda fransman.

Jag tror aldrig att hon hade för avsikt att föstå eller integreras. Hon gillade somt, ogillade mycket och nöjde sig med att ha en främlings blick. Och så kan man ju leva, det spelar väl egentligen ingen roll om hennes skrivarstuga ligger i Bretagne eller Roslagen. Förutom att hon hela tiden gör sin omgvning till sitt skrivämne, som hon glatt missförstår. Självklart måste man kunna skriva om en plats från en främlings perspektiv, problemet blir när åren går och hon fortfarande är lika mycket främling. Hon tittar på pensionärs-tv och avskyr precis allt som Sarkozy gör. Eller om det är personen Sarkozy hon avskyr kanske. Hon köper en ny bil och blir tvungen att flytta, Och hon verkar fortfarande otroligt ensam.

Författare har väl ofta levt i exil och gör det fortfarande. Henning Mankell vistas ju mycket i Mozambique. Fast han skriver ju aldrig om sin vardag, och han har ju jobb och ett liv där sedan över 20 år tillbaka. Håkan Nesser har flyttat runt de senaste åren, mest för att han tycker det är kul verkar det som. Lars Gustafson i Texas, men han är väl tillbaka i Sverige. Liza Marklund bor i Spanien ibland tror jag och Annika Bengtzon kanske kommer att hörja runt bland exilsvenskar snart, vad vet jag.

Det är kanske det som stör mig, att BM mest låter som en silverhårig tant i Benidorm som aldrig lärt sig spanska. En som avskyr svensk byråkrati men tycker ännu sämre om den spanska.

De verkar ju ha jättetråkiga liv de där Spaniensvenskarna.

Ehh, det är jag igen...

Jo, jag vet tydligen fortfarande hur man gör för at komma in här. Var tvungen att logga in på blogger för det var så länge sedan jag var här! Har tänkt ut säkert 20 blogginlägg (mer eller mindre intressanta) under min frånvaro. Men tiden och kanske lusten att sätta dem på pränt har saknats. För mig är bloggning väldigt mycket ett vanearbete, kommer jag ur vanan har jag svårt att komma i gång igen.

Men jag har läst, albeit lite försenat. Värdelösast blir twitter som verkligen inte lämpar sig för att läsa ikapp. När det gäller bloggar kan det vara rätt bra att läsa sent, diskussionerna har hunnit bli intressanta, även om det ju innebär att man inte riktigt kan deltaga själv.

Har alltså varit i Europa en sväng, vi behövde förnya våra visum (eller de är redan förnyade men enligt byråkratlogik måste man ut ur landet för att få passen stämplade) och hade rendez-vous på amerikanska ambassaden i Paris. Vi kombinerade det hela med en semetervecka hos farmor och farfar för barnen och jobb för oss. Samt väldigt mycket mat känns det som. Jag hann även träffa en rad vänner samt min bror med familj i London dit jag åkte för att jobba en dag. Jag nästlade mig in med hjälp av ett franskt carte de séjour, ett svenskt körkort (det var tullmänen helt ointresserade av, men visst är det ett officiellt id-kort i Sverige?) och ett makulerat pass, mitt pass låg ju på amerikanska ambassaden och handlades i tre dagar. Kan man få ett vanligt id-kort i Sverige? Vet knappt om jag ägt något.

Blev fast i tullen ett par timmar i går kväll när vi kom också, mina fingeravtryck stämde inte. Jag har verkligen alltid problem med det, går det att göra något åt? Hur fördjupa sina fingeratryck?

Nu börjar veckan!

Skvallerpress

Lång artikel om The first Marriage i helgens New York Times. Härligt för oss som aldrig läser vecko- eller kvällstidningar, äntligen fick vi lite flärd och skvaller!

En stilla undran. Hur kan det komma sig att Obamas, som väl visserligen är mediatränade men kommer helt utan namn, ställning, arv eller extraordinär uppfostran, grejar de där gränsdragningarna privat/offentligt, personlig/officiell, intressant/neutral, glamorös/en vanlig man/kvinna/familj/par så otroligt mycket bättre än några kungliga man sett? De som ändå har tränats inte bara sedan barnsben utan sedan generationer? Är det kasnke avsaknaden av arv, fadersfigur och namn som är lösningen?

Tänk bara på Bush Jr. och Jean Sarkozy, det kan ju aldrig bli bra när pappa redan varit president. En sak är iallafall säker, när Sasha förlovar sig blir det ingen hemmavideo!

Idag har Bloomberg vunnit en tredje mandatperiod som borgmästare i New York. Han kanske håller på att installera sig som kung? Rik som en kung är han iallafall, han har spenderat 65 miljoner dollar i egna pengar på sin valrörelse!

Månaden för roliga förkortningar.

Den här siten, NaNoWriMo, var jag inne och kikade på ett antal gånger för några veckor sedan. Men 50 000 ord på en månad? 175 sidor, det blir ju jag vet inte hur många sidor per dag?

Men idén är kul, kanske NaBloPoMo, är lite mer doable? Hittills har jag ju faktiskt skrivit en bloggpost varje dag i November!

Ikväll lyssnar jag på en ovanligt lyckad cover.

Oh you're in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you darling
And I would still be on my feet
Oh I would still be on my feet.


Bildspelet är gräsligt, blunda och lyssna.

Landet där man tar upp båten ur sjön på hösten.

Karin skriver vackert och jag tänker på alla upplevelser jag fått som mina barn aldrig får. Kanske skulle de inte fått dem om vi bott i Sverige heller, tiderna förändras ju och tur är väl det kanske. Nu förstår jag min mors och mormors eviga berättande om BlindAugust och TjockBrita, och Kopra och prästen, om utedass och skolösa klasskamrater. Som barn lyssnade jag nog som bäst med ett halvt öra, i vår släkt fanns en hel uppsjö berättelser om grannar, kusiner, pastorer och hjon. En mustig väv av historier från sekelskiftets Ockelbo och Leksand, 40-talets Hälsingland och Bromma, 50-talets Uppsala och 60-talets Filipstad och Södertälje. Gärna berättade med inlevelse och en hel del skarvande av mina muntra morbröder.

Historierna finns där i min minnesbank, lite hopblandade men de ger en bestämd känsla och förnimmelse. Jorun undrade i en kommentar här nedan hur mycket hon berättat för sina barn om tiden innan de föddes och jag insåg att jag aldrig gör det för mina barn, eller väldigt sällan.

Hos Karin skrev jag en kommentar om:
Att alltid ha en hink sand och en skyffel i bakluckan,
att alltid ta med tjocka kläder och stövlar vid bilresande på vintern,
att ha fika med sig på utflykten (för var skulle man köpa?),
att valla ett par trälagg,
att dra ner persiennerna mot juninattsljuset,
att aldrig gå ut utan medtagen tröja (även i augusti, särskilt i augusti),
att driva bort mörkret med för många julljustakar,
att parera en kundvagn som slirar genom snömodd,
att torka av händerna som blivit kladdiga av apelsin, lovikavantsludd och svett,
att glädjas löjligt mycket över små tufsiga tussilago,
att skrapa en bilruta i koldioxiddoft och kall vägbelysning med kolmörkret lurande bakom husknuten,
att skrapa röda ränder på låren med naglarna i bastun, att rensa lingon i låg höstsol,
att plocka en decimetertjock gullvivebukett till mors dag,
att ha en reflex fastsatt med säkerhetsnål i fickan.

Jag kan hålla på i oändlighet.

Jag tror inte mina barn vet just någonting om det här, och så mycket att berätta är det ju inte, det är just det här som inte går att berätta, som inte riktigt går att föra vidare. Det gör kanske inget, men det är en del av mig. En större del än jag ibland förstår.

Jag lever

Kanske är bäst att meddela det menar jag, om jag nu har kvar någon läsare därute. Det blev en lite ofrivillig, eller i allafall oplanerad, paus här.

Först hade jag nog vad Jorun kallar livsafasi. Inte mycket lust till någonting alls och allt jag tog mig för syntes mig futtigt och mediokert. Oförmögen att ta några som helst beslut ville jag bara ligga i soffan och titta på väldigt dåliga TV-serier. Typ Brothers and Sisters. Ja, just så dåliga. Under denna period lyckades jag tydligen iallafall få iväg några CVn, mest för att slippa skämmas när jag skulle svara på frågan "Vad har du gjort idag då?". Ett par av dessa ledde rätt oförtjänt till intervjuer och vips var jag med jobb. Här går allting väldigt fort, de erbjöd mig jobbet på onsdagen och ville att jag skulle börja dagen efter. Jag fick dem att vänta till efterföljande måndag men de vunna dagarna fylldes snabbt av barnflickeletande och skoputsande (samt en del tittande på Brothers and Sisters då).

Så sedan i veckan har jag jobbat. På en riktigt jobb som kräver att jag går hemifrån 7.45 och kommer hem klockan 6 (tidigast) och inte twittrar, facebookar, bloggar eller surfar utan sitter på min rumpa och jobbar. Så som de allra flesta har det alltså, äntligen tillhör jag kanske verkligehetens folk igen?

Rätt skönt faktiskt. Rätt skönt att hamna i ett mindre dekadent samanhang än mitt lösdrivarliv. Rätt skönt att få göra lite rätt för sig. Rätt skönt med lön.

I vilket fall har jag störtat hem, avlöst barnflickan och svimmat i soffan typ. Man kan nog säga att resten av familjens liv förändras nästan lika mycket som mitt. Vi har alltså hittat en tjej som hämtar barnen i skolan och är hemma med dem tills jag och/eller maken kommer hem vid sex. Vilket faktiskt är en hel timme tidigare än vi kom hem i Paris, man jobbar helt klart kortare dagar här. Vi pendlar ca 30 minuter vilket är helt okey i den här stan. Just nu är det väldigt mycket prat om almenackor, hemkomsttider, veckomatsedlar och logistik här hemma. Skönt det med. Schysst att få upp tempot lite, schysst att dela lite mer på hemsysslorna. Just den här veckan har vi ju inte delat så mycket alls dårå för jag har inte gjort ett dugg förutom försökt försäkra mig om att jag har hela strumbyxor på mig (inte ens bloggat!) men jag ska väl vänja mig.

Mitt i det här händer en massa annat som jag också blir matt av att bara tänka på men det får vi ta senare.

Och jobbet då? Jo det kan nog bli bra, svårt att säga än så länge. Och jag är bara provanställd så vi får väl se.

Bilderna visar vad jag ser utanför fönstret om dagarna numera.