Nu korslänkar jag lite här men Karin skriver en liten fin text om ett vardagsäventyr i hennes del av Paris. Hon fångar en av de saker jag saknar med att inte bo i storstad längre. De oväntade mötena, eller iallafall betraktandet av något oväntat (för ska man vara ärlig blir det kanske inte så ofta riktiga möten). Alla dessa människor och deras liv. Det blir inte samma sak på landet, i villområdet eller i småstaden. Befolkningen är alldels för homogen och man lever för inrutat.
I New York kändes det som om varje dag var ett vardagsäventyr, ofta vände man runt ett gathörn och så var där en puertoricansk karneval, irländsk St Patricksfirande, ett kinesiskt apotek eller koreanskt bröllop. Och eftersom vi själva var utlänningar räckte det ju med det typiskt amerikanska: basketmatcherna i parken, pretzelförsäljaren, hunddagiset ja tom mataffären. Allt var exotiskt för oss och varje söndagspromenad blev en lite upptäcksresa, framförallt med ett barns ögon.
Själkvklart fanns det nackdelar med barn i storstad. Och visst kan man känna sig utanför och isolerad om man bara betraktar människor utan att deltaga. Men jag saknar det ändå, ibland väldigt mycket. Anonymiteten och nöjet av att ha en gobeläng av människor att betrakta bara för mitt höga nöjes skull.
Här vill jag också slänga in en rekommendation om att resa med barn i storstad. Vi har haft förmånen att göra det rätt mycket, och jag tycker det är helkul! Ibland ser man ju på typ Aftonbladets resesidor diverse råd om att resa med barn och folk skriver in och frågar "Går det bra att resa med barn dit eller dit". Om jag ska raljera lite så fattar jag inte frågan, vad då "går bra"? Det påminner mig om den svenska som på något Ryanairflyg när jag kom emed en bebis i babybjörn en unge på höften sa: "Men kan man BO i Paris med barn, GÅR det ??? och jag lovar det var minst tre frågetecken efter. "Nästan lika många barn bor i Paris än det gör i hela Sverige", sa jag inte utan jag mumlade förstås något om jovisst det går även om det är lite jobbigt att bära barnvagnen i tunnelbanan. Det bor ju också tusentals, eller kanske miljoner barn på platsen du hade tänkt besöka. Mitt enda råd är nog: besök stortader med barn om du själv gillar att besöka städer. Hur man beter sig och vad man ska ha med sig skiljer inte mycket på ett besök i Sala.
När vår dotter var 2,5 tillbringade vi över en vecka i Bangkok, hennes vagn gick sönder på flyget vilket nog var tur för ingen använder barnvagn i Thailand. Hon gick och gicj och vi bar, och så stannade vi ofta vilket gjorde att vi åt och drack på de mest märkliga ställen. Den anpassning man givetvis gör, gör man ju automatiskt, man är ju redan förälder. Så nej, man står inte i tretimmarsköer för att besöka somliga monument (men Florens är vackert även om man inte kommer in i katedralen), man besöker inte pyramiderna under värsta middagshettan, man bor dyrare och renare och om Athens nattliv vet vi inte mycket. Däremot tar man sig fram långsamt och ser då vardagslivet i staden på ett annat sätt.
Och resandet har väl aldrig handlat om att se allt på en plats? Och barn ser ju allt och uppmärksammar en massa som man aldrig hade lagt märke till. Att det de efteråt mest minns är en påfågel på ett skruttigt zoo eller en sällsynt god glass gör faktiskt inte upplevelsen mindre värld, för när de är riktigt små reser man nog mest för sin egen skull.
Det är inte storstaden i sig jag tycker är svår, snarare fattigdomen och dess yttringar som tiggare, barnarbetare och prostitution. Men det tvingar en ju också att förklara även obekväma saker för ens barn, och det i sin tur tvingar fram reflektioner över ens resande och det ambivalenta i att semestra i fattiga länder.
I New York kändes det som om varje dag var ett vardagsäventyr, ofta vände man runt ett gathörn och så var där en puertoricansk karneval, irländsk St Patricksfirande, ett kinesiskt apotek eller koreanskt bröllop. Och eftersom vi själva var utlänningar räckte det ju med det typiskt amerikanska: basketmatcherna i parken, pretzelförsäljaren, hunddagiset ja tom mataffären. Allt var exotiskt för oss och varje söndagspromenad blev en lite upptäcksresa, framförallt med ett barns ögon.
Själkvklart fanns det nackdelar med barn i storstad. Och visst kan man känna sig utanför och isolerad om man bara betraktar människor utan att deltaga. Men jag saknar det ändå, ibland väldigt mycket. Anonymiteten och nöjet av att ha en gobeläng av människor att betrakta bara för mitt höga nöjes skull.
Här vill jag också slänga in en rekommendation om att resa med barn i storstad. Vi har haft förmånen att göra det rätt mycket, och jag tycker det är helkul! Ibland ser man ju på typ Aftonbladets resesidor diverse råd om att resa med barn och folk skriver in och frågar "Går det bra att resa med barn dit eller dit". Om jag ska raljera lite så fattar jag inte frågan, vad då "går bra"? Det påminner mig om den svenska som på något Ryanairflyg när jag kom emed en bebis i babybjörn en unge på höften sa: "Men kan man BO i Paris med barn, GÅR det ??? och jag lovar det var minst tre frågetecken efter. "Nästan lika många barn bor i Paris än det gör i hela Sverige", sa jag inte utan jag mumlade förstås något om jovisst det går även om det är lite jobbigt att bära barnvagnen i tunnelbanan. Det bor ju också tusentals, eller kanske miljoner barn på platsen du hade tänkt besöka. Mitt enda råd är nog: besök stortader med barn om du själv gillar att besöka städer. Hur man beter sig och vad man ska ha med sig skiljer inte mycket på ett besök i Sala.
När vår dotter var 2,5 tillbringade vi över en vecka i Bangkok, hennes vagn gick sönder på flyget vilket nog var tur för ingen använder barnvagn i Thailand. Hon gick och gicj och vi bar, och så stannade vi ofta vilket gjorde att vi åt och drack på de mest märkliga ställen. Den anpassning man givetvis gör, gör man ju automatiskt, man är ju redan förälder. Så nej, man står inte i tretimmarsköer för att besöka somliga monument (men Florens är vackert även om man inte kommer in i katedralen), man besöker inte pyramiderna under värsta middagshettan, man bor dyrare och renare och om Athens nattliv vet vi inte mycket. Däremot tar man sig fram långsamt och ser då vardagslivet i staden på ett annat sätt.
Och resandet har väl aldrig handlat om att se allt på en plats? Och barn ser ju allt och uppmärksammar en massa som man aldrig hade lagt märke till. Att det de efteråt mest minns är en påfågel på ett skruttigt zoo eller en sällsynt god glass gör faktiskt inte upplevelsen mindre värld, för när de är riktigt små reser man nog mest för sin egen skull.
Det är inte storstaden i sig jag tycker är svår, snarare fattigdomen och dess yttringar som tiggare, barnarbetare och prostitution. Men det tvingar en ju också att förklara även obekväma saker för ens barn, och det i sin tur tvingar fram reflektioner över ens resande och det ambivalenta i att semestra i fattiga länder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar