Häromdagen på bilradion så var det en intervju med en fransyska boendes i London som skrivit en bok med överlevnadstips för fransmän i Storbrittanien. Hur förstå dessa crazy Britts, typ. "Det där skulle du göra", sa mannen, "skriv en bok om Frankrike för utlänningar, det blir nog succé." "Suck", sa jag, "vet du hur många sådana böcker det finns?" Det visste han inte.
På rak arm räknade jag upp A Year in Provence (det blev ju en bestseller och har följts av en hel serie), A year in the Merde (också flera böcker), Bringing up Bébé (nyligen omnämnd på denna blogg), och Paris I love you but you're bringing me down (som verkar absolut roligast). Dessutom har vi tom en författare i vår by som skrivit en bok om fransmän och franska språket på engelska, men han var så full of himself när han besökte vår bokklubb att jag tror jag glömt vad hans bok hette med undermedvetet flit. ("Jag förstår inte varför folk bloggar", sa han bl a, "varför tror de att jag är intresserad av vad de äter till frukost?" Och så en lång utläggning om att folk inte träffas längre utan bara umgås via nätet. Som om han skulle sätta sig på byfiket bara för att inte internet fanns. Jag blir så trött av snobbiga teknikhatare. Och på författare som föraktar bloggare.)
"De är alla så dåliga, alla skriver dem när de bott sex månader här och de är ytliga och fulla av klichéer", sa jag till maken. "Skriv en bra då", sa ju han förstås. Men, hela upplägget är dåligt, menade jag. Det bygger på folks fördomar och så antingen bekräftar man eller motsäger man dem. Vad är det för kul med det? Hur gör man det intressant?"
Jo, man gör så här. Länken går till A Letter from Sweden, en text Susan Sontag skrev när hon jobbat sju månader i Sverige 1969. Jag hittade den via Jenny Morelli och Fransyskan, och jag vet det är jobbigt att läsa scannad text på skärm men den är värd det. Den är aktuell för att den översatts i tidningen Kritiker och Torbjörn Elensky där skrivit en replik, tyvärr finns det inte på nätet men Bernur skriver om det här. Skulle gärna läsa den om någon vet hur man kan få tag i texten.
Sontag skriver också om alla fördomar om svenskar, och hon instämmer dessutom i de flesta, hon har bott kort tid i Sverige och känner i princip bara till Stockholm (och kan man tänka sig en viss socialgrupp). Hon skriver om sprit, tystnad, konflikträdsla, konsensus. Trots detta är texten intressant, hennes analys rolig och träffande och texten levande. Hon ifrågasätter sig själv och det amerikanska, hon drar paralleller till England och USA och hon skriver helt enkelt bra. Kanke är det så enkelt, hon tänker, och skriver bättre än de mer senkomna böckerna jag nämner ovan. Det är inte ämnet det är fel på, givetvis kan en utomståendes syn på ett samhälle vara både intressant och skarp, det är texterna som inte är några kritiska essäer utan feelgoodböcker. Därmed är det väl också orättvist av mig att jämföra dem.
Sontags text är präglad av tiden den skrevs i, jag skulle önska att hon kunde sett Stockholms social liv idag, (det finns i princip fyra restauranger enligt Sonntag), hon drar vissa halsbrytande slutsatser (ju längre norrut ju tystare är svensken och i Norrland pratar folk inte alls, enligt Sonntag) men såväl kritiken som lovorden känns framförallt förvånansvärt aktuella. Så läs!
På rak arm räknade jag upp A Year in Provence (det blev ju en bestseller och har följts av en hel serie), A year in the Merde (också flera böcker), Bringing up Bébé (nyligen omnämnd på denna blogg), och Paris I love you but you're bringing me down (som verkar absolut roligast). Dessutom har vi tom en författare i vår by som skrivit en bok om fransmän och franska språket på engelska, men han var så full of himself när han besökte vår bokklubb att jag tror jag glömt vad hans bok hette med undermedvetet flit. ("Jag förstår inte varför folk bloggar", sa han bl a, "varför tror de att jag är intresserad av vad de äter till frukost?" Och så en lång utläggning om att folk inte träffas längre utan bara umgås via nätet. Som om han skulle sätta sig på byfiket bara för att inte internet fanns. Jag blir så trött av snobbiga teknikhatare. Och på författare som föraktar bloggare.)
"De är alla så dåliga, alla skriver dem när de bott sex månader här och de är ytliga och fulla av klichéer", sa jag till maken. "Skriv en bra då", sa ju han förstås. Men, hela upplägget är dåligt, menade jag. Det bygger på folks fördomar och så antingen bekräftar man eller motsäger man dem. Vad är det för kul med det? Hur gör man det intressant?"
Jo, man gör så här. Länken går till A Letter from Sweden, en text Susan Sontag skrev när hon jobbat sju månader i Sverige 1969. Jag hittade den via Jenny Morelli och Fransyskan, och jag vet det är jobbigt att läsa scannad text på skärm men den är värd det. Den är aktuell för att den översatts i tidningen Kritiker och Torbjörn Elensky där skrivit en replik, tyvärr finns det inte på nätet men Bernur skriver om det här. Skulle gärna läsa den om någon vet hur man kan få tag i texten.
Sontag skriver också om alla fördomar om svenskar, och hon instämmer dessutom i de flesta, hon har bott kort tid i Sverige och känner i princip bara till Stockholm (och kan man tänka sig en viss socialgrupp). Hon skriver om sprit, tystnad, konflikträdsla, konsensus. Trots detta är texten intressant, hennes analys rolig och träffande och texten levande. Hon ifrågasätter sig själv och det amerikanska, hon drar paralleller till England och USA och hon skriver helt enkelt bra. Kanke är det så enkelt, hon tänker, och skriver bättre än de mer senkomna böckerna jag nämner ovan. Det är inte ämnet det är fel på, givetvis kan en utomståendes syn på ett samhälle vara både intressant och skarp, det är texterna som inte är några kritiska essäer utan feelgoodböcker. Därmed är det väl också orättvist av mig att jämföra dem.
Sontags text är präglad av tiden den skrevs i, jag skulle önska att hon kunde sett Stockholms social liv idag, (det finns i princip fyra restauranger enligt Sonntag), hon drar vissa halsbrytande slutsatser (ju längre norrut ju tystare är svensken och i Norrland pratar folk inte alls, enligt Sonntag) men såväl kritiken som lovorden känns framförallt förvånansvärt aktuella. Så läs!
5 kommentarer:
Tack för länken till Sontag; Rolig läsning. Jag känner igen mig i allt utom den där typiska svenska kroppsliga stelheten. None of that.
Men det kan vara kul att tänka på hur mycket som ändrat sig.
Både vad beträffar kroppslig "inhibition", brist på en variation av restauranger och den - enligt Sontag - lika typiska aggressionshämningen.
Hon skrev att det var tyst på tunnelbanor och bussar; inte idag - gammelsvenskarna håller sig lugna, men de under fyrtio leker ofta dokusåpa på bussar, gator och torg.
Jag tror Sontag skulle skriva en het annan essä om hon besökte Sverige idag. Åtminstone Stockholm har blivt mycket mer ostentativt. Och vad jag vet är det många Norrlänningar som pratar bra mycket ; )
Tackar också för länken. Jag läste naturligtvis texten ungefär när den kom ut och det var tankeväckande -och kul- att nu få läsa om den. Många av de yttre omständigheterna har ju förändrats men annars tycker jag att Sontags beskrivning och analys håller än idag.
Med tilltagande ålder har jag kommit att inta en alltmer kritisk för att inte säga negativ attityd till mitt forna hemland. Nu känns det som en lättnad att se att jag tänkte ungefär likadant 1968 - det är alltså inte bara en förkalkad surgubbes förbittring. Men det är bara en personlig reaktion.
Men skriv du din bok. Gärna med en humoristiskt touch. "Du vet att du bott för länge i Sverige när..." osv. Jag bidrar gärna med gästinlägg om sopsortering, tvättstugebokning, legitimationstvång och liknande ;-)
Tack för kommentarer.
Jag visst har det hänt en hel del, och somt känner jag nog mest igen från min barndom. Dessuotm var det ju 12 år sedan jag lämnade landet så en de har väl hänt på den tiden också.
Ja Bengt, det finns väl kanske en anledning till att du bott en stor del av ditt liv utomlands ?:) Men är det inte också så att för de svenska misstagen och dåliga sidorna känner vi oss ansvariga, medans det vi gnäller på i våra adoptivländer inte "är vårt fel" och vi alltså kan skaka av oss det lättvindigare. Jag kan nog egentligen räkna upp lika många saker jag inte tycker om med Frankrike som om Sverige...
Jo, nog finns det anledningar men inte sådana som jag gissar att du tänker dig före ditt :) Men vad jag försökte uttrycka var att det kändes litet befriande att se att jag tyckte likadant som S. om mycket redan för många många år sedan och att det inte bara är ett resultat av någon smygande försuringsprocess...
Det behöver ju iofs bara betyda att man var föråldrad redan i sin ungdom ;)
Tack för tipset om Susan Sontags essä! Jag tar naturligtvis allt med en nypa salt, eftersom det var 1969 och alla människor hon träffade var stockholmare. Men det ligger en hel del i det hon skriver, och det ingår i det jag fick med mig under min uppväxt (jag är född -59). Och sen ger det en del perspektiv på amerikaner och deras kultur. I alla fall som den var 1969.
Skicka en kommentar