Fashion!

Alla fotade tjejen till höger, hon kanske är den nya Linda Evangelista? (jag kan bara namnen på modeller som är över 40).

Det är New York Fashion week igen. Gatan är full av för unga tjejer på för höga klackar som köar för att komma in på den ena eller andra visningen eller festen. Och så en massa fotografer som fotar tjejerna. Taxibilarna köar och tutar utanför vårt fönster.

Själv har jag bara varit på rätt tantiga Macy's och shoppat med min mamma. Hon köpte en grej, till sig själv för en gångs skull. En tröja som kostade 70 dollar men när hon skulle betala fick hon den för 8 dollar. Expediten mumlade att den nog var nedsatt med 75 % (vilket väl inte alls blir 8 dollar?) antagligen var det något fel i datasystemet och hon var för lat för att kolla. Eftersom inget annat blev en lika bra affär köpte vi inget mer, logiskt va? Lunchen på Starbucks var dagens dyraste utgift.
På Macy's har de en avdelning där man kan lämna in sin trötta man.

Jag har blivit så dålig på att köpa kläder, jag orkar aldrig prova och jag blir så trött av allt folk och kanske en annan dag? Här finns ju fantastiskt mycket affärer och kul grejer, mycket utförsäljningar och reor och jag gillar kläder, det är själva shoppingmomentet som förlorat sin charm.

De här killarna är lika förtjusta som jag i att shoppa.

Det är ju nu man borde kolla in vinterstövlar och höstbyxor, innan allt är slut. Och gå igenom strumplådan. Jag gillar att ha klänng och kjol med stövlar på vintern, använder nästan bara ogenomskinliga svarta, bruna eller grå strumbyxor. Men strumbyxlådan är ett svart hål. Det hjälper inte hur många par jag köper, det känns alltis som om alla är noppiga eller har hål på tårna när jag ska ha ett par. Dessutom ser man så dåligt eftersom alla är svarta, de ser likadana ut tills man fått på sig dem och ser nopporna. Jag lovar att ingen på Fashion week har noppiga strumbyxor (om det inte är meningen).

Varför sparar man dåliga strumbyxor istället för att slänga dem på en gång? Svara på det den som kan.

Back to school!

Discalmer: Jag började på det här inlägget i onsdags (första skoldagen) men hann inte skriva klart så jag har skrivit lite varje dag, nu har det blivit ett mastodontinlägg! Sorry, men det är en viktig grej i vårt liv.

Vi har haft en viktig och intensiv vecka, första skoldagarna på ny skola för båda barnen. Samma skola denna gång vilket känns som ett lyft!

Efter ett oräkneligt antal diskussioner och sömnlösa nätter bestämde vi oss i vintras för att byta skola för sonen. Han gick i en fransk-amerikansk privatskola och det främsta skälet var helt enkelt att han inte lärde sig tillräckligt med engelska. Det fransk-amerikanska visade sig egentligen vara en helt fransk skola med rätt mycket engelskundervisning. Eleverna var mest barn till expats och diplomater från Frankrike, Belgien och Afrika och eftersom han kunde kommunicera med alla på franska gjorde han ju givetvis det. Dessutom låg den på andra sidan stan vilket resulterade i att klasskompisarna bodde långt bort (och långa resvägar).

En annan anledning var att det var väldigt dyrt och segregerat (även om ingen elev lämnades i limousin eller hade livvakt vilket nog kan förekomma på vissa skolor) och att vi inte tyckte att vi integrerades tillräckligt i det amerikanska samhället. Det är lätt att bara umgås med andra utlänningar här och det tycker vi är lite synd. Vi vet inte hur länge vi stannar och vill suga i oss så mycket språk och kultur som möjligt den tid vi är här.

Dottern har gått klart preschool (dagis) och är vid fem redo för Kindergarten som är en förskola integrerad i skolsystemet (efter Kindergarten kommer 1st grade). Så nu går de båda i PS (public school) 11 i Chelsea. Helt gratis förutom skolluncher ($1,50 per måltid) och fritidsverksamhet vilket inte är en liten sak när dagis kostar 1600 dollar i månaden och privatskolor ca 20 000 dollar per år. Det är tydligen ungefär den faktiskta kostnaden, jag har läst någonstans att maxtaxan i Sverige ligger på 10% av den reella kostnaden för en dagisplats.

Statliga skolor har inget vidare rykte här varken vad gäller studieresutlat eller diciplinproblem. Tydligen ska den här vara en av de bättre på Manhattan, vi får väl se vad vi säger om några månader, kanske tycker vi att barnen inte lär sig någonting nu när vi vant oss vid den franska skolans rätt höga tempo.


I vilket fall tyckte vi skolan verkade bra när vi besökte den, den är rätt stor, en gammal stenbyggnad, högt i tak, långa korridorer, en klassisk skola byggd på kanske 30- eller 40-tal med asfalterad skolgård. Drygt 500 elever som går i Kindergarten till klass 5 (5 till 10 åringar alltså), 28% Whites 20% Blacks, 38% Hispanic, 12% Asian, ungefär hlften av eleverna har rätt till gratis skollunch vilket betyder att föräldrarna har väldigt låg inkomst (jodå det finns statistik på det mesta) och det ser verkligen ut som en multikulturell festival på gatan vid hämtningar och lämningar. I sonens klass tror jag det bara är han och en tjej till som verkar ha västeuropeisk ursprung.

Cafeterian första dagens lämning, det var lite kaos men vi hittade rätt till slut.

Vi har varit på ett informationsmöte och träffat rektorn som höll ett långt innehållsrikt tal om skolan och dess pedagogiska inriktning. Det var första gången jag som förälder fick beskrivningar och förklaringar till vald form av pedagogik i skolan, i Frankrike är pedagogiken lärarnas sak och dryftas aldrig med föräldrarna, det enda de informerar om är ordningsregler. Eftersom det mesta av pedagogiken nog är sig likt sedan föräldrarna gick i skolan anses det nog inte behövas, och den ifrågasätts sällan. Här fick vi veta att de följer en speciell inlärningsmetod för matte ("The parents usually call it fuzzy math, because they dont get it", här såg jag hur min franske makes rynka i pannan belv lite djupare, "but we have wonderful results"). Han berättade om "the writing method" (skrivmetoden, den kände mina föräldrar som är pensionerade lärare igen från Sverige) som enkelt utryckt innebär att barnen skriver mycket, mycket , mycket. Och att väldigt mycket publiceras i skoltidningar, sätts upp på väggen, på skolans webbplats etc men att stavfel inte rättas (här dök rynkan upp hos mig). Det är lärarens roll att se vad barnen gör för fel och sedan lära dem det de behöver vid annat tillfälle, skrivglädjen ska inte grumlas av ett evigt rättstavninsrepeterande. Allting görs också enligt workshopmetoder, i grupp. De där sista grejerna är också det ungefär tvärs emot hur saker görs i Frankrike. Det här blir mer och mer spännande!

Förutom pedagogiken, som det nog finns anledning att återkomma till, är en stor skillnad mot Frankrike hur inriktad skolan är på att samarbeta med föräldrarna. Föräldrarna är en självklar och nödvändig resurs. PTA (Parent Teacher Association, dvs Hem och Skola) är en megagrej med stor budget som finansierar böcker, utflykter, kulturprogram. Fundraising är viktigt, om man har god inkomst förväntas man donera pengar, tid och grejer till skolan. De har även en mängd informationsträffar, skolfester med föräldrar, föräldrarna är välkomna i klassen en fredagmorgon i månaden, de frågar hela tiden om man har några skills eller yrkeskunskap som man kan bidra med etc.

Vi blev rätt förvånade över hur mycket resurser de ändå verkar ha, alla klasser har minst en timme art, music, computer, theater och gym i veckan med speciella lärare, klassrum och utrustning (musikrum med 20 elpianon (en donation), artroom med lerugn, badbassäng så alla lär sig simma på skoltid, datarum med 30 datorer...). De har också mycket kulturella utbyten, Juilliard och flera teatrar och danstrupper donerar helt enkelt tid genom att komma och undervisa och ha workshops, eleverna dansar, skriver pjäser som sätts upp av professionella skådisar, frivilliga kommer och läser med barnen, eleverna säljer ekologiska grönsaker till färäldrarna, lokala bokhandlare sponsrar mm.

Det finns också väldigt mycket regler. Kanske är det så med en sådan heterogen elevgrupp att man inte kan låta några regler vara oskrivna. Det är absolut förbjudet att ta med sig en hel rad saker, allt från mobiler och ipods till sådanan där kort som ungar byter med varandra. Det finns också community standards om hur man ska bete sig som kallas "Kind and Gentle". De beskriver hur man ska bete sig med sin "voice" (tex säg inte något som kan vara sårande), sin "body" (tex rör inte någon som inte vill bli rörd) och sitt "mind" (t ex stör aldrig en elev som sitter och jobbar). Det är också väldigt tydligt vilka konsekvenser regelbrytning får (första varning, andra varning sedan samtal med rektor, samtal hem, indragen rast...). I Frankrike fanns väl egentligen också en massa regler men många var outtalade och upp till läraren.

Som ni märker är jag rätt optimistisk! De första tre dagarna har gått bra, båda barnen har unga tjejer som lärare; söta och entusiastiska med korta kjolar och stora leenden. De tycker båda, barnen alltså, att det varait kul, verkar få kompisar och har inte ens nämnt sina gamla skolor eller kompisar. Ett plus är också att jag nu hälsat på flera föräldrar i kvarteret vilket känns kul.

Har vi tur blir det här riktigt bra! Annars lovar jag att även berätta om de säljer crack på skolgården.

Twitter-Angst

Jag visste ju att det skulle bli så här och ändå försatte jag mig i den här situationen helt frivilligt. Jag pallade inte trycket och nu sitter jag här med mitt dåliga samvete.

Jag pratar om mi twitteravatar eller vad det heter. Den lilla bilden bredvid mina tweets (översättning?). För en tid sedan, en nyhetstidsålder eller bara några månader sen, hade de problem i Iran, ni minns? Nu har vi ju glömt alltihop liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghanistan och alla andra förtryckta för nu har vi (snart, snart!) svininfluensan.

Då kom någon aktivist på att vi skulle färga våra avatarer gröna, som en solidaritetshandling, liksom de röda kläderna ni minns, då för en evighet sedan när munkarna hade det jobbigt och vi på Hornsgatan och i Chelsea ville hjälpa till. Först tänkte jag nej, nej, nej. Jag är ingen early adopter när det gäller sådant här, jag tycker det är slag i luften och framförallt visste jag ju att denna dag skulle komma. Dagen då man ändrar tillbaka sin avatar, och den dagen kommer alltid innan någonting har ändrats i sak.

Men sedan tänkte jag att demonstranterna i Teheran verkade använda Twitter och att det kanske skulle göra dem glada om några miljoner twittrare visade sin solidaritet och varför ska jag alltid vara så motvalls, sur och cynisk. Alltid vara den som bryter kedjebrevskedjan. Så jag gjorde min bild grön.

Nu är jag snart ensam med grön bild och jag har sådan ångest för att ändra tillbaka. Har något blivit bätre i Iran? Knappast. Är det inte just nu som de verkligen behöver vår solidaritet (liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghansitan ...) nu när västvärlden är paralyserad för vi kanske kommer att få flunsan i vinter.

Den får väl vara grön några veckor till, som om det skulle göra någon skillnad överhuvudtaget. Snacka om slag i luften.

FB-Angst

Jag har 61 vänner på Facebook. Jag tyckte FB var jättekul när det kom, jag gillade att hitta gamla vänner och som utlandsboende var det ju ett jättebra hjälpmedel. Jag är hyfsat social, jag har flyttat ofta och fått nya bekantskaper, jag är i grunden teknikpositiv och jag gillar sociala medier, iallafall använda på rätt sätt, men hur i allsin dar kan man ha 300 vänner? Är jag egentligen en asocial varelse som ingen gillar? Eller har alla andra FB-vänner som de egentligen inte känner? Men varför skulle man ha det?

Folk har 300 vänner och postar privata bilder, tankar och konversationer. Ibland tror jag att de med flest vänner också är de som postar mest larviga test, tveksamma semesterbilder, privata samtal och konstiga grupptillhörigheter. Jag undrar om en hel del FB-användare inte fattar/vet att det de skriver på någon annans vägg kan ses av alla den personens 300 vänner. Och har han inte stängt sin sida (vilket en hel del inte har) kan de ses av alla 250 miljoner användarna. Jag tror man gott kan räkna med att man där kan hitta en potentiell arbetsgivare, nuvarande arbetskamrat, makens skilsmässoadvokat, grannar man är osams med, de som bjuder på ditt hus med flera. Jag har fått be vänner fortsätta konversationer de inlett på min vägg i direktmeddelanden till mig istället för jag har andra vänner som jag inte vill ska läsa det de skriver till mig. Framförallt eftersom jag ju inte har någon kontroll över vad de skriver ("Tycker du jobbet fortfarande är lika trist?, Ska ni åka bort? (och lämna huset tomt för inbrottstjuvar)) Och jag har sett konversationer på vänners väggar som definitvt inte var ämnade för mina ögon. Inga allvarliga grejer, men saker som jag vet att de inte skulle säga till mig om vi möttes.

Mest gäller det här jobbrelaterade ämnen men numera är det väl norm att man addar sina kollegor, och även chefer. Dessutom kan ju en kollega bli chef, eller tvärt om man kan bli chef över en FB-vän, eller konkurrent.

Jag fick precis en FB inbjudan av en väns bekant. Hon skulle fråga mig om något New York-tips och bjöd då in mig som vän samtidigt. Men jag har aldrig hört talas om henne, jag vet inte vem hon är. Jag svarar gärna på hennes fråga men varför ska vi adda varandra?

Är det jag som är paranoid och väldigt privat? Det känns som om bara jag tycker det här är lite jobbigt. För att inte tala om allt FB vet om oss användare och kan sälja vidare till högstbjudande marknadsundersökningsinstitut eller lobbyist.

Och så har vi det där med grupperna, dagens kedjebrev. Om jag blir inbjuden men inte går med i gruppen "Jag vill ha fred NU!" betyder det att jag inte vill ha fred? Eller bara att jag är en sur typ? Jag avskyr kedjebrev och jag börjar avsky gruppinbjudningar.

Jag tror jag skrivit det tidiager, att antagligen är jag nog en asocial varelse iallafall, jag har bara inte kommit ut ur garderoben ännu. Läs i NYT om fler som känner sig tveksamma: Facebook Exodus.

New York's Boldest

De gillar smeknamn här och motton. Den mytomspunna brankåren i New York, NYFD, kallas "New York's Bravest". Det är ett gammalt smeknamn men har blivit väldigt populärt sedan 11 september.

Polisen i New York, NYPD, kalls "New York's Finest", vilket ju känns lite märkligare. I vilket fall har jag svårt att tänka mig att man i Sverige utan ironi skulle märka polisbilar med "Stockholms Bästa". Eller ännu mindre i Paris: "Les meilleurs de Paris", knappast. Polisens polularitet är ju rätt begränsad, för att utrycka det milt.

Idag lärde jag mig ett nytt uttryck när jag såg en fångtransport åka förbi "New York's Boldest"! Först trodde jag att man menade fångarna, men tydligen är det plitarna, ja, ja.

Och vet ni vilka "New York's Strongest" är? Sopgubbarna! Eller DNSY som det förstås heter.

Jag undrar om kassörskornas motto är "New York's Slowest"?

Om ni vill se mer av New Yorks brandmän kan ni kolla in serien Rescue Me om 11 septembertraumatiserade, alkoliserade, frånskilda, ishockespelande, brooklynboende, irländska brandmän och deras eviga konkurrenter i NYPD.

Det stora blå huset

De var en helt vanlig familj som behövde en ridå. De bestämde att göra något de inte tycker så mycket om men nu behövde de ju en ridå. De åkte till det stora möbelvaruhuset, de kryssade fram mellan soffbord och lampskärmar, riskerade hälsan (eller i varje fall smaklökarna) i kafeterian och hittade till slut tygavdelningen. De köpte sin ridå, eller pannå som det hette här och tittade säkert i tio minuter på den pedagogiska presentationen av upphängningsanordningar innan de gjorde sitt val. De åkte hem och cirka sju veckor förflöt.

Så en kväll tog de mod till sig och skulle sätta upp ridån (pannån). Trots den pedagogiska presentationen innehöll inte paketet med upphängningsanordningen alla delar. De hade missat delen Hampus, eller om det var Frösön.

Kvinnan i familjen lovade att åka igen till det stora möbelvaruhuset. Barnen var på gymnastik- och fotbollsläger och hon hade ju tid men på måndagen var det för varmt, på tisdagen måste hon tvätta, på onsdagen glömde hon bort det och på torsdagen satt hon bara i soffan och djupandades och vägrade. Fredag morgon regnade det äntligen och hon hade inget val. Hon åkte tunnelbana till gratisbussen. Det är bra att åka på morgonen tänkte kvinnan, det är mindre folk då. Så lite folk visade det sig att bussen inte är i trafik. Det regnar, kvinnan letar taxi, det rengar, kvinnan färsöker hitta lokalbuss, det regnar, kvinnan letar mer taxi, det regnar, kvinnan åker hem.

Lördag beger sig hela familjen iväg först med tunnelbanan, sedan med gratisbussen (efter att ha knuffat undan 14 personer i kön för att komma med). De kommer fram! De avnjuter igen det kök som påstås vara svenskt, de hittar Hampus, eller om det var Frösön, visserligen dubbelt så lång som de behöver men man kan ju såga. De går mot utgången och behöver plötsligt en massa andra saker som en liten cappuccinovisp och skojiga kartonger att lägga bra saker i.

De åker hem, maken ägnar tre timmar åt ridåupphängning (pannåupphängning), sedan går han till vapenhandlaren på hörnet, köper en älgstudsare och tar tunnelbanan och sedan gratisbussen...

Nejrå men det skulle kunna vara upptakten på en uppföljare till Falling Down. Annars kanske en överlevnadsstrategi är att leka dataspel?

Eller så kanske man skulle lära sig av Kineserna, varför besöka den förbjudna staden när man kan kolla in Jokkmokk (bord) och Aneboda (säng)?

"We just came here for fun," said the 34-year-old office manager. "I suppose we could have gone somewhere else, but it wouldn't have been a complete experience."

Uppdatering: och så dök den här filmen upp på min facebooksida just idag (från en fransk kontakt), är fejkade IKEA reklamfilmer en trend eller?

Den tredje brodern

Det finns antagligen en massa forskning om betydelsen av ordningsföljden i en syskonskara för en persons personlighet och utveckling. Om familjen dessutom är elitistisk och framgångsrik, ens äldste broder först blir världens mäktigaste man för att sedan mördas och bli en ikon och broder nummer två i princip går samma öde till mötes skulle man kunna tänka sig att arvet är lite tungt att bära.

Senator Kennedy hade heller inte en fläckfri ungdom med en smitningsolycka där han lämnade en kvinna att dö som lågvattenmärke. Men när man nu läser hyllningsartiklarna om honom undrar man nästan om han tillbringade resten av livet med att försöka betala av på sin skuld. Han satt i senaten sedan 1962 och han drev lagstiftning om immigration, cancerforskning, apartheid, diskrimination av handikappade och kvinnor, vård av aidssjuka, mänskliga rättigheter, utbildning och framförallt allmän sjuförsäkring. Han röstade även mot invasionen av Irak.

Man skulle ju ha önskat att han fått se en allmän sjukförsäkring under sin livstid. Obamas vallöfte har som ni säkert sett och läst rört upp en storm av huvudlösa anklagelser, misinformation och våldsamma protester mer eller mindre organiserade av republikanerna och, säger en del, försäkringsindustrin. Obama skulle ha behövt Ted Kennedy i sin ringhörna under den här matchen där han redan kritiseras rätt häftigt vänsterifrån för att börja backa på flera punkter.



Den här frågan, liksom vapenkontroll och dödsstraff, tillhör de frågor som gör att man känner sig väldigt främmande som europé. Över 40 miljoner människor står utan sjukförsäkring och många har en försäkring som inte täcker ordentligt. Att inte kunna söka och få vård när vård finns att få är ofattbart. Ibland känns det som om det amerikanska samhället bara hunnnit skapa sig en tunn hinna av civilisation, under lurar barbariet.

Titta på det här rörande klippet av en kvinna vars man blivit utsparkat från sitt vårdhem, den republikanska senatorn, som är emot reformen, svarar i princip att det inte är statens sak hon ska be grannarna om hjälp!

Trendspaning i tunnelbanan

Utelistan: tjejer med guldkepsar, jättehår och handväskhundar.

Innelistan: Grace Jones-tjejer. Denna donna och hennes sällskap såg väldigt obekväma ut tillsammans.


Ser ni byxorna, det smala skärpet, frisyren? Stiligt!

I parken igen

I lekparkerna här finns nästan alltid vattenfontäner för barnen att springa igenom och leka i. Igår kom en man iförd kostymbyxor, skjorta, gympaskor och keps. Han gick fram till fontänen, tog av sig skorna och kepsen och ställde sig sedan mitt i vattenstrålen och skjölde ansikte och huvud. Han böjde alltså inte bara in huvudet i vattenstrålen, han lät vattnet spruta över byxor och skjorta. Han stod där en stund och tog sedan på sig skor och keps och gick därifrån. Med en rännil vatten efter sig.


Barnen var mäkta imponerade.


Idag när vi var där var det inspelning av musikvideo. Lågbudget. Ser ni filmkameran på skateboarden? Framför den går en kille i vit t-shirt fram och tillbaka och rappar och gör sådana där armgester mot kameran. I bakgrunden spelar en kille basket. De hade världens löjligaste lilla musikmaskin som spelade musik jättelågt och rapparen nästan viskade. Men det blev kanske bra på film.

Men han hade ett bad-ass entourage med sig. Iallafall hade alla väldigt fina skor.

Infinite summer

Det här är ett roligt projekt. En kollektivläsning av en roman över en sommar, en virtuell bokklubb där man har ett lässchema (med Kindlesidhänvisningar, mind you) och fyra skribenter som fortgående kommenterar. Och så inbjudna experter, kommentarsfält, forum och länkar till andra bloggar förstås.

Jag har inte läst Infinite Jest och nu är det nog lite sent att hinna ikapp, den är över 1000 sidor lång och det verkar finnas lika många sidor fotnoter som text. Egentligen är det nog precis en sådan där postmodernistisk bok som Manifestförfattarna inte vill skriva! Det känns också som den där boken som amerikaner i en viss ålder tycker att de borde läst, därav projektet antar jag. Men jag kanske skulle gilla den, jag brukar ju gilla att läsa Douglas Coupland och andra som får mig att känna mig lite ung och modern!

Jag skulle behöva ett liknande projekt. På www.tjockaböckerjagredanbordeläst.com skulle vi börja med "På spaning efter den tid som flytt" och sedan ta "Krig och Fred". Det skulle nog räcka till jul.

Alldeles nyss sov han ju som en kattunge på min axel.

Modern: Vi du ha ett Spidermanplåster eller ett med päron och äpplen på?

Sonen (med illa dåld suck): Kan jag inte få ett vanligt plåster?

I storstadsdjungeln

Det är lite tyst här och jag tror faktiskt att jag får skylla på vädret. Barnen har över två veckor kvar till skolstart och sommaren är fortfarande i full gång. Vi har djungelväder igen, sen vi kom hem har vi i princip undvikit att gå ut på dagtid. Häromkvällen vågade vi oss ut och handlade när klockan var över sex och när vi kom hem såg vi ut som Sylvester Stallone i slutet på en Rambofilm, fast vi hade inga skottskador då. Men minst lika svettiga var vi.

Men man vänjer sig, anpassar sig till värmen, drar ner på tempot. Rätt behagligt efter ett tag. Sedan är jag ju forttfarande såpass mycket svensk att jag tycker det känns lyxigt med tropisk hetta, speciellt i slutet på augusti.

Så vi pular lite hemma, jag har också läst Manifestet förstås och hade väl tänkt tycka lite om det (jag antar att mina tre läsare andlöst väntar på vad jag har att säga i frågan?). Det känns lite sent nu och jag tänkte hänvisa till Therese, jag tycker ungefär som hon.

Men sen insåg jag att jag ju nästan skrivit ett manifest själv, eller i alla fall ett upprop här i bloggen! Det rönte inte en enda kommentar! Men iallafall jag menar att manifestet är en reaktion på vad man tycker är en ensidighet i den nutida litteraturutgivningen, svårare än så är det inte. Så jag hoppas att inte alla författare följer reglerna, det vore ju också trist. Men ingen författare sitter väl med det där upptejpat ovanför skärmen?

Om jag kunde skriva romaner skulle de nog inte bryta mot en enda regel. Nytt formspråk skulle jag aldrig komma på tanken att försöka mig på och historiska personer verkar vanskligt. Tänk om Peter Englund sen kommer och säger att man fattat helt fel?(Märker ni hur jag å ena sidan är klädsamt ödmjuk, å andra sidan antyder att om jag skrev en bok skulle PE ägna sin dyrbara tid åt att läsa den?)

Dessutom kan jag inte döma ut varken genren deckare eller romaner byggda på historiska personer (men jag kan ju tycka att de får onödigt stort utrymme). Lagerlöfs "Jerusalem" är en av mina bästa läsupplevelser, just nu är jag sugen på att läsa både om August Palm och Ellen Key och i somras beredde det mig nöje att i hängmattan läsa både "Nattfåk" och "In the Woods". Jag vill inte heller att Oates inte skulle ha skrivit Blonde (hon ger dessutom ut deckare under pseudonym). Men hon har gett ut 67 böcker och "elle a donné" inom berättartradionen, så hon måste ju få diversifiera sig.

Jag kanske är omoralisk men jag har inte något större problem med att döda personer exploateras i skönlitteraturen (nu levande är en annan femma). Jag menar att om romanen är dålig så glöms den snart och är den bra så är vi en bra roman rikare. Men jag har heller ingen storhet i släkten så jag riskerar inget.

Och till sist i en liten parentes kan jag ändå inte låta bli att tycka lite synd om paret Ahndoril. Först kämpar de och skriver, vad jag förstår bra, genomarbetade böcker om historiska personer. Sen vill de ha lite skoj och skriver en deckare i hop som får jättestort genomslag och vips får de veta av sina yngre kollegor att de gjort allt fel! Och i ännu en parentes har jag inget problem med pseudonymer heller, det tycker jag verkligen är upp till den som skriver.

Land of Crazy

Vi tillbringade några timmar i LA i väntan på flyget hem.

Vi hängde lite med Marilyn och Jesus.

Sen kom en stormtruper, Prinsessan Leia, Jokern och Stålmannen och ville vara med på partyt. (Jag vet att nästan alla vänder bort blicken, men i ärlighetens namn gör det dem snarare mer lika originalen, utom möjligen stormtrupern. Barnen tyckte att en gigantisk SpongeBob var bäst).

Vi tänkte att vilket bättre ställe finns det att gå på bio än i Hollywood? Inne på bion satt det den här mannen och spelade orgel innan föreställningen började:




Här är några av de där välbevattnade trädgårdarna i Beverly Hills. Vi snurrade runt där bland villorna och de var verkligen enorma. Efter att ha sett den lyxen kändes det ännu absurdare att se det här reportaget om en gratis klinik som satts upp i en idrottsarena mitt i LA.

Och det leder mig in på dagens riktigt heta ämne: den kommande sjukvårdsreformen (på tal om hur galna man ibland tycker att de är här). Men det får bli ett annat blogginlägg.

Land of Beauty

Jag läste precis i NYT att det var Theodore Roosevelt (den förste Roosevelt alltså) som var ansvarig för att bla Grand Canyon, Yosemite m fl nationalparker blev till och inte förstördes av gruvindustrin. Det ansågs givetvis på sin tid som att den federala staten la sig i staternas interna angelägenheter, argumenten verkar forfarande vara desamma gällande de flesta progressiva åtgärder som staten vill göra här. I vilket fall är jag honom tacksam, och många med mig.

Vi åkte genom Yosemite park och beundrade vackra berg, sjöar och givetvis de berömda Sequoiaträden, de där gigantiska som kan bli uppemot 3000 år. Jag besparar er den obigatoriska bilden av när familjen med gemensamma krafter försöker omfamna en trädstam, men imponerande var de!

Lake Tahoe var ett annat guldkorn, smaragdgrönt, genomskinligt vatten i en insjö högt upp i bergen. Lite som Genèvesjön eller Lac Annecy, fast med söderhavsvatten. Rätt kallt var det dock men paddla kanot gick bra.
Mono Lake
Vi åkte också av en händelse förbi Mono Lake vilket visade sig vara en fågelsjö som inte har något utlopp varvid vattnet har blivit tre gånger saltare än i ett hav. Mono Lake har bildats av vulkaner och speciella stenformationer synns i vattnet och på stranden (tänk er raukar som sticker upp ur en insjö). Vackert och märkligt. Tyvärr är den numera bara en femtedel så stor som den ursprungligen var sen den stora akvedukten till Los Angeles byggdes. Det är ett stort politiskt och biologiskt problem att den folkrika områderna i Kalifornien, som ligger i ett klimat där det snartast skall vara öken, dränerar de omliggande områdena på vatten. De har ju så många trädgårdar i Beverly Hills att vattna!


Kollibri vid Mono Lake.

På vägen ner från Sierra Nevada, bergskedjan som går vid gränsen mellan Kalifornien och Nevada, mot kusten passerade vi ett vackert böljande landskap fullt med rancher och hästar.

Det övergick i ett slättland med odlingar och så kom prärien. Hela förra semestern letade jag efter prärien som jag tänkt mig den, öändliga fält av gulgrönt tätt gräs, och nu hittade jag den.

Även boskapen som var helt obefintliga i indianreservaten fanns här. Sen kom vi ner till kusten.
Big Sur har jag redan nämt.
Vi träffade de här rätt lata gossarna. Det är sjöelefanter.

Vi hade tänkt oss bad och sol i några dagar på stranden norr om Malibu. Tji fick vi, det var knappt 20 grader varmt och genommulet hela tiden. Men det fanns ju pool. Och Fanta till frukost!
The Hoff come back, allt är förlåtet, ni hade ju alltid sol! Det star Rescue på surfbrädan och det sitter faktiskt en kille i tornet och skallrar tänder.

Land of plenty

Vi brukar vara dåliga på att planera våra semestrar i god tid men den här gången tog vi priset. Tre dagar innan vi åkte kunde vi inte ens bestämma oss för vilken kust vi ville till. Av lite olika anledningar blev det till slut Kalifornien där jag aldrig varit tidigare. (En av andledningarna var förhoppning om sol vilket visade sig vara helt fel anledning!)

Vilket ställe! Det kändes som om en hel del av de värsta amerikanska excesserna och extremerna finns där men även en fantastisk natur. Staten är i det närmaste bankrutt men vi fick intrycket att pengarna flödade. Husen, bilarna, brösten och pommes friten är gigantiska. Och jag menar gigantiska.

När man åker Highway one mellan San Fransisco och Los Angeles åker man först genom Big Sur, ett stort skyddat strandområde. Fantastiskt vackert och välbevarat, få diskreta hus, knappt några restauranter, inga stora parkeringsplatser, inga reklamskyltar, inga souvenirshoper och inget skräp. Verkligen vackert, om man t ex jämför med Rivieran är det mycket mer välbevarad natur och obebyggt.

Sedan tar man sig längre söderut och närmar sig Los Angeles och scenariot förändras. Bebyggelsen ökar mer och mer och det är det ena sagoslottet efter det andra. Grekiska kolonner, moderna glaskonstruktioner, askungeslott med tinnar och torn, den ena fantasiskapelsen efter den andra. Många måste ha upp mot 30 rum och man kan ju inte annat än undra vilka som bor i , och har betalat för, alla de här husen.

Och så dessa bilar, jag trodde i min enfald att att Kalifornienborna var miljömedvetna. Ha! Jag har aldrig sett så stora bilar, och så många stora bilar. Alla, unga 20-åriga tjejer, gamla tanter, familjer, har rena monsterbilar som måste dra lika mycket som en buss.

Det syns inte riktigt hur stor den här bilen är, men var normalstora fyrardörrars hyrbil sag ut som en mini Cooper bredvid.

Och brösten, tja de ser helt enkelt knäppa ut. Unga tjejer med ballerinasmala kroppar och jätteboobisar, äldre damer med brunbrända, skrynkliga dekolletage, inte är det vackert inte.

Ihop med den där kroppsfixeringen hör, i något slags knepigt motsatsförhållande, de jättestora pommes friten. Eller den värdelösa kosthållningen. För trots att Kalifornien ända sedan Jane Fondas glansdagar är sundhetsfixerat finns det fortfarande en stark kultur av dålig mathållning. Överallt ser man människor som häller tjocka lager smält ostmassa över chipsen, det finns en gratis läskmaskin till hotellfrukosten och salladen är ofta solkig och indräkt i Rhode Island. Jag gnällde över samma sak efter förra semestern men det känns som om mina barn levt på färgämnen till frukost, konserveringsämnen till lunch och socker och fett till middag. Inte för att de klagar (Fanta till frukost, tänk er!). Men denna restaurangmat i kombination med mycket pick-nick-mat gör att hemmaköket känns välkommet. Det finns givetvis bra restauranger men man ska veta vart man ska gå. Annars räddas man av den etniska maten, vi hittade både thailändskt och japansk även i de mindre orterna uppe i Sierra Nevada och de serverade fräsch, smakrik och nyttig mat.

Men visst är det konstigt att de inte verkar äta grönsaker? Allt växer ju här! Vi såg odlingar av broccoli, jordgubbar, majs, mandelträd, sallad och allt möjligt annat. På en amerikansk matsedel finns det kött, kött, skaldjur, french fries (är det det som ska vara grönsaken?) och jättetrista ceasarsalladen.

Hemma

Nu är vi tillbaka och den här gången är det meningen att vi ska stanna ett tag. Helst vill jag knappt gå utanför dörren. Vi är lite jetlaggade igen, tre timmar åt andra hållet den här gången så vi vaknar sent.

Vi kom hem igår morse, dottern började med att riva ut precis alla leksakerna i sitt rum och sedan leka sig igenom dem en efter en. Sonen drev runt i några timmar och var rastlös men nu har de ett gemensamt gigantiskt legoprojet och leker plötsligt fantastikst bra ihop.

De känns tighta just nu, en sommar med umgänge 24 timmar om dygnet verkar ha gjort dem gott. Vi tyckte också det var skönt att vara samlade hela familjen efter en sommar på olika ort. Tio dagar där vi åt, sov, lekte, badade och och åkte bil tillsammans. Najs, som man säger här.

Vad vad det jag sa!

Vill bara i ärlighetens namn meddela att jag glömde mina joggingskor i Sverige. Häromdagen köpte jag ett par nya som jag sedan glömde på en lunchrestaruang.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mitt undermedvetna, han har verkligen ingen karaktär!

Dessutom befinner jag mig i San Fransisco och här finns det Cable Cars, ett mycket mer civilicerat sätt att transportera sig på.

California Dreaming

Vi drar västerut imorgon bitti klockan 06.00. Köpte biljetterna igår kväll och har bokat första hotellnatten, sen får vi se.

Någon gång ska vi bli en vanlig familj som planerar vår sommarsemester i januari.

Den femte dödssynden

Vi tog på oss våra fancy pants, vilket i mitt fall var en livsfarligt kort klänning, och gick på fin-restaurang igår kväll, vi hade ett jubileum at fira. Vi var i Meatpacking som jag tror jag skrivit om tidigare. Det roliga med det kvarteret är att de slängt upp en 40 chicka och trendiga restauranger och barer plus en gigantisk tjusig Applestore men husen emellan ser ut som de allitd gjort. Grafittiplank, lagerlokaler, smutsiga tegelmurar, utfarter från anonym småindustri osv. Så man sitter på sin chicka resturang och tittar ut på ett par soptunnor och en lastbil. Tänk er Stureplans alla vattenhål transplanterade till Sickla. Fast mitt i stan då.

I vilket fall hade vi väldigt trevligt men jag gjorde misstaget att beställa både förrätt och varmrätt. Efter ett helt år här begår jag kardinalfel nummer ett! Men carpaccio med aragulasallad lät ju inte så mäktigt, och så en seafood risotto som huvudrätt. Men oj vad jag bedrog mig, carpaccio kan visst vara mäktigt, det beror enbart på mängden kött. Dhu! Så efter måltiden höll jag på att somna med näsan i tallriken och halv elva var vi hemma. Jag är ett sådant partyanimal.

Normalt tar vi numera aldrig in mat till barnen, inte ens barnportioner. Två rätter är perfekt för fyra och de knusslar aldrig med att ställa in extra tallrikar och ge en en fin låda att ta hem resterna i (det är aldrig någon som ger det där till hunden, det är ju perfekta lunchlådor!).

Inne på bästa matbloggen "Om jag var din hemmafru" har de en intressant diskussion i kommentarerna om att Sverige även i detta hänsende blir mer och mer amerikaniserat.

Hur Sverige gick från 33 cl Trocadero till 1, 5 liters Colaflaskor med 200 g Esterella Grillchips fredag OCH lördag. Hemma hos oss satt vi alltid och åt lite knäckebröd och drack ett varsitt glas mjölk innan maten så att vi inte skulle äta för mycket sen. När upphörde grillkycklingen räcka till fyra personer och blev en angelägenhet för två?

Enligt den här websiten dricker svenskarna 84,5 liter läsk om året. Det här är en ökning med 185 procent sedan 1980. Dessutom äter vi 55 procent mer godis i dag än för 25 år sedan.

Problem med övervikt och sockerintag är ju inte specifikt för Sverige men tydligen är vi värst:
De flesta andra folk i den industrialiserade världen äter mest choklad, men vi svenskar föredrar sega råttor, Ahlgrens bilar, sockerbitar, svampar av skum och små nappar som består av gelé och socker. Sett till total godiskonsumtion ligger vi tvåa i världen: danskarna är något mer glupska. Men om vi tar bort chokladen och håller oss till det rena sockret har vi en klar och ohotad förstaplats. Inget folk i hela världen äter så mycket sockerkonfektyr som svenskarna.

Är inte det här märkligt? Man kan ju knappast skylla på att information saknas, eller viljan till ett sunt leverne, eller omsorg om barns hälsa.

Vad kommer den här omåttligheten ifrån?

Förövrigt har jag en egen hemmasnickrad idé: Ni vet de där hemska vintermaginfluensorna som plågar Sverige och som inte verkar finnas någon annanstans? Har någon kollat om det finns ett samband? Hur hygieniska är de där godislådorna egentligen? Eller så är det bara ett straff för att man ägnat sig åt frosseri? Jag tror jag är något på spåren här.

Och nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag åt för mycket risotto igår kväll, däremot för den bautapåse Gott och Blandat jag köpte på Arlanda...

Babels sommarstuga

Jag lyssnar på barnen som leker på svenska. De har tillbringat tre veckor i Sverige i en helt svenskspråkig miljö och vips blir det förstaspråket, iallafall för några dagar.

Ni skulle hört dem, mina två och deras tre kusiner som är födda och fortfarande bor i London med svenska föräldrar, på landet hos mormor och morfar. Aldrig har det talats Rinkebysvenska där tidigare! Eller det var det väl inte direkt men ibland låter de verkligen som invandrarbarn: "Kom kompis så går vi!" "Kan jag ha vattencitronen, snälla?" Svar "Ja du kan få, citronvattnet". Ordet "få" kan igen av dem använda (Can I have some water, please? Est-ce que je peux avoir du l'eau s'il te plaît?)och de lägger ofta till ett "snälla" (please, s'il te plaît) som blir lite konstigt ibland. Som om de bönade och bad när de bara försöker vara artiga. Jag sakanr också ett please i svenskan, känner mig ofta oartig innan jag vant mig vid att säga tack hela tiden.

De pratade inte direkt engelska med varandra, det kommer inte naturligt för mina barn i svensk miljö, förutom några ord när de inte kunde översätta. Jag undrar hur det blir nästa år, när mina barns engeska antagligen sitter bättre, kommer de att förstå brittisk/amerikansk engelska? Kommer det att kännas som samma språk eller två olika?

Jag borde blivit lingvist, jag skulle kunnat forska på min egen familj.

Dottern försöker lära sig simma

-Mamma, när man är ett litet frö, innan man föds, hur kan man simma in i mamman? Man är ju sa liten så att man inte ens kan gå. Man måste vara stor för att kunna simma!

Free lunch

Vi vaknar fortfarande tidigt, och svettas. Trots att det tydligen är kallaste sommaren i mannaminne tycker vi det är hett och framförallt fuktigt men någonstans gillar jag det. Jag tittar på bilderna från Sverigesemestern och vi har tjocka tröjor på oss mest hela tiden. Missförstå mig inte, det var en bra semester men efter så mycket friskluft, mygg och kyliga kvällar känns det helt okey med svettig hetta och stadsliv. Faktiskt till och med med barn, de har fått så mycket spring i skogen att jag inte har dåligt samvete och vi har rätt kul här i stan. Men jag skulle nog känna annorlunda om jag inte hade haft privilegiet att skicka ut mina barn på landet såpass länge först.

Igår testade vi en kommunal utomhusbassäng. Det finns 54 stycken i New York och de flesta är helt gratis. När vi kom dit visade det sig att den gratis simskola som tydligen också finns pågick så vi fick vänta någon timme. Vi gick till parken bredvid och dit kom lite slöa men snälla sommarjobbande ungdomar med sällskapaspel, trehjulingar, ritpapper och lunch. New Yorks stads serverar gratis lunch till alla barn som vill under hela sommaren. Ingen bokning, registrering, kollandes av papper utan en stor kylväska ur vilken de delade ut papperspåsar innehållande kalkonmacka, kall mjölchoklad, minimorötter och konserverad persika till den som ville. De barn som får sitt huvudsakliga mål i skolan varje dag kan på detta sätt få mat även under sommaren, och även de barn som är lämnade vind för våg när föräldrarna jobbar. Så har ni en skral semesterkassa kan ni leta reda på en park vid lunchtid...

Först hade jag lite dåligt samvete, vi skulle ju kunnat gå hem och äta men de hade mer mat än det fanns barn i parken. Det var kanske 50 ungar där och mina barn var de enda vita, semester utanför stan är en klass- (och därför även ras-) fråga. I vilket fall blev jag glad åt att se skattepengar spenderas på något vettigt.

Idag blir det sparkcykel i Central Park!

The Pursuit of Hapiness

Är det inte lite fantastiskt att det i den amerikanska konstitutionen står att strävan efter lyckan tillhör människans självklara rättigheter?

We hold these Truths to be self-evident, that all Men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

Jag läste just att det var Benjamin Franklin som var ansvarig för att meningen ändrades från "the pursuit of possessions" till "the pursuit of happiness". Vackert!

Benjamin Franklin verkar ha varit en riktig renässansmänniska, läs mer i länken till wikipedia ovan eller ännu bättre följ artisten Maira Kalmans illustrerade serie om den amerikanska demokratin som publiceras den sista fredagen varje månad i New York Times. Den är jättefin. Jag hittade den via Martin Gelins blogg.


Benjamin Franklins dagsschema. Tänkte börja med det till hösten, under vilken rubrik kan man klämma in "diska"? (klicka på bilden)

I en annan del av världen

Har nu gjort den här resan igen och kommit tillbaka. Vi har landat efter tio timmars försening, sovit en stund och sitter nu i pyamas på taket och ser New York vakna. Känner mig lite kännslomässigt ömhudad efter hemresan, eller bortresan eller vad det nu är, men det känns fantastiskt bra att vara här igen. Och det känns bra att det känns bra om ni förstår vad jag menar. Och jag läser hos Jorun om "Där hemma" och "Här borta" och tänker att jag inte är den enda flyttfågeln.

Jag var två veckor i Sverige och som vanligt var det inte bara ett återseende av landet som jag levde i för tio år sedan utan en nostalgitripp som går längre tillbaka än så. Det känns alltid som jag går i barndom när jag åker till Sverige, delvis beroende på att jag mest bor hos mina föräldrar och inte jobbar, delvis på att det alltid verkar pågå någon form av nostaligfest. Denna gång var det Lillie och Sussie som hade grävts fram och sjöng medley på Allsångsscenen. Jag försökte ignorera att fantastiska Theresa Andersson sjöng på Mosebacke samtidigt som de fortfarande lika blonderade systrarna Oh-Mamade för miljoner TV-tittare. Eller att Jazzfestivalen pågick, var det något på TV från den?

Men det fanns ju nyheter också: Lotta på Liseberg!

Men att sommar-TV är dåligt är ju lite som sig bör, jag försökte tom titta på när de sista överlevarna i Midsummer mördades men där gick min gräns. Annars var det väldigt mycket norskt och danskt på TV tyckte jag?

På tal om nyheter, nu när jag äntligen vant mig vid hoppmattan och Foppatofflan dyker en ny färgglad plastgrej upp: spikmattan. Jag hann se två TV-reklamer och ett Aktuelltinslag om konsumentverksanmälan min första Sverigekväll. Min mamma äger en och jag tycker fortfarande att det låter som något Killinggänget hittat på.

Men jag tittade faktiskt inte bara på TV, jag njöt av vädret också! Eller jag led iallafall inte så mycket även om det var lite väl myggigt. Jag plockade blåbär, sympatisatt på stranden när barnen badade, drack kaffe, åt oförsvarliga mängder korv(grill-, falu- och prickig) och undvek semesterlitteratur jag tagit med mig för att hänge mig åt svenska (rätt mediokra) deckare i hammocken. Och jag sprang, ha,ha! Varje morgon faktiskt så nu ska jag också börja fråga folk hur det går med träningen! Och jag köpte ett par träskor på utförsäljningen bredvid Claes Ohlsson i Insjön, det känns jätteovant att gå i dem.

Barnen är väldigt nöjda med sin sommar, de har har haft två veckor med farmor, farfar och faster vid havet och sedan tre veckor med mormor och morfar, kusiner och sysslingar i Dalaskogen. Idag återerövrar de sina rum och leksaker och de har fem veckor kvar till skolstart.

Här är idag runt 30 grader och HÖG luftfuktighet. Sommaren är inte över på länge än!


På tal om nostalgitripp, vilka vina Vokuhila de har (Vorne kurz hinten lang eller hockeyfrilla på ren svenska)!

Det är svalt i boklådorna

Klockan är tjugo över nio på morgonen och det är så hett i vår lägenhet att jag snart faller till föga, stänger fönstren och sätter på ACn. Efter en väldigt regnig juni, när vi också hade en del sådana här tropiska dagar, har vi haft underbart sommarväder i juli, 25 grader varmt och torrt. Men nu är Bangkok-vädret tillbaka, man duschar och är genomsvettig innan man fått på sig kläderna. Jag borde städa, och packa och ... springa. Men just nu sitter jag i soffan, dicker kaffe och undrar om jag ens orkar hänga tvätten.

Borde handla också, vår lägenhet utan barn har blivit rena ungarlslyan med tom kyl. Den här veckan har vi ätit ute nästan varje kväll, kvällarna är så ljuvligt ljumma och de roliga matställena så många! Vi har ändrat matvanor överhuvudtaget sidan vi flyttade hit, vi äter ute ofta även med barnen och beställer hem. Vi har också blivit väldigt dåliga på att laga maträtter som tar mer än trettio minuter att laga. Vi sparar in på att inte äga bil istället. When in Rome...

I går var vi hemma hos en kompis nya flickvän. Hon går numera under namnet "arvtagerskan" hemma hos oss. Hon hade en tvåa på Cetral Park West, dvs den gata som går längst Central Park. Med balkong. Pappa hade köpt den när hon skulle plugga i kvarteret för tja minst en miljon dollar säkert. I huset bredvid bor Paul Simon, Sting och Robert de Niro. Utsikten var fantastisk, tyvärr hade jag ingen kamera men man såg hela Central Park liksom bölja fram som en djungel och så Midtowns skyskrapor i söder och Upper East sides tjusiga fasader tvärs över parken.

Hon var jättetrevligt och jag tror det var första gången jag träffade någon som är (eller kommer att bli) sådär absurt rik. Visst jag har kompisar som har det bra ställt (och det går verkligen ingen nöd på oss heller) men det rör sig om männniskor som har råd med en villa i Bromma, inte lägenheter på världens dyraste gator. Vi tycker det är helt knäppt att betala så där mycket pengar för en tvåa, vad tycker då inte han som jobbar som doorman i det huset? Det finns så otroligt mycket fattiga här och så finns det människor som är sådär osannolikt rika. Men de bor i New Jersey, och där betalar man iallafall rätt mycket skatt. Och så har hon lovat att vi ska få komma en helg med barnen till deras sommarhus vid havet så jag hoppas hon inte tröttnar på vår kompis innan vi hunnit utnyttja hennes gästfrihet!

Annars jobbar jag lite och strosar runt, borde köpa kläder men går i boklådor istället. I går var jag på Strand igen. De hade rea och jag köpte sex böcker för mellan 4-8 dollar styck, två av dem inbundna! Snow av Orhan Pamuk, A Haunted House av Virginia Woolf, Neither Here not There och The Mother Tongue av Bill Bryson, The Summer He Didn't Die av Jim Harrison samt samlignsvolymen The Best American Nonrequired Reading redigerad av Dave Eggers (han från McSweeny som jag bloggat om tidigare). Så nu kan jag åka på semester. Häromkvällen gick vi in på Borders efter bion (vi såg Public Enemies, skittråkig) och de hade rea på fackböcker. Maken kom hem med sju stora inbundna verk mest om amerikansk historia. Det är så vi delar upp det, jag suckar när han kommer hem med ännu en fackbok, han suckar när jag kommer hem med ännu en trave romaner. Det märkligaste fyndet han gjorde var "Speaches that changed the world" , bok och CD. När ska han lyssna på det? Jag ser det framför mig i hyrbilen på semestern: "Nå barn ska vi ta Churchill eller De Gaulle idag?"

Kanske är detta den ultimata ledigfrånbarnlyxen, att strosa runt vid midnatt i en stor bokaffär och köpa böcker man inte behöver?

Imorgon åker jag till Sverige, till utedass, sill och potatis och små armar som kramas jättehårt!

The Bastille Day

Vi firade quatorze juillet igår. Vi var på en tillställning på the Tavern in the Green i Central Park vilket var ett lämpligt ställe. Utomhusdansbana, lampor och flaggor i träden, fransk chanson, skumpa och buffé. I den ljumma sommarkvällen kunde man nästan tro att man var i Provence. Sedan blev det disco till fransmänns partymusik vilket (om det inte vankas Claude François) består av Raï från Nordafrika (Raï n'B!) och Zouk des iles (när man säger "Les iles" - öarna - menar man Martinique, Guadeloupe och dess omgivningar).

Nästan som en riktig Bal de Pompier! Bal de pompier är alltså brandmansbal och är det traditionella sättet att fira nationaldagen i Frankrike, alla brandstationer ordnar guinguette eller disco och man dansar bland slangar och hjälmar - typ.

Tre iaktagelser från gårkvällen:

1. Det var förvånansvärt mycket amerikanskor i "giftasvuxen med råge-ålder" där, i stora tjejgäng. Man såg direkt vilka som var amerikanskor (röda, gröna och turkosa djupt urringade klänningar) och vilka som var fransyskor (den lilla svarta).

2. Fransmän är ännu mer generade än svenskar när nationalsången framförs. Ingen sjöng med, ingen lyssnade ens alla bara pratade och käkade på. Dessutom framfördes den av en ovillig sångare i någon konstig bossanovatakt. Dessa fransmän som ska vara så chauvinistiska har precis samma problem med nationalsymboler som vi i Sverige. Trots att deras sång ju är en revolutionär låt har Front National och deras kumpaner highjackat den. Här med den amerikanska kontrasten av sång med lungors fulla kraft och med handen på hjärtat blir detta extra tydligt.

3. Man må ha problem med integrationen i Frankrike men i franska expatkretsar är det många som inte är traditionella fransmän. Det vimlar av libaneser, tunisier, marockaner och afrikaner. Kanske har de franskt medborgarskap eller så tar de bara rygg på den franska gemenskapen på samma sätt som jag gör men de känns så väldigt franska! Eller snarare så består "det franska" numera även av deras erfarenheter och kultur. Även detta ser man bäst såhär på en Atlants avstånd.

Vive la France!

(en sådan där bikini skulle man haft igår!)

Nyttiga saker

Jag har varit ute och sprungit. Ville bara säga det eftersom jag så sällan får tillfället att yttra de orden. Jag har faktiskt sprungit hela fyra gånger de senaste dagarna. Långsamt och inte särskilt långt men iallafall. Vi bor inte så långt från Hudson River som har en fin spring- och cykelbana längst vattnet. Fast idag sprang jag på the High Line, New Yorks hippa, nya parkpromenad. Det är rätt trevligt att bara lunka runt i kvarteret också, nu på sommarmornarna är inte trafiken så farlig och vi har många söta gator med brownstones härikring. Jag tycker det funkar bäst med pratpodcasts, typ Sommar eller the Moth som är berättelser berättade inför publik utan manuskript. Väldigt olika kvalitet med det står alltid hur lång en podcast är så man kan bestämma sig för att springa tills en berättelse tagit slut (finns på iTunes).

Annars tycker jag ju egentligen att det är en pina. Jag är ingen sportig person och tror att det där endorfinsnacket är båg. Vadå "behöva" springa? Jag kan bli lätt provocerad av människor som idrottar mycket, eller snarare sådana som talar mycket om hur mycket de sportar. Jag tycker det finns ett drag av självrättfärdigande, som om de var lite bättre än andra människor. Lite som människor som skryter med att de är morgonmänniskor, eller vegetarianer. Men jag är väl bara avundsjuk för att jag inte har diciplinen. För det har jag inte.

Jag har kanske sprungit några gånger nu och jag ska försöka hålla ut ett tag men jag vet ju att jag kommer att tröttna. Jag har inget som helst förtroende för mig själv i den här frågan. Jag tröttnar alltid, på Friskis och Svettis, badminton, cykelturer, gym, pilates....

Men man borde ju, eller hur? Jag tröstar mig med att jag lever rätt sunt, promenerar mycket och har god hälsa men det räcker ju inte riktigt, jag vet det. Det är väl därför jag blir provocerad av att det alltid anses socialt okey att fråga "tränar du något då?" Varför anses inte det vara lite ofint? Jag frågar ju inte om de verkligen hänger med i geopolitiken eller alltid lagar näringsriktig mat.

Nästa gång ska jag ställa motfrågor: "Hur många böcker har du läst den senaste månaden då? Själv är jag inne på min fjärde och femte som jag läser samtidigt. Plus att jag aldrig missar New York Times Book Review. Det får mig att må så bra! Jag har mycket mer energi och känner riktigt hur hjärncellerna utvecklas!"

Saker man äntligen lärt sig när man är äldre än sitt skonummer

Idag har jag på mig min möbeltygsklänning. Det skulle kunnat vara min favoritklänning men tyget är som sagt lite tveksamt. Skulle kunna sitta på en soffa. Men skärningen är - perfekt. Den har rätt längd, precis på knät, lagom urringning i ett V, inga ärmar, avtagen under bysten och sedan figursydd utan att vara för tight. Jag ser tre kilo smalare ut i den här klännngen vilken gör att jag börjar tro att modellen är viktigare än tyget i en klänning. Det kanske hör till de saker om stil man faktiskt lärt sig genom att begå många och mödosamma misstag?

Andra sådana sanningar är att permanent i mitt hår blir aldrig bra. Även om de gått sju år sedan sist gör inte "den helt nya tekniken" någon som helst skillnad så jag kan sluta försöka vart sjunde år. Eller att det är jättekul att köpa en hatt. Det är kul att prova och inbilla sig att man ska använda den. Vilket jag aldrig gör. Och jag menar aldrig. Eller alla dessa smockklänning, no, no, no way. Det ingår i kategorin "kläder gjorda för kvinnor som har kroppar som fjortonåriga pojkar" och dit hör inte jag.

Sedan finns det ju saker jag aldrig lär mig. Hur man behåller snygga nagellacksnaglar längre än två timmar t ex.

Minns ni?

Enligt Ulrika Good är det precis 24 år sedan. Själv satt jag på ett vardagsrumsgolv på rue des Martyrs i Paris hos min rätt tillfälliga aupairfamilj. De var bortbjudna, fönstren stod öppna mot sommarkvällen, jag spelade in det hela pa VHS och kände mig som en del i något stort. Och Bob Geldof var så söööt!

Globetrotters

Just nu sitter mina barn i ett flygplan mellan Paris och Arlanda. De åker från farmor och farfar till mormor och morfar som "unaccompanied minors", vad nu det heter på svenska. Ni vet de där förskrämda barnen med passen i en påse om halsen ni ibland ser på flygen, de är mina barn.

Helt ologiskt tycker jag att det är läskigare än vanligt bara för att jag sitter här borta. För vore jag i Paris skulle jag ju kunna förhindra en flygplanskatastrof enbart genom min närvaro på rätt kontinent, eller hur? Min son har flugit på det här sättet mellan Paris och Stockholm sedan han var var nyss fyllda fem (lägsta tillåtna åldern). Nu när dottern är fem förstår jag inte riktigt hur vi vågade, hon har ju med sig storebror iallafall. Det var nog många i vår omgivning som inte tyckte vi var kloka heller men han var så stolt och glad. Det gick jättebra, och har gått bra de andra 5-6 gångerna han flugit på samma sätt, och framförallt har det gett honom möjlighet till en rad fantastiska skollov hos mormor och morfar.

Men just nu skulle jag önska att de redan var framme.

Uppdatering: Nu har de landat, och allt gick bra (förstås).

...and the livin' is easy....

Nu har vi nästan tillbringat hela helgen på takterassen.
Vi har ätit frukost och läst New York Times:
Tittat på odlingarna:

Vi har redan klippt ner örterna en gång och fryst in och säkert skördat över 20 söta cocktailtomater. Jag har nog aldrig haft en så välväxt köksträdgård som här mitt på Manhattan.

Och så läste vi lite mer, internetade, drack en kopp kaffe till och åt körsbär. Senare blev det BBQ i nya vänners lag. Terassen är utrustad med en stor gasgrill men eftersom det är förbjudet att sälja och köpa gas på Manhattan (men inte att inneha en gasgrill, go figure) har det tagit oss ett tag att få tag i gas. Men nu har vi fungerande grill, ljudanäggning, ljusslinga och lyktor. Välkommen!












Och så kan man titta på utsikten!

Mer böcker

The Slate har en artikel om skandinaviska deckare. På den eviga frågan om varför just skandinaviska författare skriver bästsäljande deckare svarar de varken "därför att vintern är så lång", eller "därför att landet i verkligheten är så säkert" utan helt enkelt "därför att det säljer".

"If you want your novel to be read abroad, particularly in the English-speaking world, you'd better include a murder. Even if you've never heard of a murder actually being committed in your country."

Och de tror inte att det är över än:
"Then again, maybe the genre will keep putting along as always, with catatonic detectives tramping across frozen tundra. As long as there's a dead Nord, it's hard to go wrong."

En artikel på samma tema från Times i England:
Those two writers [Larsson och Mankell] have almost single-handedly destroyed Sweden’s reputation for cheerful pop and colourful kitchenware.

's

Författaren: Jag har skrivit en bok!

Förläggaren: Om vadå?

Förf: Om en kvinna.

Förl: Vems är hon?

Förf: ?

Förl: Vems dotter alltså?

Förf: Ehh, han heter Urban.

Förl: Jamen, vad gör han? Minns saker, ritar kartor, gräver gravar, tillverkar guld, berättar historier...

Förf: Han är taxichaufför men historien handlar alltså om dottern, kvinnan det är hon som...

Förl: (avbryter): Ja man vad gör han? Jag måste veta vad vi ska kalla boken. Och om vi ska ha en bild på ett par händer (kanske fyllda med bär?) eller fötter (helst i vatten med uppkavalde jeans) på omslaget.

----

Vid en sökning på Amazon fick ordet "Daughter" 566 409 träffar. Sätt in valfritt ord i meningen: "The.....'s daughter": Gravedigger, Alchemist, Memory Keeper, Storyteller, Heretic, Hummingbird, Bonesetter, Watchmaker....

På "wife" får man 613 037 träffar. Med bl a följande förslag på utfyllnad i "The.....'s wife": Time Traveller, Zookeeper, Senator, Kitchen God, Pilot, Doctor, Mapmaker, Centurion, Nazi Officer, Neighborg, Diplomat.

Och ja, "Son" fick 838 623 träffar och "Father" 680 737 men av någon anledning ser jag inte de böckerna överallt, iallafall inte med de där gentiv s:en!

Uppdatering: en kul bloggpost som tangerar det här men som raljerar mer över titlar som The Women’s Lady Whispering Bee Club vilken är en annan boktitlesepedemi.

Radioskugga

Är det bara jag eller är sommarprogrammen osedvanligt trökiga i år? Det roligaste hitills var när Hans Alfredsson sa att "Ängelholm är väl ungefär som Baltimore". Någon borde skicka honom ett par säsonger av Homicide eller The Wire, eller så har Ängelholm genomgått en utveckling som har gått mig helt förbi.

Jag lyssnade på en trevlig samiska också men annars har det varit tunnt. Nu har jag lyssnat klart på alla mina gamla P3 Dokumentär och P1 Dokumentär och This American Life, som alltid är lysande, kommer bara med ett program i veckan.

Vad ska man lyssna på? Jag vill ha trevligt sällskap på tuben!

Helg

Här har vi firat 4th of July, vilket innebar ett New York tomt som Stockholm på midsommarafton och ett fantastiskt väder hela helgen. Vi har gått långa promenader, gjort BBQ (givetvis) på terassen, strosat runt i roliga butiker och konstgallerier, latat oss, inte tittat på klockan, ätit i solen på en båt, läst, pratat till punkt, tänkt till punkt. Och så tog vi båten till IKEA, det kändes som om helgen var lite för bra, vi var tvungna och späka oss lite också!

För ett år sedan kom vi hit. Vi landade den fjärde juli på kvällen och såg fyrverkerierna uppifrån från planet. Sedan hade vi en av de intensivare veckorna i mitt liv. Och vi var till IKEA då med.

Har de redan gått ett år? Har vi bara bott här ett år? Som vanligt när det gäller tid stämmer den inte med upplvelesen som känns både längre och kortare.

Livet innan vi kom hit känns långt borta och vardagen finns helt klart här nu. Jag har äntligen slutat fumla efter biljetten när jag ska ut ur tunnlebanan (i Paris måste man använda biljetten för att komma ut), det kroppsminnet satt i i säkert åtta månader men när jag var i Paris förra helgen sprang jag rakt in i spärren, utan biljett. Jag kan tunnelbanenätet här bättre än i Paris (för att inte tala om Stockholm) jag har hittat min tandläkare, min favoritmataffär, min kemtvätt, mina vanor, barnens bästa vänner bor här.

Samtidigt känns det fortfarande nytt, vi är fortfarande lite på besök, ingenting känns riktigt rotat än. Och det känns som vi har mycket kvar att upptäcka.

Harlem

Promenereade i Harlem idag, det är verkligen lite av en annan värld däruppe en kvart med tuben hemifrån. Allt är lite sjabbigare, fattigare, människorna oftare överviktiga, mer sällan vita. Man ser inte många Gossip Girl-brudar däruppe om man säger så.

Det känns som om stadsdelen lever en del på minnet från fornstora dar, men den rehabiliteras ju också, huspriserna har stigit, fler vita flyttat in. En inte helt smärfri process som så ofta vid gentrifiering (förborgning? vad säger man på svenska?). Men på söndagarna ljuder fortfarnde gospeln ur de välbesökta kyrkorna som ligger i varje kvarter, damerna har fantastiska hattar och herrarna ofta både väst, käpp och hatt. Det är en speciell stämning, helt olik den som finns et 30-tal kvarter längre söderut. Fortfarande spännande kvarter helt klart, som jag känner till för dåligt.

Jag gick förstås förbi The Apollo Theater som blivit New York-bornas Michael Jackson Memorial. Fortfarande mer än en vecka efter hans bortgång var det fullt av människor där som skrev på den obligatoriska minnesväggen.



Längs hela gatan har den underjordika ekonomi som hanterar vårt som det verkar aldrig sinande behov av knappar, t-shirts, minnesplaketter och kepsar brett ut sig. De har snabbt ställt om från Obama till Jacko. Och vid varje stånd ljöd olika Jacksonlåtar ur små bergsprängare.



På CNN uppats fortfarande 80% av sändningstiden av MJ och hans affärer, barn, hälsotillstånd, begravning, stämningar och ibland något om hans musik. Man börjar bli lite matt och det är nog inte över än, på långa vägar.

Hej igen!

Nu är jag tillbaka, eller jag kom tillbaka redan i måndags kväll faktiskt men jag har varit totalt sånkad (som vi sa när jag var ung). Är för gammal för vita nätter och jetlag tror jag.

Rutten löd: flyg New York-Paris natten till lördag (ingen sömn), tåg Paris-Dieppe på lördag, en natts väldigt god sömn, tåg Dieppe-Paris på söndag em, middag hos god vän, sömnlös, jetlaggad natt, ärenden i Paris på måndagen och flyg Paris-New York måndag natt (ingen sömn). Detta i kombination med diverse problem med flyg-, tågbiljetter och kontokort gjorde resan rätt tröttande.

Men nu är det gjort! Och Normandie var helt ljuvligt. Barnen sprang omkring i pyamas i trädgården i sommarkvällen och på morgonen matade de höns och plockade jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Jag saknar dem redan men de har det helt klart bättre vid havet med Farmor och Farfar än i den bakugn New York är just nu.

Paris var också hett, men vackert och välbekant. Lite som att komma hem, faktiskt! Jag gick förbi vårt hus och barnens gamla skola och lite knep det till i hjärtat. Men snarare av nostalgi än hemlängtan.

Och det kändes så bra att komma tillbaka hit till stökiga, högljudda, heta Chelsea! Jag har rätt mycket jobb just nu vilket bara är bra nu när jag har tid och det ska bli kul att uppleva New York som vuxna. Jag ser fram emot utomhusbio, konserter, mat och sena varma kvällar.