Örnen har landat

Är tillbaka, iallafall fysiskt om dock inte riktigt mentalt. Flög över halva jordklotet och tillbaka på en vecka. Jobbade direkt efter natt i flygpan i måndags för att sedan sova på soffan hemma för att snälla barnvaktande föräldrar sov i vår säng. I morse vakande jag för första gången på tio dagar i min egen säng, hade verkligen ingen aning om var jag var, och ont i ryggen hade jag också. De senaste dagarna har samtalen som följt på väckarklockans ringning kännts rent extisetiella.Var är jag, vem är jag , vad förväntas av mig?:
"Vilken dag är det?"
"Tisdag, nej onsdag, vad är klockan?".
"Halv sju, jobbar jag?"
"Ja, jag tror det . Det är ingen skola va?"
"Nej. OK, det är onsdag, jag jobbar, du är ledig, barnen är lediga , jag har ett möte klockan nio. Nu går jag upp".

Bangkok var varmt och smutsigt som väntat. Och häftigt, jag gillar Bangkok, det är verkligen ingen vacker stad. Inget insmickrande där inte. Fula köptempel och vackra Buddistiska tempel om vartannat i total anarki. Stadsplanering någon?

Har tänkt mycket på att inga viktiga frågor har enkla svar. Om de har enkla svar är det kanske inga viktiga frågor?

Hur många Evianflaskor måste jag avstå från att dricka för att det ska väga upp en flygresa till Thailand och tillbaka? Mer än jag någonsin skulle kunna dricka misstänker jag. Men om vi i väst undviker långa resor pga klimathotet hur ska länder som Thailand klara sig utan turism? Om det inte finns kunder till hotellen, jetskiuthyrarna och massagesalongerna vad ska Thailandärna jobba med då? Jag tror knappast att de är de ensamma europeiska männen som kommer att sluta åka till Thailand pga klimathotet utan de är de välbeställda barnfamiljerna som ju faktiskt konsumerar lokalt väl på plats.

Samma sak med närodlat. Det är klart att det är bra att köpa ekologiska grönsaker från bonden nästgårds. Bananer är tydligen rena miljökatastrofen, odlas med en massa hemska gifter och transporteras långt (kanske numera med flyg? Eller finns det fortfarande bananbåtar?). Men dels så vet jag inte om man i Sverige är beredd att leva på en diet av kål, potatis och fläsk, dels behöver ju tredje världen exportera.

Att resa, att mötas, att uppleva annorlunda kulturer och levnadsätt är något som jag har svårt att avstå från. Precis som jag har svårt att avstå från att resa hem till Sverige med jämna mellanrum. Men jag skulle kunna tänka mig med tåg om det fanns snabbtåg i Sverige och om priserna kunde konkurrera med flygets. Alltid dessa om.

Som ni ser blev det inte klarare i min hjärna av miljöombyte. Fortfarande är det dunkelt tänkta det dunkelt skrivna.

Gone Fishing

Tillbaks om en vecka, tjingeling!

Ping!

Är det egentligen någon idé att hålla på och pinga sin blogg egentligen? Om alla gör det hela tiden kan det väl inte tillföra något, eller?

Charlie hjärta språkpoliser

and other passive-agressive people.



Vi i antisärskrivningslobbyn har tydligen många kusiner på andra sidan Atlanten. Äntligen någon som tar den här frågan på allvar t ex: The “Blog” of “Unnecessary” Quotation Marks .



Mer saker att bli upprörd över: Literally, A Web Log
An English language grammar blog tracking abuse of the word “literally”.

Och det här: Apostrophe abuse.

Bara amerikaner skan hitta på något som The National Punctuation Day (cook the Official Meat Loaf of National Punctuation Day®!).

Unrelated men lite kul: Ban Comic Sans.

Tumregler

"A rule of thumb is a homemade recipe for making a guess. It is an easy-to-remember guide that falls somewhere between a mathematical formula and a shot in the dark. A farmer, for in­stance, knows to plant his corn when oak leaves are the size of squirrels' ears. An economics profes­sor knows from sad experience that inviting more than 25 percent of the guests for a univer­sity dinner party from the economics depart­ment ruins the conversation."

Hur har vi överlevt utan denna kunskapskälla?

"The heavier the traffic, the less you gain by changing lanes."
"It takes two minutes for the sun to drop out of sight once it touches the horizon."
"A camel is good for 1 - 2,000 miles."
"Measure twice, cut once."
"Zigzag to outrun a crocodile."

Vem behöver fiender...

...med sådana vänninor? Vem behöver manschauvinister när Marianova finns och talar om för oss kvinnor att vi kan "komma hem" till en läppförstorad tjej som håller konstsnö i händerna och läsa horoskop, lära oss korsstygn och annat som kvinnor i Sverige 2008 vill lägga sin tid på? Läs TBFKAEMs kommentar. En artikel i DN har obetalbara citat av företagets VD. Bl a följande: Den här sajten stöder ett sätt som är naturligt för kvinnor att agera på. Vi tjejer tar ju inga beslut utan att fråga våra väninnor.

(Nu blev det tyst en stund medan jag räknar sakta till hundra så att blodtrycket hinner gå ner.)

Blir det inte värre och värre? Jag klarar snart inte av någon som helst kultur- eller mediayttring som behandlar kvinnor som en specifik målgrupp. Den kvinnliga erfarenheten, det kvinnliga perspektivet, kvinnors intresseområden... Hua!

Alltså det finns ju en problematik här för jag känner mig heller inte alltid representerad av de 40-60-åriga, vita, västerländska, män med universitetsutbilning som väl till 80% styr världen och dess media (fast det enda som inte stämde där var just könet). Problemet är att så fort något ska göras utifrån ett kvinnligt perspektiv så blir det barnsligt, puttenuttigt, "mjuka värden", familje- och barnorienterat. Inredning och horoskop, kabbala-armand och spa-weekend, mysa i soffhörnet och Agneta Sjödin-livsvisdom. Och det talar inte alls till mig trots att jag är är 100% heterosexuell kvinna som både fött barn och klär mig i kjol.

Ett exempel: ta valfri artikel i vanlig press (alltså inte Bang eller annan hardcore utan sådant som gemene man läser) som handlar om kvinnors karriärer. Har ni någonsin sett en sådan artikel som inte tar upp faktumet at kvinnan också har familj (eller har valt bort barn, eller väntar med barn, eller har barnen varannan vecka eller ...). Möjligtvis kan artiken vara en variant på temat "kvinnliga chefer" men de lyckas få med det där om har barn/har inte barn någonstans ändå.

Varför finns det inte en en uttalat "kvinnlig" tidning som handlar om politik och samhälle? Presidentvalet i USA och vad det kan innebära för USAs och världens kvinnor, reportage om Hillary Clinton, analys av Benazir Bhuttos öde, Ségolène Royal's chanser att bli partichef, kvinnor i Baghdad och Kabul, Simone de Beauvoir (hon fyller 100 år, passa på!), Angela Merkel och vad det faktum att hon kommer från fd östtyskland kan betyda för hennes hållning gentemot Putin, historiska artiklar om Margaret Tatcher, Golda Meir, Indira Gandhi... Listan kan ju göras lika lång som det finns politiska frågor att skriva om överhuvudtaget. ALLA politiska frågor påverkar ju kvinnor också. Så om man nu tycker att detta perpektiv inte belyses specifikt i media så varför inte skriva med just ett "kvinnligt perspektiv" eller med fokus på vad en politiks händelse har för effekter just på kvinnor. Och jag efterlyser alltså inte en feministisk tidskrift, utan en bred samhällstidning som handlar mest om kvinnor. Så enkelt, så genialt.

Finansiärer hör av er!

Vidbränt

Kan alla som tror att det är en bra idé att baka födelsedagstårtor till skolan samtidigt som man bloggar räcka upp en hand?

Nej jag tänkte väl det.

Hjärtat

Hon kan äta med både kniv och gaffel, så det så.
Hon kan dansa.
Hon kan skratta så att hon kiknar för att hennes bror gör en ful grimas.
Hon kan gråta så att det hörs till månen och tillbaka för att hennes bror gör en ful grimas.
Hon kan prata snabbare än Annica Lanz, på franska, i sin låtsastelefon med sin vän Politesse P. som är "en pojke som kan förvandla sig till flicka".
Hon kan prata svenska "när hon vill".
Hon kan hoppa ner från rutschkanan.
Hon kan tappa bort ett hårspänne på 0,03 sekunder.
Hon kan cykla men vill gärna att man skjuter på.
Hon gillar tandborstar som blinkar.
Hon gillar klubbor också, fast de alltid fastnar i håret.
Hennes mjukisdjur är ofta sjuka och behöver bäddas ner.
Hon har lite svårt att somna.
Hon är aldrig kissnödig.
Hon kan kramas och pussas bäst i världen.
Hon luktar godast också.
Hon äger mitt hjärta.
Hon fyller fyra år idag.

Fördelar med att bo i Paris (del 2)

Just nu är det kul att bo här. Det går lite upp och ner det där. Ibland är det mest föroreningar, bilköer, sura postkassörskor och strejker. Sedan lyfter man blicken och inser at man bor i en världsstad. Ungefär som att bo i Stockholm och inse att man inte varit i skärgården på ett halvår, rent slöseri.

I lördags var jag ensam med barnen och visste inte riktigt vad vi skulle hitta på. Januari, 5+, småregnigt, blåsigt. Så vi tog tricken till Louvren och då kan jag plötsligt känna som när jag kom hit första gången som 11-åring. Förälskad. Att ha världsberömda konstverk och sevärdheter inom 20 minuters tunnelbaneavstånd är häftigt. Man glömmer det ibland när man tillbringat helgen med att köa på stormarknaden.

Vi har ju givetvis varit på Louvren förut men barnen glömmer fort. Så vi packade ryggsäcken med ritblock, pennor och mandariner och stack iväg. Vi gick en "parcours" en slags spårning med en liten karta som visade till olika konstverk. Det fanns olika teman på spårningarna och vi valde en som jag tror hette "folie de grandeur" dvs storhetsvansinne. Mao såg vi alla de största konstverken, rent fysiskt största alltså. En prioritering som tilltalade min 7-åring. När vi av en händelse gick förbi Mona Lisas nya plats undrade han vad alla ville se (det är alltid proppfullt med amerikaner i den salen). Vi gick fram till "la Joconde" där hon hängde bakom säkerhetsglaset. "Men den där var väl inge stor?" tyckte han. Så kan man kanske också bedöma konst? Sedan satte vi oss framför några sarkofager och tog fram ritblocken; sonen ritade en luftstrid med blå och röda flygplan, dottern ville inte rita alls (men jag tycker fortfarande att det är en bra idé det där med ritblocken). På söndagen hamnade vi mest av en händelse (barnen ville åka i rulltrapporna) på Beaubourgs museum för modern konst (Centre Pompidou) så nu har vi bunkrat finkultur för ett tag.

I höstas försökte jag införa familjeprojektet "varannan helg kultur, varannan helg natur" (underförstått ingen helg får bara bestå av trista Ärenden och Inköpslistor). Det gick sådär, eller snarare inte alls. I helgen ska vi till Normandie, naturen alltså. Kanske går det bättre denna vända?

Bilden föreställer Le sacre de l'Empereur Napoléon av Jacques-Louis David. Den är ungefär 10*6 meter stor. Den vann, tyckte sonen. Bilden från Wikipedia. Klicka på bilden om ni vill se vad den föreställer.

Postas av min son 10 januari 2018

Priset till årets artikel gick till...

OK, vi är bara i januari men jag undrar om denna artikel i Aftonbladet kan slås? Jag vet att det är att slå in öppna dörrar att skälla på kvällspressprosan men detta är verkligen helt oläsligt. Hur gick det till, talades artikeln in på diktafon under galan och printades direkt? Jag fick börja om tre gånger för att överhuvudtaget komma igenom den. Jag slutade räkna vid 15 tanke-(binde? tal?) streck. Men det är väldigt praktiskt, man kan lägga alla meningarna i en burk, skaka om och lägga ihop dem i vilken ordning som helst, artikeln förblir lika begriplig.

Favoritcitat: (och ja, de är rykta ur sitt sammanhang, men tro mig, det spelar ingen som helst roll.)
"Salem Al Fakir vinner. Han tackar väldigt många människor."
"Jocke Berg tackar sedan ett gäng människor. "
"Ett antal pris som delats ut tidigare under kvällen räknas upp."

Hepp!

Wikifabulous (eller hur man fyller en bloggsida)

Har man ingenting att göra och inte vet vad man ska hitta på kan man alltid gå in på första sidan på Wikipedia och läsa "Today's featured article" Jag vet att wikipedia är full av fel och svår att kolla men visst är det ändå en absolut fantastisk källa till vetande. Läs och förundras över denna vår (ofta) ding-ding världs mångsidighet!

Dagens engelskspråkiga feature: The Oregon State Capitol is the building housing the state legislature and the offices of the governor, secretary of state, and treasurer of the U.S. state of Oregon. Tänk det visste ni inte!

Franska: Le concours complet d'équitation ou CCE est un sport équestre qui, avec le concours de saut d'obstacles et le dressage, fait partie des trois disciplines équestres olympiques.

Tyska: Ein Visum (im Deutschen früher auch Sichtvermerk oder Ein- oder Ausreiseerlaubnis) ist ein amtlicher Vermerk, der für das Überschreiten einer Grenze des ausstellenden Staates erforderlich ist.

På den svenska handlar det om Tchad oc Hillary Clinton (där verkar det vara utvalda akutella artiklar, alltså inte bara slumpgenerator-genererade artiklar?)

Ännu roligare är blandningen i "Did you know..." artikeln som citerar de senast skrivna artiklarna.

Dagens " Did you know..."
...that the Cross of Valour and the Star of Courage (pictured) are the two highest ranks of Canadian Bravery Decorations?
...that with a rapidly declining birth rate, Japan's elderly, with the world's highest proportion at 20% of the population, is expected to double to 40% of residents by 2055?
...that although Hillary Clinton has fewer delegates than John Edwards to the state convention of the 2008 Iowa Democratic Caucuses, she would receive one more to the national convention?
...that Storm 91C of 2006 has been classified a tropical, subtropical, and extratropical cyclone?
...that the actors in the film Planet of Dinosaurs had to sign partial payment deferments on their contracts, because most of the budget was spent on stop motion dinosaurs?
...that the kitchen of the Conde-Charlotte House was originally constructed in 1822 to be the first courthouse and jail of Mobile, Alabama?
...that George the Hagiorite from Georgia who became Saint George to the Georgian Orthodox Church had his biography written in 1084 by a disciple who was called George?
...that before brick became available as a building material, churches in medieval Northern Europe were commonly built with glacial erratics and rubble?
...that in only his second Major League start, Dick Selma threw a New York Mets franchise record 13 strikeouts in a 10-inning shutout victory?
...that Bombardment of Algiers, an oil-on-canvas by Thomas Luny, depicts the titular battle in which over 1000 Christians were liberated from slavery in Algeria?
...that Job Charnock landed at Jorabagan, Sutanuti ghat in 1690, which is believed by many to be the starting point of the metropolitan growth of Kolkata?

Sedan upprepar man detta på alla språk man förstår, samt några man inte riktigt förstår. Då har man att göra ett tag.

Fördelar med att bo i Paris (del 1)

För några veckor sedan var vi och såg Good Canary regisserad av John Malkovich med snyggingarna Christina Reali och Vincent Elbaz. Det var nervigt och med en otroligt läcker scenografi med stora "backlittade" kuber som flyttades fram och tillbaka. Efteråt hade vi en lång diskussion vem som är ansvarig för scenografin egentligen: regissören eller scenografen? Vem har idéerna, vem har ansvaret? Vi kom fram till att vi inte vet så mycket om hur teaterarbete går till, vår enda referens var episoder ur Fame .

Texten bjöd på en snygg vändning också så jag var nöjd.

Johna Malkovich jobbar rätt ofta i Frankrike och talar hyfsad franska. Han har bott i Luberon länge men har tydligen flyttat nu.

När man flyttar hit ser man plötsligt en massa amerikanska och engelska profiler på TV talandes alledeles utmärkt franska. Som min idol Madeleine Albright och kanske något mer otippat Mick Jagger. Samt givetvis alla franskifierade engelskspråkiga skådisar som Kristin Scott Thomas, Charlotte Rampling och l'icontournable Jane Birkin. Hon har efter 30-40 år samma kraftiga engelska accent och personifierar tillsammans med sina döttrar själva urtypen av en speciell sorts trendig, nonchalant parisiska.

Samtidigt i New Hampshire

"I want to see Bill Clinton as the first guy, the first ever first guy, that's hilarious..."

Läs andra under tiden

Ett annat beprövat knep när man inte hinner/orkar blogga är ju länkandet. Läs Shampoo Rising-kollektivet om blivande Mme Bruni-Sarkozy.

Och scrollar man ner måste man ju läsa om Sveriges Donald Trump (fast med mindre stålars), Johan Stael von Holstein . Alltsa E-type i skönhetsrådet och JSvH i kulturrådet. Kan ett råd vara suicidalt? Eller försöker man lägga ner dessa institutioner i smyg?

(Nu blev jag plötsligt osäker, det där med E-type kanske var ett aprilskämt? Ibland hänger man ju inte med riktigt och jag vet inte men Slussen som ett gigantiskt vikingaskepp känns sådär...)

Isobel skriver om DN-artikeln (tips från Jorun).

Teasing

Jo, jag är kvar men tiden räcker inte riktigt till just nu. Men om jag hade tid skulle jag skriva om:

- Klimathotet. Jag har nog inte skrivit ett dugg om det vilket ju är skamligt. Nu pågår diskussioner här och där om det personliga vs. kollektiva ansvaret vilket jag skulle vilja kommentera. Och konsekvensanalysen, vad händer i tredje världen om vi bara konsumerar närprodukter? Men en sådan fråga kräver ju ett genomtänkt inlägg och då måste jag få tid att tänka först.

- Den här artikeln i DN. Stackars, stackars, stackars alla småbarnsföräldar i Sverige år 2008. Sådana här artiklar får mig bara att vilja muttra "Tror ni morsorna och farsorna i Tschad är pigga eller? Eller de som sitter på en sunkig flyktingförläggning och väntar på besked? Eller Barak Obama och hans fru?" Men det är ju orättvist förstås. Jag är väl bara avis för att jag inte har rätt till VAB.

- Att det definitvt var fler klackskor än stövlar på perrongen i morse.

- Just Obama, och varför jag blev så glad att han vann i Iowa trots att jag knappt vet ett smack om hans program. Och varför jag så gärna vill att han ska vara bra och önskar att Hillary vore bättre än hon verkar. Bara för att han är svart och hon kvinna. Vad säger det om min människosyn egentligen?

- Att min son som inte ens fyllt sju fått sitt första betyg. Och så lite mer om skolan förstås, igen.

- Att jag trots att jag egentligen tycker att politiker får ha i princip vilket privatliv de vill, bara det är lagligt, ändå funderar över vilket som är värst: en president som övertygar sin fru att stanna sex månader efter valet trots satt de båda levde helt andra liv vid sidan av, eller en som varit ärlig hela tiden vilket betyder att han beter sig som en 14-åring ungefär (idag vill jag gifta mig med Carla men förra veckan ville jag ha tillbaks Cecilia).

- Om det är så att det är randomfeaturen på min ipod som bestämmer mitt dagshumör? Pendeltåg till Earth, Wind and Fire - sprudlande positiv och energisk, Tomas Andersson Wij - melankolisk och slö.

- Att de glömde skicka med sås till min hämtsallad. Tomat, gurka och rivna morötter utan sås. Tidsmaskin till 1980.

- Varvid följdtanken kom: de där ursnygga killarna i 9b har nu hinnit bli 45 år. Vad ska vi göra åt det?

Det här skulle jag skriva om om jag hade tid alltså, framförallt om killarna i 9b.

...och så över till vädret

Plötsligt i morse var det närmare 10 grader och vi letade fram höstjackorna längst in i garderoben och struntade i mössa och vantar. Skolstart med en sol som lyser så starkt att jag måste vinkla persiennerna för att se dataskärmen. Snart är våren här!

Ögonfröjd

I Paris finns ju inte bara rökfria bistroer utan otroligt många vackra byggnader. Baron Hausmann hette som bekant den berömda stadsplaneraren som på 1860-talet skapade dagens typiska Paris med byggnader i samma höjd, stil och sten, gjutjärnsbalkonger och lampposter, träd i raka rader och parker, dessa fantastiska parker. Samt kanske framförallt så breda boulevarder att revolutionärer inte kunde barrikadera dem så lätt.

De hausmannienska husen finns överallt och idag, efter min grand crème, gick jag förbi flera osedvanligt vackra exemplar i det chica 7:e arrondissemanget som mest består av ministeriebyggnader, invaliddomen och ambassader. Jag skulle just till den svenska ambassaden (som ligger mitt i det vackra i en bunkerliknande byggnad).

När man går till ambassaden går man förbi mitt favoritmuseum: Rodinmuséet. (Foto snott här.)

Ett förtjusande hus mitt i en vacker trädgård full med skulpturer, ett café där man kan svalka sig i skuggan heta sommardagar och förut fick man iallafall komma in gratis i trädgården om man hade barnvagn med sig. Väldigt ofranskt.

Men jag såg på nyheterna att flera muséer skulle slopa inträdesavgifterna. Iallafall för dem under 25 år. Och bara på onsdagar. Men ändå.

Fimpat!

I morse smet jag in på ett en bistro för en grand crème. Det var en typisk parisisk bistro, det finns ju hundratals. Rödbruna stolar med sådan där svängd trästavsrygg. Bord i oklart material men med röd och svartmelerad yta. Mässing, stor kassa-apparat (skriv det ordet utan bindestreck om ni vågar!), lång bardisk, fönsterväggar mot gatan, kypare i svartvitt med handduk innanför linningen, kunder som ser ut att ha vuxit fast. Allt var som vanligt, men... någonting fattades?

Det tog ett tag innan jag kom på vad det var: inga askkoppar, ingen rök, inga rökare, inte ens röklukt (de måste ha vädrat i två dagar). Vilken befrielse!

(foto okänd på Flickr)

Vacuum

Anders skrev för ett tag sedan om ställtid. Så känns det nu. Jag har
svårt at komma igång efter en lång julledighet. Jag borde, i teorin, vara full av energi och i färd med att göra upp planer inför ett år som med all sannolikhet kommer att bli mycket viktigt för min lilla familj. Stora, spännande och lite läskiga förändringar kommer. Men hela projektet känns ännu overkligt och långt bort. Fast jag vet att tiden kommer att rasa fram, som vanligt. Men man kan väl få några mellandagar till, snälla?

En föränding har dock redan inträffat, jag har gått ner till deltid för första gången i mitt liv. Hela dagen igår gick jag omkring och kände det som om jag skolkade från skolan.

Heja Iowa!

Undrar ni hur en caucus funkar egentligen? Läs Huffington Post "The Iowa caucus: insignificant, yet overly complicated".
If any given group still fails to meet the 15% requirement, then each voter in that group must blindfold themselves and attempt to sculpt a block of clay into a likeness of their preferred candidate's head. The most accurate-looking five heads are then stacked into a totem pole and covered in gasoline to be torched on the front steps of the caucus site as a visible symbol to Democratic party helicopters that this is going to be a long night and several pizzas must be airlifted in to sustain voters as they continue marching back and forth between different corners of the room. Democratic caucuses often last for weeks, with at least one known caucus from the 2004 election still in progress.

Eller denna FAQ.

Tydligen kostar presidentkapmanjen 200$ per röst enligt denna camenbert:

... och klockan rang...

Jag har aldrig tyckt om nyår, är inte så förtjust i födelsedagar heller. Det är det där med bokslut, vad har jag gjort av mitt år? Och vad gör jag av nästa? Konstigt nog blir det bättre med åren, eller det kanske är pga av barnen. I vilket fall har ju pressen minskat.

Det skulle ju alltid vara "årets fest" och dessutom romantiskt! Man letade efter ett Times Square där man skulle få kyssa främlingar vid tolvslaget eller så skulle Harry komma springade tvärs över Manahttan. Hade man tur blev det någon halvdan fest där man dansade med tjejkompisarna till den där Abba-låten. Eller en urtråkig parmiddag som vi var alldeles för unga för. Sedan stod man med blöta fötter i en snödriva med ett iskallt glas i vantnäven och tittade på några stackars raketer som for över radhusen.

Fast flera år stod vi vid Mosebacke med en massa andra människor och såg ut över Stockholmsnatten, det var rätt fint. Lite Times Square, the Scandinavian way.

Nyårsdagen tillbringades ju i princip i sängen, först med backhoppning sedan med Ivonhoe där man varje år förundras över vad han ska med den där bleksiktiga Roxanne till när han kan få ursköna Rebecka. Och Wienerkonserten med balettdansöserna som leker herdinnor. Jag minns ett år när min något korpulenta granne mitt emot gick runt i pyamas i sin lägenhet och dirigerade hela konserten. Jag hade ljudet från min egen TV och såg henne vifta yvigt i takt.

Ingenting av detta hittade jag på TV här, de har verkligen ingen kultur de här fransmännen!

Fransk skolgårdshumor

En vecka med snö, sol och berg... och en 7-åring som äntligen fick en anledning att rappa non-stop om att sätta på sig mössan!

Veckans ord jag gärna skulle ha anledning att använda oftare:

Mellandagar

Ett närmast äktsvenskt* ord tror jag, även om fenomenet med klämdagar och långledighet över julhelgen finns på andra håll i världen. Tänk att ett sådant banalt ord, man kan ju tro att det är helt oviktiga dagar, dagar som är lite mindre värda, kan dölja ett sådant skönt fenomen, ja närmast tillstånd.

Mellandagar är som en lång skön efterfest. Man pular runt lite, tar dagen som den kommer, inga måsten och inga tider. Ofta har man kommit hem till sitt och får sova i egen säng (något som blir skönare och skönare eftersom åren går). Man försöker dra ner på frosseriet men chokladen måste ju trots allt ätas upp och januariduktighetspressen har inte satt in ännu. Man kan i princip göra vad man vill och behöver inte umgås med någon. Egentligen är det nog de enda dagarna på året som det är helt socialt accepterat att såsa runt i morgonrock och vägra svara i telefon.

Så njut medan tid är, snart, mycket snart är det dags för nya föresatser och satsningar, kick-offer och premiärer, det ska tas tag i och sättas igång, förändras och projekteras. Men ännu har vi några timmar kvar av skönt limbo...

* Finns även på tyska -"Zwischen den Jahren" och på bokmål -"Romjul".

Stängt för jullov

En fridfull helg önskar jag er alla, var än ni befinner er.

A good cry and a hot cuppa

Benke skriver om amerikanska julfilmer.

Absolut bäst i genren måste vara "Love Actually" fast den väl är brittisk. Jag såg den för vad som måste vara ganska exakt fyra år sedan mitt på eftermiddagen och gravid upp till ögonen (med ett talande franskt uttryck). Där satt jag med min jättemage och grinade floder. Alla är så vackra! Jag menar: Emma Thomson, Colin Firth, Laura Linney, Liam Neeson, Alan Rickman - den absolut snyggaste castingen man kan tänka sig. Jag hade inte grinat så mycket på bio sedan jag såg Out of Africa efter att ha sagt hejdå till en pojkvän på en tågstation någon gång på 80-talet. Då var det tre timmars katharsis, den här gången ett mer stilla drippdroppande och snörvlande.

Och om ni alltid undrat hur kvinnor (och kanske män, vad vet jag) gör när de inte vill gråta offentligt kolla in den här scenen. Man trycker sådär med den hårda nederdelen av handflatan högst upp på kindbenet. Sedan slätar man till täcket. Alan Rickmans uttal av ordet yogurt får ni på köpet. Och Joni Mitchell.

When in doubt - link

Eftersom jag inte har några egna tankar idag och det ända känns som fredag får det bli lite goda och blandade länkfavoriter. Men först ett citat av Stephen Fry. Bara för att han är Stephen Fry. "Very little is as mutually exclusive as we seem to find it convenient to imagine. In our culture we are becoming more and more fixated with an “it’s one thing or the other” mentality. You like Thai food? But what’s wrong with Italian? Woah, there… calm down. I like both. Yes. It can be done. I can like rugby football and the musicals of Stephen Sondheim. High Victorian Gothic and the installations of Damien Hirst. Herb Alpert’s Tijuana Brass and the piano works of Hindemith. English hymns and Richard Dawkins. First editions of Norman Douglas and iPods. Snooker, darts and ballet."



10x10™ is an interactive exploration of the words and pictures that define the time. The result is an often moving, sometimes shocking, occasionally frivolous, but always fitting snapshot of our world.
Klicka runt och kolla vad som händer i världen NU. Ibland älskar jag internet.

Här har ni konstihistoria for dummies . Bara att klicka sig fram, jättesnyggt.

The Museum of online museums har alla museilänkar (det var väl ett bra ord, tror ni det stavas så?) man kan önska sig.


David Byrne and Thom Yorke on the Real Value of Music från Wired. Jag har faktiskt inte riktigt hunnit läsa allt t ex "David Byrne's Survival Strategies for Emerging Artists — and Megastars" vilket låter spännande men jag tycker diskussioner om hur man bäst ska fixa remunereringen till artister nu i digitaleran är intressanta. Helt klart är ju att artisterna, och skivindustrin i den mån den fortfarande behövs, måste vara innovativa.

Cooking By Numbers Don't bother going shopping, let's cook with what you have. Detta sa ju redan Kajsa Warg, nu på nätet!
Trevlig läsning!

Jag ville jag vore

Jag kom av mig tror jag, det känns som om jag bara upprepar mig här inne. Jag tjatar om julen för att jag är för lat att blogga om något annat.

Det finns ju en massa att blogga om, diktatorn med tantfrisyrens besök t ex. Beduintält i Elysée-trädgården och Amazonlivvakter. Mediavänligt och totalt absurt.

Eller Sarkozy och Carla Bruni. Men vad ska man säga om det? Kul för dom, det blir nog vackra barn.

OK, svenska nyheter då?
Ett urval av dagens rubriker:

"Hovet rasar mot Aktuellt"
"Nya suven outad i Sex and the City"
"Jetsetsvenskan erkände i natt"
"Kvinna tafsade på tomten i köpcenter"

Näe tror inte det va.

Jag får skärpa mig om jag ska få det här jobbet!

Nu ska jag på julfest och äta ostron!

"Så här års äter Sverige julbord. Ibland sker det frivilligt, lika ofta under tvång. Rent generellt kan man dela upp befolkningen i två delar där den ena utan betänkligheter skulle kunna trycka ett par julbord i veckan, året om, medan den andra äter julbord en gång om året och känner sig smutsig och olycklig efteråt"

Citat från bästa matbloggen alla kategorier: Om jag var din hemmafru.

What I want for Christmas

En annan bild av julen

Långt ifrån tindrande barnaögon men lite hoppfullt på slutet ända?

- I could have been someone
- Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
- I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you

Vid närmare eftertanke

Kan det bli mer altermondialistiskt än i vers 1 av min favoritjulpsalm:

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest
som gläder mest
den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.

Giv mig ett hem på fosterjord,

en gran med barn i ring,

en kväll i ljus med Herrens ord

och mörker däromkring.

Giv mig ett bo med samvetsro,

med glad förtröstan, hopp och tro.

Giv mig ett hem på fosterjord

och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom.
Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom glad och hjärtevarm.

Zacharias Topelius 1887.

Melodi komponerades av Jean Sibelius 1895.

Konservativ - moi?

Blir man per automatik mer konservativ när man blir äldre?
Blir man konservativ av att få barn?
Blir man konservativ av att utvandra?
Vad är det egentligen att vara konservativ?

Ska jag skriva fler frågor tycker ni?

Jag har aldrig ansett mig vara speciellt konservativ, heller inte speciellt radikal, men jag tycker inte att jag är rädd för utveckling och modernisering. Jag är teknikvänlig, gillar (viss)samtidsdramatik och (viss) samtidslitteratur, tycker att ordet modernisera i grunden är ett positivt begrepp. Jag tror inte nödvändigtvis att samhället blir hårdare och mer själviskt utan tycker att vi tar ett antal samhällsproblem på allvar som helt ignorerades för 50 år sedan. Viss utveckling är givetvis negativ men i det stora hela känner jag mig inte som en bakåtsträvare.

Utom i vissa lägen då.

Plötsligt finner man sig stå där på svenska kyrkans basar och drömma om något slags Jenny Nyström-land. Man vill så väldigt gärna förmedla något till sina barn som nog kanske är försvunnet i Sverige också. Det finns nog knappast en kulturkonservativare skara än utlandssvenskar. Man vill liksom inte ha dagens Sverige men ett tillrättalagt "gammal-Sverige" med märkliga traditioner (doppa bröd i grisfett - något att vara stolt över?). Jag känner mig inte riktigt bekväm med det där. Det känns mossigt, ungefär som att sjunga Kungssången och hurra för fosterlandet den 6:e juni. Lite jolmigt mysigt och väldigt lite som jag är i resten av livet. Det blir liksom ett skådespel, lite påhittad svenskhet sådär i december.

Men och andra sidan tycker jag ju om lussekatter och julpsalmer. Och att bevara traditioner behöver väl inte nödvändigtvis vara jolmigt bara men fyller dem med innehåll? Eller skapar egna varianter.

Man vill ju inte riktigt slänga ut bebin med badvattnet heller och jag har svårt att tänka mig att bara läsa könsneutrala sagor (som Agneta skrev om i en kommentar, jag förstar dock inte riktigt vad det är) eller sjunga altermondialistiska julsånger. Om det nu är det som är modernt.

Månadens ord jag använder för sällan

Påsk

Eller åtminstånde fastan. Plötsligt blev jag matt och trött på den där svenskjulnörden jag blir varje år. Fira Lucia via webcam - hur patetisk får man bli?

Utlandssvensken har nog svenskat klart för den här julen. Barnen får titta klart på julkalendern på webben men sedan blir resten av julen fransk (och då pratar jag inte om senap).

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 5

Lucia förstås. Det bidde ingen strejk och magsjukan är över så att genom att småspringa istället för att gå hela veckan har vi nästan betat av det som skulle göras. Och till barnens förtjusning kom vi iväg till luciafirandet i svenska kyrkan i går kväll. De tycker det är mysigt med ljusen och gott med varmkorv och jag får mina årliga dos av julsånger. Vi lussade för pappa på morgonen och ikväll ska vi lussa för mormor och morfar via webcam. Sedan räcker det tills nästa år.

Det måste betyda något för den nationella folksjälen att gemene man säkert kan (kunde?) 10-20 sånger utantill som bara handlar om lucia och jul. Oftast en 4-5 verser dessutom. Lägg sedan till sommarpsalmer, allsånger, barnvisor, Alice Tégner, Bellman och Taube så har vi väl den svenska sångskatten. Kultur ska ju definieras av mat och språk men vad gäller Sverige skulle man ju vilja lägga till sången.

Läser i DN att Nacka Musikklasser tar 6000 kronor för ett Luciafirande. Jag vet inte varför jag blir så förvånad, egentligen är det väl inte konstigare att de tjänar pengar till skolresor på detta sätt en bullförsäljning. Jag känner mig gammalmodig men att ta betalt var något som aldrig skulle slagit oss in, mina kompisar och jag, när vi med kalla ben i näbbstövlar under lucialinnet tog bussen till sjukhuset klockan sex. Där hann vi med ett par avdelningar, sedan ett par tåg med skolkören och sedan kyrkan på kvällen förstås.

Jag älskade det, luciatåget. Flickgemenskapen, anspänningen innan entrén, fnissatackerna när man gläntade på dörren till den fullsatta kyrksalen, hett stearin som rinner över handloven, hårbotten som kliar av glitter och så den välkända musiken som tonar in. Lite som en bröllopsmarch varje gång. Vi lärde oss långa verser utantill och sedan skrev vi för säkerhets skull upp dem på ljusmanchetten tillsammans med sångordningen. Det var minst 20 flickor i tåget (jag minns inga stjärngossar) och varje år klättrade man en plats närmare lucian. Vid 14 års ålder var jag tillräckligt lång för att med bästa väninnan bilda paret närmast Lucia, då fick man också förtroendet att läsa de längsta verserna. Nästa år är det min tur!

Den våren flyttade vi.

Svenskans fulaste ord?

Vinterkräksjuka.
Är det ens ett riktigt ord? När jag var barn sa man bara magsjuka. Eller är vinterkräksjuka något annat, något värre? Svenskan är ibland ett obehagligt ärligt språk, måste man påpeka att det både är vinter och att man kräks, som om man inte märker det ändå? Lite pudeur tack! Här heter det gastro-entérites, möjligen gastro-entérites aiguës om det är allvarligt.

Jag har hellre gastro-entérites aiguës än vinterkräksjuka, alla gånger.

Oavbockad

Att-göra listan nedan är inte ens påbörjad. Istället blev det

• ta hand om magsjukt barn


• försöka jobba

Och sen tog tiden slut...

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 4. Att göra-lista andra advent

är inte denna. Utan snarare:

• Pepparkaksbak - check


• Lussebullsbak - check


• Koka glögg - check


• Julpynta - check


• Växla mellan en skiva med Carols och en skiva svensk julmusik tills maken börjar klaga högljutt - check


• Lukta på hyacinter - check


• Glöggkalas - check

Vi stack knappt näsan utanför dörren!

Denna vecka känns lite tristare:

• Skaffa nytt pass (= aka till ambassaden på omöjlig öppettid och köa).


• Handla mat (=trängas i svettig i affär i rusningstid).


• Försöka ta sig till jobbet trots transportstrejk (joda det är dags igen!).


• Hitta en lösning för viktiga mötet om jag verkligen inte kommer in (??).


• Förklara för barnen att Lucia blir inställt pga strejk (buhu).


• Lussa hemma.


• Se till att värmekillen verkligen kommer och fixar elementen.


• Julklappar??

Lussa hemma är det enda jag vill göra på den där listan.... Men todo-listor (som man tydlgen säger på franska) kanske mest innehåller saker man inte vill göra, det är därför man måste skriva upp?

Fler (förutom den här avbildade) kul, konstiga, sorgliga och tänkvärda listor hittar ni här!

Lucka nummer 7

Idag är jag gästskribent hos Jorun i hennes adventskalender.

Journalistik

Nu blir det lite klubben för inbördes beundran här där vi pingar varandra fam och tillbaka, men Frenchly Speaking har en intressant artikel idag. I den lär jag mig att varken DN eller SvD har någon skribent i Paris längre vilket jag i min naivitet trodde. Däremot vill de gärna att vi utlandssvenskar skickar bilder. Är detta verkligen framtidens journalistik: suddiga mobilbilder och ögonvittnen på telefon?

Är det inte tidningarna som skulle stå för kvalitetssäkringen i nyhetsflödet nu när alla kan blogga hur helst utan redaktionellt arbete? Vad är mest rimligt, att de stora drakarna inte har egna journalister på plats utan nöjer sig med "medborgarjournalistik" och TT-klipp eller att männskor läser bloggar där de vet från början att de bara får en persons syn på saker och ting?

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 3

Man läser sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton som godnattsaga. Man hör Tages röst och frasering i huvudet och inser efter ett tag att det finns vissa problem med att läsa en bok som innehåller meningar som "Det här var på den tiden då en fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur" för en 6 och 3-åring. Man inser att man nog mest läser den för sin egen skull.

Julpaus

Bara sex månader kvar...

F{orvirring

:itt keybord bytte precis frqn azerty till qwerty ;en bqrq i blogger< Hur gick det tillM

(Mitt keybord bytte precis från azerty till qwerty men bara i blogger. Hur gick det till?)

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 2

Man kan i år gå till varuhuset Printems och uppleva Norden, eller iallafall vad deras kreatörer upplever som nordiskt.
Så här poetiskt skriver de på sin hemsida:
Orner leurs villes de mille lumières, c’est ce que font les Scandinaves pour conjurer l’obscurité de l’hiver. Le Printemps s’empare de la féerie Nordik, de ses elfes et de la splendeur de ses paysages immaculés, attise ses délices et embrase ces festivités pour que Noël devienne la plus étourdissante des fêtes. Une promenade à la fois Mode et chaleureuse à travers des histoires qui exaltent le bonheur de partager les délices du cocooning.

Och här kan ni ser deras berömda julskyltning. Är snöugglor (pingviner?) nordiskt?

Printemps Vitrines Animées Noël 2007
Uploaded by br88

Notera vägskyltarna!

Printemps Vitrines Mode Noël 2007
Uploaded by br88

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 1

I juni skrev jag att det för mig var en svensk månad, men det är ju verkligen ingenting jämfört med december.

Det börjar med det som nog är själva höjdpunkten, paroxysmen, ja ni vet vilket ord jag menar men inte vill använda för att jag inte vill dra till mig märkliga google-sökningar. Det är nog det utlandssvenskaste som finns - julbasaren i svenska kyrkan.

Först högmässa med "beredenväg" och "hosiannadavidsson", utlandssvenskar excellerar i psalmsång. Det känns obekvämt att sjunga psalmer på andra språk så man passar på.

Sedan är det basar med en salig blandning av bonader och tovade tomtar, glasgrunkor och bokmärkesänglar. Men framförallt mat: renstek och lingonsylt, Kalles och Tutti-Frutti-tablettaskar. Allehanda svenska oersättliga specialiteter. Jag har av mig närstående källa fått veta att utbudet nästan är identiskt på basaren i svenska kyrkan i London. Kanske finns en exportör som smidigt exporterar ett lättförpackat Sverige till svenska kyrkor och ambassader runtom i världen? Givetvis i platta paket.

Sedan äter vi oss lätt illamående på korv och prinsesstårta, glögg och julmust.

Publiken består av två kategorier: au-pairerna (som säkert har andra jobb men på min tid innan Erasmus och Schengen var au-pair det enda jobb som fanns) och pensionärerna.

De är inte annat än att man undrar vad de egentligen sysslade med där på rasbiologiska institutet i Uppsala för alla ser exakt likadana ut. Au-pairerna är så ugna, så långa och så blonda. Med lite barnhull kvar och ögonfransar to die for. De förköper sig på knäckebröd och diskuterar bostäder medans deras franska pojkvänner misstänksamt petar i röran av sillsallad, gravlax och pressylta på papperstallriken.

Pensionärerna är av en sort som jag bara ser där, just då. Au-pairer som blivit äldre, lika långa, men smalare, fortfarande blonda och väldigt chica. De manliga pensionärerna har dubbelknäppta kavajer, vit hårman och guldtand. Det måste vara något med svenska gener och franskt vatten för ingen är flintis, jag lovar!

Mätta både på skinka och svenskhet åker vi hem i regnet och sätter upp två adventsstjärnor för att kompensera att vi är de enda i kvarteret som har någon. El-ljusstaken funkar däremot inte, fönsterbrädor väntar fortfarande på att bli uppfunna i Frankrike.

Framförhållning

Hade ingen kunnat tala om för mig att det redan var dags för advent? va?
Nu är det lucköppningar och nedräkning och jag hinner inte alls med!

Tillfälligt avbrott

Här har det varit tyst. Jag har varit på kurs och då har det måsts jobbas på bloggtiden på kvällarna (och jag ber på en gång om ursäkt för den meningskonstruktionen). Och nu har vi en helg fylld av letande efter adventstjärnor och funderande över var vi ska få tag på julgransljus, pommeransskal och bikarbonat i år. Jul utomlands kommer det nog att handla en del om här, det känns liksom totalt incontournable.

Nu ska jag till frisören och bli aventsfin!

Kravfyllt?

A human being should be able to change a diaper, plan an invasion, butcher a hog, conn a ship, design a building, write a sonnet, balance accounts, build a wall, set a bone, comfort the dying, take orders, give orders, cooperate, act alone, solve equations, analyze a new problem, pitch manure, program a computer, cook a tasty meal, fight efficiently, and die gallantly.

Specialization is for insects.

—Robert A. Heinlein from The Notebook of Lazarus Long

Skördefest

När jag tänker efter är väl thanksgiving en skördefest, och skördefester kan jag. De gick av stapeln varje år i Barknåre missionshus och jag älskade det. Det fanns väl ett 15-tal missionshus i fösamlingen och de flesta användes bara en gång om året. I Barknåre hade vi skördefesten.

Barknåre missionshus var ett gult trähus med en gigantisk vedkamin som tillsammans med den samlade kropssvärmen gjorde rummet kokhett. Framme i altarringen hängde en tvättlina med årets samlade mödor: virkade dukar, broderad bonader, stickade vantar, sydda grytlappar. Allt som går att tillverka av textil. Dessutom kakburkar, bullpåsar, limpor, marmeladburkar, äppelmos och det bästa av allt: överraskningpaketen. De gick alltid till hutlösa priser i auktionen och man blev alltid lika glad när man fick ett paket, oavsett innehåll.

Auktionsutropare var pastorn; stor, bullrig och glad. Han skämtade och tanterna i sina småblommiga bommulsklänningar skrattade så att hullet guppade. Alla ropade glatt in en virkad duk till, eller en bullpåse. Ett roligare sätt att ge än i kollekten. Vi barn sprang fram och tillbaka i gången med inropade skatter och tog betalt uppspelta och stolta över ansvaret.

Värmen steg, fönstren immade helt igen och det luktade svett och blaskigt kaffe. Kaffet kokades i gigantiska silverfärgade kannor som måst rymma minst tio liter, de såg ut som samovarer. Det dracks sedan i tunna, tunna koppar med rulltårta, drömmar, finska pinnar och vetebullar fôrstås. Vi fick svag apelsinsaft och med lite tur fanns det också gräddtårta med mandarinlyftor.

Sedan var det lotterier och ett år vann jag en kaffeservis med rosa blommor på vit botten, jag var väl elva och jag sparade servisen tills jag flyttade hemifrån. Jag har nog en kopp kvar någonstans.

Framåt kvällen somnade de minsta i kyrkbänkarna och vi andra fick en tårtbit till i smyg i köket av tant Britta.

Tryggare kan ingen vara. Ett skäl så gott som något att känna tacksamhet.

Veckans ord jag använder för sällan

Tacksamhet

Varför har vi inte anammat tacksägelsehögtiden thanksgiving i Europa? Antagligen för att man varken kan sälja sliskiga godishjärtan eller pumpadekorationer.

Men vi vet ju all hur den firas i Nora Ephron-land: Vuxna barn, med respektive och barnbarn, reser i snöglopp till föräldrarna som alltid bor kvar i det gigantiska barndomshemmet; en vacker, vit träkåk i ett snötyngt New England. Ett syskon är homosexuell/har drogproblem, en ligger i skilsmässa, någon har med sig olämplig flickvän och mamma har inte talat om för någon att hon har cancer. Alla är mer eller mindre osams medans de lagar obscena mängder mashed sweet potatos och cornbread. Men det reder ut sig och alla, även den sura grannänkan, samsas till slut runt kalkonen i en tacksamhetsbön.

Nu raljerar jag men egentligen tycker jag ju att det låter fantastiskt! Vi borde nog lite till mans samlas runt bordet och be en bön av tacksamhet. För tacksamma det är vi ju, de flesta av oss, trots allt.

Och nu fick jag äntligen en ursäkt att bjuda på lite Simon & Garfunkel:

Veckans ord jag använder för ofta:

Trött

Efter en dryg veckas transportstrejk (metro, pendeltåg och vanliga tåg) så börjar alla bli mer än lovligt trötta. Jag har kollegor som har gått upp vid 4-5 varje dag för att gå/cykla/lifta till jobbet och både den enorma trängseln i de få tåg som går och bilköerna gör alla irriterade. Långpendlare som inte kom hem förra helgen hoppas verkligen att dagens förhandlingar ska få saker och ting att lossna, och vi med dom. Jag har åkt bil och jobbat hemifran ungefär varannan dag. Det tråkiga är att man grejar inget annat än att fixa det mest basala: hur ta sig till/från dagis/skola/jobbet i tid? Hela tillvaron blir ett SM i logistik och det finns bra två samtalsämnen: gnälla på strejken och hur lång tid tog det för dig att komma in idag? Alla nöjen ställs in, ingen bio, ingen teater, inga restaurantbesök. Ingen business heller. Strejken kostar tydligen 300-400 miljoner euro om dagen och då har man inte räknat in magsåren.

Så, nu ska jag sätta mig i bilen för att köra 10 kilometer på två timmar. Och nej det är inte ett alternativ att cykla, personskadorna i trafiken i Paris har ökat med 70% sedan strejken började. Bilisterna är stressade, cyklisterna ovana och vägarna inte alltid anpassade.

Jag hoppas det är något bra på radion...

Idag

har jag publicerat stavfel i alla mina blogginlägg. Dessutom var de ovanligt många, ovanligt korta och ovanligt (?) innhållslösa. Tur att ni inte sett kvaliteten på mitt riktiga arbete. Dags att gå hem kanske?

Avslappningsövning mot strejkrelaterad stress

Vid mer än två timmars bilköande rekommenderas minst en sketch innan dagens arbete påbörjas:

A Compendium of 150 Monty Python Sketches

Vändning

Karin kommenterar nedan om oväntade vändningar i texter. Jag älskar det och det är ofta det jag letar efter, framförallt i noveller. Det andra perspektivet, den ovanliga infallvinkeln. En clou, en aha-upplevelse eller ett skratt.

Bäst är det när perspektivet förvrids så man ser en helt annan sanning än initialt som i första Matrix-filmen (det gör ju också uppföljarna helt meningslösa). Jag har ett tydligt läsminne från vad måste vara tidiga tonår när jag läste storebrors sci-fi-romaner. En novell som avslutades med att man plötsligt förstod att vårt universum egentligen är ett miniatyruniversum som finns i en bubbla i en otroligt mycket större varelses samling av världar. Ungefär som en insektsamling alltså.

Eller som i Jonas Hassen Khemiris "Montecori" (men där var det kanske bara jag som var trög och inte förstod sammanhangen på en gång). Eller Joanthan Safran Foers "Extremely Loud and Incredibly Close". Fär att bara nämna ett par av mina favortromaner från senare år.

De grabbarna kan skriva.

För övrigt nu när vi ändå talar om litteratur. Finns det någon mer poänglös litteratur än en blogg-bok? Att läsa en blogg i bokform måste vara värre än att läsa en bok i elektroniskt format vilket jag redan är mycket skeptisk inför. Och då har jag inte ens kommenterat kvaliteten på de bloggar som publiceras som böcker...

Nu

är strejken tydligen över, nattmanglingen lyckades (bildstrejken här alltså, den där andra strejken fortgår med ökad styrka).

Plötsligt

har bilderna här försvunnit, iallafall på min dator, kanske de också strejkar?

Veckans ord jag använder för sällan

Grötmyndig
Grötmyndig är ett svenskt ord, bekant sedan 1688. Man förbinder myndig med svenskans gröt, men sist­nämnda ord ingår alls inte i sammansättningen utan ett plattyskt grot, stor, (tyska gross), som på svenska blivit gröt. Ordet kan betyda icke blott viktig (myndig) utan även »stor i sitt tal».(citat härifran)

Jag tänkte lägga in en bild här men det blev för elakt...

Love, Like, Want, Indifference, Dislike, and Hate

Through large scale blog analysis, Lovelines illuminates the topography of the emotional landscape between love and hate, as experienced by countless normal humans keeping personal online journals.

Underdog = feg?

Jag har fått ett uppdrag, ett skrivupprag. OK, det är väl inte direkt för The New Yorker utan något modestare på en blogg (men en bra blogg). Det är första gången i mitt liv som någon ber mig skriva något som andra ska läsa, förutom födelsedagskort och gästböcker. Jag är löjligt smickrad. Jag har aldrig varit någon som skriver. Jag har alltid varit avundsjuk på de där tjejerna (jo det är mest tjejer) som alltid släpar runt på en snygg anteckningsbok från Ording och Reda, eller annu värre en Moleskinbok (jag menar Peter Englund använder sådana). De krafsar och skriver och har alltid tusen utstickande lappar i sina filofaxer, och foton, och urrivna tidnigsurklipp. Jag river inte ut artiklar heller. Varför ska jag spara dem? Och vad skriver de om, och för vem? Jag ville ju vara en sådan som skriver dagbok, som tänker och funderar och ritar krumerlurer och skriver. De lyckades ju alltid verka intressanta, som om de hade ett rikare inre liv än jag.

Men jag kände alltid att det maste vara av viss kvalitét, man maste var begåvad för att skriva, annars var det ingen idé. Och jag skulle aldrig, som 18-åring, vågat tillstå att ”jag gillar att skriva”. Jag skulle heller aldrig, som 25-åring, vågat satsa på att bli journalist, eller skribent av något slag. Det kändes ouppnåligt, då måste man ju veta att man skrev bra, att man var begåvad redan innan man påbörjade utbildningen. Dessutom måste man vara bildad och kunna en massa om politik och kultur. Bättre då med civilekonom, det kändes definitvt mindre kravfullt. Visserligen skriver jag ju hela tiden på jobbet men det är annolunda, jag har jobbhatten på, det är inte riktigt ”jag” som skriver utan jag skriver på uppdrag.

Sa gick åren och jag funderar ju inte sa mycket på Molekinboksskrivande 20+tjejer längre men så startade jag den här bloggen, och plötsligt skriver jag ju defakto både här och där. Utan att fundera speciellt mycket på om det jag skriver verkligen är bra, eller begåvat nog, och jag länkar glatt till ”tidningsurklipp”. Däremot bli jag generad när jag inser att människor jag känner läser här. Missförstå mig inte, jag vill ju att de ska läsa (och kommentera!) jag har ju givit dem adressen, men bloggen har ändå kännts anonym. Jag har fått nya kontakter via den, människor som bara känner mitt ”blogg-jag” och inför dem kan jag skriva om det mesta. När människor ur mitt ”riktiga” liv pratar om saker jag skrivit här inser jag plötsligt att det faktiskt finns människor som ägnar 5 mintuer av sin dyrbara tid åt mina tankar och infall. Det är därför man blir så glad av kommentarer.

Så nu är frågan, på samma sätt som jag inte skrev så ritade jag heller aldrig (kan inte, totalt obegåvad) vilket resulterade i att jag aldrig vågade ta en kurs i oljemålning eller ens drejning, inte var jag händig heller (hantverk) och jag kan inte spela ett instrument. Men med min uppväxt känns det som att det knappast kan finnas något outforskat där, jag kämpade trots allt med ett motsträvigt piano och en entusiastisk mamma i flera år.

Jag tycker att den här ”jag kan ju ingenting-mentaliteten” är lite insmickrande, koketterande och feg, jag har faktiskt inte så dåligt självförtroende (och bara for the record, jag skyller varken på Luther eller Jante). Jag känner mig som de där klasskompisarna som inte hade läst en enda rad till provet och ända hade alla rätt. Man visste att de ljög. Jag får skärpa mig helt enkelt och våga testa. Man vet aldrig jag kanske snart publicerar en alldeles egentillverkad akvarell här, eller en hemtovad vante?

Tainspotting à la fraçaise

Murphy's law

Transportstrejk+regn= internet hemma ligger nere. Givetvis. Jag skriver mina blogginlägg på kvällen, sparar ner dem på ett USB-minne och publicerar på jobbet. Tyvärr är det svårare att jobba så, speciellt när man inte kan ta sig till jobbet. I morse väcktes jag, inte av lövblåsarna som alltid startar okristligt tidigt just på vår gata, utan av grannarnas bilar. Vid fem-snåret gav granne efter granne sig iväg för att undvika köer. Själv samåkte jag med kollega, vi stack vid sju och en och en halv timme senare var jag på jobbet. Vi får se hur det blir i morgon när jag nog måste lämna i skolan först. Problemet är kedjereaktionen; vi behöver lämna tidigt och hämta sent men fritids har kortare öppettider och barnvakten kan inte komma för deras tåg står också stilla.

Nå kommer tid kommer råd, eller vad det kan heta. Kanske funkar internet imorgon?

Urban

Det bästa med att bo i hus är tvättstugan. Och att man har plats att hänga tvätt i källaren så att man slipper hammam i badrummet och vingliga tvättställningar mitt i vardagsrummet. Sedan finns det förstås andra fördelar: mer än dubbelt så stor boyta, trädgård, förrådsutrymmen, man slipper grannar och man kan säga till barnen att gå upp på övervåningen och leka.

Men för att kunna bo i hus har vi flyttat ut från stan, förstås.

Det är absolut inget fel på vår närförort, det finns matbutik, bageri och boucherie, bra skola och bra kommunikationer. 15 minuter in till triumfbågen och 20 minuter till jobbet.

Men ändå, jag längtar ofta tillbaka in till stan. Kanske inte till de 75 kvadratmetrarna vi bodde på, men till kvarteret. I sex år bodde vi mitt bland kineser och afrikaner, trendiga barer och trista caféer fulla med arbetslösa nordafrikaner. Vi hade tre-fyra olika matmarknader att välja på och gatulivet var färg-, doft- och ljudrikt, och rätt smutsigt och stökigt. I sonens klass pratade 7 av 30 barn inte ett ord franska vid terminsstarten.

Nu bor vi i trevliga förorten där allt är så - vitt. Och medelklassigt. Skolan är säkert lugnare men jag kan ändå tänka att barnen förlorat något i bytet. Det är givetvis inte "landet" och vi har alla möjligheter att njuta av Paris ändå, men inte riktigt på samma naturliga sätt.

Kanke är det ett resultat av att ha växt upp på bondvischan. Ända sedan jag var ung har jag sjungit för full hals med Eva Dahlgren :
Måste ner till Folkungagatan
Och känna doften av vimlet
Måste bort från öde nojan
Som jag får på Fjällgatans fik

Fast om man får ödenoja på Fjällgatan då har man ingen aning om hur det är att bo i en by som heter Skrikböle.

Eva Dahlgren – Sommarbarn

Upplösning

För er som legat sömnlösa efter förra veckans cliffhanger: nej jag gick inte på föräldramöte. Jag orkade inte (ok, ville inte) skaffa barnvakt så jag låg i soffan tätt, tätt intill sonen och tittade på denna utmärkta serie istället. Det var Greker och Perser och Alexander den Store om jag inte missminner mig. Fast jag somnade nog en stund mitt i krigen.



Och jag bestämde mig för att inte ha dåligt samvete för det (det går sådär). Men jag har nog förverkat min rätt att klaga på att skolan inte informerar och bjuder in oss föräldrar...

Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill...

...skolka från föräldramötet ikväll...

Mer latblogg

Barnens favorit: djurläten på olika språk (även detta wikipedia).

Anka:
marockansk arabiska: "bat-bat"
danska: "rap-rap" (bäst effekt fås med ett skorrande r)
engelska: "quack"
svenska: "kvack"
norska: "kvakk"
finska: "kvaak"

Gris:
engelska: "oink"
franska: "groin-groin"
japanska: "ブウ", "buu"
kinesiska: "hulu-hulu"
svenska: "nöff"
norska: "nøff"
finska: "röh"

Groda:
engelska: "ribbit" ("croak")
franska: "coa-coa"
polska: "kum kum"
svenska: "kvack"
japanska: "ケロケロ","kero-kero"

Mus:
engelska: "squeak"
japanska: "チュウ", "chuu"
svenska: "pip"

Ko:
engelska: "moo"
franska: "meuh"
nederländska: "boeh"
svenska: "muu"
norska: "mø"
finska: "ammuu"

Tupp:
engelska: "cock-a-doodle-doo"
franska: "cocorico"
svenska: "kuckeliku"
tyska: "kickeriki"
finska: "kukko kiekuu" (ordagrant: tuppen gal)

Veckans ord jag använder för sällan

Rotvälska
Rotvälska, obegripligt eller förvirrat språk. Uttrycket kommer närmast från tyska och danska, i vilka ordet snarast betecknade "tjuvspråk". I svenska är ordet känt sedan 1700-talet.

Efterleden -välsk, (från ett gammalt germaniskt ord för allt främmande och icke-germansk), i betydelsen "utländsk" förekommer också i valnöt, välsk och valack.

Källa: Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1922, via Wikipedia, den late bloggarens husbibel.

Alternativ definition: det som mina barn pratar efter besök hos släkten (fransk eller svensk).

För övrigt: visst låter det onomatopoetiskt?

Hemkomst

Allhelgonahelgen tillbringade vi i min lilla familj var och en på sitt håll. En i Uppsala, en i Stockholm, en i Normandie och en i Boston. Det var första gången vi alla var utspridda och mitt i en stressig och rätt tröttsam höst fick vi alla lite andrum, nya intryck, vila för en del, stimulans för andra. Och den gamla klyschan att det bästa med att åka bort är att komma hem stämmer ju faktiskt ibland, vi hade alla saknat varandra och ibland behövs det för att man ska uppskatta den regniga novembervardagen igen.

Min Stockholmsvistelse var ren lyx. Tre dagar när jag bara behövde bry mig om mig själv och min lilla person (som man säger här). Precis innan jag åkte hade vi besök och levde under några dagar nio personer i storhushåll. Det var härligt och kul och kontrasten blev slående. Men rätt skön. Jag hann träffa många goda vänner det känns bra att veta att de finns där, även när jag är dålig på att höra av mig.

Men jag tror att den egentliga orsaken till att just det här besöket blev så lyckat ligger i min inställning. Under en tid har jag varit så ambivalent när jag åkt hem. Jag har kännt en sorg över att jag inte känner mig hemma längre, en frustration över att samtalen aldrig hinner bli riktigt avslutade, att jag alltid måste gå "mitt i", att jag ofta känner mig missförstådd och det inte finns tid att rätta till. Den här gången var jag mer avslappnad, förväntade mig inte att känna mig hemma och kunde då bättre uppskatta det, och dem, jag tycker om.

Kanske, kanske håller jag sakta på att lära mig det här. Att vara "världsmedborgare", att känna mig trygg utan en tydlig geografisk/nationell hemvist. Att jag inte blir identitetslös bara för att jag inte självklart vet vad jag ska svara på frågan "var kommer du ifrån?". Att "hemma" är människor, inte hus.

Och med tanke på att det nog snart bär iväg igen så är det nog dags att lära sig det där. Att rastlös inte nödvändigtvis betyder rotlös.

Fotoutställningen "Stockholmsbesök" (eller hur många liter kaffe med ljummen mjölk kan man dricka på en helg?)

Svar: Det står i proportion till hur många goda vänner man har. I mitt fall just nu betryggande många.

2 filmer, 2 världar, 2 kvinnor, 2 darlings

Dia de los Muertos

Foto av Gene Paul

Det var 1991, vi hade rest länge. Ryggsäck och mycket begränsad budget, bussfärder på 10-tals timmar, pirogbåt och lastbilsflak. Vi kom till Los Todos Santos, de döda helgonens by, en bergsby på 2500 meters höjd i västra Guatemala ett par timmars bussfärd efter Huehuetenango. Här bor Maya-indianer som pratar ännu sämre spanska än vi. Fattigt, kallt, strävsamt. Männen försvinner bort till kustens bananplantager större delen av året.

Mest av en händelse kom vi dit den 1:a November: Dia de los Muertos. En stor och mångfacetterad fest där man firar minnet av döda släktingar, hånar (dåtida och nutida) conquistadorer och söker utlopp under en helg för en livstid av förtryck och umbäranden i sockerrösbrännvin och marimbamusik. Eller snarare för århundraden av förtryck, allt från conquistadorerna till 1980-talets blodiga, USA-stödda militärregim.

Höjdpunkten på festen är hästkapplöpningen, eftersom conquistadorerna förbjöd indianerna att rida (de sa att en indian som sitter upp på en häst dör) så är det forfarande ett tecken på mod och uppror att rida. Männen spenderar ett års sparade medel på att hyra en häst, resten verkar gå åt till brännvin. Så fick deras barn gå skolösa ett år till. Halvt medvetslösa av berusning ställer några hundra ryttare upp i ena änden av en 200-meter lång vägsträcka. Utklädda i conquistador-masker och med plymhattar sätter de av. Det hela går ut på att rida fram och tillbaka ett oändligt antal gånger utan att trilla av, vid varje vändning tas ett sving av flaskan. Men trillar gör de, det ser livsfarligt ut, det är livsfarligt. Blodiga ryttare och hästar som fallit dras av banan, kapplöpningen fortsätter. Alla skriker och så hela tiden den hetsiga marimbamusiken. Ingen vinner vad vi ser, det hela slutar bara i allmän utmattning. I den svinkalla kvällen ligger sedan utslagna män och sover på marken här och var i byn.

Överallt springer barnen, barfota. De bär sina småsyskon och försöker kommunicera med turisterna. För turister är det överallt. Mest ryggsäcksfolk som vi som bor på ett jordgolv runt en öppen eld och betalar rundnätt till kvinnan i famljen för frijoles till frukost, lunch och midag. Hon kan förhandla, det är henne väl unnt det är nog hennes enda sätt att ta in vad hennes man spenderar denna helg. Vi kollar in deras jordbastu, men vågar inte riktigt prova. Det finns bussturister också och amerikanska TV-team.

Nästa dag går hela familjen, med orkester, till kyrkogården där de har pick-nick på gravarna. Turisterna tittar på, TV-teamet filmar.

Det hela är intressant, färgstarkt, absurt men mest av allt sorgligt.

Och vi tittar på.

Veckans ord jag använder för sällan

Förgänglighet

(med anledning av stundade helg)

Beklaga ej, att fröjden i ditt hjärta

med stunden flyktar hastigt bort!

Ack, samma ström kyl äfven af din smärta

och gör din bittra sorg ock kort.

Hvad dig beröfvas, blir dig gifvet,

fort höljer tidens flod dock det.

Den största grämelse i lifvet

är ock dess tröst: förgänglighet.

Ur Spridda Blad av Karl Fredrik Forsman

Medelsvensson?

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.

Jag hittade denna via Joruns alltid lika trevliga Life de Luxe.

Himmel über Frankreich

Bilen far fram som en landningskapsel, vi är helt inneslutna min flicka och jag. Himlen ligger som en blöt lovikavante över landskapet. Allt är brunt, beigt, grått, mjölkigt. Fälten breder ut sig; nakna, berövade sitt skydd av grödor, det ser smutsigt, trasigt, fattigt ut. Inget spirar, inget växer, ingen skördar. Vindkraftverken står rakryggade i led och snurrar, en armée beredd till strid. Kanske är de utsända av främmande makt från ett annat solsystem? Några fält av kvarglömd manshög majs står och ruttnar på plats. Varför har ingen skördat? Var är bonden? Har något hänt som gjorde att han inte hann ta in majsen i tid?

Söndag. Byarna ser intill förväxling lika ut. Stenhus, stenmurar, en kyrka, en bistro med en PMU-skylt, ett stängt apotek och ett bageri. Inte en människa, eller kanske en som går över gatan med sin hund och in genom en grind och några tonåringar som hänger på tonåringars vis över sina mopedstyren. Överallt murar, stängda dörrar.

Men gräset i väggrenen är nästan oanständigt ljusgrönt och några gula löv kämpar fortfarande en ojämn kamp mot höstvindarna. Min flicka har somnat med en skumbanan i näven. France Cultur på radion, den enda kanal man får in om man kör längre än tio mil från Paris. De tar med mig på en resa över haven. Några människor ha ägnat år av möda åt att återfinna och sammanställa manuskript från Magellans resor. Det verkar vara ett enormt verk med fotnoter och utvikningar och en oändlig mängd fakta om livet här på jorden under sekelskiftet 1400-1500. Programmet pågår i flera timmar, jag lyssnar av och till, fascinerad av dessa människors idoga arbete, deras passion för en värld som sedan länge försvunnit. Är sådana människor vår garant mot barbariet?

Sedan når vi fram till havet. Det har samma färg som te med mycket mjölk, längre ut mer blekgrönt. Vågorna slår höga, klipporna är vita och kalla. Människor hukar på stranden, jag fyller lungorna.

Något försenat: Förra veckans ord jag använder för sällan

Dagtinga
Göra eftergifter eller kompromissa på ett ovärdigt sätt i en förhandling, eller i överförd bemärkelse med sitt eget samvete (wiktionary).

Ett rätt aktuellt ord som gott kunde användas oftare, eventuellt kanske av vissa självbiografer, men även av undertecknad om jag nu inte ska dagtinga med mitt samvete.

"If life were only like this..."