Karriärplanering

Fyraåringen: - Mamma, får jag åka ut i rymden och titta på stjärnorna?
- Ja, det kanske du kan göra när du blir stor.
- Men hur kommer man ner?
- Det finns en som kör, precis som på flygplan. Han startar och landar.
- Nej, det finns det inte. Man sitter så här på raketen, ingen kör (visar hur hon sitter gränsle).
- Nja, sådana raketer åker man inte ut i rymden med, de som man åker med är stora och har en pilot.
- Nejdå, man sitter så här men det är inte så skönt. Jag ska sätta på en sån som man har på cykeln.
- En sadel?
- Ja , just det en sadel. Sen åker jag.

Helvetet (nja, inte riktigt men det ska tydligen vara för evigt iallafall)

"Tjejmiddagen som aldrig tar slut" - är det bara jag som tycker det låter som ett hot?

Nu har jag tittat igenom hela Aftonbladets nya kvinnosatsning (har inte Aftonbladet haft en kvinnodel sedan 80-talet minst?) och jag kan inte hitta en enda artikel som intresserar mig. Jag satt redo med höger pekfinger men klickade inte på en enda understruken rad. Jag menar vilken av de följande rubrikerna tycker Aftonbladets marknadsundersökare att mitt segment (kvinna, 40+, akademiker, 2-barnsmamma, gift, boende i innerstad) ska klicka på? För så litet kan väl inte mitt segment vara att det är oviktigt, eller?

• Här är 5-stegsmodellen som kan förändra ditt liv.
• Casanova på 30 dagar.
• Kvinna hitta din plats- och börja skrävla.
• Kolla ditt sex och kärleksastro.
• Prova bingo!
• Har mode en ålder?
• Fler män borde sterilisera sig.

Usw och det tar alltså aldrig slut!

Men kom igen! Inte en enda artikel som når utanför det lilla, lilla livet: relationer, familj, det egna jobbet, livet hemma, utseende. Menar de verkligen att jag borde ta upp bingo?


Usch jag har ju skrivit om det här förut, nu vill jag inte få några fler förekomna anledningar.

Paradiset

Sonen ligger på sängen och bläddrar i en gammal Bamsetidning. Dottern leker en komplicerad lek med alla sina små djur, alla kökets platsbunkar och ett gäng tuschpennor. Hon gör olika röster för de olika djuren, jag hör inte riktigt vad hon säger men jag tror att vissa av djuren pratar franska och vissa svenska. Maken står med huvudet i ugnen, muttrar lite och skrubbar, själv stryker jag en gigantisk hög. Regnet trummar i öppna spisen och strilar på rutorna, vi har fått tända lamporna. Radion står på utan att någon lyssnar och snart ska vi äta. Sedan ska vi titta på en film, kanske Nemo, iallafall någon vi redan sett ett otal gånger.

Och jag tänker att varför pratar man alltid om vita sandstränder och palmer, eller om harpor och änglasång? Har de aldrig tillbringat en lördag eftermiddag när inget händer med dem de älskar?

Hanna

I morse vid 9 var det redan 30 grader varmt och 72% luftfuktighet. Nu vet vi varför det heter indian summer, vi skulle lika gärna kunna befinna oss i New Dehli. Nu vid tre har regnet börjat ösa ner och ikväll ska Hanna nå oss. Tropisk storm, det känns lite overkligt sa här på norra halvklotet i september.

Och i hasorna på Hanna kommer Ike. Tur att det bara finns 26 bokstäver i det amerikanska alfabetet.

Romantik

4-åringen: - Mamma har du gift dig?
- Ja, med pappa vet du väl.
- Jamen hur visste du?
- Visste vad då?
- Att du skulle gifta dig med honom. Hade han fint hår eller?
- Ja, jag tyckte om honom, jag tyckte han var snäll och att han hade fint ... hår.
- Jag vet inte om jag ska.
- Gifta dig?
- Ja, jag vet inte vem. Kanske.
- Du kan vänta lite.
- Jaa, när jag blir stor ska jag ha en egen pappa!

Sarah Baracuda

Jag saturerade lite på politiska möten under demokraternas konvent men tittade iallafall på Palin igår. Hon är scary. Jag kan precis föreställa mig henne som populär, självsäker tonårstjej som snackar högt, slänger med håret och ger bitska kommentarer om dem hon inte gillar. Talet har ni väl läst om på annat håll, hon gjorde nog precis det hon skulle framhöll hela sin girl next door och nononsens-appeal. En vanlig tjej, från en vanlig liten stad där man inte handlar på Whole Foods eller dricker vanilla lattes. Analytikerna pratade efteråt om ett nytt cultural war: small town vs. big cities. Det värsta är att small town America kan vinna valet och tydligen tycker många av de väljarna, precis som Sarah Palin, att "kosmopolitisk" är en förolämpning och att jobba som en community organizer är fjantigt.

Vardag

Under nästan två månader har jag knappt varit ensam alls, maken har jobbat och barnen har varit med mig. Det har mest varit roligt och egentligen inte speciellt jobbigt (de börjar ju bli stora nu) men nog har det kännts som om jag skjutit upp och avstått en hel del jag skulle behöva/vilja göra för egen del. Nu har skolan börjat, plötsligt får jag mer än sex timmar för mig själv varje dag och nu kommer jag inte ihåg vad det nu var jag ville göra? Det blir alltid så här när jag plötsligt får mycket ledig tid, jag bli handlingsförlamad, har svårt att komma mig för med saker och dagarna går snabbt. Jag går mest omkring och har dåligt samvete för att jag inte gör någon nytta. Bloggningen t ex går alltid bäst när jag verkligen inte har tid att blogga, när jag måste stjäla tid från annat, när jag skriver snabbt, snabbt och inte hinner fundera så mycket på om det är bra eller intressant.

Jag har inte riktigt hunnit organisera mitt eget liv än, fokus har legat på barnens skolgång och allmän familjeorganisation. Mitt arbetstillstånd kommer nog inte att bli klart förrens i slutet på året så det är ingen idé att söka jobb än. Jag hade tänkt att jag skulle plugga någonting/gå någon kurs men jag har inte hittat något, dels vet jag inte riktigt vad jag vill göra dels är allt jag hittar svindyrt/på kvällstid vilket inte passar. Poängen är delvis att komma ut ur huset och träffa lite folk så jag vill inte läsa någon distanskurs. Men stan är stor, jag ska nog hitta något och så ska jag börja träna igen, nu har jag ingen ursäkt. Och så ska jag flanera lugnt på New Yorks alla muséer. Och sitta på fik och skriva i en moleskine!

Skolstarten har annars gått över förväntan. Fyra-åringen är överförtjust, hon förstår inte vad någon säger på hela dagen men verkar helnöjd ändå. Hon leker, har yoga och spanska och tycker att jag hämtar alldeles för tidigt. Däremot är hon trött, grinig och arg på kvällen vilket väl inte är så konstigt, dagarna tar nog en hel del energi. Sonen är mer avvaktande, vi också om jag ska vara ärlig, skolan känns lite rörig och märkligt organiserad. Men hans magister verkar bra och bara han får ett par kompisar så räcker det långt. Han lider ju också mer av att inte förstå vad alla säger även om han kan kommunicera på franska med de andra. Ju mindre man är ju lättare anpassar man sig nog till stora förändringar.

Nu kaffe!

Gustav

Istället för att vänta på McCain väntar nu alla på Gustav. Vi tittar fortfarande på CNN och ser att Anderson Cooper, som nyss satt i rutan 24 timmar om dygnet på demokraternas konvent, har bokat om sin flygbiljett från St Paul till New Orleans där han står i T-shirt och rapporterar direkt från the French Quarters. Det är exakt tre år sedan Katrina slog till och det känns rätt ödesmättat. Den här gången verkar de vara lite bättre förberedda med massiva evakueringar, utegångsförbud och stora polisiära insatser. Republikanerna har tom ställt in sitt konvent imorgon. Alla hukar och väntar, metrologerna har ersatt de politiska analytikerna som TVs starkast lysande stjärnor. Vi ser den där orange-gula snurran på kartan komma närmare och närmare kusten och försöker föreställa oss hur det ser ut på marken.

Imorgon är det Labour Day, en av dessa obskyra amerikanska helgdagar, det är det officiella slutet på sommaren, la rentrée infaller på tisdag. Skolor startar, filmer och pjäser har premiär och affärerna har rea. Däremot har ingen talat om för vädret här att det är höst. Ingen orkan i sikte utan strålande sol och runt 30 grader åtminstone tom torsdag.

Dagens citat

“Most stories about one’s past could fairly and adequately be told in a single sentence, and a short one at that: Everyone did the best they could.”
David Carr - "The Night Of The Gun".

Det är inte en självbiografi, eller inte bara. Carr har ägnat tre år åt att utföra undersökande journalistik på sitt eget liv. Han har efter 20 år sökt upp och intervjuat vänner, kollegor, socialarbetare, flickvänner, advokater, släkt, terapeuter, hans barns fosterföräldrar, vårdpersonal ja alla som hade kontakt med honom när han var svårt kokainberoende. Hela tiden blir han tvungen att inse att hans minnen inte alltid är sanna, utan bara en del av sanningen. Sanningen är ofta betydligt värre än han minns den. Och så skriver han fantastiskt bra.

Läs ett utdrag: Me and my girls och kolla in bokens ambitiösa website.

A la maison

Det här är utsikten från vårt tak, vi har en terass vilket har varit ljuvligt de här ljumma sommarkvällarna. Åt andra hållet ser man precis översta spetsen på Empire State Building.

Igår gick vi knappt ut på hela dagen, barnen ville inte, jag ville inte. Vi har haft ett tremannafritids här i en månad nu och vi börjar tröttna. Zoo, muséer, båtutfärd, bada och parken, parken, parken. Det är förstås en förmån att få umgås med sina barn 24 timmar om dygnet en hel sommar men nu behöver vi göra något annat. Framförallt behöver barnen kompisar, och jag med. Fördelen är att alla är peppade för skolan på tisdag, det ska bli så skönt med lite rutiner.

Men det fick mig att tänkt på att vi trivs här hemma. Jag som var så stressad när vi valde lägenhet, nu känns den helt självklar. Samma med kvarteret, inte New Yorks mysigaste eller trendigaste men levande och redan vårt. Dessutom är saker som gjorde oss tveksamma inte något problem alls, som att barnen delar rum. De har aldrig gjort det tidigare men de har varken protesterat eller haft problem att somna. Och alla möbler och grejer som finns i en container någonstans i Le Havre börjar kännas rätt onödiga. Behöver vi egentligen fler än fyra gafflar? Och ett helt tomt vardagsrum är ett utmärkt dansgolv alternativt bilracingbana.

Annars så såg jag ju talet igår förstås men det har ni väl redan läst om överallt. I vilket fall är han en bra talare Obama, och showen var så mycket show det kan bli. Han pratade mycket om arbetare, klassklyftor, healthcare men också försvar, patriotism och enligt min smak alldeles för mycket om sin familj och uppväxt. Men så är det nu här, de väljer en person i första hand, inte ett program. Det verkar som om demokraterna lyckats med sitt konvent iallafall och jag måste erkänna att det är första gågen jag suttit fyra kvällar i rad och lyssnat på politiska tal. Och nästa vecka börjas det om igen.

Stoiska kvinnor

The Prince of Tides gick på TV och jag tänkte att Barbara Streisand känns som den skådis amerikanska regissörer tänker på när de ska ha en kvinna som inte får prinsen och halva kungariket men som ända är filmens hjältinna. Hon är bäst i replikskiften som:

- You love her more, don't you?
- No, not more, just longer.

Det tycker jag förstås pga The way we were, romantiskt drama när det är som bäst.

Sedan kom jag på att Meryl Streep också spelar sådana roller, både i Out of Africa och i Broarna i Madison County. Intelligenta och attraktiva kvinnor som reagerar med stoiskhet när de blir lämnade eller lämnar.

Skrivs det inga sådana manus längre? Är det bara kvinnor födda före 1955 som kan spela de här rollerna? Jag kan inte tänka mig Julia Roberts inte få prinsen. Men visst är en romantisk film som slutar olyckligt alltid mycket bättre?

Ta fram näsdukarna och kolla in det här:


Och, ja, ja jag tittar på konventet, men Obama har inte börjat än. De där timmarnas haussande innan är rätt sega.

Dagens citat

"People abroad have always been more impressed by the power of our example than by the example of our power."

Bill Clinton

He hasn't lost the touch.

Uppdatering: Jag tyckte Bill var bra, han pratade faktiskt rätt lite om sig själv och desto mer om Obama. Biden var lite blek dock, han drog om möjligt ännu mer växlar på sin familj (sonen ska snart till Irak och gamla mamma satt på läktaren) än de tidigare. Jag vill få lite idéer och förslag nu, vad ska de göra när de vunnit valet?

Gelin på Svd skriver bäst från Denver i svenska tidningar. Mona Sahlin bloggar på Newsmill men hon är inte alls lika intressant. Men kul verkar det!

The land of the free - if you're rich and healthy

Det pratas en del om sjukförsäkringssystemet och hur det borde moderniseras på demokraternas konvent. Och med rätta, maken har hört att ungefär 50 000 människor dör varje år för att de inte har råd med vård. Inte bara hjärtpatienter utan människor som inte går till doktorn när de har flunsan eller behöver antibiotika.

Idag var jag på läkarundersökning med sonen för att få intyg inför skolstarten. Jag ringde till franska konsulatet (vi behövde någon som kunde översätta franska vaccinationspapper) och bad uttryckligen om tips på någon med resonabla priser. 20 minuters besök med: längd/vikt/har han några allergier?/ta blodtryck o dyl. kostade 200$! Vår försäkring täcker upp till 80€/besök vilket ju jag trodde skulle räcka galant. Givetvis saknades någon vaccinationsspruta så nu har vi tagit ett blodprov för att kolla om han är immun mot påssjuka - 308$ kostar det testet. Jag kollade precis, laboratorietester täcks till 95% som tur var.

Vissa saker känns verkligen extrema här. Jag som tyckte det var stor skillnad på Sverige och Frankrike får perspektiv. Det Europa vi tycker är så splittrat delar trots allt en hel del politiska och kulturella värderingar. Tex att det, som jag nu hört Ted Kennedy säga ett antal gånger, är en rättighet att få sjukvård, inte ett privilegium. Har något annat industrialiserat land så dålig sjukförsäkring? Att det rör sig om det rikaste landet av alla gör ju saken bara ännu mer beklämmande. Enligt den här organisationen kostar en dags krig i Irak lika mycket som healtcare för 163 525 personer (jag vet inte om dessa siffror stämmer).

Och jag som tycker att både svenskar och fransmän kan vara väl självgoda och tycka at de sitter inne med sanningen, efter ett par kvällar med ett amerikanskt partikonvent (och då är det ändå det demokratiska) framstår vi europeer som beundransvärt modesta och självkritiska. Gång på gång säger talarna saker som: bara i Amerika är ditten eller datten möjligt, bara vi amerikaner kan göra det ena eller andra. Vi bara tittar på varandra här hemma, vad pratar de om, varför skulle det där bara vara möjligt här?

Det tar nog ett bra tag att vänja sig och att lära sig tyda och förstå deras retorik. Alla verkar ju helnöjda med Hillarys tal igår och allt jag hörde var: I, me and myself. Iallafall i första halvan av talet tyckte jag att hon bara talade om sig själv. Men jag tror det där verkligen är en kulturell grej och att det inte stör någon utan att det förväntas. Hennes partisaner måste få känna sig stolta över henne. Sedan hade hon en mer feministisk vinkling än hon brukar vilket jag tror var smart, hon måste försäkra sig om att de som är besvikna att det inte blir en kvinnlig president inte stannar hemma på sofflocket.

Ikväll är det Bill Clinton och Joe Biden och på torsdag äntligen Obama. Får se vad han säger om sjukförsäkringssystemet. Om inte annat blir det nog party och ballonger och Springsteen kommer tydligen.

Här sitter vi

och väntar på Hillary. Såg Michelle Obama igår. Hon är en duktig talare men talet var ju rätt mesigt. Eller hon höll väl det tal hon måste, tydligen sa hon "America" 15 gångar, "values" 12 gånger och "family" 34 gånger eller nåt. Hela den här dynasti-grejen är så konstig. Obamas syster talade, Michelles bror var på scenen, Caroline Kennedy introducerade Uncle Ted, allas mammor sitter tårögda i hyllningsfilmer och ikväll ska tydligen Chelsea introducera sin mamma. Det måste vara helt omöjligt att göra politisk karriär om man är ogift/barnlös.

Igår gjorde vi något annat som kändes främmande, vi köpte skoluniform åt sonen. Vi har ju skrivit in honom på en fransk/amerikansk skola och där har de uniform minsann. I teorin tycker jag egentligen att skoluniform kan vara en bra idé. Delvis för att man undviker kläd/modestress men kanske också för att man undviker att lärarna behandlar en flicka i trevlig klänning annorlunda är en hängbralls- och kepsförsedd kille. Barnen blir ju anonymare och det kanske också kan vara av godo.

Det var i teorin det. I praktiken hade jag tänkt mig att det väl skulle ha någon tennsitröja med skolemblem. Hmm, det visar sig att uniformen består av grå flanellbyxor, marinblå kavaj och slips - varje dag (och de gäller även förskolan där det går 3-åringar!). Sonen är lätt...tveksam kan man väl lugnt säga. Han som normalt vägrar ha skjorta för att det är obekvämt. Vi säger att det är som fotbollströjor, det betyder att man tillhör samma lag, att man hör ihop. Och han, och vi, vänjer oss nog, när alla andra har samma kläder blir det väl normalt rätt snabbt. Och man kan ju slippa en del förhandlande om de sönderslitna jeansen verkligen går att ha en vecka till. Det gäller bara att hålla sig för skratt när han försöker fylla ut kavajen.

Värre än uniformen är att de måste ha lunch med sig varje dag. Jag försöker googla på "lunch box menues" för att förstå hur man ska kunna skapa varierade, näringsrika luncher som är tillräckligt kul för att en sju-åring verkligen ska äta dem, och inte byta ut dem mot borsgrannens chips.

Hå hå ja ja, det är slitsamt att vara en SAHM. Nu ska jag lyssna på senator Clinton.

Dimman tätnar i kvarnen

Zandén-Gyllenhammar-debatten måste vara årets mest förvirrade. Eller debatten förresten, för att det ska kallas debatt måste det väl finnas ett debattämne? Och tydliga ståndpunkter, eller? Jag förstår fortfarande ingenting av originalartikeln som lyckas med konststycket att vara både värdekonservativ (låt män vara män) och lite härligt 68-lössläppt (varför vara trogen?), vilja ha lika villkor (kvinnor kan också ha älskare) men inte jämlikhet (Jämställdheten kväver oss!). Det är nog det mest unkna jag läst på länge och då har jag inte ens kommenterat den livligt citerade slag-över-munnenfrasen. Alla kommentarer, bloggar och svar ökar bara förvirringen eftersom ingen riktigt förstod vad de ville ha sagt. Och nu har ännu ett svar kommit som inte har ett dugg med artikeln att göra, hur länge tänker Newsmill hålla på?

Jag blir bara trött och rätt besviken på Newsmill, redan innan de börjat. Visst de får väl mycket trafik och visst kan de publicera provokativa artiklar men varför inte av någon som har något att säga och kan utrycka det i skrift? Var inte poängen att okända människor som hade något att säga skulle kunna få skriva, inte redan kända människor med inte speciellt mycket att säga? Jag menar spritromantik. Känns fräscht. De bloggkommetarer de också lyft upp som inlägg på Newsmill-bloggen är av åsa Jinder och Nicklas Strömstedt, inget ont i det men inte är väl det för att just de inläggen var speciellt välformulerade utan för att det är namn man redan känner igen?

Martin Jönsson verkar övertygad dock, och han har väl sett mer av slutresultatet. Men han gillar deras blogg som jag tycker är rätt jönsig, mest namedropping av olika Bonnierpersonligheter och redovisande av lunchmenyer och kontorsutsikter. Känns inte direkt som huffpost.

Aristocats 2 - Pet Fashion Week

När vi nyss var på väg hem efter middag på mexikanen ett kvarter bort mötte vi två små hundar iförda spetsklänning, två hus senare förstod vi att de var modeller. I utställningslokalen som ligger vägg i vägg med vårt hus pågar nämligen Pet Fashion Week, "an inspiring and unique tradeshow venue for national and international pet lifestyle exhibitors and buyers".

När vi flyttade in var det en Jimmy Choo-utförsäljning där. Redan då fylldes gatan av Carrie Bradshaw-lookalikes, det ska bli spännande att spana in de tävlande i Les Poochs Poodle Challenge och the pet fashion competition Dog in the City: Pet Accessories for the Urban Pup.

Missa inte att kolla in fotogalleriet.

Ni har väl inte missat...

.. att Schampoo Rising-kollektivet är igång igen. Kanske Sveriges bästa blogg, fast det nog knappt är en blogg. Det känns mest som ett välkolorerat lyx-fanzine. Eller som om man medels mystiska omständigheter fått lösenordet till mappen kallad "En gestation" som ligger på deras hårddisk. Eller som en inbjudan till en fest man väldigt gärna vill gå på. Eller ett samtal på bussen man inte kan sluta lyssna på. Eller nåt.

Jag vill också ha en kollektivblogg!

The soundtrack of my life

En av alla de saker vi inte fick med oss i resväskorna är CD-skivorna. Eftersom jag tillbringar dagarna med barnen finns det inte så mycket ipod-tid och radiostationerna vi får in här är hemska, jag tror de lyckas spela ännu mer dålig R&B än i Frankrike (även om brudarna wailar på amerikanska istället för franska vilket kanske är mariginellt bättre). Men igår gick maken förbi någon skivutförsäljning och kom hem med 4 samlingsalbum till mig: Bruce Springsteen, U2, Radiohead och R.E.M. Idag har jag lekt Här har du ditt liv och lyssnat mig igenom mitt 80- och 90-tal.

Vissa av de här låtarna har följt mig, liksom antagligen större delen av de västerlänningar som är i min ålder, genom åren. Även om jag aldrig varit något totalt fan har de varit oundvikliga. Framförallt Springsteen och U2 var gigantiska när jag var i tonåren och runt 20. Det fanns ju givetvis en massa andra spår på det här soundtracket också: Police, George Michael, Eva Dahlgren...och en hel del som sämre stått mot tidens tand.

Men idag lyssnade jag på Springsteen och tänkte på att The River fortfarande nästan får mig att gråta trots att den handlar om en verklighet jag aldrig ens varit i närheten av. En medelålders man som minns sin ungdom och hur hans liv blivit med viss bitterhet.

...and for my nineteenth birthday I got a union card and a wedding coat.

När jag var nitton åkte jag lastbilsflak med löjlig mössa på huvudet och sedan åkte jag till Schweiz som au-pair. Ändå tilltalades mitt tonårshjärta av de här texterna, antagligen av samma anledning som jag gillade Dorothy Parkers Resumé. Det var som om jag var nostaligisk för något jag ännu inte upplevt, jag tog ut ångern för hur livet blev i förskott. Melodramatisk tonårs-spleen, jag ville vara lite klädsamt cynisk och ha brustet hjärta. Samtidigt var jag ju ofta rätt ledsen och kände mig ensam, förstås. "Ensam tonåring" är en tautologi.

Now I just act like I don't remember, Mary acts like she don't care.

Så jag lyssnade på The River säkert fem gånger medans jag städade och dottern krävde "en sång som låter som den med prickar på". Sedan satte jag mig att läsa DN.

Charlie modebloggar

Vi kom ju hit med bara våra resväskor och eftersom vi inte vet när resten kommer var vi tvungna att få plats med lite höstkläder också. Det är bara det att jag tror jag bara sett två dagar under 25 grader celsius sedan den första juli. Helt underbart, men nu börjar jag seriöst tröttna på de två sommarklänningar, en kjol och ett par shorts som jag har bytt mellan varenda dag. Till detta har jag fyra, fem Petit Bateau-linnen i olika färger. Världens bästa linne: stadig men mjuk bomull, lagom urringning, inte genomskinliga, BH-banden syns inte (mycket), finns i en massa färger, kostar 10€ när det inte är rea. Petit Bateau är egentligen ett barnklädesmärke men har bra underkläder, t-shirts och nattlinnen för vuxna. Om ni kommer till Paris strunta i Chanel och Dior och åk till närmsta Petit Bateau-butik! Barnkläderna är lite dyra men jag brukar köpa presenter där (dvs jag unnar andras bebisar det jag inte unnar mina egna...).

Men nu har jag tom tröttnat på mina fantastiska franska linnen. Ibland försöker jag med jeans, gympadojor och tröja men jag får alltid värmeslag efter ett par timmar och får gå hem och byta till samma gamla kjol. Jag kunde väl köpa kläder, men det finns knappt några sommarkläder i affärerna längre och jag är mer sugen på fina yllekjolar och höstjackor än sladdriga sommarkläder. Att livet alltid ska vara så komplicerat!

Annars är allt bra, stressen är över, dottern har fått förskoleplats. Efter att ha skrivit in henne på en skola långt bort i tjotahejti lyckades vi byta till en skola som ligger 150 meter hemifrån. Trevlig personal, fina lokaler (i synnerhet efter att ha sett ett ställe som inte hade ett enda fönster, det såg ut som en stor lagerlokal!), relativt hög personaltäthet, lagom ambitiösa aktiviteter och tre klasskompisar som pratar franska! Det känns jättebra, förutom de självklara logistiska fördelarna finns ju nu möjligheten at få lite kompisar i kvarteret. Skolan börjar 2:a september - stay tuned for further updates!

WE

Lördag: Metropolitan Museum of Art, ett stort museum med digert innehåll. I Paris är muséerna rätt specialiserade efter tidsepoker, geografi etc. Här finns allt, och i vad som förefaller vara en salig oordning. Man går genom ett rum med medeltida europeisk konst och så viker man runt hörnet och hamnar bland sarkofager, nästa avdelning Picasso och efter det kommer amerikanska 1700-talsinredningar. Men mycket fint finns och besöket blev rätt omväxlande och spännande. På taket hade det en "Martini & Beer Bar" där man kunde sippa en drink och titta ut över Central Park i sällskap med den här jycken. Jag såg hans rosa brorsa i Venedig minns jag, jag skulle gärna ha en blå variant i mitt vardagsrum (om det var 20 gånger så stort). Mer Jeff Koons på Myspace och hans hemsida.

Söndag: Jones Beach på Long Island. Sol, sand, vågor och New York Times söndagsutgåva. Följande delar får man för 4 dollar: Huvuddel, Arts & Leisure, Travel, Book Review, Real Estate, Automobiles, Metro, Styles, Week in review, Sports, Business, The City, Veckomagasinet (50 sidor längre artiklar och reportage), Fashion (denna vecka en 300 sidor tjock modetidning). Jag törs inte gissa hur många sidor samanlagd läsning det är men det räcker hela veckan och lite till.

Lite vilsen

Samal med 4-åringen:

- Mamma, vart ska vi flytta?
- Men vi har redan flyttat, vi ska bo här nu.
- Ja men sen, vart ska vi flytta sen?
- Men vi ska bo här länge.
- Ja, men efter länge, vart ska vi flytta då?
- Eh, det vet vi inte riktigt än.
- ....oj.

Who's that girl?

Frågesport: Vilken kvinna beskrivs i Sveriges största tidning av en (tror jag) rätt välkänd feminist (hon har iallafall varit redaktör för en feministisk bok) med orden: "Men mest av allt är hon det största kvinnliga geniet genom tiderna."

Sedan mänskligheten tog sina första stapplande steg på den här planeten till år 2008 är alltså den kvinna som bäst försvarar sin topplacering i genialitetsrankingen bland Goethe, Mozart och da Vinci, ja vem? Hypatia?, Maria Gaetana Agnesi?, Sofia Kovalevskaya?, Marie Curie?

Nej, tydligen är det största geniet som den kvinnliga delen av mänskligheten bidragit med

- Madonna.

Om det är sant tycker jag också att vi bör bindas fast vid spisen. Madonna som fredsmäklare i Mellanöstern? Madonna som mänsklighetens hopp att lösa cancerns gåta? Madonna gör oss oberoende av fossila bränslen? With friends like Elin Alvemark, who needs nobelkomitéer och annat som påstar att det inte finns välmeriterade kvinnor? Eller föresten Madonna har ju skrivit barnböcker, vi kanske kan kräva att hon ska få det i litteratur?

Therese skriver bra om artikeln även ur ett annat perspektiv: "Det är även märkligt att hävda att Mozarts, Goethes och Leonardo da Vincis storhet skulle bestå i "en genial känslighet inför samtiden" - det är givetvis omöjligt att skapa konst i nåt slags tidsmässigt vaacum, men för att konst ska fortsätta att vara relevant efter 500 år krävs det givetvis att den gör NÅGOT MER än förhåller sig till sin samtid."

Och så fattade jag inte alls passagen om att hon satt upp afficher på sig själv naken (författaren alltså) - tyckte hon det var ett bevis på genialitet eller inte?

Uppdatering: Nu har jag läst om artikeln och inser att hon väl enbart pratar om konstnärlig genialitet (även om hon inte skriver det). Så jag får väl ta tillbaka det där om att stanna i köket då. Men ändå, skulle Madonna vara kvinnosläktets mest betydande bidrag till konsten? Eller hon kanske snävar ner det ännu mer till den artist som bäst läser sin samtid? Men då tycker jag att We were the Mulvaneys säger betydligt mer om vår tid än Bedtime Stories (de publicerades ungefär samtidigt).

Här får Elin en liten läslista av mig, den tog mig fem minuter att googla fram och jag undrar om det inte finns ett antal farliga medtävlare till titeln det största kvinnliga geniet genom tiderna gömda här. Eller menade hon egentligen det största kvinnliga marknadsföringsgeniet inom musikindustrin under sent 1900-tal /tidigt 2000-tal? Man då kunde hon väl skrivit det?¨

Women artists Wikipedia
Women artists links
Museum of women in the Arts
Women composers
The celebration of women writers.

Uppdatering 2: Jag tror att det jag verkligen inte kan smälta med den här artikeln är hur otroligt sexistisk den är. Tänk er att någon på allvar skulle hävda at David Bowie är det största manliga geniet genom tiderna.

Lördagmorgon

Jag sitter vid köksbordet, eller snarare någon slags köksö med helt hopplösa barstolar runt. Man skrapar undersidan på låren varje gång man man kliver ner. Dessutom finns bara plats för benen på en sida av ön så man får sitta på snedden. Ja, ja, någon gång ska väl vårt bord korsa Atlanten.

Familjemedlemmarna befinner sig i olika stadier av påklädning, barnen leker affär i sitt rum, maken kollar OS-resultat, jag tittar på grannarna. Mitt emot oss har lägenheterna jättestora fönster och det är som att titta in i ett dockskåp att se de olika familjerna vakna till liv, göra frukost, leva sina liv. Kvinnan mittemot sitter också vid sin skärm medans hennes son hoppar på sängen. Nu vänder hon sig om, ska hon säga åt honom att hon behöver vara ifred och skriva klart? Hon kanske bloggar? Nej, de skrattar och nu går de ut ur rummet tillsammans. Man skulle kunna gör en Hitchcock-rulle här. Eller skriva en novell om kvinnan som aldrig blir klar med sin avhandling/uppskovsansökan till kronofogden/Dear John-brev/kondoleansemail/adoptionsansökan/internetshopping/jobbansökan för att hennes son hoppade på sängen. Sedan ringde telefonen och hon fick jobbet/fick sparken/förlät mannen/fick dödsbudet/blev bortbjuden/fick testresultaten... Och vem vet vad som hände sedan?

Vi har fortfarande runt 27 grader varmt och otroliga åskväder nästan varje dag. De kommer snabbt, på en kvart har himlen blivit svart och det börjar mullra. Sedan vräker regnet ner, och jag menar verkligen vräker. På tropiskt vis. En halvtimme senare är det över och solen tittar fram igen.

Ja just det, för er som följt följetongen: vi skrev in dottern på en förskola i torsdags. Den ligger långt bort men verkade vara det bästa alternativet. I går gick vi plötsligt förbi en skola vi inte visste om på en tvärgata 150 meter från lägenheten, jag ringde, de har plats. Jag ska dit på måndag och så fick jag sudda bort bocken jag hade gjort framför "förskoleplats" högst upp på min mentala to-do lista.

När jag vaknade i morse tänkte jag på på första gången jag kysste en pojke, plötsligt välde en flod minnen upp från när jag var 10-11. Jag undrar vad jag drömt?

Nu börjar det hoppas på sängar här snart. Tror ni telefonen ringer?

Dumstrut

Det finns en blogg av en känd svensk intellektuell som jag brukar följa. Kommentarerna där brukar hålla hög klass och ibland undrar man om alla är professor emeritus (och ibland undrar jag om de bara svamlar). Iallafall brukar jag inte våga kommentera men idag gjorde jag det. Jättekort, lite beigt inlägg (dessutom i ett ämne jag inte riktigt behärskar). Nu ser jag att jag lyckats peta in hela två stavfel i mitt mini-inlägg. Dessutom försökte jag vara rolig och jag är inte säker på att det går fram.

Vad skulle jag dit och göra? Men de verkade ju ha så roligt de där insatta och ingen hade kommenterat på det här inlägget än. Nu inser jag att inläggen är modererade och att de bara inte är publicerade ännu. Det betyder att mitt fåniga inlägg kommer at vara nummer 15 när diskussionen redan tagit en helt annan vändning och nått en annan nivå.

Jag skulle så gärna vilja vara lite mer bildad och jag har så svårt att göra något åt det. Jag läste företagsekonomi, marknadsföring och franska på universitetet. Ni fattar? Inte riktigt de studier landets intelligentia skulle ägna sig åt. Och vad i allsindar gjorde jag på gymnasiet? Jag minns ingenting. Det känns som om jag skulle behöva minst två års heltidsstudier vardera i ämnena: filosofi, historia, statskunskap, religionshistoria, geopolitik, konstvetenskap, litteraturhistoria och säkert ett par ämnen till innan jag ens kommer med i matchen. Innan jag ens börjar kommentera på vissa bloggar.

Men livet är långt right?

You know where you heard it first...

Här.

Idag från New York Times:
"Sites aimed primarily at women, from “mommy blogs” to makeup and fashion sites, grew 35 percent last year — faster than every other category on the Web except politics, according to comScore, an Internet traffic measurement company. Women’s sites had 84 million visitors in July, 27 percent more than the same month last year, comScore said."

Sen kan jag ju tycka att det är trist att man alltid måste kategorisera alla bloggar som mammabloggar, kvinnobloggar, dagboksbloggar, politikbloggar etc. Men, men vårt behov av segmentering verkar oändligt...

Charlie's view in Wordle

(klicka på bilden)
Jag är lite besviken på resultatet, känns som jag kör en total metablogg som bara handlar om sig själv (kommentarer, länkar, Charlie...), men det blev ganska snyggt! Jag gjorde copy-paste, när jag försökte lägga in RSS tog den bara de senaste dagarnas inlägg. Titta hur det blir då:

Deprimerande va?

Testa själva på: http://wordle.net/.

Uppdatering: Den första bilden tog ju med texten som ligger under alla inläggen, så den blir helt fel. Jag vet inte om man kan "förbjuda" vissa ord, då skulle det bli ett bättre resultat. Det får bli en annan dag!

Snart sista inlägget om förskolejakten

Maken har cyklat till jobbet, dottern sover och sonen tittar på något intelligensdödande asiatiskt tecknat på TV. Ni vet en sådan där film där de har jättestora ögon, spretigt hår och flyger omkring. Vi brukar inte ha TV-tid på morgonen (vill jag genast försäkra er om innan ni hinner slå numret till BRIS) men just nu använder vi ursäkten "de lär sig nog lite engelska" om de mest depraverade uppfostringsmetoder. Allt för att få en egen stund med kaffe och laptop. Fördelen med tidsskillnaden är att många svenska bloggar uppdaterat medans jag sover, det finns mycket nytt att läsa.

Alltså den här förskolegrejen är verkligen stressande, eller rättare sagt jag blir otroligt stressad. Jag har en väl utvecklad förmåga att oroa mig för saker, speciellt klockan fyra på morgonen när jag absolut inte kan göra något åt dem. Och då finns det absolut ingen lösning utan vi går alla mot evig förtappelse oavsett allvarlighetsgraden på det jag oroar mig för. Men, men, det verkar inte alls så hopplöst längre. Stället vi var på igår verkar helt OK, om än lite långt bort, och jag ska till ett annat idag, ett i morgon och ett nästa tisdag. Dottern älskade det, hon satte sig direkt och ritade med de andra barnen och tittade på fröken, som sa saker hon inte förstod, med stora ögon. Modershjärtat värmdes.

Det visade sig at dessa preschools som är så förbålt svåra att komma in på ofta är skolor som har förskoleklasser. Föräldrarna vill ha in barnen så tidigt som möjligt alltså redan vid 4 år. Sedan finns det nurseries, dvs dagis, som också tar emot barn upp till 5-6 år, det är sådana vi tittar på nu. Eftersom en hel del tappar barn som går till riktiga skolor vid 4 så verkar det finnas en del platser. Jag tycker nog att det bara är bra om det är lite mer dagis och lite mindre skola, hon kommer att ha nog med att lära sig språket och det är ju inte så att hon förbereder Harvard direkt. Vi väntar med det tills hon fyller fem.

Allt detta är sant om man kan betala förstås, money talks, vad gäller barnsomsorg som allt annat. 2,5 timmar förskola om dagen betalas av New York State så det får alla 4-åringar gratis (fast jag fattar inte hur det funkar om man inte hittar någon plats). Man kan välja att bara gå de timmarna men vill man ha mer tid får man pröjsa, och det rundligt. Om inte annat förstår man vad barnomsorgssubventioner egentligen kostar... Men jag ska inte klaga, det här visste vi så vi får det hela betalt av makens arbetsgivare. Men så kan det ju knappast vara för det stora flertalet.

Så det löser sig nog och jag har spridit lite ångest i onödan...och jag lovar att jag ska sluta blogga om det här nu. Snart iallafall.

Nu ropar sonen: come on, come on, come on! Ni ser att han lär sig nyttiga engelska utryck, han har nog nu en vokabulär på 7 ord.

Stress 2

I går kväll var dottern så i gasen att hon inte kunde somna utan kom upp säkert tio gånger. I morse vaknade hon med ett ryck:
- Mamma, nu ska vi gå till skolan!
- Ja, vi ska gå och titta på en skola.
- Tror du det finns någon som heter Corinne där? Jag får nog många kompisar! Det ska bli så kuuuul! Jag ska säga "Hello" när jag kommer fram. Sen lär jag mig engelska fort.
- Jo säket, du vet vi ska bara hälsa på idag, vi vet inte om du ska gå i skolan där.
- Du behöver inte gå med, jag kan hälsa på själv, så kan jag leka!
- Vi går tillsammans, vi ska inte stanna så länge idag, bara titta en stund! Imorgon ska vi titta på en annan skola.
- När börjar skolan?
- Om nästan tre veckor, när storebror börjar.
- Näää, vad länge, jag vill gå i skolan NU!

Om jag inte hittar en lösning bli jag en farlig kandidat till titeln sämsta föräldern alla kategorier...

Stress

Vi har en 7,5-åring och en 4,5-åring. Storebror har vi efter en del funderande och velande skrivit in i en privat fransk-amerikansk skola. Mest för att han precis håller på att lära sig läsa och skriva och det kändes lite tufft att ha två språk som vi måste träna helt på egen hand på fritiden. På det här sättet blir det bara svenskan som vi som vanligt får försöka köra på loven. Dessutom vet vi ju inte hur länge vi blir här och vi vill inte att det skulle bli för svårt att flytta tillbaka igen.

Dottern stod på reservplats till samma skola och vi har nog lite naivt antagit att hon skulle komma in. Vi har kollat lite på andra skolor och skrivit in henne på den statliga skolans väntelista men inte direkt trott att vi skulle bli tvungna att göra så mycket åt saken. I morse fick jag äntligen tag i någon på skolan som varit stängd hela sommaren och det blev - nej. Det finns nu definivt ingen plats och hon är inte ens först på väntelistan. Gulp.

Så jag började googla på "preschools manhattan" och då får man upp sådana här artiklar: "Manhattan Preschool Admissions More Competitive Than Harvard." eller den här bloggen.

Gulp, gulp. Alltså hon är snart fem, hon har gått i förskolan i ett år, hon är van att ha kompisar, tider, rutiner och nya aktiviteter ungefär var 10:e minut. Jag tror inte det skulle vara bra för varken min eller hennes mentala hälsa (för att inte tala om vår relation) om vi tillbringade 24 timmar om dygnet med varandra hela hösten. Jovisst jag överdriver säkert men hon längtar till skolan, hon vill gå, och nu inser jag att vi borde skrivit in henne i en 10-15 skolor redan för ett år sedan (även om vi för ett år sedan inte alls visste om vi skulle flytta hit). Dessutom måste hon ju få kompisar sa att hon lär sig språket. Så blir det när man är svensk och har bott hela sin småbarnsmammetid i Frankrike med gratis skolor med plats för alla från 3 års ålder. Jag känner mig så himla korkad!

Nu är det eftermiddag och den där panikklumpen i magen har tryckts ner något. Jag har suttit klistrad vid telefonen och fräst till barnen att de får leka själva men nu har jag hittat ett par skolor med platser kvar, vi ska hälsa på en i morgon. Visserligen kommer det att bli, vad ska vi säga, "logistically challenging" kanske är den euphemism jag söker, att lämna och hämta. Och så ska jag kanske kolla att den inte drivs av scientologer eller nå't. Eller så ska jag inte kolla det för då kanske jag inte hittar någon skola alls. Huvudet i sanden har ju gått sa bra hittills!

Aristocats

Fungerar även för katt.
Jag såg mitt livs första kattbarnvagn idag. Det heter väl egentligen kattvagn men då förstår man inte hur mycket barnvagn det här ända måste vara, på något plan iallafall. Jag tror det var en kattflicka, vagnen var rosa. Förra året såg jag en liten hund med skor på Union square.

Uppdatering efter 10 dagar.

Så här fint ska jag ocksa skriva om New York snart. Jag känner mig lite insatt och hemtam när jag känner igen en del han skriver om (dörrhandtagen) även om jag inte varit på så många takfester direkt. Men i lördags hade vi vårt första dinnerparty, på taket. Eller det var min kusin som kom hit och hjälpte oss lyfta upp ett bord på takterassen och sedan stannade på middag, men ändå, det kändes bra att ha gäster (eller en gäst då om det nu ska vara så noga!). Det betyder att man är hemma, inte på semester. Det var mysigt att sitta på taket i den varma natten med värmeljusen från Ikea.

Jag ligger (obekvämt) i sängen och skriver, nu åker brandkåren förbi igen. Det finns en station på vår parallellgata och de har utryckning minst ett par gånger per natt. Och de använder alltid sirenen. Dels den vanliga som liksom sjunger och så det där stora brölet som lägger sig ovanpå. Det låter som Hill Street Blues varje natt här och jag hoppas förgäves att det ska få mig att drömma om Captain Furillo.

Vi tittar på 2008 ars motsvarighet: Wired säsong 2. Det är visserligen Baltimore men idag när vi åkte taxi längst med Hudsonfloden såg det lika nerslitet ut. Hur går det ihop, världens mest överhettade bostadsmarknad och ändå massor av övergivna industrilokaler, sunkiga parkeringshus, skräp och obebyggda tomter? Igår gick vi förbi något som såg ut som ett nedgånget garage då dottern säger: titta en häst! Och mycket riktigt, det var ett stall mitt på Manhattan. Det luktade häst i hela kvarteret.

Så let's be careful out there!
ps. visst var hans lite galna fru mycket mer sympatisk än den där iskalla brunetten?

IKEA Hacker

Om man nu, som jag, är otroligt trött på Billy, Ivar och Pax finns hjälp att få! På IKEA hacker får man massor av tips om hur man kan göra om fula FIRA lådor till ett tjusig smyckesskåp eller Ivar bokhyllorna till bostäder för ens degus (en liten gnagare fran Chile enligt sidan). Det finns också "hackeas" (quick and easy Ikea hacks) för den som inte har så mycket tid.

Har man ännu mindre tid kan man här på "Quickea" få tips på hur man grejar att åka till IKEA och enbart köpa de 100 värmeljus man behöver på rekordtid.

Jag hittade också IKEA fans men det verkar ju lite besatt...

Uppdatering: Alla är inte lika nöjda...

08.08.08 at 08.08 (nästan)

Det bidde bara en tumme...

Nu har jag fyra påbörjade inlägg i draftläge. De är skittråkiga. Ett handlar om Dora och att hon här pratar engelska där hon i Frankrike pratar franska och spanska där hon i Frankrike pratar engelska och att jag antar att hon i Sverige pratar svenska istället för engelska och engelska istället för spanska? Och varför repeterar denna skrikande tvådimensionella färgblinda seriefigur alltid femton gånger ord på språket barnen redan kan istället för på språket de ska lära sig? Sac à dos! Sac à dos! Backpack! Backpack! Sedan kom det någon fundering om den globaliserade barnkulturen/konsumtionen.

Ni ser, helt opublicerbart.

Jag hade ju tänkt att efter en sommar med högst ojämn interntaccess och även, måste jag erkänna, allmän blogglusttorka, skulle jag spruta ur mig tankeväckande och spirituella inlägg när jag väl var installerad här on 18th streeth.

Ähum.

De svenska debatterna (debatten?) har jag helt tappat bort. Inte ens när jag var i Sverige läste jag tidningarna ordentligt. Om man inte ville läsa om Engla-rättegången eller Kallur-skador fanns det ingenting kvar av tidningen förutom TV-programmen (oh, brittisk deckare, surprise!). Och jag ville absolut inte läsa om Engla-rättegången eller Kallur-skador. Så jag läste Falu-kuriren där man toppade ettan med "Gravid fick stå på buss!". Jag har inte så mycket att skriva om det heller.

Hur är det här då? Jotack, bra. Jag lever lite Nanny Diaries-liv med barnen: går på museum och utforskar stadens parker. Det är fortfarande runt 30 grader varje dag så idag ska vi nog leta reda på en simbassäng. Har inte så mycket att skriva om det heller.

Om sanningen ska fram är det nog så enkelt att jag inte tänker så många tankeväckande och sprituella tankar just nu.

Words That Don’t Exist but Should

Carbonara Footprint - Obvious and deleterious effects of overindulgence in creamy pasta dishes.
Inshopnia - A disorder marked by making unnecessary online purchases in the wee hours due to insomnia.
Staremaster - Gym dandies who constantly check themselves out in the mirror.
Earnest Hemorrhage - A man who is oppressively forthcoming with every thought and feeling. Antonym: Ernest Hemingway, linguistically stingy author.
Blamestorming - A meeting whose sole purpose is to discuss why a deadline was missed or a project failed and who was responsible.
Teenile - Used to describe someone who is way too old for what she is wearing.

Many more at Daily Candy.

Strandliv

Söndagen tillbringade vi på stranden: Long Beach en timme med tåg ut på Long Island. Det såg ut som en lagom trist förort föutom att det fanns en oändligt lång och ganska bred sandstrand. Bakom stranden låg vad som såg ut som en amerikansk motsvarighet till ett miljonprogramsområde. Inte så mysigt kanske men med ett avslappnat folkliv med beachvolley och strandtennis. Och mina fördomar kom på skam för människorna är definitivt inte fetare än i Europa. Vattnet var kallare än i vår tjärn i Dalarna men vågorna var desto mer imponerande och solen betydligt starkare. Badvakterna har sådana där röda flytbojar som Pamela Andersson brukar springa snyggt med och röda shorts som sig bör.

Det var en skön dag, kanske mest för att barnen tycker att det är så otroligt kul med sandslott och höga vågor. Själv håller jag nog med Peter Englund när han beskriver strandlivet bättre än jag någonsin skulle kunna. Men det är skönt att vid behov så lätt kunna ta sig ut ur stan.

Sommarläsning

På väg ut från biblioteket där i Leksand ryckte jag åt mig två böcker från tillbakalämnat-hyllan: "Och var hör du hemma" av Anne Tyler och "En familjeangelägenehet" av Rohinton Mistry.

Parfois la chance fait bien les choses.

"Och var hör du hemma" (Digging to America) handlar om två amerikanska familjer som adopterar flickor från Korea. Den ena familjen är invandrad från Iran och den andra "helamerikansk". Det handlar inte så mycket om adoption men desto mer om tillhörighet, kultur, familj och en fint porträtt av en iransk farmor som hela sitt vuxna liv definierar sig som det hon inte är, dvs en icke-amerikan. Ett citat:

"You can start to believe that your life is defined by your foreignness," she says, trying to explain her feelings of isolation. "You think everything would be different if only you belonged. 'If only I were back home,' you say, and you forget that you wouldn't belong there either, after all these years." "You belong just as much as I do," Dave stubbornly replies, adding, "We all think the others belong more." "Sometimes it seems to me that most of the adapting in this country is done by Americans," he complains bitterly to his daughter."

Till skillnad från Anne Tyler är Rohinton Mistry en ny bekanstsskap. En familjeangelägenhet heter i original Family Matters vilket liksom för boken ovan är en betydligt bättre titel än översättningens. Vi följer en familj i Bombay under några år och deras öde är på en gång originellt och universellt. Död, familj, religion, nationalism, svek, hat, kärlek, plikt, åldrande, vansinne - universella teman men i en mycket specifik miljö. Mistry är Parsi Zoroastrian och som ofta när jag läser något från Asien inser jag hur lite jag vet om många av mina medinnevånare på den här planeten. Mistry får mig att tänka på Rushdie, förstas eftersom det är den ende indiske referens jag har, och jag blir nästan lika fascinerad som när jag läste Moor's last sigh (en av mina absoluta favoritböcker). Någon gång måste jag resa till Bombay!

Immigranter

Vi har alltså landat, barnen och jag. På två minuter gjorde de vår rätt tomma lägenhet till ett hem. Deras pappa hade visserligen fixat fint i deras rum med gardiner, matta och lite möbler men annars är här rätt ödsligt. Men de travade runt och erövrade varje vrå ("Här ska jag sitta när vi äter frukost, det är min plats!") och så var det inget mer med det. Efter en månad i blåbärsskogen dimper de ner i asfaltsdjungeln och tycker allt är självklart. Vi var i Central Park igår och de tyckte det var lika kul att titta på ekorrar där som på hästarna i hagen på landet. Dessutom fanns det ju hästar som drog vagnar så det saknades i princip ingenting. De hittade en kul gunga och vips har de slutit New York till sina hjärtan. Staden med den roliga gungan. Nar förlorar men den där underbara anpassningsförmågan?

Familj

Familjen är äntligen samlad. Det är som att dra på sig favorithandskarna den första höstdagen; varmt, skyddande, bekvämt, hemtamt, de är kanske lite nötta och slitna på vissa ställen men har perfekt passform - omslutande men inte för trånga.

Högtryck

Nu är jag i Ernst-land. Jag tror att han egentligen är han som bestämmer i Sverige. Han tassar barfota runt och får folk att dyrka såpaskurade trägolv och trasiga stolar. Allt som är gammalt och nött.

Fast nej, svenskar gillar ju det som är nytt och modernt så det där stämmer ju inte alls.

Det är högtryck i Siljansbygden och sommaren har gått upp i brygga och blir det mer sommar så spricker alltihop snart tror jag. Här målar jag härbreväggar med falu rödfärg och rensar hängrännor, badar tre gånger om dagen, ror eka, plockar vildhallon och äter krusbär!

I går hade vi fem-kamp, det är en ny släkttradition. Vi har en vandrignspokal, en XX Memorial Trophy där XX är min morfars namn. Pokalen är ett jättestort älghorn från en älg som vi tror att morfar jagat. Alla var med; min mor och hennes två bröder, deras respektive, barn och barnbarn. Deltagarna var mellan 2 månader upp till 74 års ålder. 74, det är min mor, hon är numera doyenne (heter det så?) i vår släkt. Men hon kastade boll i hink och sprang terränglöpning ändå. Min far den fd folkskolläraren organiserade. Alla i min släkt är lärare, om ni någon gång undrat hur pensionerade lärare roar sig så gör det sådant här; leker skola igen, organiserar och räknar poäng. Det är alltid levande charader och tio städer på programmet vid släktkalas. Alla barnen vann, de fick varisn glass och hemgjord medalj.

Det föll mig in att gårdagen skulle kunnat utspela sig på femtitialet, om man undantar kusinernas foppa-tofflor. Ernst kanske har vunnit slaget ändå.

En kvarts uppkoppling

på stadsbiblioteket i Leksand medans barnen inventerar Bamse- och Barnahedenhöshyllorna. Fri wifi, det kallar jag välfärdsstat! Fast det ska ju finnas i parkerna i New York också, även om jag aldrig fick det att funka. Det kanske är den skillnaden som skattesatsen ger: i Sverige funkar det. Jag publicerar ett par inlägg från veckan som gått. Nu blir det nog mer bloggpaus ett par veckor, kan ju inte sitta på biblioteket i det friska Sverigesommarvädret!

Homeward Bound

Tar man tåget från Penn Station mitt på Manhattan för att åka till Newark International Airport åker man först genom en tunnel. När man kommer ut på andra sedan har storstaden förvandlats till sumpmarker beströdda med industrier och lagerlokaler med oändliga uppställningsplatser för tusentals lastbilar, kraftverk, motorvägar och gamla vattentorn med flagnande ortsnamn. New Jersey, Bruce Springsteen-land, ser här ut som en skitig bakgård till Manhattans flotta fasad. Köksingången via vilken stadens alla förnödenheter kommer. Det är dystert, smutsigt, fult och 34 grader varmt.

Efter åtta timmar i en plåtkapsel suspenderad både i tid och rum kommer man till Arlanda. Tar man tåget norrut åker man först genom en tunnel. När man kommer ut på andra sidan ser man böljande sädesfält och röda trähus med gröna gräsmattor, vita flaggstänger och blå hoppmattor. Mellansverige, Ulf Lundell-land, har öppna landskap och välskötta bondgårdar och ser ut som en välordnad visthusbod. Det ser ungefär likadant ut från Uppsala till Leksand, det platta landskapet börjar lite blygt kuperas mot slutet på min resa men björkdungarna, skolorna, grusvägarna, busskurerna, insjöarna och traktorerna ser förvillande lika ut. Det är fridfullt, rent, lite ödsligt och 15 grader varmt.

Jag sitter med näsan tryckt mot fönstret och tar in så mycket björkgrönska och rallarrosviolett som det är möjligt på tre timmars tågresa. I Avesta-Krylbo har någon satt upp en fin skylt på bruket: “Brukscluben” . Det är lite hjärtskärande, någon har velat så mycket; “Vi räddar bruket och startar konferenscenter! Med ett flott lite internationellt namn!”

På lokaltåget mellan Borlänge och Leksand sitter tre unga kinesiskor och tar kort ut genom tågdörren varje gång tåget stannar. Tänk er den fotoboken: lokaltåg från Ystad till Haparanda - 100 mil bygd, 50 mil skog, 50 mil fjäll. Iallafall är det så Sverige ser ut i min föreställningsvärld. Om nu tågen fortfarande stannar någonstans norr om Hudiksvall.

Tidig morgon i en tom lägenhet

Vi har nu flyttat in, så nu gör vi allt baklänges. Vi sover den första natten på luftmadrasser utan kuddar och med jackan som täcke. Dagen efter gör vi en räd till nyöppnade IKEA i Brooklyn. Man kan åka gratisbåt dit och på köpet få en fin skylineutsikt med Frihetsgudinnan i förgrunden. De har monterat New York-ska brandtrappor på den blå ladan, det ser komiskt ut och jag tror att de enbart har svarta anställda. Inga godisbilar i matbutiken och om möjligt ännu äckligare mat än i Paris i kafetarian. Men de levererar allt till dagen därpå.

Hela vårt bohag har blivit försenat och kommer antagligen inte förrens i november. Vi som precis har gjort oss av med det mesta onödiga, dubletterna, det överflödiga är nu tvungna att köpa nytt av sådant vi redan har. Man upptäcker snabbt att det är mycket man har svårt att leva utan: stekspade, badlakan, golvtrasa, täcken, stolar, lampor…mm, mm, mm. Så där sprack drömmen om ett liv med mindre prylar! Men vi får väl börja sälja på Ebay igen när containern väl landar.

Ordlistor?

Hej Internet!
Kan du ge tips på bästa svenska ordlistan och svensk/engelska lexikonet on-line?
Tack på förhand.
Din förbundna,
Charlie

Frukost

Äter frukost på Starbucks vilket känns lite som att äta frukost på Mc Donalds. Först boddde vi på Lower East Side och där fanns det jättetrevliga fik med wifi (88 on Orchard Street, ett tips för er som hänger på Spuntino kanske?) och god granola och yougurt med bär. Nu har vi flyttat till ett hotell i Tribeca och här är det mest trendiga butiker och resturanter med vita dukar. Så det blev Starbucks idag. Jag är ensam ett par dagar, maken har åkt iväg på jobb och han har precis ringt och sagt att hans plan är 8 timmar försenat. På tre resor tror jag vi tillsammans kommer upp i över 20 timmar ackumulerad försening. Får man igen den tiden i ett senare liv tror ni?

Det är fortfarande runt 30 grader varmt men luftfuktigheten har gått ner så det är lättare att andas. Jag gör inte så mycket, åker till mina nya kvarter och försöker lära mig hitta. Det är mycket blandade kvarter, det finns det mesta och det är rätt rörigt, men livligt och trevligt. Annars försöker jag utröna hur vi ska få förskoleplats till dottern. Sonen ska gå på en liten fransk-amerikansk privatskola och dottern står på väntelista. Om hon inte kommer in försöker vi med vanlig amerikansk pre-school, problemet är att hon bara är fyra och skolan är obligatorisk från fem så hon kanske inte får plats. Men jag behöver inte oroa mig för att vi inte har några visum, jag har just läst att skolan är förbjuden att fråga om föräldrarnas status och alla barn under 19 som är inskrivna i skolan har gratis sjukförsäkring oavsett föräldrarnas immigrationsstatus. Där ser man, lite rättigheter har de illegala invandrarna iallafall.

Så nu ska jag ut i värmen igen, ACn på det här fiket kommer att ge mig snuva.

Home sweet home

Fick just besked om att lägenheten är vår. Så från och med tisdag har jag en adress igen. Det bli nog bra, eller hur? (Om du tänker nej, var vänlig kommentera ej.)


(Tack till Jorun för musikillustrationer)

First impressions

Minikjolar vart man går. Jag trodde amerikanskor var pryda men här är det hotpants, kortkort och urringat på kvinnor i alla åldrar och storlekar. Mycket mer casual än i Paris, de flesta ser mest ut som om de är på stranden.

Däremot har alla kvinnor välmanikyerade naglar och tår, vilket syns eftersom de flesta har flipflops.

Alla har Blackberrys som de knappar på non-stop.

De som inte har en Blackbery sitter på fik med sin MacBook.

Det finns visst gott kaffe överallt, det är svårare med gott bröd (som man aldrig får till maten, det saknar jag).

Jag hade glömt hur många mysiga och bra restauranter det finns överallt, och hur sköna sommarkvällarna blir när det är 30 grader varmt på dagen.

Dollarkursen är trevlig, gör att det mesta är överkomligt (förutom hyrorna då).

Det är helt omöjligt att titta på TV, även om programmet mot förmodan skulle vara bra är det reklampaus var tionde minut. Förutom på HBO.

Det skrivs överallt om Gernation Kill som börjar sändas på söndag.

Nyheter från en varm ö

Kulturkrock kallas det visst. Och den här hette duga, det spelar ingen roll hur mycket vi läst och hört om fastighetsmarknaden i New York, det går liksom inte att förbereda sig. Jag tror jag just genomlevt några av de stressigaste dagarna i mitt liv. Allt går i warp-speed här, och allt är dyrt, verkligen dyrt. Vi ringde på vår första annons måndag förmiddag och vid onsdag lunch hade vi sett ett 20-tal lägenheter med tre olika mäklare. Vi travar runt i 30-gradig värme och en luftfuktighet som får New York att kännas som Bangkok.

Vi insåg snabbt att de 3-4 sovrum vi ville ha måste bli 2 och de kvarter vi helst ville bo i är utom räckhåll. Hyrorna ligger på 3-4 gånger priserna i centrala Paris och lägenheterna finns max på marknaden 2-3 dagar. Så man ser en annons på nätet, man ringer, man tittar, man bestämmer sig. Och fastighetsmäklarna är som damsugarförsäljare på speed. De kan ringa 5 gånger på en förmiddag, plus sms och email, för att höra om man bestämt sig, föreslå andra lägenheter och försäkra sig om att man inte gått till någon annan.

Egentligen är det nog inte tempot som gör mig så stressad, utan mer rädslan at ta fel beslut, att det inte ska bli bra, att vi inte ska trivas. Vilket ju är lite löjligt för lägenhetsvalet kan ju knappast garantera att det här projektet lyckas. Men det känns viktigt. Så vi listar kriterier och prioriteter; avstånd till skolan, kvadratmeteryta, kvarter, renoveringsbehov, pris....

Nu har vi lämnat in en ansökan om en lägenhet som vi tror skulle bli riktigt bra (även om den är både mindre och dyrare än vi tänkt oss) så nu väntar vi på svar från ägaren som tydligen har ett antal ansökningar att välja emmellan. Det ger lite tid att andas även om det också är en form av stress, mycket för att jag inte har lust att börja om på måndag.

Stängt pga utmattning

I'm in real estate hell. Aterkommer när jag kommit upp till ytan och kan andas igen.

Charlie 43, hemlös

Det här kanske är ett experiment. Ett experiment för att kolla om jag är så oberoende av materiella ting som jag skulle vilja vara? Hur mycket prylar behöver en medelålders västvärldsmänniska egentligen? Hur mycket egna möbler, böcker, kastruller? Eller tusen miljoner andra små pryttlar som på outgrundlig väg letar sig in i ett hem och hänger sig kvar och vägrar slängas?

Jag tror att vi de senaste veckorna sålt, gett bort och slängt ungefär hälften av våra tillhörigheter, inte möbler kanske men prylar och kläder. Otroligt befriande, jag är ingen samlare jag tycker bara att jag tyngs ner och stängs in av alla dessa grejer som aldrig används. C'est encombrant! Överflödssamhället gör mig lite illamående.

MEN jag är absolut ingen asket; jag gillar att handla, jag gillar komfort, vackra saker, vackra kläder, jag vill ha ett fint hem. Men det är de där sakerna man aldrig använder som retar mig, de som sparas utifallatt. Egentligen borde man ha en regel att varje gång man köper nytt så borde man vara tvungen att göra sig av med något. Inte nödvändigtvis slänga men recycla till någon annan. Vad som helst utom att spara i en låda. Då kanske(?) man skulle tänka sig för lite mer innan man köpte nytt?

Men just nu känns experimentet lite extremt; hela vårt hem är nedpackat och står i någon lagerlokal i Paris, barnen är i Sverige med varsin resväska, vi bor på hotell i New York och har med oss lite kläder och våra pass. För första gången på mycket länge har jag ingen fast adress och inget jobb. Våra visum har blivit mycket försenade så vi vet inte alls när vårt flyttlass kommer, kanske inte förenns till jul.

Vad tror ni om det: flytta till USA för att bli antikonsummist eller iallafall anti-samlapåhög och leva minimalistiskt? Men jag har andra lika motsagelsefulla mål här; att fortsätta träna och att äta hälsosammare är två andra. Samt att bli en mer bildad och upplyst människa. Vi får väl se hur det går.

Nu ska vi ner och äta en rätt undermålig hotellfrukost och sedan ska vi till banken, visumadvokaten och fastighetsmäklaren. Och just ja, träna...

Hälsning från Orchard Street, Lower East Side

Aha - Manhattan Skyline

Det regnar. Latbloggar med musik, återkommer när jag sovit igen sex timmars flygförsening och jetlag. Vi såg 4th of July-fyrverkerier från flygplanet, det var första gången jag såg fyrverkerier uppifrån, de såg små ut. Nu en indier på 6th street, sedan sömn.

Mittinassa i ett tomt hus

sitter jag i det kalla skenet från min lapptopskärm. Här finns jag, en luftmadrass, några resväskor, en gammal banan, diverse rengöringsmedel, en make och inte så mycket mer. I går morse kom ett gäng stora starka haitier och packade in vårt liv i små prydliga röda och vita paket. De såg ut som persongalleriet i "The Wire", jobbade från 8.00 till 18.00 utan paus och knappt utan att ett ord. Ibland diskuterade de lågmält någon knepig packningsfråga på sjungande creol. Jag gick runt och nästan stoppade pizza direkt i munnen på dem, de ville inte ens ta paus för lunch.

Idag är huset helt tomt, vi har fejat och åkt till sopstationen, sålt damsugaren och tagit adjö av grannarna. Sedan tog jag ett långt bad och försökte göra slut på alla flaskor och krämer vi hade kvar i badrummet och så rotade vi fram finkläder ur resväskan och gick på avskedsmiddag i goda vänners lag. Jag åt gambas men borde nog valt råbiff, vem vet när man får tillfälle nästa gång?

Imorgon (eller egentligen lite senare idag) lämnar vi nycklarna och Paris.

Nedräkning

Den här flytten börjar kännas som en väldigt lång, utdragen förlossning. Och vi har inte ens kommit till utdrivningsskedet än, just nu väntar jag förgäves på peridural. Det känns som om det inte går framåt alls. Hur många centimeter nu då?

I helgen har vi åkt fram och tillbaka till Normandie med vårt kök (alltså vi lämnade vitvarorna där) och ikväll har jag levererat diverse trädgårdsmöbler och jox tvärs över Paris. När jag kom hem försenat med kallnande Macdonaldspåsar stod maken i garaget och argumenterade med en arg gubbe som plötsligt inte ville ha vår bilbarnstol längre medans killarna som skulle köpa TVn och killen som skulle hämta motorcykeln stod i trädgården och såg otåliga ut. Innifrån huset hörde man hur våra barn tog livet av varandra i badet.

Efter ljumma hamburgare och läggning har jag packat barnens väskor för två månader och nu borde jag packa min men jag behöver nog den där periduralen först. (Kan någon snäll läsare bestämma om de behöver både regn- och vanliga jackor? Och hur många par skor?) I morgon åker jag med barnen till Sverige, lämnar dem hos mormor och morfar, åker tillbaka på tisdag och på onsdag kommer flyttbilen så då får jag äntligen börja krysta (den här metaforen börjar kännas lite trött nu...). På torsdag ska här fejas och på fredag morgon är det avsyning (kan det heta så?). Vår dotter har ritat på väggen så vi kan nog se oss i månen efter vår "deposit" (jag orkar inte komma på vad det heter, min svenska börjar verkligen bli dålig när jag är trött). På fredag klockan 14.30 går mitt plan till Newark. Jag räknar med att sova på planet.

Tacka vet jag kejsarsnitt.

Coffea arabica

Hamnade på Starbucks igår och tänkte att nu blir det så här. Från och med nästa vecka har jag inte längre tillgång till en outsinlig, konstant källa av gott kaffe. I Frankrike kan man gå in på vilken sunkig bar som helst och alltid få en kaffe gjord i en riktig expressomaskin. I USA, ja ni vet... alla har vi sett tusentals filmer och TV-serier med människor som sitter på diners och serveras kaffe av någon som alltid heter Sheryl och bär uniform. Och alltid grimaserar polisen/rånaren/läkaren med nattjour/han som flyr från FBI så fort han tagit sin första klunk. Och vi vet alla att kaffet smakar - ja, för att inte bli vulgär kan man kanske säga att det smakar allt annat än kaffe.

Så då återstår bara Starbucks et. al. med visserligen godare men ändå inte riktigt samma sak. En grand crème och en tartine med beurre på ett standard Paris-café en regnig morgon är en smakupplevelse som mäter sig med hummer. Iallfall om man går efter min subjektiva njutningsgrad.

Det andra stora smakavbräcket blir ju brödet. Det gick väldigt fort att vänja sig vid att ständigt ha färskt gott bröd runt knuten, och jag tror att avvänjningen kommer att bli tuff. I vår lägenhet i 11e arrondissementet hade vi ett bageri i bottenvåningen och nu här i förorten har vi ett i gathörnet. Och det finns inte bara baguette, det finns Pain tradition, Sansfacon, Pain au siegle, Pain campagne och givetvis les viennoiseries dvs croissenter och pain au chocolat. Och pain au raisin och ... j'en passe.

Men istället får jag ju ... Jell-O?

Dagens aktiviteter

Tillbringar bl a dagarna med att vaska guldkorn på Craigslist, ett slags gigantiskt Blocket där allt som det finns efterfrågan på kan köpas. Jag törs inte tänka på hur mycket pengar som omsätts där per dag och hur de har lyckats bli state of the art med en så otroligt ful och oergonomisk website är en gåta. Lägenhetsannonserna är frustrerande värdelösa; små, dåliga bilder som oftast föreställer toaletten eller fasaden. Detta kompenseras med hysteriska kommetarer av typen: TOP-NOTCH BOSCH MICROWAVE!!!! eller TONNS OF CLOSET SPACE!!!! Alla lägenheter är unika, fantastiska, once in a lifetime-opportunities. Det är helt omöjligt att göra en bedömning av hur lägenheterna egentligen ser ut.

On n'est pas sorti de l'auberge som man säger här.

Det har blivit svalare sedan gårdagens tropiska värme och nu ska jag och dottern åka till Emmaus med 6 kartonger kläder och sedan kommer en rad Ebay-köpare och hämtar en soffa, en bärsele, två cykelbarnstolar och en gigantisk hög stenläggningsstenar.

See ya!

Summer in the City

Det var fortfarande nittiotal och jag hade varit två veckor på Kreta och kom hem till ett Stockholm som dallrade i hettan fast det nästan var september. Jag hade bruna ben och någon tunn, kort, blommig sak som knappt kändes mot huden och som jag aldrig vågade använda igen. Skånegatan var som en bakugn fast kvällen redan var svart och inne på Hannas var alla speedade på värme. Skratten ljöd högre, gesterna blev yvigare och alla var glada att vara tillbaka i stan, vår stad, som vi ägde. Någon var där, som så ofta förr och om det var värmen, eller klänningen, eller semesterkänslan av att allt är möjligt men plötsligt innebar det en möjlighet, kanske ett löfte.

Vidare upp längs gatan, in på nästa bar där det var ännu trängre och ännu fler vänner eller vad som skulle kunna vara vänner. Ner till Riche, natten var vår och jag var var vacker och stark och glad. Senare åt jag ostron för första gången i mitt liv på det där stället i Kungsträdgården. Värmen gjorde Stockholm till en annan stad och vi blev till andra människor. I taxin fick jag komplimanger jag aldrig tidigare fått och det inte bara var som i en film, jag tror att det verkligen var en film.


Eagle-Eye Cherry - Save Tonight

RAS

RAS beyder "Rien à signaler", dvs "allt är lugnt" eller vad nu den svenska motsvarigheten kan vara till det där som nattvakterna ropar efter att ha ringt i klockan, eller det säkerhetsstyrkorna väser i sina headset efter att ha stormat ett tomt kokainnäste.

Förutom att våra visa (visum? hur ser pluralformen ut?) plötsligt har blivit väldigt försenade och utan visum lastas inte ens möbelcontainern på båten, vi får inte jobba, vi får inga social security-nummer och barnen får inte börja skolan. Bland annat.

Men det där är ju bara världsliga saker.

Midsommarhumör

Jag har varit sur hela dan. Irriterad, ängslig, trött. Det är högspänning hemma; barnen är trötta, föräldrarna stressade. Inte fanns det något roligt att läsa heller, RSS-flödena stod tomma, ingen uppdaterade sin blogg. Efter senaste veckans FRA-aktivism verkar det vara stendött. Det tog mig ett tag att inse att alla svenska bloggskrivare sitter på någon skärgardsö och käkar sill, jag hade tom glömt bort att det var midsommarafton. Hur patetiskt är det att blogga klockan 20.00 på midsommarafton?

Men så mitt i min självömkande dag kom posten. Och med posten en present! En jätterar, genomtänkt, personlig och omtänksam present. Jag blev nästan löjligt glad. Sedan ringde brorsan och sa att han tittar förbi ikväll. Det var något anslutningsplan som var försenat och han var strandsatt i Paris. När man bor utomlands är detta något som aldrig händer. Släktingar och gamla vänner tittar inte bara förbi, det är en omöjlighet. Utom ikväll när storebror får låna soffan innan han tar tåget hem till London imorgon. Så nu ska vi fira midsommar ihop! Var ställde jag sillen?

Sportchauvinism och mediahierarkier

(Högst poäng i år för diskrepans prettorubrik/blajinnehåll)

Nick Hornby skriver i sin blog om fenomenet sportchauvinism. Ni vet, det finns "fotbollsländer"; Brasilien, Italien, Frankrike, England och (reluctatly) Holland och Tyskland. Och så finns det uppstickare. Och istället för att tycka det är kul att lite nya länder dyker upp räknas de inte riktigt. Det får mig att tänka på Melodifestivalen. Det känns som de västeuropeiska deltagarna (OK Sverige då, de andra bryr sig inte) inte riktigt tycker att länderna från fd östblocket räknas. Är de verkligen Europeer? I vilket fall är de fortfarande framförallt fd östblocksländer och det gills liksom inte riktigt om de vinner. Vad är de här för östrasism?

Ikväll tittar jag alltså på fotboll, vilket ju hitintills (det blev just 2-0) är lite deprimerande. Jag har redan klämt i mig en hel saucisson sec och en halv chokladkaka, jag skulle behöva lite sällskap. Nick Hornby kunde gärna få komma och ge expertkommentarer, och Peter Englund. Jag vet inte om han gillar fotboll men det gör han säkert, intelligenta män gillar alltid sport. Intelligenta kvinnor skakar alltid på huvudet i förundran. Ok, inte alla Isobel Hadley-Kamptz är fotbollstokig tror jag. Hon får gärna komma, hon verkar vara lite ledsen och skulle behöva en glad fotbollskväll (den här fotbollskvällen verkar kanske inte så kul men med männen som nu sitter i min soffa tror jag att det blir trevligt ändå).

Sedan skulle jag nog bjuda Elsie Johansson också, så skulle vi gå ut i köket och koka kaffe och prata om hennes senaste bok som jag vill läsa NU medans de andra tjoar framför TVn.

En parentes: när de tittas lite mer seriöst på fotboll här hemma så stängs ljudet på TVn av och det lyssnas på radiokommentatorerna med öronsnäcka. Det här är något jag känner igen från min barndom. Visst ses radioreportar alltid som bättre? Eller är det bara att de som lyssnar inte kan se spelet utan all information kommer via ljudet, ergo kommentarerna blir bättre? Jag älskar verkligen att blogga om saker jag inte vet något om. Slut på parentes.

Klädnostalgi

Bara så att ni vet: jag kan fortfarande ha mina gamla röda läderbrallor, så det så! Det som desperat saknas nu 10-15 år efter deras storhetstid är tillfällen när de skulle passa...

Jag rensar klädkammaren och hittar gamla festblåsor, kjolar i konstiga längder, kavajer i märkliga snitt och gamla slitna favoriter som jag har svårt att göra mig av med. Vissa kläder har man bara haft förmycket kul i (typ röda läderbrallor).

Jag inser plötsligt att vi bara bor två veckor till i det här huset, i det här landet. Veckor som desutom är intensiva; packning, administrativt fixande, ett otal läkarbesök för hela familjen, kompisbesök, släkt och tusen och en detaljer. Och så ska jag åka fram och tillbaka till Sverige och lämna barnen på sommarlov. Vi har fortfarande inte fått våra visum och innan vi får dem kan vi inte skicka våra möbler eller hyra lägenhet.

Så vi djupandas och bockar av på våra listor. För varje bock lägger vi till något längst ner.

Annars är jag gräsänka den här veckan och slipper alltså titta på fotboll utan kan sitta uppe halva nätterna och överdosera på "Brothers & Sisters". Jag lägger mig alltid för sent när jag är ensam vuxen hemma.

Theresa Andersson - Na Na Na

Hon kommer från Gotland, bor i New Orleans och jobbar ihop med Tobias Fröberg.
Mer här.

Mitt liv som hemmafru

Ursäkta tystnaden här, i mitt nya liv som hemmafru är jag så otroligt busy så det är lite svårt att hinna med allt! Så vad har hänt sedan sist?

Jo, i måndags var jag på mamma-fika hos grannen. Det var trevligt och väldigt mycket folk, säkert ett 20-tal mammor. Jag tror alla utom jag hade minst tre barn, ofta fyra. Här var inte konversationsöppnarfrågan som i andra samanhang "Vad sysslar du med?" (eller "Var bor du?" som den var i Stockholms city 1991-1999) utan "Hur många har du?". Kändes rätt futtigt med mina två, jag kvalificerar nog inte riktigt till hardcore hemmamamma. Jag fick bita mig i tungan för att inte lägga till "Fast jag har varit gravid fyra gånger och jag ammade jättelänge" för att bättra på mitt CV men jag var rädd att det snarare hade satt stopp för vidare konversation.

Desstutom insåg jag att alla utom lata jag hade haft sina ungar hemma på lunch. Det är nämligen skollunchen som är franska mödrars "sendagishämtnings-noja". Jag tror jag skrivit om detta förut men "ute i landet" (inte så ofta i Paris pga långa transporter) åker många människor hem och äter lunch, både barn och föräldrar. Numera finns alltid skolmatsal men många barn äter aldrig där, de går hem. Att äta tillsammans i familjen är viktigt. Skolans tider är 8.30-11.30 och 13.30- 16.30 så det finns gott om tid och därav dessa berömda franska 2-timmarsluncher. Men jag som är svensk och bara nojar över hämtningstider tycker det är utmärkt med skolmatasal för annars försvinner hela min dag i hämtning och lämning fyra gånger i skolan. Man kan lita på kvinnors uppfinningsrikedom när det gäller att hitta saker att ha dåligt samvete för!

Det där blev en lång parentes. Kaffestunden var i allafall mycket trevlig. En tonårsmamma berättade horrorstories om en söndagmorgon när de insåg att 14-åringen inte ens sovit i sin säng och de inte visste var han var och vad som egentligen försigår på barnens partyn. Vi småbarnsmammor satt med hakorna i knät och kved och jag börjar redan lägga upp strategier för att förhindra den där framtida musikfestivalen.

Befriad

Det finns inte lägre några trasiga leksaker i vårt hus; inga trehjulade bilar, inga enarmade dockor, inga urpysta bollar, inga torra tuschpennor och inga äckliga McDonaldsleksaker som spelar tre takter gräslig musik om och om och om igen. Barbiedockorna ligger snällt i samma låda som Ken och piraterna har hittat hem till sitt piratskepp för första gången på ett år eller så. Det står två kartonger som det står "loppis" på i källaren och soptunnan är full.

Barnen hittade en massa roliga grejer de glömt att de ägde och jag känner mig alldeles...lätt. Det kan vara otroligt tillfredställande att städa!

Groupie

Jag ser framför mig hur hon år 2021 kommer att vallfärda till Skellefteå på någon obskyr 90-talsrevivalfestival, sova under en gran och dansa i leran.

Min dotter på fyra har bestämt att det bara finns EN bra skiva: C60 med This Perfect Day. Jag har försökt med Blur och Oasis och testade Wannadies utifall det var dialekten hon ville åt men ingenting duger. "Den prickiga skivan, den prickiga skivan" skriker hon, sätter på den här låten så högt att rutorna skallrar och headbangar loss med brorsan så att möblerna flyger.

Tankar vid mjölkdisken

Kan någon förklara för mig varför den biologiska mjölken bara finns att köpa i plastflaskor? Betyder det att den är biologiskt, odlad höll jag på att skriva, framställd får man kanske säga, men inte ekologisk i ett större perspektiv? Eller är det rent av bättre med återanvända plastflaskor än plastfilmsförsedd papp(eller vad nu tetra är)?

Vi gnäller på livspusslet men det riktigt svåra är ju att få ihop ekopusslet. Ska jag ta franska jordgubbar, de har ju inte fraktats så långt men tänk om de besprutar mer i Frankrike än i Spanien? Och de rättvisemärkta produkterna hur miljövänliga är de? Och alla dess svanar och bio-märken, det är ju en djungel.

Jag såg i ett reportage på TV om ett försök där man gav familjer wattmätare som mätte exakt hur mycket energi de gjorde av i realtid. Satte man på diskmaskinen åkte mätaren i topp. (Ett sidospår: wattmätare fanns det också på träningscykeln på gymet (ser ni hur snyggt jag fick in att jag faktiskt provat de där maskinerna nu?), kunde man inte leda tillbaka den energi man alstrar när man cyklar in i maskinen igen? Eller det kanske är det som är att cykla på en vanlig cykel?)

Jag skulle vilja ha en mer global miljömätare, en liten dator där jag kunde knappa in mitt yougurtmärke och få ett utlåtande. Man kanske kunde kombinera det med internetbutiken, man handlar och får en faktura i euro och en i miljöförstöring. "Det blir 78:50€ och förkortad livslängd för planeten Tellus med 3 dagar. Pip."

Mummybloggers

Med anledning av den lilla hemmafrudiskussionen (och även de eviga frågorna om vad man väljer att publicera och inte) som vi hade tidigare kom jag att tänka pa fenomenet mummybloggers. Mamma-bloggare, eller föräldrabloggare, finns ju i Sverige och alla andra länder också, dvs personer som mest bloggar om sina barn och sin familj.

Men i USA har de tagit det till en annan nivå. Mycket populära mamma-bloggare, som ofta börjat blogga när de sagt upp sig från jobbet för att ta hand om familjen, har så många besökare att företag som säljer mot deras målgrupp vill annonsera på deras bloggar. Vipps har bloggandet blivit ett yrke och en inkomst och så var de inte hemmafruar längre. Inte genom att blogga för någon tidning, som verkar vara fallet i Sverige om man ska leva på sin blogg, utan genom att de själva säljer annonsplats på sina bloggar. Bloggen blir på detta sätt mer en hemsida med annonser och ofta utvecklas de med diverse tips om produkter, heminredning o dyl.

När man kollar närmare på de här bloggarna visar de sig att de inte bara är mammor som börjat blogga av en händelse när de fått barn. Oftast är de antingen fd anställda inom IT-sektorn eller frilansskribenter.

Det gemensamma för de här bloggarna är att de är roliga, frispråkiga och att de skriver mycket bra, det märks att det ofta är professionella skribenter. De är också väldigt självutlämnande och delar med sig av de jobbiga sidorna av livet. Man får följa deras missfall, postnatala depressioner, barns sjukdomar och skilsmässor. Deras mest intima problem följs av tusentals människor. De skriver även ofta utlämnande om barn, make och övrig familj och de flesta publicerar foton och fullständigt namn. Givetvis disktueras säkerhetsaspekten, det här är ju ändå USA och de verkar alla få sin beskärda del av hatmail, och den moralsika aspekten av att utlämna sin nära på detta sätt. Men de argumeterar att många (hemma-)mammor känner sig mycket ensamma och att deras bloggar ger möjlighet till gemenskap och kontakter.

Några länkar till välskrivna och framförallt kul bloggar (av mammor och pappor):
Dooce - drottnigen bland mummybloggers. Hon jobbade på ett webföretag tills hon fick sparken pga sin blogg. Hon blev berömd på kuppen (numera kallas det to gete dooced).
Finslippy
Sweet Juniper
Laid-off Dad
Fussy
Mightygirl

Uppdatering: It's called the momosphere! Givetvis. Länken kommer fran BlogHer, en kvinnoblogarcommunity och handlar om Blog Carnivals, vilket jag tror kallas bloggutmaningar på svenska .

Dagledig

En till som tydligen inte riktigt vet vad han ska göra nu när han inte har något jobb längre.

Jag kan rekommendera lite vattengympa, det var jättetrevligt. Ett gäng damer som var så snälla fast jag varken hade badmössa, badskor eller vattensflaska. Jag är en sådan träningsrookie! Nu är jag trött i kroppen och nöjd med mig själv. När man som jag inte egentligen gillar att träna får man så gott samvete efteråt, lite som om jag har gjort en god gärning för min kropp.

Nya tag

Igår köpte jag nya träningskläder, nu har jag varit och köpt ett månadskort på ett gym och på torsdag har jag tid med en instruktör som ska göra ett program för mig och förhoppnigsvis förklara lite om hur de där tortyrinstrumenten fungerar. I eftermiddag tänkte jag mjukstarta med lite vattengympa.

Jag känner mig som om jag vore en medlem av den där nyupptäckta indianstammen i Brasilien när jag går omkring där på gymet. Som en analfabet på bibliotek, jag kan inte koderna, är helt utanför mitt element. Jag har gått på gym tidigare, men det var längesedan och jag har aldrig hållt ut särskilt länge. Dessa allvarliga människor som står tysta och svettas bredvid varandra bland krom och dånande musik, så främmande.

Men åren går, kroppen blir inte yngre och att bygga upp lite muskler och flås känns rätt nödvändigt. Jag tror aldrig jag har känt mig vältränad, undrar hur det känns? Jag har förgäves försökt finna den där endorfinkicken eller vad det är man ska få när man springer, jag börjar tro att det är nys.

Fortsättning följer.

Saker ni inte visste om mig (1)

Jag har en gång gett bort en läderslips i julklapp till en pojkvän. Den var gul och smal. Jag fick en nalle av honom, det tyckte jag var genant.

Förstar ni hur osannolikt gammal jag är?