Den goda modern är det nya svarta

Min gynekolog är en dam i sina bästa år, jag skulle tippa 60+. Gråhårig, elegant på ett nedtonat sätt, kolugn, vänlig men aldrig intim. Hon jobbar privat i ett Haussmannhus i elfte arrondissementet. Väntrummet ser ut som väntrum gör här; en tjusig men lite sliten skinnsoffa, glasbord, Elle och Le Courrier International på bordet. Läkare i privatmottagningar har aldrig vit rock, och vore det inte för gynstolen skulle det kunna vara ett advokatkontor. Hon har små handskrivna kort som patientfiler, smått, smått skriver hon och viker ihop i ett slags kartotek. Hur mycket smärta och glädje kan ett kartotek rymma?

Jag har diskuterat några av mitt livs lyckligaste och olyckligaste händelser över hennes skrivbord.  Hon lyssnar neutralt, förstående men alltid lite distanserat. Aldrig att hon skulle lägga en hand på min arm, eller ha en åsikt om mina val. En gång sa hon till mig "Ni är verkligen svenska ni, ni klagar aldrig". Sättet hon sa det på gjorde att det kändes som den allra finaste komplimang man kunde få av fröken i skolan, jag hade fått bästa betyg, jag var inte en gnällspik.

Hon får mig att tänka på Elisabeth Badinter, och andra som jag ser som en viss typ av fransk kvinna som nu börjar komma i övre medelåldern. Francoise Giroud, Simone Veil..., ja det finns förstås en hel rad farmgångsrika kvinnor som föddes under första delen av förra århundrandet. De var de som stod på barrikaderna, eller iallafall bröt mönstren. De är högutbildade, ofta från priviligerade miljöer och de har JOBBAT. Jobbat, jobbat, jobbat, gift sig, fött en rad barn och sedan jobbat jobbat jobbat. Iallafall är det det intryck jag får. Det har nog funnits barnflickor och städerskor, för fäderna var nog knappast så närvarande. Jag läste ett citat någon gång (kan för allt i världen inte minnas av vem) som gick ut på  att om allt annat föll samman (kärlek, familj...) så hade man iallafall jobbet. Man bet ihop och så jobbade man lite till. De verkar stentuffa de här kvinnorna, de gör svåra val och man får intrycket att de aldrig vänder sig om för att se om de gjorde rätt. Ibland kan jag bli avundsjuk, jag har inte en så tydlig yrkesidentitet, har aldrig varit så passionerad inför mitt jobb.

Elisabeth Badinter känner ni kanske till. Hon är en av Frankrikes rikaste kvinnor (genom arv) och erkänd författare, professor, filosof och feminist. Hon är gift med Robert Badinter, fd justitieminister och mannen bakom bl a  avskaffandet av dödsstraffet i Frankrike (och direkt inser jag att hon säkert skulle avsky att man talade om hennes man  när man presenterar henne :). Hennes senaste bok har precis kommit ut i USA. Jag har inte läst den, (så nu gör jag en bloggklassiker skriver om saker jag egentligen inte vet något om, men det gör ju journalister utan att skämmas i tidningarna hela tiden så...) men om jag förstår propåerna rätt så menar hon att så fort samhället till slut accepterade att kvinnor inte bara skulle finnas där för sina män, utan kan ha ett eget yrkesliv och helt enkelt ett eget liv, så dök som ett brev på posten kraven på att ägna en stor del av sitt liv åt barnen upp.

Att vara En God Hustru ersattes av att vara En God Moder. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man ju kunna tänka att det fanns en plan här... En intressant aspekt som den amerikanska kommentaren här tar upp är att konservativa kvinnor, kvinnor som tycker att kvinnor SKA ha huvudansvar för hem och barn, sällan pratar om långamning t ex. Det är istället vänsterns kvinnor, feministerna, som själva verkar sätta normen att kvinnor ska vara helt tillgängliga för sina barn. Minns ni Nina Björks kommentar om att det gör ont i magen att lämna på dagis? Snacka om att lägga till ett ton på kvinnors dåliga samvete (jag lovar, betydligt färre män tar åt sig av vad Nina Björk säger).

Jag hittar inte motsvarande kvinnor i Sverige. De här kvinnorna finns ofta till höger i det politiska spektrumet, feminismen i Sverige har ju varit väldigt vänsterpräglad.  Schyman, Tiina Rosengren, Boëthius, njäe de är alla yngre och mer till vänster.  Möjligtvis kan Ebba Witt-Brattström vara en yngre svensk motsvarighet. Badinter skriver om saker som jag upplever som helt tabu i Sverige. Att i världens mest jämnställda land hävda att lång föräldraledighet och lång ammning hindrar kvinnors framgång och professionella utveckling känns som Newsmillsharakiri. Badinter menar alltså att vi idag (igen) ställer oresonliga krav på kvinnor och kväser deras möjligheter att helt vara egna personer. Enligt logiken borde ju att vara emot amning funka väl ihop med den svenska feminismens ideal om delat föräldraansvar men det känns som en helt ogångbar hållning i Sverige idag.

Men papporna då? I Sverige är ju svaret på att ha kakan och äta upp den att båda föräldrarna tar sitt ansvar. Fine. Jag tror också att det är en stor del av lösningen. Men sen ser man på statistiken att av Sverige börs-VD ar är 7% kvinnor. Det betyder 93% män det. Inte många pappadagar där inte om jag får gissa. Antalet kvinnliga professorer är ju också ebarmligt lågt, men det ser bättre ut där man enkelt kan  styra politiskt dvs bland generaldirektörer och politiker.

Men vadå, man har väl barn för att man vill ta hand om dem? Lyckan ligger väl inte i en VD-post? Jovisst och nej, självklart inte. Badinter provocerar mig med, jag som precis sagt upp mig av bl a den anledningen att jag inte hade tillräckligt mycket tid för mina barn. Kvinnor som i tid och otid deklarer att de inte skulle stå ut två veckor i hemmet utan jobb för det skulle bli så långtråkigt retar livet ur mig (vem har sagt att allt ska va så himla kul jämt?). Jag har svårt för renodlad "om mamma är glad är barnet glad"-logik. Det är inte svårt att föreställa sig Badinter och hennes gelikar som iskalla, franska klichemödrar. Men jag kan också förstå hennes frustration.

Min mormor jobbade hemma på sin fars gård till hon var 28 utan lön. Hennes lärare bad hennes pappa låta henne gå vidare i skolan men han sa nej, det var onödigt för hon var flicka. Så det blev bara sex års skolgång. Hur gammal var hon då hon slutade skolan, 12? Hon jobbade alltså gratis för mat och husrum från 12-28 års ålder. Inga egna pengar, inget eget hem, ingen utbildning. När hon var 28 gifte hon sig med morfar. Jag minns solkart hur min mormor sa till mig (efter att hon frågat om jag förlovat mig än :), men du har fått utbildning, det är bra att ni utbildar er ni flickor! Jag hade så viljat utbilda mig!

Om jag var i min gynekologs, eller Elisabeth Badinters, ålder kanske jag också skulle vara frusterad med denna generation 20-30 åringar som vill amma i två år och sedan se hur det blir med jobb, karriär och sånt. Jag kan förstå att de kan se det som om deras döttrar och dotterdöttrar kastar bort åratals kamp för samma ideal som deras mödrar hade. Att vara en god mor är det nya en god hustru.

Jag tror inte att lösningen nödvändigtvis är spädbarnsdagis och barnflickor. Jag tror faktiskt inte att det finns någon riktig lösning. Jag tror att ju mer båda föräldrarna delar på ansvaret, ju bättre. Jag tror att ju fler flexibla, subventionerade möjligheter till dagmammor, förskolor, dagis, nattdagis etc. det finns ju bättre. Men att idag låtsas att det inte har någon betydelse om man är hemma totalt 2, 3, 4 år med barn, eller att man vabbar flera dagar i månaden är att stoppa huvudet i sanden. Självklart har det betydelse för ens karriärutveckling. Man kan välja det, man kan dela på det med maken eller man kan välja bort det (förutsatt att man har ekonomiska förutsättningar att välja alls). Själv har jag gjort en kombination av alla tre valen under olika perioder. Men man ska vara medveten om att man gör val som har konsekvenser. Och framförallt sluta hacka på de som gör andra val än de man själv gjort!

Som ett brev på posten...

...lanserade SvD igår en ny artikelserie om "svenskheten". Den första artikeln är det blekaste och mest intetsägande jag läst i ämnet på länge. "Svenskar känner sig ligga kuturellt närmare amerikaner än marockaner!" Really? Har författaren glömt var amerikanerna kom ifrån ursprungligen? "Det kan vara svårt att känna sig svensk om man inte är vit!" Undrar om det krävdes många års studerande i kritiska vithetstudier (har ni hört om den forskningsgrenen tidigare? Är det etnologi?) för att komma fram till det? "Det räcker inte med att vara medborgare för att känna sig som svensk!" Nähä. Och sedan slänger det in en grej om svenska utvandrade kvinnor som inte verkar riktigt ha med ämnet att göra. Typ mitt intervjuobjekt forksar om det här också så jag petar in det så jag kommer upp till antalet ord jag måste leverera.

Dagens artikel var mycket bättre (och skriven av en annan journalist). Den intervjuar också någon som har något att säga i ämnet. Jag känner igen mycket fast jag ju ser fransk ut (vit men brunhårig). Så fort jag öppnar munnen hörs det att jag är utlänning och jag tar på mig det utanförskapet varje dag. Jag tror att det i mitt fall ligger mest hos mig själv, jag definierar mig ständigt som icke-fransk. Det är också en bekväm hållning, jag behöver inte känna ansvar för det som inte fungerar i detta samhälle, jag behöver inte skämmas för Algerietkriget, behandligen av Romer eller DSKs eskapader.

Jag tror att svenskhet är svårt att tillskanska sig om man inte har det hemifrån, Sverige är fortfarande ett homogent samhälle och definitionen snäv (även om intervjuobjektet här tycker att Sverige är heterogent). Jag tror att vi alla som är uppväxta i Sverige vet precis. Man känner i ryggmärgen om något känns svenskt eller inte. Man brukar ju skämta om att enbart i Sverige kan ordet osvensk vara en komplimang. Själva det skämtet säger  något om vad svenskhet är, lite jante, men bara så att det är klädsamt. Det som i sådana fall anses vara osvenskt har redan införlivats med det svenska. Barnen är ju med på festen "precis som i Italien", folk tillbringar fyra timmar med söndagsmiddagen "precis som i Frankrike". Men den som sätter sig bredvid någon på bussen och snackar är inte osvensk, hen är obehaglig.

Det finns ett kulturellt grundvatten i Sverige som delas av de allra flesta som kallar sig svenskar. Ibland är det kristallklart och friskt (kärleken till naturen, jämställdhetssträvan, omsorgen om barn) ibland grumligare (rädslan för att vara annorlunda än sin granne, en viss inskränkthet och självgodhet, isolation från omvärlden), ibland verkar det sina (förlusten av folkbildningsidealet, nedmonteringen av välfärdssamhället, immigrationspolitiken) och ibland rinner det på (fler och fler engagerade, närvarande fäder, självförtroende och oberoende hos ungdomar, reslust, entreprenöranda).

Det där grundvattnet dricker jag än, och kommer förmodligen att dricka hela livet. Kanske blandar jag bara vin i vattnet numera.

Om ditt och datt. Mest datt.

Så här ser min sida för podcasts ut i iTunes. Några program följer jag avsnitt för avsnitt, några när andan faller på och några lyssnar jag aldrig på. Jag tittade på den här i morse och insåg att det mest fanns amerikanska och brittiska program, en del franska och nästan inga svenska längre. Ett tag följde jag både svensk radio och TV men det har fallit bort i någon mer eller mindre medveten prioritering i min mediakonsumtion. Jag tittar nästan aldrig på svt play längre, jag har aldrig sett Skavlan, knappt sett Babel och skulle aldrig komma på tanken att sätta på datorn för att se På tåget eller Mellon.

Jag läser däremot nästan enbart svenska bloggar och följer mest svenskar på twitter. Bloggarna tycker jag om, och det är ungefär samma tio bloggar jag följt de senaste åren. Twitter däremot grejar jag inte riktigt. Jag följer en blandning av journalister, kulturmänniskor och några jag känner men jag lyckas aldrig bli en del av konversationen. Det blir underhållning, jag skrattar åt folks tweets, och information, jag hittar länkar till intressanta artiklar men för mig blir det sällan diskussion. De få gånger jag försökt diskutera har jag antingen inte fått gensvar eller fått så aggresivt mothugg att jag gav upp direkt. Ibland störs jag också av oversharingen, somiga känner verkligen ett behov av att berätta ALLT. Ibland är det intressant men ofta blir det väldigt navelskådande och poserande. Men det största problemet är nog att jag sällan berörs av diskussionsämnena, de känns för långt borta. I och för sig tror jag många använder twitter enbart som en informationskanal, så jag får kanske nöja mig med det.

Jag läser aldrig kvällstidningarna och surfar in på DN eller Svenskan kanske ett par gånger i veckan. Jag har svårare och svårare att relatera till de upprörda kulturartiklarna. Hen ? Jamen det är väl praktiskt med ett pronomen som kan betyda både hon och han om man inte vet könet på en person. Vad finns att bråka om? Och varför måste det nödvändigtvis vara ett feministiskt statement att använda det? Då intresserar mig något mer det politiska: projektet med utförsäjning av det som jag trodde var välfärdsstatens grundstenar (vård, omsorg),  mysteriet att man i ett så rikt land och med så lång skolgång verkar lära sig mindre och mindre i skolan, de märkligt inhumana utvisningsbesluten som aldrig verkar upphöra. Men också det som faktiskt går bra, ekonomin t ex. Vet inte om man i Sverige inser hur mycket rikare man är än större delen av Europa, Sverige ligger återigen i topp. Det borde alltså finnas skattepengar till både det ena och det andra, vilket inte riktigt märks i debatten.

 

Med det minskande intresset för Sverige borde jag ju ha utrymme för det franska, men det går trögt. Presidentvalskampanjen är ju i full swing och jag har så otroligt svårt att tycka att det är intressant. Och efter de fruktansvädra händelserna i Toulouse blev det ju etter värre. Alla kandidaterna förklarade unisont att man inte skulle untyttja tragedin i politiska syften, och så vände de sig till nästa mikrofon och gjorde precis det. Sarkozy vinner ju på det här förstås, han var president när det hände och polisen fick ju fatt på gärningsmannen snabbt vilket ger honom credd. Men socialisten Holland pratar nu också mycket om säkerhet, den gröna Eva Joly vill avskeda högsta polisledningen typ för att de inte arresterat gärningsmannen innan han gjorde brottet (en något udda åsikt av en fd domare) och nu kan ju bara tänka er vilken Field day Marine Le Pen har. Hon kan nu utan komplex säga saker som att det väller terrorister in över Frankrikes gränser varje dag, verkligen écœurant  som man säger här. Jag kan inte lyssna på henne, jag blir faktiskt illamående och måste byta kanal. Och det är ju givetvis inte så man motarbetar högerextremismen.

Nu kan ju inte jag rösta, jag har inte frankst medborgarskap, och en del av mig tycker det är lite skönt för jag vet faktiskt inte vem som skulle få min röst. Det vet jag inte riktigt i Sverige heller längre och jag är ju knappast ensam om detta velande. Jag gillar verkligen inte slentrianmässigt politikerförakt, jag vill gärna tro att de vill väl, att de tror på sina idéer. Men ibland blir det omöjligt att inte se de flesta som makthungriga opportunister. I Sverige dessutom obildade, makthungriga opportunister. Eller i bästa fall kompromissande velingar. Man vad har vi för val? Vem var det nu som sa något om att demokrati är det sämsta statsskicket förutom om man överväger alternativen?

Corne de Gaselle

Laga mat går numera utan problem. Kanske mest för att jag sällan lagar något typiskt svenskt förutom pannkakor och det receptet är ju inte så svårt. Sill och Jansson äter vi i Sverige. Jag har även slutat släpa hem stora kassar med mat från IKEAs butik (men jag blev lite besviken härmodagen när jag insåg att de inte säljer bilar längre).

Men baka är ett elände. Jag googlar översättning på hjorthornssalt Corne de Gaselle hittar jag i ett recept. Det låter ju väldigt poetiskt men heter det så? Nej, det visar sig vara ett bakverk från nordafrika. Det mer prosaiska namnet på hjorthornssalt (som jag länge, länge trodde hette hjortronsalt) visar sig vara ammoniumvätekarbonat (eller detta ingår iallafall) och så heter det i översättnng tydligen på engelska och franska. Går det att få tag på? Vet inte. Detsamma gäller bikarbonat, bittermandel, pärlsocker, farinsocker och sirap. Och den där berämda kesellan man ska ha i saffransdegen.

I nästan varenda kakrecept ingår någon mystisk svensk ingrediens. Motsvarigheter finns ju nästan alltid men man vet aldrig om det är samma smak, konsistens eller koncentration. Ta bakpulver t ex. I Sverige mäts det med tesked, här i påse. En påse för 500 gram mjöl. I USA gick jag vilse bland baking powders och baking sodas. Jag tror det senare är bikarbonat, iallafall används det också som rengöringsmedel vilket gjorde mig lite tveksam till att hälla det i smeten.

Som vi alla har lärt oss av mamma (eller på Topchef) så är bakning en exakt sport. Man kan inte höfta till med nypor hit och dit och experiment uppmuntras inte. Men sist jag var hemma tog jag med mig sirap och pärlsocker så nu kan jag göra kolakakor och bullar iallfall.

Uppdatering: ingen sirap, jag som var så sugen på kolakakor! Tror ni det blir samma sak med melasse? Hmm, jag är tveksam...

Mycket snack och lite verkstad(schef)?

Nyhetsflödet har idag som sig bör varit fullt av rätt deprimerande statistik om våld mot kvinnor, kvinnor som saknar grundläggande mänskliga rättigheter, kvinnors relativa större fattigdom, och kanske mer på våra breddgrader: orättfärdiga löneskillnader, sexuella trakasserier på jobbet, tröttsamma fördomar och bristen på kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv.

Bland all statistik och rapporter hittade jag den här,  och det är deppig läsning. Framförallt om man är svensk och någonstans ändå tror at Skandinavien har kommit en bit på väg mot jämnställdhet mellan könen, iallafall när andra socioekonomiska aspekter är lika.

Det är inte bara dåligt i Sverige, det är typ sämst.

I Sverige innehas VD-posterna bara tll 7 procent av kvinnor. 7 procent! Australien (som jag trodde var ärkekonservativt) är bäst med 30%, Thailand (som vi svenskar ser på som ett u-land fullt av sexslavar) kommer tvåa på 29 % och Italien (ni vet det där matcholandet där Berluscoi fått härja fritt med sina kaffeflickor) är det 24 %. Inte femtio men ändå tre gånger så mycket som i Sverige. Andra välkända jämnställdhetsländer som Argentina, Armenien och Ryssland ligger också betydligt bättre till.

Vad beror det här på? Inget annat land kan väl ha jobbat så mycket med jämnställdhetsfrågot inom arbetslivet som Sverige. Med deltidsmöjligheter, starkt subventionerad barnomsorg och män som delar på ansvaret hemma. Beror de på de extremt långa föräldraledigheterna och vabbandet som ändå fortfarande till stor del tas av kvinnor? På lägre nivåer kanske men Annika Falkengren vabbar nog knappast, även i Sverige har väl de mest framgångsrika kvinnorna hjälp. Eller är det fortfarande fult att vara för ambitiös som tjej? Men den teorin går väl inte ihop med duktig flicka-syndromet som väl innebär att kvinnor alltid vill göra bra ifrån sig? Och numera examineras väl fler kvinnor än män från i stort sätt alla högre utbildningar förutom de mest tekniska.

Jag vet inte, men om inte medveten jämnställdhetspolitik funkar, vad finns då kvar? Är det enbart tvångemedel som kvotering som funkar?

Semesterbilder

Hej,
Jo jag flydde alltså vårvintertristessen som jag dokumenterade nedan. Den här tiden på året får man antingen åka till mycket sydligare latituder eller upp på högre altituder. Fjäll och höga berg har ett helt annat vårvinterklimat än det blötleriga mellaneuropa.

Det blev bara jag och barnen denna semetervecka och vi tog tåget ner till alperna. Vi hyrde en lägenhet i en rätt liten, inte så jättecharmig men extremt ändamålsenlig skidort. Franska skidorter är ju som bekant oftast betydligt omysigare än t ex österikiska (jag kan verkligen rekommendera t ex Innsbruck). Det finns autentiska byar med liftsystem men oftast har själva skidorten byggts enbart för ändamålet betydligt högre upp, ovanför den "riktiga" byn. Inga vackra stenkyrkor och illaluktande getfarmer alltså utan ibland tom gräsliga betonghotell mitt i den undersköna naturen. Vi brukar försöka hyra något chalet i mer genuin alpmiljö då alla familjens medlemmar inte är så fötjusta i trängseln och St Tropez-stämningen som ibland råder i själva orterna. Alperna är ju så mycket mer än bara utförsåkning.

Men jag gillar skidorter, de står för något samtidigt hurtfriskt och dekadent. Total avkoppling. Ingen kräver någonting av en när man är på skidsemester; inga beslut behöver tas, inga telefonsamtal ringas, man lallar mest runt i tjocka sockar. Så eftersom jag åkte ensam med barnen denna gång valde jag en praktisk lösning med en liten lägenhet vid foten av pisten i en ganska nybyggd, i princip bilfri by som bestod av lägenheter, skiduthyrare och restauranger. Det blev en jätteskön vecka (om vi för tillfället bortser från ca 2 större och 13 mindre syskonkonflikter per dag) med helt fantastiskt väder, inte ett moln i sikte och härlig vårvärme på slutet. Vi åkte skidor, och så åkte vi lite mer skidor, vi åt och vi sov. Punkt. Vi har inte åkt utför på fyra år så för framförallt min yngsta var det som första gången. Lite svettigt de första dagarna men hon lärde sig fort. De gick också på skidskola på eftermiddagarna så jag kunde åka lite ensam utan behöva oroa mig för att alla skulle komma ner med alla ben och armar i behåll.

Jag gillar rutinerna man skaffar sig omgående på en sådan här semester. Små minitraditioner som bara gäller i en vecka. Typen av frukost man äter, favoritlunchstället, vilken sorts cereal bars man vill ha klockan fyra. Middag famför Man Vs Wild varje kväll. Har ni sett det? Det är en galen engelsman som blir nersläppt ensam (med ett kamerateam, hm) i någon väldigt oländig terräng. Sedan ska han försöka överleva och ta sig till civilisationen. Oftat har han vanliga gångkläder, en kniv och en flaska med sig, that's it. Inget tält, mössa, tändstickor mat eller vatten. Han hoppar nerför vattenfall och bygger snöbivacker med samma glada optimism. Vi såg honom på Island, i Amazonas, Australien och Sydafrika tror jag det var. Alltid samma story: dåligt väder (snöstorm eller monsunregn), vilda djur på nätterna, breda floder och branta klippor som ska korsas och så äter han jätteäckliga saker. Enahanda men ändå märkligt beroendeframkallande program.

Det är en speciell sorts trygghetskänsla att sitta med sina barn under en filt efter en dags skidåkning, äta pizza och titta på någon som äter fiskögon för han saknar dricksvatten. Testa!

Sedan somnar de små och man kan helt ostört bullimititta på tre säsonger av Damages i sängen. (Det är en annan rekommendation, framförallt om man känner sig svältfödd på tuffa chicks över 45, där finns en hel rad.)

Och så är det något väldigt speciellt med denna storslagna natur. Varje gång jag kommer till Alpera slås jag över hur stor bergskedjan är, den bara fortsätter och fortsätter. Hundratals bergsidor där aldrig någon någonsin sätter sin fot. Det var väldigt länge sedan jag var i Alperna på sommaren, det borde vara dags snart!

Ja, jag ska blogga snart!

In the meantime kan jag inte undanhålla er en här:


Hello from ant1mat3rie on Vimeo.

Vad gjorde alla människor med för mycket tid över innan internet fanns? Byggde skeppsmodeller i glasflaskor?

Eller den här. Jag försöker föreställa mig händelseförloppet som leder till att denna video spelas in men det är helt omöjligt.



Och inann ni ringer PETA, som extra bonus: Världens 25 gladaste djur

Den här årstiden alltså

 

Snön har smält undan igen och man undrar varför man gick med på att sonen skulle spela fotboll, vattenpölar framför målet och genomfrusna föräldrar som önskar att det hela snart vore över.

Men det är något speciellt med stämningen vid en elupplyst fotbollsplan eller elljusspår på vintern. Det säger något om människans obändiga motståndskraft och optimism.

 

Man blir tvungen att ta sig till fel sida älven för att lämna in sin försenade momsdeklaration till skattekontoret. Skattekontoret tyckte inte att de var skräckinjagande nog så det hyste in sig in bunker som snarare hade passat Ministry of Plenty. Och nej, det finns ingen älv här men varje liten stad har en "fel sidan om älven/järnvägen/åsen eller som här en liten dalgång. Ni vet det där området med skitiga kulvertar, lastkajer och högar av palletter där småindustrier som tillverkar saker som säkerhetsgrindar och bilbesiktning brukar finnas. Och där hyrorna ligger minst 30% lägre än på andra sidan.

När skattebyråkraterna äntligen får lunch och ger sig ut har de utsikt över det här. Det måste vara Frankrikes deppigaste byggnad. Det är begravningsentreprenör. Inhyst i ett hangar. Är inte det närmast tjänstefel att ha en begravningsentreprenör i ett så fult hus?

Mitt i Naturen

WOW!

Socialt kompetent

När man inser vid kanske det femte småpratande samtalet vid skolgrinden med den brasilianska mamman med den ganska starka acccentenatt att hennes man är HOLLÄNDARE,  inte död.

- My husband is Dutch
- Oh, I'm so sorry to hear that.

Vissa situationer kan man bara inte snacka sig ur.

Dagens dikt

Två stycken på dagens tema flanera och betrakta främlingar.

Transit

A woman I have never seen before
Steps from the darkness of her town-house door
At just that crux of time when she is made
So beautiful that she or time must fade.

What use to claim that as she tugs her gloves
A phantom heraldry of all the loves
Blares from the lintel? That the staggered sun
Forgets, in his confusion, how to run?

Still, nothing changes as her perfect feet
Click down the walk that issues in the street,
Leaving the stations of her body there
Like whips that map the countries of the air.
 
Richard Wilbur 

Här kan ni höra den läsas (3 gånger i rad:)

Good Hours

I had for my winter evening walk—

No one at all with whom to talk,

But I had the cottages in a row

Up to their shining eyes in snow.

And I thought I had the folk within:

I had the sound of a violin;

I had a glimpse through curtain laces

Of youthful forms and youthful faces.

I had such company outward bound.

I went till there were no cottages found.

I turned and repented, but coming back

I saw no window but that was black.

Over the snow my creaking feet

Disturbed the slumbering village street

Like profanation, by your leave,

At ten o'clock of a winter eve.

Robert Frost

Varning på stan

Nu korslänkar jag lite här men Karin skriver en liten fin text om ett vardagsäventyr i hennes del av Paris. Hon fångar en av de saker jag saknar med att inte bo i storstad längre. De oväntade mötena, eller iallafall betraktandet av något oväntat (för ska man vara ärlig blir det kanske inte så ofta riktiga möten). Alla dessa människor och deras liv. Det blir inte samma sak på landet, i villområdet eller i småstaden. Befolkningen är alldels för homogen och man lever för inrutat.

I New York kändes det som om varje dag var ett vardagsäventyr, ofta vände man runt ett gathörn och så var där en puertoricansk karneval, irländsk St Patricksfirande, ett kinesiskt apotek eller koreanskt bröllop. Och eftersom vi själva var utlänningar räckte det ju med det typiskt amerikanska: basketmatcherna i parken, pretzelförsäljaren, hunddagiset ja tom mataffären. Allt var exotiskt för oss och varje söndagspromenad blev en lite upptäcksresa, framförallt med ett barns ögon.

Själkvklart fanns det nackdelar med barn i storstad. Och visst kan man känna sig utanför och isolerad om man bara betraktar människor utan att deltaga. Men jag saknar det ändå, ibland väldigt mycket. Anonymiteten och nöjet av att ha en gobeläng av människor att betrakta bara för mitt höga nöjes skull.

Här vill jag också slänga in en rekommendation om att resa med barn i storstad. Vi har haft förmånen att göra det rätt mycket, och jag tycker det är helkul! Ibland ser man ju på typ Aftonbladets resesidor diverse råd om att resa med barn och folk skriver in och frågar  "Går det bra att resa med barn dit eller dit". Om jag ska raljera lite så fattar jag inte frågan, vad då "går bra"? Det påminner mig om den svenska som på något Ryanairflyg när jag kom emed en bebis i babybjörn en unge på höften sa: "Men kan man BO i Paris med barn, GÅR det ??? och jag lovar det var minst tre frågetecken efter. "Nästan lika många barn bor i Paris än det gör i hela Sverige", sa jag inte utan jag mumlade förstås något om jovisst det går även om det är lite jobbigt att bära barnvagnen i tunnelbanan. Det bor ju också tusentals, eller kanske miljoner barn på platsen du hade tänkt besöka. Mitt enda råd är nog: besök stortader med barn om du själv gillar att besöka städer. Hur man beter sig och vad man ska ha med sig skiljer inte mycket på ett besök i Sala.

När vår dotter var 2,5 tillbringade vi över en vecka i Bangkok, hennes vagn gick sönder på flyget vilket nog var tur för ingen använder barnvagn i Thailand. Hon gick och gicj och vi bar, och så stannade vi ofta vilket gjorde att vi åt och drack på de mest märkliga ställen. Den anpassning man givetvis gör, gör man ju automatiskt, man är ju redan förälder. Så nej, man står inte i tretimmarsköer för att besöka somliga monument (men Florens är vackert även om man inte kommer in i katedralen), man besöker inte pyramiderna under värsta middagshettan, man bor dyrare och renare och om Athens nattliv vet vi inte mycket. Däremot tar man sig fram långsamt och ser då vardagslivet i staden på ett annat sätt.

Och resandet har väl aldrig handlat om att se allt på en plats? Och barn ser ju allt och uppmärksammar en massa som man aldrig hade lagt märke till. Att det de efteråt mest minns är en påfågel på ett skruttigt zoo eller en sällsynt god glass gör faktiskt inte upplevelsen mindre värld, för när de är riktigt små reser man nog mest för sin egen skull.

Det är inte storstaden i sig jag tycker är svår, snarare fattigdomen och dess yttringar som tiggare, barnarbetare  och prostitution. Men det tvingar en ju också att förklara även obekväma saker för ens barn, och det i sin tur tvingar fram reflektioner över ens resande och det ambivalenta i att semestra i fattiga länder. 

iLäsning och iLyssning

Jag skriver det här på en älskad Mac Book Air som jag köpte USA för ca tre år sedan. Nyss kollade jag temperaturen ute, inte genom att öppna fönstret, utan på min iPhone. Jag är ingen Apple fanatiker, jag har mest använt PCs med Microsoft på länge men sedan dessa två inköp  måste jag ju tillstå att det är svårt att gå tillbaka till vad som känns fult, klumpigt och gammalmodigt. Att det är möjligt att jobba, skriva, lyssna på all min musik, titta på TV-serier, prata i telefon, spela spel, ta foton, spela in barnens luciatåg, videochatta, läsa tidningar, betala räkningar, läsa mail och säkert snart koka ett ägg med dessa två apparater gör det hela ju inte lättare att bryta.

Apple är ett fascinerande företag och och the story of Steve Jobs är som ett grekiskt drama: adoptionen, avhoppet från elituniversitetet, garagetiden, den första PC-revolutionen, utsparkandet från företaget och så hans fantastiska återkomst. Men han hade ju tydligen välkända dåliga sidor som raseriutbrott, lynnighet, svek, svårighet at ge andra credit och kanske en brist på socialt ansvarstagande. Vi kommer inte att minnas Steve Jobs för samma saker som vi kommer att minnas Bill Gates för.

När man tänker på Apple tänker man på slick design och fantastisk teknologi. Jag tänker att hippa designers, kreativa markandsförare och ubersmarta nerdar jobbar där. Men de måste ju också  producera alla dessa oumbärliga prylar.

Just nu går en mycket läsvärd artikelserie i New York Times (man får läsa 20 artiklar gratis i månaden innan betalväggen tar vid, i denna serie har 2 artiklar hittills publicerats), iEconomi, som handlar om produktionen av Apples produkter. Det är ju ingen nyhet att de är made in China och i USA är det givetvis en stor fråga att Apple bara har drygt 40 000 anställda i hemlandet men att ca 700 000 personer jobbar hos underleverantörer i Kina.

Vi kan ju strunta i om jobben finns i USA eller Kina, de behöver ju jobb där också, eller hur? Men givetvis är inte arbetsvillkoren lika. Arbetskraften är inte bara billigare den är också "flexiblare" vilket betyder att arbetarna bor i baracker vid jobbet och att många av dem är barn. På FoxConn jobbar 230 000 männsiskor på samma fabrik! Det är nästan lika många människor som det bor i Malmö. De jobbar 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan. När de inte jobbar hela nättern igenom för att Jobs ändrat sig och vill ha glaslock istället för plastlock på iPhonen sex veckor innan lansering. Den kapaciteten, eller om man så vill nivån av slaveri,  finns givetvis inte i västvärlden.

Det går inte att undvika att bli lätt illmående när man tänker på att de västvärldsungdomar som köar nätterna igenom för ett iPhonesläpp orsakar att ungdomar på andra sidan världen jobbar dygnet runt för en lön som väl motsvarar vad de förstnämda gör åt på Starbucks. Alla är uppe på nätterna för Apple!


Det här är givetvis inte unikt för Apple, det mesta av den junk vi har hemma produceras kanske på detta sätt, för att inte tala om vad vi har på oss. En t-shirt för 99.90 hos HM kan inte ha täckt en så hög lön till den som sydde den. Men Apple är ett företag som människor beundrar i en utsträckning som få andra företag kan skryta med, deras produkter är också väldigt dyra. Idag gör Apple en vinst på 400 000 dollar per anställd. Det är mer än Exxon, Google eller Goldman Sachs.

Artikel 1 How the US Lost out on iPhone Work

Artikel 2 In China Human Costs are built into an iPad

Förutom artikelserien ska ni lysna på ett utmärkt avsnitt av This Amerian Life, Mr Daisy and the Apple Factory.  En performanceartist berättar om sin undersökande journalistik på FoxConn, det är ett litet speciellt reportage för han är inte journalist, och han berättar inför publik, men det är mycket bra, underhållande och skrämmande. Lyssna!

Finns även att hitta på iTunes förstås...

Baklänges-SM i Litteraturkritik

Jenny Maria lanserade på twitter en stark kandidat till titeln Sämsta Litteraturrecensionen i Sverige med denna recension i ÖP, jag måste säga att den svingar sig upp på medaljplats med de sista kommentarerna om författarfotot (som vi vet en viktig beståndsdel i varje läsupplevelse).

Men hennes kandidat slås med hästlängder av Therese Es fynd från Norran. Jag menar konstigt författarnamn, det om något påverkar ju läsupplevelsen och bokens kvalitet! Tror de där nere på kontinenten verkligen att vi som behärskar vad som ändå måste anses vara ett världsspråk i Skandinavien ska lära oss hur andra uttalar sina namn? Kan de inte heta som vanligt folk, typ Sjökvist och Tjärnlund som alla, även folk som har som yrke att kritisera litteratur offentligt, kan uttala?

Feber

Grått och lerigt, jag drar febrig och snörvlande på mig stövlarna och går ut med hunden. Han är gul och hoppigt glad som vanligt. I lurarna Tomas Andersson Wijs senaste och det känns som utmärkt musik för gråheten. Solen syns diffust bakom en sky, som om man tejpat ett vitt papper framför en skrivbordslampa. Marken är mörkgrå, trädstammarna mellangrå, himlen ljusgrå.

Tankarna far åt alla håll. Låter inte det här gitarrintrot precis som början på Jag är alltid på väg till en avlägsen destination.... ? Den har jag nog inte hört, eller sjungit på 20-25 år. Men så minns jag att jag läst att låtskrivarna känner varandra så jag kanske bara associerar.

Sen sjunger han om Stockholm -95. 17 år sen. Jag fyllde 30 och hade äntligen fått ett riktigt jobb och bytt tvåan i Fruängen mot ett förstahandskontrakt på Ringvägen 87A. En rätt trist etta men den låg på söder och den var min! Jag bodde kvar där tills jag flyttade till Paris. -95 hade jag fortfarande IVAR-bokhyllor som jag målat gröna, en säng jag köpt begagnat av Cia och den där beiga nedsuttna soffan som jag tror både Anna och tidigare Magnus ägt. Farmors kökstolar och köksbord, sexkantiga tallrikar jag fått i studentpresent. Jag skulle nog kunna räkna upp nästan allt som fanns i köksskåpen. Stereon som jag köpte för min första riktiga lön. Den hade skivspelare men jag tror knappt jag hade några LP-skivor i den här lägenheten, CD skivan hade kommit för att stanna och jag byggde mödosamt upp en rätt medioker skivsamling. En typisk tjejsamling kommer jag ihåg att en kille faktiskt sa en gång. En skiva av Bruce (The River), en av Niel Young (Harvest), en av Mitchell (Blue), en av Joplin (best of..?) och så vidare. Och så Right Said Fred, George Michael, Nirvana... Total mainstream, inget nörderi där inte.

Jag hade en vit telefonsvarare med en ilsken röd lampa som skrek: INGEN HAR RINGT! INGEN HAR RINGT! när man kom innanför dörren. -95 hade jag varken mobil eller internet men en laptop från jobbet hade jag. Vad gjorde jag med den utan internet? Jag hade flera, trånga fester i den där lägenheten med massar av folk, jag skulle aldrig få ihop så många gäster idag. Men alla levde ju fortfarande tonårsliv, ingen behövde barnvakt, folk tog med sig kompisar när de gick på fest.

På sommarsöndagarna tog jag med mig DN, filt, kaffe, bok och jag antar en CD-spelare (jag kan ju inte haft en Freestyle på 90-talet va?) gick tvärs över vägen ner mot Årstaviken. Där kunde man ligga på gräset ovanför kolonilotterna, sola näsan, spana på förälskade par och känna sig ensam. Sen gick jag hem och köpte två liter cola, chips och en bananpizza i pizzerian i ingången bredvid. Tror jag åt bananpizza från den pizzerian varje söndagkväll i flera år.

Vad deppigt det låter, man jag hade otroligt kul under den här perioden. Träffade mycket folk, hade rätt många nära vänner, jobbade mycket, reste. Man träffade på folk man kände överallt, Skånegatan var ju inte så stort om man säger så (ja, jag skriver stort inte lång, för den gatan var mer en plats, och ibland nästan ett tillstånd). Och så en rad mer eller mindre lyckade romantiska trasslerier förstås. Man kände att man levde som vi singeltjejer lite självironiskt sa till varandra när vi hade hjärtesorg. Ett trots allt på många sätt sorglöst och förstås egocentrerat liv.

Jag kommer ihåg att min längtan efter familj och barn mycket handlade om att jag kände ett behov av att ta hand om någon annan än mig själv, att finnas där för någon annan. Jag längtade inte efter romatiska middagar men efter kräksjukenätter. Jag ville också kunna klaga på att jag inte fick sova för någon annna behövde mig, bara mig, så mycket! Och så längtade jag eter tvåsamhet förstås, partnerskap, att inte vara så förbenat ensam om allting. Och det är väl också det en form av egoism kanske, behov av bekräftelse iallafall.

Ibland kan jag bli orolig för att jag lever för långt ifrån det som var mitt liv innan jag flyttade hit. Brytningen blir så definitv när man flyttar långt, vare sig man vill eller inte. Men jag undrar om inte Skånegtan 1995 hade kännts lika avlägsen om jag träffat en snubbe från Hägersten och vi nu bodde i Tyresö. Alla har ju gått vidare (får man hoppas).

Nu äter vi Pizza varje fredag här,  men en hemmagjord, gentrifierad variant och jag skulle inte komma på tanken att lägga banan på den. Och ofta, kanske varje dag, ser jag på mina barn och känner tacksamhet. Tänk att också jag fick!

Uppdatering: Om ni inte läst Anders fina text om samma tid (och med referens till samma låt) så gör det!

... att hämta har sin tid och att lämna har sin tid.

I radioprogrammet spanarna måste de ha tre bevis på en ny trend, jag har inte riktigt spanat någon trend men ni vet hur det ibland känns som om allt man läser och hör plötsligt handlar om samma sak utan uppenbar anledning? I think thats the stuff krönikor are made of.

Så:

1) Häromdagen skrev någon på Twitter att deras dagis stängde 16.00 om dagarna. Det gällde ett kommunalt dagis i Stockholmsområdet. 16.00 !  Ett kommunalt dagis som alltså enbart vänder sig till människor som tjänar tillräckligt för att jobba deltid och/eller är två att dela på hämtningar och/eller har fria arbetstider. Hur gör man om man är ensamstående sjukvårdsbiträde eller snabbköpskassörska och pendlar en timme? Hur lätt är det att få jobb om man måste gå från jobbet klockan tre? Finns det inget minimikrav på service för kommunal verksamhet i Sverige? Jag trodde att det var för att man ville/kunde alternativt kände sig pressad av det sociala trycket som alla hämtade så tidigt i Sverige. Men tydligen ger kommunen en inte ens alternativ.

2) Någon dag tidigare hade jag läst den här artikeln om den ideala tiden för att vara hemma med nyfödda fulltid. Författaren menar att forskning inte kan påvisa att barn som är över ett år mår bättre av att vara hemma med en förälder än i barnomsorg (om jag snabbsumerar artikeln). Denna diskussion blir vi liksom aldrig av med, den återkommer lika ofta som diskussionen och alla studier om hur länge man bör amma.


3. French children don't throw food verkar vara en rätt odräglig bok av en amerikanska som tar sina erfarenheter bland parisisk överklass/borgerlighet, skruvar till ett par varv och serverar som snabba recept på hur man ska få artiga barn. Väldigt fördomsfullt men som ofta finns det förstås saker man känner igen.

Om vi lämnar påståendena att alla fransmän slår sina barn hän (Det kräver en egen bloggpost men kort så: nej, de gör alla inte och ja, att misshandla barn är givetvis förbjudet i lag. Men troligtivs är det vanligare att barn får en smäll på fingrarna eller dask i baken än i Sverige, det är iallafall rätt allmänt accepterat inom vissa sociala kretsar, men inte alla tror jag. Och alla barnexperter i TV och böcker fördömer aga. Man kan ju hoppas på en positiv utvecklig med nya generationer föräldrar).

Om dagens ämne skriver hon bl a annat att franska föräldrar tycker det är idealt att deras barn från de är tre månader tills de är tre år tillbringar 12 timmar om dagen på dagis, för att bli sociala. Nja, skulle jag nog säga, jag har inte träffat någon som tycker det är idealt, däremot finns det en annan förståelse för att man som förälder jobbar och har långa dagar även när man har småbarn. Och då vill man ju gärna hitta bra saker med dagisvistelsen, så visst pratas det om socialisering. Däremot har många som har råd barnflicka som hämtar på dagis och skola om de inte kan göra det själva. Dvs barnen kommer hem vid halvfemtiden, även om inte föräldrarna gör det.

Men franska kvinnor värnar om sin självständighet och sitt jobb, iallafall de välutbildade och urbana. Kanske ligger den kvinnliga frigörelsen närmare i tid och erfarenhet här, I Sverige är det ju så självklart och man kan inte driva tesen att väldigt lång barneldighet inverkar negativt på kvinnors karriär eftersom svensken tror att alla delar på föräldraledighet och VAB. Men sist jag kollade tog svenska pappor bara drygt 10% av alla föräldradagar....


Ur en recension i The Guardian saxar jag följande som trots allt slår an en sträng hos mig. Nej fransyskor gillar i gemen inte att definiera sig själv som mödrar.

"French women are often loth to leave the arena of womanhood and enter that of motherhood. They do not define themselves as mothers and don't want to be defined as such. For American and British women, motherhood has become such a big event in our lives. It's amazing that women's liberation has brought us to this extreme that motherhood is the coolest thing to do in your life.

"The place of a child in its mother's mind is much more defined and separate in France. An Anglo-Saxon mother faced with the piano-thumping child would be saying 'what is my child feeling?'. A French mother would be asking 'what am I feeling?'. If we empathise too much with our children that it becomes intolerable to punish or limit them, this is terrible for the child. If you believe your main objective is to be liked by your child, you are in big trouble."

"But we Anglo-Saxon mothers have created a backlash in which smart, accomplished women give up everything and their child becomes 'the project'. This in turn puts pressure on the child. Bringing up a child successfully is about enabling that child to leave you and go out into the world on their own."

Jag har inte riktigt formulerat klart den här bloggposten men nu måste jag springa och hämta barn i skolan så ni får ta den som den är :)

Är han en robot?

Zappade förbi Top Gun på någon kanal. Den kom 1986 (jag hade gissat på betydligt tidigare, omkring 1982) Tom Cruise är född 1962 och var alltså på fotot här 24 år, Kelly McGillis är född 1957 och var 29. Det känns rätt rimligt, hon är en vacker kvinna, han har fortfarande lite babyhull kvar i kinderna.

Så här vacker är Kelly McGillis idag. Hon ser ut som en väl bevarad 54-åring.

Så här ser Tom Cruise ut i December 2011. Han fyller alltså 50 i år men forutom att han tappat babyhullet har han ju knappt ändrats? Jag vet inte om det är kirurgi, gener eller en ung fru som gör det men tror inte om jag tycker det är snyggt längre. Lite livserfarenhet vill man väl se i ett halvsekelgammalt ansikte?

Nu ska de tydligen göra en Top Gun 2. De som tror att Kelly McGillis får förfrågan om att vara love interest räcker upp en hand.

Ibland är man som förälder extra korkad.

Hade jag jobbat på Lego hade min bloggpost nedan nog gjort mig rätt sur. "Ja, men ni vill ju inte ha annat än monstertruckar" skulle jag muttrat åt skärmen. Nu har jag nämligen kollat Legos katalog och givetvis fanns där allt från bondgårdar till krokodiler och en hel del annat rätt könsneutralt. I min butik däremot fanns ju bara vad som ändå måste anses vara väldigt pojkinriktade grejer. Och det är ju faktiskt mitt fel, mitt och alla andra som handlar där, för det spelar ju ingen roll vad Lego producerar eftersom väl butikerna bara köper in det som efterfrågas. Och eftersom min dotter alltid haft så mycket annat på sina önskelistor har det inte blivit något lego. För mig liksom antagligen för många andra.

Men allt tal om Lego här fick mig att dra fram ett oavslutat Monstertucksprojekt igår när en kompis var här och jag "tyvärr" inte fick igång wiin. Och visst ville syrran vara med, hon och hunden som dock inte var lika fallen för det här med precisionsarbete. Däremot hjälpte han till att tugga till  några bitar så att de ser ut som om racerbilarna redan fått sig några törnar...

Och i morse kom jag upp till det här:

 

Och här ett stilleben med resultatet!

Det jag däremot tycker är tråkigt är att man numera köper byggsatser i lego, ungefär som om det vore modellflygplan. Man bygger dem, det är kul men sedan vill man inte plocka isär dem. Eller barnen fattar inte att de kan använa bitarna till en massa annat. Vi hade betydligt tråkigare bitar och färger, men heller ingen manual så vi bygggde ju verkligen fritt. I mitt fall ett oändligt antal likadana rektangulära hus, men det fanns ju de med större fantasi (och tålamod).

Det va sommer og vi gikk sammen ganske tett

Jag såg hos Suziluz att Kari Bremnes varit i Stockholm.

Åh! Någon gång ska jag se henne live och då ska hon bara spela låtar från 1991. För mig.

Jag fick hennes skiva "Spor" på kasett (ja, så länge sedan var det). Jag spelade helt sönder den där kasetten under de många långa ensamma vinterkväller  som följde en sommar full av löften. Jag lyssnade på hennes ljuvliga nordnorska och tänkte på att vakna på fjället vid Besseggen. Kanske en av jordens vackraste platser.

Hennes sånger är små juveler, ofta en hel berättelse. De sånger jag känner till bäst är så gamla så de finns ju knappt på video men hela skivan Spor kan ni hitta på spotify. Och så har hon ju gjort mycket bra sedan dess.

Lyssna på en sorglig berättelse från Montreal.




Och en ännu sorgligare från en Københavnerkneipe

Vi hadde gått langt
i gamle brosteinsgate
brosteinsgate e ikkje lagd for stillett
Vi gikk der husan står trangt
vi behøvde ikkje å prate
det va sommer
og vi gikk sammen ganske tett

Och så en extralåt till mina systar i exil (även om vår by kanke inte är så pittoresk som Svolvaer). Där har jag också varit en gång och Lofoten är kanske på riktigt jordens vackraste plats. Där skulle man ha en stuga med gräs på taket.

På förekommen anledning

Jag var på Toys 'R Us häromdagen, där var det betydligt lugnare än för ett par veckor sedan! Jag insåg att vår dotter inte ägde något lego alls. Storebrorsan har en hel del men han leker inte så mycket med det längre och hon kommer sig inte för att låna av honom. Hon leker mycket med playmobilfigurer, långa komplicerade rollspel med pirater, bönder, glassförsäljare och riddare i en salig blandning. Men lego är ju annorlunda, själva konstruerandet borde passa henne som gillar att göra saker med händerna.

Jag har ju hört om Legos tjejsatsning och det låter ju rätt trist. Hårfrisörskor och bebisar, dessutom verkar det i princip vara som playmobil med rätt lite byggande inblandat. Och så bara tjejer, för flickor leker bara med flickfigurer och tvärt om? Har de aldrig hört talas om Ken? Men i butiken är alternativet det som syns ovan: monstertruckar, racerbilar, rymdskepp, piratbåtar och poliser. Inget av det intresserar min dotter heller. Och det är väl minst lika iriktat till pojkar som tjejlegot är riktat till tjejer, förutom att det inte kallas "kill-lego" givetvis. Mansnormativiteten börjar tidigt.

Vi har försökt att ge presenter till våra barn efter intresse, varken ge en bil för att de är en pojke men heller inte just för att det är en flicka. Men det är ju bara att inse att i min sons rum finns enbart "killgrejer". Och även om min dotter är ointresserad av dockor så finns där en hel del gosedjur och glitterpennor. Det är lättare med de elektroniska spelen, i dotterns  DS finns ett hundspel, och även om hela spelet är otroligt gulligt och flickigt spelar storebrorsan faktiskt också. Dataspel är liksom alltid coola. Tillsammasn spelar de även Mario Kart med stor behållning.

Jag vet inte riktigt hur man ska lösa det här. Ska man köpa en lego monstertruck och hoppas att hon tycker det är kul iallafall? Det skulle kunna funka, tvärt om däremot, att köpa en hårfrisörskesalong till sonen hade  aldrig fungerat. Könsrollerna hos barn sitter betydligt tightare hos pojkar.


And on this note: A Post Gender Normative Man Tries to Pick Up a Woman at a Bar. 

Uppdatering: När jag tänker lite så inser jag att det var ju lättare med ett könsneutralt lego när de bara sålde klossar. De kan ju byggas till vadsomhelst. Eftersom de numera bara säljer färdiga byggsatser köper man ju ett föremål, inte legoklossar. Egentligen är det den utvecklingen jag tycker är trist.

Prokrastinationsbloggande

Hej igen,
oj så dagarna går. Bäst jag skriver något här innan det går för många dagar och den lilla blogglågan som jag försöker hålla vid liv här dör ut igen. Nu har jag också en utmärkt anledning att blogga: klockan är åtta, barnen ligger hjälpligt i sina sängar och jag samlar kraft inför årets bakeoff. Den här lilla tjejen fyller åtta imorgon och vi ska ha tårta på morgonen, kaka ska med till klassen som dessutom har kakförsäljning inför lägerskolan (det blir kladdkaka+mockarutor+mockarutor). Sedan blir det kalas på söndag och det ska väl vara tårta då med antar jag? Men nu har jag ju äntligen ett kök så det ska bli rätt mysigt att stöka till lite där (hör ni hur jag peppar?).

...

Jaha,  nu blev det kväller. Barnen skulle natttas och sedan tänkte jag att det var väl bäst att ta tag i den där bakningen så jag glömde publicera. Nu borde jag väl ha lagt in en bild här på mockarutorna men ärligt, finns det något långtråkigare än folk som fotar sin mat och lägger ut på bloggar eller FB? En journalist jag följer på twitter bildtwittrade en hel 7-rätters måltid på någon gourmetkrog. Kalla mig snobb men aldrig att jag skulle ta fram kameran, eller sitta och knappa på telefonen, när jag äter på en bra restaurang. Är liksom inte själva tanken med en överdådig måltid att man ska njuta av den, leva i stunden? Denna syn att värdet på något ökar i relation till antalet männsikor du delar (nåja) din upplevelse med är så märklig. Carpe Facebook.

Så har ni köpt mina argument för att inte visa bild på kakorna? Eller räcker det med att tillstå att de inte är så speciellt fotogeniska om man säger så?

Gomorron!

Jag vet inte om den här låten drabbat icke fransktalande länder men sedan i somras finns det inte en tio-åring här som inte kan den utantill. Och trots att vi egentligen är grundligt trötta på den stannar i det här hushållet all verksamhet upp för ett spontant dansparty varje gång den kommer på radion.

Så:

 "qu’est-ce que tu fous sur internet,
ca va pas bien dans ta tête.
Regarde le temps que tu perds.

Pourquoi tu gâches ta vie?
.... danse, danse, danse!"
 


Dessutom blir jag så barnsligt glad varje gång ett popkulturellt uttryck inkluderar människor över 50.

Damen med Hunden

"Men du tycker ju inte om djur heller" sa maken i något sammanhang, jag minns inte vad diskussionen handlade om.
Jag protesterade, lite lamt. Det gör jag väl? Det gör väl alla? Man måste väl tycka om djur, eller? Alternativet låter ju som om man vore helt känslokall.

Men om jag ska vara ärlig har inte djur haft någon framträdande plats i mitt hjärta. Vi hade katt när jag var barn, den gillade jag. Den låg och sträckte ut sig i mitt knäveck och nästan puttade mig ur sängen när jag var sjuk. Men vi hade inte det där symbiotiska förhållandet som somliga har med sina husdjur. Annars har jag nog alltid hävdat att jag gillar människor mer än djur. Jag har tyckt folk med husdjur är rätt tröttsamma, all denna tid och omsorg och vad gör man på semestern? Framförallt hundägare som låter som om de pratade om sina barn "Putte gillar inte när det kommer främmande".

Så fick jag familj, en man uppvuxen med hund och en dotter som ägnat sig från sin första dag i livet åt att visa att hon är en egen människa, med högst egna önskningar och preferenser. Från tidig, tidig ålder har hon uppmärksammat varje spindel, varje nyckelpiga, varje porslinskatt och barbiehäst (dockorna däremot ligger bortglömda i en hög). Hon vet sedan länge att hon ska bli veterinär, eller kanske hundgårdsägare. Och jag skulle inte bli förvånad om det slår in. En alldeles speciell plats i hennes hjärta har hundar.

När vi flyttade tillbaka från USA tog mina argument mot hund slut. Vi köpte hus med trädgård. Vi bor precis bredvid skogen. Barnen hade bytt skola tre-fyra gånger på ett par år, de behövde trygghet.

Så vi köpte en gudomligt söt Golden Retreivervalp förra sommaren.

Och hjälp vad folk reagerade. Det var som om vi svek den hemliga överneskommelsen mellan alla föräldrar vars barn vill ha hund. ALLA sa till mig att det var vansinne, det kommer att bli jättejobbigt, de behöver jättemycket motion, de smutsar och VAD ska ni göra på semestern? Va?

Såhär 18 månader senare kan jag säga att jo han har ätit upp ett antal skor, men man lär sig att stänga dörrar och att lägga saker högt. Jo det blir smutsigt, men jag menar vi har två barn so what's new? Jo han lyder inte alltid som vi vill, men det är ju faktiskt vårt fel och vi jobbar på det. Jo, han sticker som ett skott om vi öppnar porten, men aldrig långt och inom 10 minuter kommer han lommande.

Och jag har lärt mig att man kan lära sig saker fast man är närmare 50 än 40. Man kan lära sig uppskatta den oförställda glädjen hos ens hund när man öppnar dörren. Tilliten, kärleken, entusiasmen. Levande kroppsvärme i mysig päls att borra in tårna i under skrivbordet. Keligheten, ett huvud som vill bli kliat i ens knä. Och att gå en timme i skogen varje morgon, come rain come shine, det är bara bonus!

Och semestrarna? Jo ibland har man tur och i grannbyn bor en ensamstående dam i en stor trädgård i skogsbrynet som haft honom som husgäst tre gånger nu. Där träffar han andra unghundar och katter och blir nog gräsligt bortskämd.

Så på det hela taget går det bra, han gör mig galen ibland när han tuggat på något eller när han smiter ut just som vi ska åka.  Men mest är det mysigt och vet ni, hundar sover väldigt mycket!

Men lova att ni säger till om jag börjar prata med bebisröst och hävda att vi inte kan göra ditten eller datten "för vi har ju hunden"!

The rooms that steal the show

Den gröna soffan skulle göra sig utmärkt i vårt vardagsrum, om det var två gånger så stort.

På tal om heminredning så har jag precis sett klart Mildred Pierce.

Vilka miljöer (se bildspel här)! Och Mildreds kläder! Ibland skulle jag så väldigt gärna ha levt i en period när man aldrig gick ut utan hatt och handskar. Jag tyckte dessutom att serien var riktigt bra, en lite överdramatisk rags to riches-historia men ibland vill man ju ha eskapism, eller hur? Mor/dotter relationen måste ha passat Joan Crawford (jag har inte sett orginalfilmen men är nu väldigt sugen) men Kate Winslet är övertygande ångestdriven av ambition och kärlekstörst. Men framför allt både barnskådespelaren och senare Evan Rachel Wood är fantastiskt bra som dottern med en helt svart själ.


Det finns många intressanta dialoger (dialogen följer tydligen till punkt och pricka originalboken) som säger saker om pengar, klass, ambition, kärlek, lojalitet och svek. Men även om heminredning!

I sista delen som jag just såg finns det en dialog mellan Mildred och hennes lättfoting till man, Monty. Jag har tyvärr inte hittat något klipp på nätet men bl a säger han:

I have a simple theory…whatever pertains to comfort, shoot for the works. Whatever pertains to show, be a little modest. People like you better if you aren’t so damned rich.

Och senare:
Take a lesson in interior decorating…A home isn’t meant to be a museum fulled with Picasso paintings or Oriental rugs…It’s meant to be furnished with things that matter.

Så jag får väl ta ner Picassotavlan igen.

Andra filmmijöer att minnas:
The rooms that steal the show

Sköna hem

Denna bild är tagen av Karin Foberg. Detta är ej mitt hem. Och det är ej min man.

Alltså det här med heminredning. Jag har funderat en del på det av naturliga skäl, eller egentligen så handlar väl mina funderingar lika mycket om kläder, eller om konsumtion över huvudtaget. (Parentes: Det här är en av anledningarna till att jag inte kan blogga längre, varje gång jag ska skriva om en tanke kommer en annan, större, och pockar på och sedan blir ämnet plötsligt alldeles för stort och komplicerat och så vill jag tänka lite till och så bidde det inget...)

Jag vill ha ett fint hem, jag tycker hemmets utformning är viktig. Jag vill att man känner sig välkommen och att hemmet säger något om oss som bor här, jag vill också att det ska vara funktionellt och jag tycker om att ha det vackert omkrig mig. Ett vackert dukat bord talar om omtanke om dem som ska äta. Liksom att klä upp sig kan vara respektfullt mot människor man umgås med.

Samtidigt värjer jag mig så mot den fullkomliga orgie av heminredning som svept över oss genom glassiga magasin, bloggar, TV-program och DN bostad. Det känns som om det bara blivit klassmarkörer och uppvisning. En del vill visa upp att de har råd, andra pekar finger och tycker de är brackiga, en tredje vill inte att det ska synas att han har råd, fast jo lite, men mer subtilt, en fjärde handlar bara på vintage eller har ärvda grejer, en femte vägrar IKEA, en sjätte lägger all sin energi på att förakta människor som renoverar kök... Jag köpte en lampa alltså är jag. Allt jag har skrivit här skulle nog kunna gälla både kläder och mat också, som verkar vara den urbana medelkassmänniskans övriga främsta glädjeämnen.

Å du tomma sammtid, tänker jag då. Här ska vi inte bry oss om formen utan om innehållet! I ett år bodde vi i det här huset utan att göra någonting alls med det. Det gick utmärkt, förstås. Men det var ju inte riktigt vårt hus. Vi hade inte valt planlösning, färger, golv. Barnen klättrade upp på köksbönken och fikade för ingen ville sitta vid matbordet. Böckerna kom aldrig ur kartongerna och tavlorna inte upp på väggarna.

Till slut bestämde vi oss för att göra de förändringar som vi tänkt när vi köpte huset, ganska exakt enligt ursrungsplan även om detaljer har ändrats. En hel del kostar det förstås. Är det värt det? Förhoppningsvis har vi ju också höjt värdet på huset men den kalkylen vet man ju inte mycket om. Det känns väldigt bra och roligt men visst hade vi kunnat göra annat för pengarna. Blir vi lyckligare nu? Nä, så funkar ju inte livet.

Å andra sidan kanske man inte kan ha målet att allt man tar sig för promt måste göra en lyckligare. Det kanske räcker med att man blir glad, har lust att bjuda hem folk och trivs i sin närmiljö? Borde vi ha spenderat pengarna på något mindre egotrippat än vårt eget hem? Jo kanske. Gjorde vi det verkligen för vår egen skull eller också för att tapeterna var gräsliga och jag märkte att jag drog en harang om att vi ännu inte kommit till skott och fixat för alla som kom innanför dörren?

Både och får jag väl tillstå. Jag kan få panik och tänka på Små citroner gula som jag minns som en bok där huvudpersoner lyckades i livet för att hon la matchande citroner i en skål stup i kvarten. Som den snobb jag är vill jag givetvis både äta kakan och ha den kvar, dvs både ha det där mysiga och personliga hemmet utan att börja låta som Ernst och utan att bry mig ett jota om vad mitt hem sänder ut för signaler till andra människor. Det hela ska verka helt "effortless" och gärna lite spontant. "Jag slängde bara en pläd där medans jag tänkte på Heidegger". Man sparar enkom en ful bytta för att visa att man minsann inte bryr sig om någon inredningshets. (Eller en enkom ful bytta som det skulle hetat där jag växte upp). Men no man is an island som vi ju vet och att tro att jag skulle vara speciellt oberoende av andra människors omdömen om mig vore att känna mig illa.

Jag vet iallafall att mina kalla morgonfötter njuter av trägolven istället för det iskalla kaklet. (Kakel? säger kanske ni om ni knappt varit i ett franskt hus, ja ALLA hus i Frankrike har kakel/klinkersgolv, oftast stora fula vitbeiga plattor som aldrig nöts och som passar söder om Avignon. Under sommarhalvåret).

Så just nu när jag skriver det här framför vår nya kamin så väljer jag att tycka att investeringen var bra.

Någon annan gång ska jag skriva om hur jobbigt det kan vara att handla kläder när kläderna ska vara så där sponant eleganta utan att se för dyra och heller inte för billiga ut och helst inte heller VARA för dyra för jag bryr mig ju om kläder, men liksom på rätt sätt. Inte på ett för trendkänsligt sätt, men man hänger ju med. Och så får det inte vara för tantigt. och inte för tjejigt. Och passa samanhanget. Och vara personliga. Stay tuned! (eller stäng av).

1 Januari 2012

Jag vågar inte riktigt se efter hur länge sedan det var jag skrev här inne. Och även om jag av hävd inte tycker om varken nyårsresumeer eller nyårslöften skulle man ju ändå kunna nära en förhoppning om att kanske komma tillbaka hit lite oftare under 2012?

Jag saknar bloggandet ofta.

- Varför bloggar du inte då?

Först hade jag inte tid.
Sen hade jag inte ork.
Och sen tror jag att jag hade glömt hur man gör.

It's complicated som man säger numera.

2011 har varit ett något lugnare år för oss än 2010, som nog i och för sig var ett rekordår för förändringar för oss. Största förändringen 2011 var grundandet av ett företag och att jag sa upp mig från det jobb jag hade för en osäkrare tillvaro som egenföretagare. Hur det går? För långsamt, förstås, men det ingår väl i hela förutsättningen. Givetvis vill man att allt ska gå framåt snabbare än vad det gör, men framåt går det trots allt.

Jo just det, vi har renoverat också. Så nu känner jag mig som en riktig svensk! Ungefär samtidigt som jag började jobba hemifrån började också fyra snälla rumäner jobba här. De har rivit väggar och kök, slitit upp kakelgolv och lagt trä, målat och fixat. Två månder med micromat och att ständigt ha folk hemma räcker! Men jag ska inte klaga, vi har (ta i trä, ta i trä) haft duktiga byggjobbare här och allt är klart inom budget och tidsgränser. Och det är ju faktiskt självvalt, dessutom kan man ju glädja sig åt att man hjälper till att hålla europas gnällande, skeva hjul rullande. Vad skulle det bli av ekonomin utan inredningsboomen? Men det är skönt att det hela snart är över, det går så generande mycket tid till renovering, trots att vi inte gjort något egentligt renoverande själva. Planerande och funderande, en hel del kompromissande och ett oändligt antal bilresor till Castorama.

Nu lägger jag in en före-bild här (eller egentligen undertiden -bild) så kanske ni kan få en efter-bild så småningom! Och så snabbar jag mig att publicera, innan jag ångrar mig. Jag vill så gärna ha ett blogginlägg med datumet första januari!

Halvmån står över logen
Myggen inar i skogen
Dofter med dofter blandas
På regn är så skönt att andas

Lien hänger i trädet
Spannen skvalpar på brädet
Genom smårutiga mönstret
stirrar lampan i fönstret

Med huvudet böjt, vid knuten
dröjande, obesluten,
och tankarna halvt i köket
drömmer du flyktförsöket

Hemmadotter av Gunnar Ekelöf

Nu har jag slutat vara obesluten och drömmande och har vid 46 års ålder sagt upp mig från mitt fasta jobb. Igen. Två veckor kvar av arbetskamrater, sammanträden, bilpendling, kaffeautomat, tillhörighetskänsla, lönekuvert och pensionspoäng. Var vänlig tala om för mig i kommentarsfältet att jag tagit rätt beslut.

(ps. Missa inte pendangen om hemmasonen inne hos Annanann!)

Det var bättre förr.

Bästa poliserna:

1. Tennison
2. Pembleton
3. Sipowicz

Och så skulle det väl vara Furillo då, fast egentligen var de väl birollerna som gjorde den serien. Den intromusiken får mig fortfarande att känna mig aldeles förväntansfull.





Dom gör inte sådana här detektiver längre. Eller interiörer för den delen. Tänk att de här serierna gick på bästa sändningstid där det nu bara syns välfönade topmodeller som letar förvunna tonåringar i slicka kontorslandskap eller pular med pipetter i lyxlabb. Tänker jag efter såg inte Dr. Green ut som Dr. Shephard heller. Undrar om ens Jennifer Aniston hade varit tillräckligt lipglossig för Vänner om den serien lanserats idag?

Uppdatering: Höll ju på att glömma Cracker med Fitz fast han är ju psykolog, inte polis. Lika desaströst kärleksliv som alla de andra har han iallafall.

Bonus: en comic relief variant med både Tennsion och Fitz. Man ska nog ha sett serierna för att uppskatta men då är det lite kul, vid 6.35 min. t ex (ja tills de börjar sjunga då).

"America has become Sweden's Mexico"

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Swede Dreams
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor & Satire Blog The Daily Show on Facebook

Om nu någon fortfarande trodde att IKEA eller HM ger Sverige goodwill...