Den här årstiden alltså

 

Snön har smält undan igen och man undrar varför man gick med på att sonen skulle spela fotboll, vattenpölar framför målet och genomfrusna föräldrar som önskar att det hela snart vore över.

Men det är något speciellt med stämningen vid en elupplyst fotbollsplan eller elljusspår på vintern. Det säger något om människans obändiga motståndskraft och optimism.

 

Man blir tvungen att ta sig till fel sida älven för att lämna in sin försenade momsdeklaration till skattekontoret. Skattekontoret tyckte inte att de var skräckinjagande nog så det hyste in sig in bunker som snarare hade passat Ministry of Plenty. Och nej, det finns ingen älv här men varje liten stad har en "fel sidan om älven/järnvägen/åsen eller som här en liten dalgång. Ni vet det där området med skitiga kulvertar, lastkajer och högar av palletter där småindustrier som tillverkar saker som säkerhetsgrindar och bilbesiktning brukar finnas. Och där hyrorna ligger minst 30% lägre än på andra sidan.

När skattebyråkraterna äntligen får lunch och ger sig ut har de utsikt över det här. Det måste vara Frankrikes deppigaste byggnad. Det är begravningsentreprenör. Inhyst i ett hangar. Är inte det närmast tjänstefel att ha en begravningsentreprenör i ett så fult hus?

Mitt i Naturen

WOW!

Socialt kompetent

När man inser vid kanske det femte småpratande samtalet vid skolgrinden med den brasilianska mamman med den ganska starka acccentenatt att hennes man är HOLLÄNDARE,  inte död.

- My husband is Dutch
- Oh, I'm so sorry to hear that.

Vissa situationer kan man bara inte snacka sig ur.

Dagens dikt

Två stycken på dagens tema flanera och betrakta främlingar.

Transit

A woman I have never seen before
Steps from the darkness of her town-house door
At just that crux of time when she is made
So beautiful that she or time must fade.

What use to claim that as she tugs her gloves
A phantom heraldry of all the loves
Blares from the lintel? That the staggered sun
Forgets, in his confusion, how to run?

Still, nothing changes as her perfect feet
Click down the walk that issues in the street,
Leaving the stations of her body there
Like whips that map the countries of the air.
 
Richard Wilbur 

Här kan ni höra den läsas (3 gånger i rad:)

Good Hours

I had for my winter evening walk—

No one at all with whom to talk,

But I had the cottages in a row

Up to their shining eyes in snow.

And I thought I had the folk within:

I had the sound of a violin;

I had a glimpse through curtain laces

Of youthful forms and youthful faces.

I had such company outward bound.

I went till there were no cottages found.

I turned and repented, but coming back

I saw no window but that was black.

Over the snow my creaking feet

Disturbed the slumbering village street

Like profanation, by your leave,

At ten o'clock of a winter eve.

Robert Frost

Varning på stan

Nu korslänkar jag lite här men Karin skriver en liten fin text om ett vardagsäventyr i hennes del av Paris. Hon fångar en av de saker jag saknar med att inte bo i storstad längre. De oväntade mötena, eller iallafall betraktandet av något oväntat (för ska man vara ärlig blir det kanske inte så ofta riktiga möten). Alla dessa människor och deras liv. Det blir inte samma sak på landet, i villområdet eller i småstaden. Befolkningen är alldels för homogen och man lever för inrutat.

I New York kändes det som om varje dag var ett vardagsäventyr, ofta vände man runt ett gathörn och så var där en puertoricansk karneval, irländsk St Patricksfirande, ett kinesiskt apotek eller koreanskt bröllop. Och eftersom vi själva var utlänningar räckte det ju med det typiskt amerikanska: basketmatcherna i parken, pretzelförsäljaren, hunddagiset ja tom mataffären. Allt var exotiskt för oss och varje söndagspromenad blev en lite upptäcksresa, framförallt med ett barns ögon.

Själkvklart fanns det nackdelar med barn i storstad. Och visst kan man känna sig utanför och isolerad om man bara betraktar människor utan att deltaga. Men jag saknar det ändå, ibland väldigt mycket. Anonymiteten och nöjet av att ha en gobeläng av människor att betrakta bara för mitt höga nöjes skull.

Här vill jag också slänga in en rekommendation om att resa med barn i storstad. Vi har haft förmånen att göra det rätt mycket, och jag tycker det är helkul! Ibland ser man ju på typ Aftonbladets resesidor diverse råd om att resa med barn och folk skriver in och frågar  "Går det bra att resa med barn dit eller dit". Om jag ska raljera lite så fattar jag inte frågan, vad då "går bra"? Det påminner mig om den svenska som på något Ryanairflyg när jag kom emed en bebis i babybjörn en unge på höften sa: "Men kan man BO i Paris med barn, GÅR det ??? och jag lovar det var minst tre frågetecken efter. "Nästan lika många barn bor i Paris än det gör i hela Sverige", sa jag inte utan jag mumlade förstås något om jovisst det går även om det är lite jobbigt att bära barnvagnen i tunnelbanan. Det bor ju också tusentals, eller kanske miljoner barn på platsen du hade tänkt besöka. Mitt enda råd är nog: besök stortader med barn om du själv gillar att besöka städer. Hur man beter sig och vad man ska ha med sig skiljer inte mycket på ett besök i Sala.

När vår dotter var 2,5 tillbringade vi över en vecka i Bangkok, hennes vagn gick sönder på flyget vilket nog var tur för ingen använder barnvagn i Thailand. Hon gick och gicj och vi bar, och så stannade vi ofta vilket gjorde att vi åt och drack på de mest märkliga ställen. Den anpassning man givetvis gör, gör man ju automatiskt, man är ju redan förälder. Så nej, man står inte i tretimmarsköer för att besöka somliga monument (men Florens är vackert även om man inte kommer in i katedralen), man besöker inte pyramiderna under värsta middagshettan, man bor dyrare och renare och om Athens nattliv vet vi inte mycket. Däremot tar man sig fram långsamt och ser då vardagslivet i staden på ett annat sätt.

Och resandet har väl aldrig handlat om att se allt på en plats? Och barn ser ju allt och uppmärksammar en massa som man aldrig hade lagt märke till. Att det de efteråt mest minns är en påfågel på ett skruttigt zoo eller en sällsynt god glass gör faktiskt inte upplevelsen mindre värld, för när de är riktigt små reser man nog mest för sin egen skull.

Det är inte storstaden i sig jag tycker är svår, snarare fattigdomen och dess yttringar som tiggare, barnarbetare  och prostitution. Men det tvingar en ju också att förklara även obekväma saker för ens barn, och det i sin tur tvingar fram reflektioner över ens resande och det ambivalenta i att semestra i fattiga länder. 

iLäsning och iLyssning

Jag skriver det här på en älskad Mac Book Air som jag köpte USA för ca tre år sedan. Nyss kollade jag temperaturen ute, inte genom att öppna fönstret, utan på min iPhone. Jag är ingen Apple fanatiker, jag har mest använt PCs med Microsoft på länge men sedan dessa två inköp  måste jag ju tillstå att det är svårt att gå tillbaka till vad som känns fult, klumpigt och gammalmodigt. Att det är möjligt att jobba, skriva, lyssna på all min musik, titta på TV-serier, prata i telefon, spela spel, ta foton, spela in barnens luciatåg, videochatta, läsa tidningar, betala räkningar, läsa mail och säkert snart koka ett ägg med dessa två apparater gör det hela ju inte lättare att bryta.

Apple är ett fascinerande företag och och the story of Steve Jobs är som ett grekiskt drama: adoptionen, avhoppet från elituniversitetet, garagetiden, den första PC-revolutionen, utsparkandet från företaget och så hans fantastiska återkomst. Men han hade ju tydligen välkända dåliga sidor som raseriutbrott, lynnighet, svek, svårighet at ge andra credit och kanske en brist på socialt ansvarstagande. Vi kommer inte att minnas Steve Jobs för samma saker som vi kommer att minnas Bill Gates för.

När man tänker på Apple tänker man på slick design och fantastisk teknologi. Jag tänker att hippa designers, kreativa markandsförare och ubersmarta nerdar jobbar där. Men de måste ju också  producera alla dessa oumbärliga prylar.

Just nu går en mycket läsvärd artikelserie i New York Times (man får läsa 20 artiklar gratis i månaden innan betalväggen tar vid, i denna serie har 2 artiklar hittills publicerats), iEconomi, som handlar om produktionen av Apples produkter. Det är ju ingen nyhet att de är made in China och i USA är det givetvis en stor fråga att Apple bara har drygt 40 000 anställda i hemlandet men att ca 700 000 personer jobbar hos underleverantörer i Kina.

Vi kan ju strunta i om jobben finns i USA eller Kina, de behöver ju jobb där också, eller hur? Men givetvis är inte arbetsvillkoren lika. Arbetskraften är inte bara billigare den är också "flexiblare" vilket betyder att arbetarna bor i baracker vid jobbet och att många av dem är barn. På FoxConn jobbar 230 000 männsiskor på samma fabrik! Det är nästan lika många människor som det bor i Malmö. De jobbar 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan. När de inte jobbar hela nättern igenom för att Jobs ändrat sig och vill ha glaslock istället för plastlock på iPhonen sex veckor innan lansering. Den kapaciteten, eller om man så vill nivån av slaveri,  finns givetvis inte i västvärlden.

Det går inte att undvika att bli lätt illmående när man tänker på att de västvärldsungdomar som köar nätterna igenom för ett iPhonesläpp orsakar att ungdomar på andra sidan världen jobbar dygnet runt för en lön som väl motsvarar vad de förstnämda gör åt på Starbucks. Alla är uppe på nätterna för Apple!


Det här är givetvis inte unikt för Apple, det mesta av den junk vi har hemma produceras kanske på detta sätt, för att inte tala om vad vi har på oss. En t-shirt för 99.90 hos HM kan inte ha täckt en så hög lön till den som sydde den. Men Apple är ett företag som människor beundrar i en utsträckning som få andra företag kan skryta med, deras produkter är också väldigt dyra. Idag gör Apple en vinst på 400 000 dollar per anställd. Det är mer än Exxon, Google eller Goldman Sachs.

Artikel 1 How the US Lost out on iPhone Work

Artikel 2 In China Human Costs are built into an iPad

Förutom artikelserien ska ni lysna på ett utmärkt avsnitt av This Amerian Life, Mr Daisy and the Apple Factory.  En performanceartist berättar om sin undersökande journalistik på FoxConn, det är ett litet speciellt reportage för han är inte journalist, och han berättar inför publik, men det är mycket bra, underhållande och skrämmande. Lyssna!

Finns även att hitta på iTunes förstås...