I min ipod just nu

Stephen Fry. Man måste kanske vara ett fan av Stephen Fry för att uppskatta det här för det är rätt pladdrigt, men jag tycker han har ett sätt att använda språket som är oefterhärmligt - och väldigt brittiskt. Här pratar han om Oscar Wilde (who else?) och i den tidigare podcasten om hur han avskyr att dansa. (Jag tror man måste ladda ner via itunes.)

Som bonus får ni "A bit of Fry & Laurie". (Visst ser Hugh Laurie mycket bättre ut numera sedan han börjat ställa differential diagnosis-ar?)

Sista april

Inser plötsligt att de redan klarat av champagnefrukost, forsränning, sillunch, mösspåtagning och nu hunnit till champagnegaloppen (som kommer före gasquen och sexan).

Antingen snöar det eller är 25 grader varmt och sol i Uppsala idag, det finns bara två väder för denna dag.

Och jag tänker inte dela med mig av några minnen från min glada studenttid som plötsligt känns väldigt avlägsen (vilket ju eventuellt kan bero på att den faktiskt börjar bli väldigt avlägsen).

p.s. och glöm inte att det heter Sista april, inte Valborg.

Detroit

Vi hade tagit en jättebillig resa till Florida. Miami Beach i december; ljumma vindar, smutsigt hotell, dyra restauranger och art deco. Allt är konstgjort och plastigt. Tanterna har verkligen rosa hår. Vi hyrde bil och åkte till Key West som hade mindre smuts och mer turister. Vi förstod aldrig riktigt vad det var menigen att man skulle göra i Florida, om man var över 12 och under 80 år.

Men det var varmt och skönt, vi var nygifta utan pengar men med en bebis i magen.

Hemvägen gick med våra mycket billiga biljetter via Detroit. När vi landade var det snöstorm och vi blev fast. Vi fick ett rum högt upp i ett hotell mitt i Gotham City.

Vädret klarnade, vi byltade på oss allt vi hade och försökte gå en promenad. Det var smällkallt ute, klarblå himmel och på andra sidan den frusna floden såg vi Kanada. Men inte en människa. Det var knappt ens någon trafik fast vi befann oss mitt i Motor City. Snön gjorde att det var märkligt tyst. Några enstaka taxibilar, snygga, höga 20-tals-skyskrapor, kontor och hotell - men inga restauranger, affärer, människor. Det kändes som vi befann oss mitt i en amerikansk katastrof-film efter att neutronbomben har smällt. Staden som tydligen har ett sådant fantastiskt uteliv, med en musikhistoria som sträcker sig från Motown till Housens födelse, en mer öde stad har jag aldrig sett. Kommer Detroitborna bara ut efter att det blivit mörkt? Vi tog någon slags skyrail runt stan för att se om "centrum" fanns någon annastanns men det såg likadant ut överallt och vi var nästan de enda passagerarna. Vi åkte två varv för säkerhets skull.

Till slut såg vi en blinkande skylt och gick in: "Casino". Det var där alla var. I en fönsterlös gigantisk lokal satt hundratals människor i joggingoveraller, med hinkar fyllda med mynt och drog i enarmade banditer, klockan två på eftermiddagen.

Vi köpte varsin varmkorv och gick hem till hotellet.

Om jag skulle försöka föreställa mig hur det skulle kunna vara att vara i Limbo, då tänker jag mig en vintereftermiddag i downtown Detroit.

Fler vackra foton av Detroits förfall hittar ni hos fotograferna Yves Marchand Och Romain Meffre
"A work on contemporary ruins and urban archeology".

På tal om affirmative action...

"-Hey girls, looks like we are on the same pre-school party circuit. ... We think we stand a good chance, first of all Ed's a christian and I'm a muslim and Lucas is adopted. He's half jewish, a quarter latino and a quarter chinese.

-I think we have a pretty good shot, biracial daughter of lesbian mums. It's got to be a nische somewhere."

Hmm, jag tror jag har en del att lära om att söka skola i USA!

Och den ska vara skön också.

Svenska Akademiens Ordbok:
SKÖN-LITTERATUR.
[jfr t. schönlitteratur, fr. belles lettres]
litteratur som fyl­ler (anses fylla) vissa estetiska krav o. (främst) är avsedd som konstnärligt uttryck l. som under­hållning, vitter litteratur, vitterhet; stundom äv. allmännare: underhållningslitteratur (med finge­rade personer o. händelser) i bokform.

Tips till alla hugade skribenter: ni får hitta på! Ni behöver inte skriva om era grannar, gamla älskare, stackars pappor, skolgårdstrauman, vaknätter, tarmvred eller shoppingneuroser.

Det är det som är poängen med Romanen, man kan skriva om vad man vill, så varför begränsa sig till fyra kvadratmeter runt sina egna fötter? Sluta gräv där ni står, gropen är djup nog, åk och gräv någon annanstans!

Jag vill läsa unga (eller äldre) debutanter som skriver om inkahövdingar med kärleksbekymmer, själslivet hos medelålders män i Arboga, intriger bland OS-funktionärer i Kina, livet i 1870-talets Norrbotten, ja i princip vad som hellst bara det är hittepå! Jag vill inte veta vad ni upplevt, jag vill veta vad ni fantiserar om.

Jag blir faktiskt inte sugen på att läsa en enda av de här böckerna.

The land of the free and the home of the brave?

Ju längre det går i det amerikanska primärvalen ju tröttare, mer cyniska och mer besvikna känns kommentarerna (och kanske även väljarna?).

Delvis på mediernas hantering av kampanjen. Läs t ex vad Elisabeth Edwards skriver i New York Times: Bowling 1, Health Care 0.

"Did you, for example, ever know a single fact about Joe Biden’s health care plan? Anything at all? But let me guess, you know Barack Obama’s bowling score. We are choosing a president, the next leader of the free world. We are not buying soap, and we are not choosing a court clerk with primarily administrative duties."

Men också över att ingeting händer, att makten forfarande finns hos dem som alltid haft den. Nora Ephron skriver bitskt i Huffington Post:

"...whom are we kidding? This is an election about whether the people of Pennsylvania hate blacks more than they hate women. And when I say people, I don't mean people, I mean white men. How ironic is this? After all this time, after all these stupid articles about how powerless white men are and how they can't even get into college because of overachieving women and affirmative action and mean lady teachers who expected them to sit still in the third grade even though they were all suffering from terminal attention deficit disorder -- after all this, they turn out (surprise!) to have all the power."

Martin Gelin tipsade pa sin NY-blogg i SvD om den här artikeln som berör samma sak (tror jag, den här amerikanska satiren är ibland lite svår att följa när man inte är så insatt i amerikanska samhällsfrågor).

Alltså, det är lätt att sitta på avstånd i ett relativt jämställt och klasslöst sammanhang och tycka att kvotering och affirmative action är fel i princip och tro att folk faktiskt får jobb pga av sin kompetens, bara de jobbar på och försöker ordentligt. Allt annat är tandlös "politisk korrekthet" (tidernas mest missbrukade term). Men så är faktiskt inte fallet alls än och så fort någon lyckas misstänkligörs han på grund av att han ju haft hjälp av denna avskydda affirmative action.

Det här är komplicerade frågor och man kan inte översätta amerikanska förhållanden vare sig till svenska eller franska. Här i Frankrike är det t ex förbjudet i lag att registrera någons ras eller religionstillhörighet (vi i Europa vet ju vad sådant kan föra med sig) och då är det ju också omöjligt att ha någon som helst statistik över hur många procent färgade det finns i parlamentet tex, eller att ha någon form av kvotering. Ett helt annat sätt att se på problemet och dess evetuella lösning alltså. (Fin bild från wikipedia.)

Krank och blek

Varför valde de den där bilden? Tänk om folk tror at jag skriver en trädgårdsblogg?

Fast de kan ju gärna få tro att det ser ut så där i vår trädgård. Vi som bara har strejkande tulpaner (vill de ha mer betalt för att komma upp år 2?) och en näsduksstor gräsmatta. En näsduksstor gräsmatta som ser helt bedrövlig ut. Sällan har så mycket pengar, tid och energi lagts ner på en grämatta med så klent resultat. För en mig närstående person har vår gräsmatta blivit en personlig förolämpning; den ska tuktas till lydnad, skrämmas av bevattningsanfall till tystnad, nedtryckas i sina gräsrötter och helt enkelt lära sig veta hut och växa vackert, tätt och grönt.

Förra året blev den någotsånär presentabel någon gång i september. Tyvärr kunde inte familjens gräsmattefanatiker (som i andra sammanhang är en lugn och sansad person) hålla sig utan skulle prompt slänga på något specialgödsel innan hösten. Gödslet brände sönder allt levande. Jag skojar inte, gräsmattan blev helt randig; frodigt gröna band varvade med bruna jordband där gödslet landat. Jag föreslog att vi skulle göra ett rutmönster och spela jätteschack som i Kungsan när jag var barn. Det skämtet föll inte i god jord om man säger så.

Nu har den börjat ta sig igen efter omsorgsfull omvårdad och snälla ord. Men jag är säker på att mossan gör sig beredd till motatack. Kan vi få flytta först, snälla?

Inte illa!

Titta här!
Charlie's View är veckans blogg på bloggtidningen.

Och eftersom jag känner mina Pappenheimare och är rädd att ni inte orkar klicka på länken (nej nu ljög jag men jag vill ju inte att någon ska missa min aldra första recension, speciellt inte när den är så här rosig!) så citerar jag nedan:

Charlie’s View är veckans blog och görs av Charlie Truck. Charlie Truck heter egentligen Karin och bor i Farnkrike.

Det är inte så länge sedan jag blev tipsad om Charlie’s View, i ett mail: ”Det här tror jag du skulle gilla…”. Det gör jag och nu är alltså Charlies View, veckans blog här på Bloggtidningen.

Det är omöjligt att bestämma om Charlie’s View är en personlig blog, litterärt magasin, kultur-, video- humor- eller nyhetsblog. Den fungerar i alla perspektiv och blir av någon anledning inte spretig eller svår att hänga med i. Bilden är ett exempel på vad man kan hitta hos Charlie Truck.

Charlie lever i ett annat land än det hon är född i och det lyser igenom. Det färgar perspektivet på ett väldigt spännande sätt och gör att i alla fall att jag återvänder gång på gång för att få veta vad som händer härnäst.

Vi passar på att gratulera på födelsedagen. Charlie Truck fyllde ett år häromdagen.

Vi tackar, bockar och hälsar eventuella nytillkomna läsare välkomna!

p.s. Så här fint skriver ingen ens om den famösa dagboken.

p.p.s. Om jag anstränger mig tror jag att jag kan få in något om den däringa dagboken i princip varje inlägg. Bra idé...eller kanske inte ändå.

Kapad

Någon har kapat min adressbok. Så om du fått ett skumt email från mig där jag vill sälja hemelektronik så är det inte från mig. Jag hade precis tänkt lägga upp min email här på bloggen men nu blev jag ju lite fundersam. Jag får nog skapa ett nytt konto, utan adressbok, först.

Värst är det med alla de där som man inte hört av sig till på evigheter. De man hade tänkt skicka långa, trevliga mail till där man tar sig tid at verkligen skriva. Ni vet, de där mailen som aldrig blir skrivna; först kommer ingenting, sedan ingenting, sedan en ursäkt om att man inte skrivit men just nu är det lite körigt, sedan ingenting och så ett supererbjudande om ny printer! Ni vet vilka ni är, jag ska bättra mig!

Min kära moder ringde och undrade vad det var för varor jag plötsligt sålde, ni anar inte hur tacksam jag är att det tydligen var rätt oskyldiga saker som mobiltelefoner och laptops. Det hade ju kannat vara vad som helst... tänk er äcklig tofu eller Noréns dagböcker. Det hade varit pinsamt!

Lägesrapport

Har ägnat helgen åt allt annat än att förbereda Flytten. Flytten stavas numera med stor bokstav här, när den börjar benämnas FLYTTEN betyder det att vi blivit riktigt stressade.

Jag tror att i läget efter kommer det att heta "flytten" och vad de där citationstecken innebär törs jag inte riktigt tänka på.

Fast samtidigt slår det mig att man ju inte riktigt kan vara försenad till en flytt. Vi måste ut ur huset, klara eller inte. Man kan inte misslyckas, eller?

Så därför kan man lika gärna tillbringa helgen fikandes i solen eller ännu absurdare kikandes i Marais alla roliga inredningsbutiker. Nej, dumma högerhjärnhalva, det är inte läge att köpa ett nytt, tungt, stort matbord just idag. Vi får ju inte ens med oss det vi äger.

I think it's called denial.

181+113= 294

Med det här blir det 295 inlägg. 295/365 = 0,8 inlägg om dagen. Vad var det nu socialstyrelsen rekommenderade? (och jag vet det var inte alls socialstyrelsen utan brödinstitutet, men i detta numera idiomatiska uttryck säger man socialstyrelsen, så det så.)

Jag ska försöka hålla bättre tempo i sommar än förra sommaren så att ni kan följa min flytt. LIIIIVE FROM NEW YORK! Jag kanske skulle börja med gueststars, och orkester!

Men för tillfället jobbar jag fortfarande här:

Hipp, hipp

Och nu inser jag att jag missat Charlies födelsedag, den var igår! Pga dagens förminskade hjänkapacitet har jag inte mycket att säga om det utan jag snor Anders idé och publicerar mitt första inlägg.

den 24 april 2007

Cahier de vie

Morgondialog:

Mamma: - Var har du din "Cahier de Vie" som ska med till skolan?
Son: - Varför pratar du franska?
M: - Ok, var har du din, ehhh, skrivbok?
S: - Vad är skrivbok? Jag kan inte skriva!
M: - Nej, jag menar din dagbok, där du ritar vad du gjort i helgen.
S: - Ah, mon "Cahier de vie", j'sais pas! Pourquoi ty dit "bok" ce ne pas un "bok".
M: - Nej, men det heter dagbok, som en bok, fast det kan se ut som ett skriv.. ehh.. häfte!
S: - Vad ar en häfte?
M: - Det heter ett häfte, det är en tunn bok, som man skriver i.
S: - Mais, je ne sais pas écrire!!
M: - OK, jag vet, var är den?
S: - Vilken da?

Sonens "Cahier de Vie" är kanske borta men här har ni min!

Välkomna!
Upplagd av Charlie Truck kl. 10:25

(Numera kan sonen läsa och jag använda bokstaven å).

Skör

Jag fick migrän i går kväll, eller någon annan oklar sjukdom med huvudvärk och illamående som gjorde att jag helst hade velat skilja huvudet från resten av kroppen men det kändes som om inte ens det skulle ha hjälpt. Fy...fabian säger jag bara. Nu är det egentligen över men jag känner mig som en 97-åring. Skakig och trött både fysiskt och mentalt. Om någon säger det minsta dumt till mig tror jag att jag rullar ihop mig i fosterställning direkt. I en liten boll här under skrivbordet. Så kan den snälla damen från Haiti som städar här sopa upp mig och ta med mig hem och laga någon god gryta eller nåt.

Man borde vara ute och njuta av solen och försommarvärmen, själv längtar jag efter tjocka, fördragna gardiner och svala lakan.

Skoskav

...och nu när ni ägnat 24 timmar at att undra varför kan jag svara: därför att någon har snott vårt skohorn. Och utan skohorn tar det en kvart för mig att få på mig mina lowboots, och jag har inte en extra kvart på morgonen: därav Converse.

Hur försvinner ett skohorn? Har vi en illvillig gårdstomte som gömmer saker?

Annars är det här en deprimerande sko-tid, jag vet aldrig vad jag ska ha på mig under mellansäsongerna. På vintern funkar stövlar och stövletter för det mesta, på sommaren finns det en massa fina sandaletter både platta och med klack. Men nu? Visserligen gillar jag att bära klackar, jag känner mig fin och man får snygga ben. Men det funkar inte alltid, för att ha höga klackar och inte känna sig för uppklädd krävs en viss sinnestämning. Il faut assumer. Både stövlar och sandaler är mer lättburet, och gympadojor förstås. Men på jobbet har man ju ofta mellandagar när klackskorna kännns för fina, och gympadojorna känns tonårsaktiga.

Annars finns bara tantiga "promenadskor" eller prepubära (nej sa säger man inte, prepubertala ?) ballerinaskor. Eller sa är det väl inte men jag känner mig som antingen tant eller tönt.

Kvinnor anses ju ofta vara skofetischister och skosamlare, jag är snarast skofobiker. Jag avskyr att köpa skor, dyrt är det också! Jag är mycket nöjd när jag verkligen hittar ett par snygga skor, men vägen dit är så lång och törnbeströdd.

(Nästa inlägg blir om väskor - nej jag bara skoja!)

Ung (?) rebell

Idag har jag mina rätt slitna Converse på mig på jobbet. Jag känner mig jättebusig!

Läsning för en tråkig dag

One person in six million will be struck by lightning. Fifteen people in a hundred will experience clinical depression. One woman in sixteen will experience breast cancer. One child in 30,000 will experience a serious limb deformity. One American in five will be a victim of violent crime.

A day in which nothing happens is a miracle, a day in which all of the things that could have gone wrong didn't. The dull day is a triumph of the human spirit, and boredom is a luxury unprecedented in the history of our species.

Ur All Families Are Psychotic av Douglas Coupland

Some people really have to much time on their hands

eBay Auction: Drive Someone Insane with Postcards.

You are bidding on a rare chance to traumatize a treasured friend or relative with baffling, mind-numbing, mystery correspondence from abroad.

Here is the arrangement: I will be spending the Christmas holiday in Poland in a tiny village that has one church with no bell because angry Germans stole it. Aside from vodka, there is not a lot for me to do.

During the course of my holiday I will send three postcards to one person of your choosing.These postcards will be rant-ravingly insane, yet they will be peppered with unmistakable personal details about the addressee. Details you will provide me.

The postcards will not be coherently signed, leaving your mark confused, guessing wildly, crying out in anguish."How do I know this person? And how does he know I had a ferret named Goliath?"

Sadana här vykort har jag helt klart fått, ni vet de där korten i augusti från någon "Helena" eller "Sandra". Innan man tittar misstänksamt på maken kanske man skulle kolla ebay? Auktionen togs hem för 415$, ni kan se vykorten här.

Ny säsong

Äntligen kan man diska med öppet fönster och utsikt över grannens blommande syrén. Basilikan doftar från balkongen. Det känns som det satt hårt inne i år, men nu är våren definitivt uppe i varv.

Och jag har varit ute och sprungit, ett annat vårtecken. En, två, tre planlösa vändor innan mitt sanna jag tar över igen och det går som det brukar med träning och bikinibantning (dvs. inte alls). Men alla jag känner som tränar mycket har hälsoproblem; onda ryggar, slitna knän etc. Så jag tänker om jag bara låter kroppen vara ifred så kanske jag undviker att väcka den björn som sover? Nä, inte det?

Försöker rensa bland barnkläderna men blir hela tiden sittande med något pastelligt och mjukt i knät och huvudet fullt av minnen. Vad ska man spara? Det är ju inte alltid de finaste kläderna som man minns bäst. Den här gamla slitna HM-bodyn hade hon ju när hon var så sjuk och vi var så rädda. Eller den här fula ärtgröna pyamasen med snögubbar på som var det enda som var rent när vi skulle hem från BB. Han mötte VÄRLDEN i den pyamasen, den kan jag ju inte ge till myrorna! Det är lättare med ytterkläder och skor, men det är något med de där små intima klädesplaggen de har när de är riktigt små. Jag känner fysiskt känslan av deras lätta tyngd på axeln, den smärfyllda njutningen av snuttandet på bröstvårtan, den lilla perfekta handen som kniper om mitt lillfinger. Oh my, jag tror jag får byta arbetsuppgift med maken som sorterar verktyg annars blir det här aldrig gjort. Någon som behöver en sekatör?

Om mig och min fru

Unna dig årets kärleksfilm pa 7:54 minuter. Om mig och min fru av Torbjörn Monvik.

Fler fina filmer finns på wwww.svt.se - Play/Samhälle & Dokumentär/SVT Dokumentär/Aktuella filmer/Det vi minns och det vi gör.

Poddradio

Jag som tänkte att jag skulle försöka ta mig tillbaka till april 2008 efter all denna nostalgi har nu hamnat i poddradioträsket. P3 Dokumentär är min nya drog, i morse Ebbe Carlssonaffären. Palme och Geijer. Carl Lidbom och Hans Holmér. Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson. Buggning, PKK och konstitutionsutskottet. Alla intervjuade låter så förvånat förorättade. Varför måste jag avgå? Varför blev det ett sådant mediedrev?

Slutet på den svenska oskulden som sagt.

Det är så spännande att jag måste gå ett varv runt kontoret för att lyssna klart. Släng dig i väggen Jack Bauer, det här är en thriller som heter duga!

Varför har ingen film gjorts? Med Susanne Reuter som Leijon (henne har hon väl nästan spelat i Kronprinsessan?) och Stefan Sauk som Hans Holmér. Krister Henriksson som en trött Ingvar Carlsson kanske? Jan Malmsjö är ju självskriven som Lidbom!

I kväll blir det IB-affären. Vad tror ni om Kiefer Sutherland i rollen som Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou?

Hungrig

Inlägget nedan handlade alltså om barnens skolmatsal. Vår "cantine" här på jobbet är jättetråkig, dessutom ligger den i källaren. Idag tror jag det får bli libanesen i stället, eller japanen. Det är de två alternativ som finns inom bekvämt avstånd. Går man lite längre finns ett köpcentrum med en "foodhall" med en bra sushibar, ni vet en sådan där där maten snurrar runt. Men där ser allt så gott ut och det är sa kul att välja bland tallrikarna att det alltid blir jättedyrt. Trots att barnen inte är med för det misstaget gör jag inte om, så fort jag vände ryggen till snappade de till sig både två och tre av de dyraste tallrikarna med rå fisk och sjögräs. Gissa vem som fick äta upp medans de tjatade om fiskpinnar?

Ibland när jag är så här förmiddagshungrig drömmer jag om att den här kvinnan jobbade i vår kantin. Roligt lunchsällskap är hon säkert också. Eller hennes franska kollega som man kan hitta här i fransk eller engelsk version.

Typmening Hemmafrun:
"Den här varianten på lammbiffar är kostcirkelns motsvarighet till den där kontaktannonsen du innerst inne borde svara på. Intressant sammansatt och smakfullt formulerad. Betryggande trevlig utan att för den sakens skull verka tråkig. Annorlunda nog att skilja sig från mängden, men inte så udda att man kan misstänka sinnessjukdom."

Typmening Chocolat & Zucchini:
"Keeping one's greens fresh and happy seems to be the culinary equivalent of keeping one's skin young: it's a losing battle, but everyone hopes to find the magic technique."

Skolmaten v. 16.

Hmm, de fick oxtunga i måndags. Men å andra sidan slipper de lapskojs. (Stavas det så? Det ser mycket märkligt ut.)

(Som ni förstår gör jag allt för att slippa blogga om Berlusconi, Engla eller strejkande lärare).

Fler ungdomsförälskelser

Jag har städat bland CD-skivorna idag och det är ju en värre trip down memory lane än fotoalbumen! Har precis laddat ner hela Jesus Christ Superstar till min ipod, jag såg den 1978 i London och det är nog fortfarande min bästa konsertupplevelse alla kategorier. Och eftersom det går en 70-talsvind över mitt hörn av bloggosfären så bjuder jag här på ett bidrag. Jag har aldrig sett filmversionen och på min skiva spelar givetvis Murray Head Judas, här är det Carl Anderson, inte illa det heller. Och som uppföljning på temat filmkostymörer sa har de här härliga Hippie-pyamasar och kaftaner.

Det går att se i prinicp hela filmen i olika klipp på Youtube.



Visst är det bra, Andrew Lloyd Webber kunde det där med melodramatiska musicals!

Stilikon

Tittar på Fem myror med dottern och förundras mest över hur snygg Eva Remaeus är. Hon har outfits och frisyrer som skulle platsa på vilket hippt Sofo-fik som helst. Mycket trikå, träskor, huvuddukar och så emmellanåt dessa fantastiska festklänningar! Tittar man efter ser man hur noga kostymören jobbat med alla tres klädval, allt anpassat till personlighet och situation. Det är betydligt beyond (jag tycker lite svengelska passar bra så här när jag modebloggar) Magnus för korta byxor och Brasses schavighet.

Sedan kommer vi till avsnittet när det visas bild på ett barn och hans/hennes namn bokstaveras. Min dotter ser aldrig om det är en pojke eller flicka, de har samma randiga t-shirts och Gustav Wasa-frisyrer. Ofta ger namnet heller ingen större ledtråd. Det var långt innan man behövde prinsesskronor och comabtbyxor för att tala om viken sort man var.

67, 67 var har du tagit vägen nu?



(Det här kan, möjligen men kanske inte så troligt, vara ett första inlägg i en längre serie om maj sextiåttas 40-årskalas/kris som här i Frankrike är en STOR grej.)

Inlandsis

Karin har startat en förening: Inlandsisens vänner. Jag tror inte att vi har något val, föds man till svensk kollektivansluts man vid födseln. Jag undrar faktiskt om det inte är detta som danat den svenska folksjälen, det enda typiskt svenska - vi har upplevt inlandsisen. Utan inlandsisen hade vi inte varit de vi är utan något helta annat - norrmän kanske. Och det vet ju alla att norrmänn de är annorlunda; de har toppluva, spetsiga berg och är glada jämt. De äger inte alls den tyngd och allvar man får av att ha klämts under kilometer av tjock is.

Vän av ordning kanske invänder att Finland väl också täcktes av is, liksom Ryssland och säkerligen en massa länder som nu existerar, men jag tror inte alls att det är samma sak. Vi svenskar är de enda rätta inladsisarvingarna, vi bär stora isblock på vara böjda ryggar och kommer nog aldrig riktigt att kunna resa oss upprätt. Evigt dömda till att var shoegazers. Liksom de där neandertalarna som fanns i samma lärobok. Den som det stod om inlandsisar i alltså.

Jag minns tydligt genomskärningsbilderna som Bodil skriver om. Och tidsaxeln, detta pedagogiska underverk som täckte hela långväggen i klassrummet. Väggen till höger alltså, mittemot fönstren. Neandertalaren fanns nog där också och mest var det jura och krita. Och Gustav Wasa. Birka. Fast i mitt minne hann vi aldrig längre än till jura och krita. Det finns ju så mycket att lära om rullstensåsar!

Nu kommer jag att få kul googlingsbesök! Här kan ni höra lite drippdropp från isen som sakta smälter.

Paradise by the dashboard light

1979. Han var mörk och hade en orange Ford, med svarta spoilers. Det luktade gott, kanske fanns en doftgran? Jag var "en lillsyrra" och satt givetvis i baksätet men hade jag tur vid lämningsturen var jag kvar till sist och kunde med blossande kinder flytta fram. Spänningen var olidlig och jag tolkade, och övertolkade, varje harkling, handrörelse, ögonskast. Jag drog i min nya vita sweatshirt, bet i läpparna och la varje detalj på minnet för att nära timmar av spekulation på flickrummet fram till nästa helg.

Det var svinkall vinter ute, den ringlande landsvägen lyste vit mellan de svarta granarna i strålkastarljuset men i bilen var det varmt och "Bat out of Hell" dånade ur de extrainsatta högtalarna.

Lördag 20:00-21:00

Middagen är äten, bordet avtorkat, diskmaskinen iplockad. Den rituella kollektiva brottningsmatchen som de övriga familjemedlemmarna gillar avklarad.

Sitter med datorn öppen och slöläser Svenskan och DN framför franska nyhetssändningen på TV.

Som bakrundssoundtrack hörs högläsning från sonens rum, jag hör satsmelodin som interpunkteras av vår egen Lotta på Bråkmakargatans ivriga röst: "Pappa, varför gör hon så, vem var det, hur då?" Sonen blir irriterad: "Tyst nu, jag vill höra".

Ikväll blir det minst två avsnit av The Wired. Och slatten i Chardonnay-flaskan. Och jag tror jag såg en bortglömd glass i frysen.

Rock n' Roll!

Separationsångest

Jag är så stressad att jag har värk i tänderna. Jag går omkring och biter ihop och drar upp axlarna och det känns som om jag knyter ihop hela mig till en stressknut. Och då är det inte ens jag som står för bettskenan i vår äktenskapliga säng (jag är den med yllesockorna).

Veckorna rullar på med faslig fart och som för alla andra barnfamiljer är helgerna under våren uppbokade upp över öronen. Fast egentligen är det ju förstås inte allt jag har att göra som stressar mig, utan det jag inte kan/vill göra något åt.

Jag gillar verkligen inte avlsut, avsked, separationer. Jag väntar ofta för länge med att göra slut, byta jobb... och flytta tänkte jag skriva men det är ju inte sant. Och med samma logik som jag åker iväg ensam på dykkurs fast jag inte ens gillar att ha huvudet under vattnet så har jag flyttat ett antal gånger.

Jag drömmer också, intensiva drömmar om människor jag inte sett på 10-15 år. Men som ändå finns där i mina drömmar och nu också i mina tankar.

Om jag tänker efter var det ju tur att jag åkte på den där dykkursen; den förändrade faktiskt, bokstavligen, mitt liv. Fast det är väl just den möjligheten som stressar.

Törnrosa

Oaktsam, ouppmärksam, självupptagen, stängd.
Trött.
Sneglar knappt på den framsträckta handen "pour manger s'il vous plaît....".
Fyraåringsivriga rösten pladdrar på. "Men mamma, lyssna då!"
Svarar som Alfons.
Syrenen är plötsligt grön.
Sonens byxor är för korta.
Mailboxen full.

Är underlåtenhet en dödssynd? Det borde det vara.

När kommer prinsen och väcker mig? Jag vill vara med och leka!

Pseudonym skriver based on a true story

Jag hittade den här artikeln hos Jill Walker Rettberg som är associate professor i Bergen. Hon har bloggat sedan 2000 och skriver här bl a om hur mycket svårare det blivit för henne att blogga bra sedan hon blivit en etablerad akademiker. Det går ju an att visa sitt ansikte på bloggen när man är en outsider men när man inser att både studenter och överordande läser ens blogg är det knepigare.

För det är ju egentligen inte offentligheten som är problemet utan de närstående. Jag skulle helt klart vara öppenhjärtligare här om jag visste att ingen jag kände läste. Men jag vill ju ha läsare så jag har själv berättat om bloggen för vänner och bekanta. Men jag får aldrig kommentarer om vad som står här IRL och nästan ingen jag känner kommenterar här så det är nog inte så många som läser. På så sätt kan jag upprätthålla föreställningen om att jag är anonym, även om jag inser att min pseudonym är klart mindre effektiv än Clark Kents glasögon.

En annan sak jag ständigt funderar på är ju hur mycket jag ska lämna ut mitt privatliv; partner, barn, föräldrar har ju inte bett om att bli omnämda offentligt, samtidigt är det ju ibland så bra stoff! Jag gillar själv verkligt personliga bloggar.

En tredje fråga är om det man skriver måste vara sant. Vem skulle kunna kolla? Skuvar man tills sanningen en aning blir det ju ofta så mycket bättre läsning.

Jag kanske ska uppfinna en man och andra barn som jag kan skriva om. Göra en helt fiktiv jätteprivat mamma-blogg? I detta kulturklimat där det enda som diskuteras är hur sant ett verk är vore det väl en höjdare?

Aaj!

"- Jag släpper av dig här. För att ta av hjälmen trycker du på knappen här på sidan. Vi ses i kväll."
Tror ni knappen funkade?
Vet ni hur det känns att försöka slita av sig en oöppnad integralhjälm?
Förstår ni hur löjlig man ser ut när man går igenom hela byn med en stor motorcykelhjälm på huvudet?
Vem tror ni efter en kvart framför badrumsspegeln till slut gav upp och bet ihop och drog av den?

Nu är mina stackars öron alldeles röda och varma. Givetvis funkade knappen så fort jag fått av hjälmen.

Vardagslyx

Idag är jag ledig. Sedan nyår jobbar jag deltid för första gången i mitt liv och jag gör som alla andra deltidsarbetande mammor (och några ynka pappor) i det här landet: jag är ledig på onsdagarna. Onsdagar är i Frankrike skolfria och av tradition är det dagen då man har tennis, piano eller privata engelsklektioner. Samt tar sovmorgon och har födelsedagskalas.

Anledingen till att franska skolbarn är lediga på onsdagar men ofta går åtminstone halvdag på lördagar (det beror på i vilken kommun man bor) är lite svår att förstå för en svensk pragmatiker. Det finns forskning vad gäller barns biologiska rytm som stöder det här schemat men svaret stavas nog tradition. Jag trodde länge att det var för att på onsdagarna sköttes katekismen av le curé (eftersom det inte finns varken religions- eller kristendomsundervisning i skolan) men jag vet inte om det är en följd eller orsak.

I vilket fall är det en lyx att ha en extra ledig dag i veckan tillsammans med barnen, på helgen har man ju så mycket annat som ska fixas men den här dagen har man tid att spela spel, läsa, leka etc. Hos oss brukar det vara "svenskdag" med barnkör och barntimmar i svenska kyrkan. Samt om vi orkar lite skrivövningar i svenska läromedel som jag köpt på nätet. Annars finns det massor av möjligheter, varenda museum har specialprogram och ateljeer för barn på onsdagar.

Det finns fritids också för alla kan ju inte jobba deltid. Sonen älskar det, mest beroende på att det sköts av ett gäng unga män på 25-30 år, i en annars väldigt kvinnodominerad skolmiljö tycker han det är kul. Det spelas rugby och has kaplatävlingar, byggs katapulter och läses serier. Men mest "hänger" de nog bara med kompisarna, något som uppskattas mitt i en annars inrutad och krävande skolvecka. Idag ville han så gärna gå dit att jag föll till föga och vips blev dottern inbjuden att leka med en klasskompis. Så plötsligt fick jag ledigt! Just nu försöker jag nogsamt att undvika högen med pappersarbete som borde fixas och har precis bestämt att jag ska äta lunch med maken. På restaurant, mitt i veckan, utan barn - det känns nästan syndigt...

Ciao!

Wisteria

Foto från Two small monsters.
Om ni undrar vart våren flydde så siktades den förra veckan drickandes Prosecco i Milano. Där var det över 20 grader, sol och fullt med blommande blåregn. Annars kan jag rekommendera Loiredalens slott under blåregnssäsongen. Magnifikt.

Stereotyper (2)

Perrongen i morse: två familjer med en barnvagn stor som en tanks samt en sittvagn med ett barn som måste vara minst 4 år i. Northface fleecetröjor, bekväma gympaskor, jeans, oklippta frisyrer, ryggsäckar samt beviset framför andra: barn i termobrallor och vinterstövlar (se nedan). Jag var ju tvungen att ställa mig tätt intill men tji fick jag; de var inte svenskar de var danskar!

Tyvärr kunde jag inte tjyvlyssna för att få veta vad de gjorde i min förort, tåget kom, jag klämde mig på och de stod kvar på perrongen med all sin utrustning.

Dagens samtalsämne

Snön som täckte hustaken i morse. Den första i vinter och kanske även fler vintrar? Barnen gick till skolan i gympaskor för man vet ju att vid elva har allt smält bort.

Det här är ju tillfällen som vi utlandssvenskar älskar, äntligen får vi briljera vid kaffeautomaten. Vi drar exotiska historier: "Ska det här kallas snö? Då skulle ni varit med 1983 då vi åkte 12 tonåringar i en gammal folkabuss till Tänndalen (fast det vet ju ingen var det ligger så man säger polcirkeln för att anpassa historien till publiken). Bussen började hacka, det var minst -42 ute, vi satt i sovsäckar för att inte frysa ihjäl och vi hade inte sett ett hus på flera mil, bara granskog. När vi kom fram fanns det inget rinnande vatten och dasslocket hade frusit fast..." Här brukar de flesta kollegorna ursäkta sig och dra sig tillbaka till sina kontor, utedass är något fransmän verkligen inte förstår sig på. Liksom snö i stan.

Stereotyper

Om det nu är så att 98% av generna mellan chimpanser och människor är identiska eller hur det nu var så kan det ju inte vara så speciellt stor genetisk skillnad mellan tyskar och spanjorer. Alltså måste skillnaderna bero på kultur, uppfostran och uppfyllandet av förväntningar. Man kan ju tycka att välutbildade, relativt unga och relativt beresta europeer år 2008 borde lärt en del av varandra och hitta lite gemensamma nämnare?

Icke sa nicke, inte i den viktiga disco-frågan iallafall.

Jag tror tom Jacques Delors skulle bli EU-skeptiker om han gick på sameuropeisk discodans. Medan spanjorskorna tar över golvet, skrattar, dansar med varandra, dansar med okända, dansar ensamma och plötsligt börjar dansa Sevillana i total oblygsel över gäddhäng och mulliga magar står tyskorna som hägrar, smala och bleka och stampar med fötterna medan de gör försiktiga friskis och svettis-rörelser med armarna. Det handlar inte om att "ha någonting i blodet", inte ens om att ha lärt sig dansa av pappa som liten. Det måste handla om hela synen på (kvinno-)kroppen, det sinnliga, sexualiteten, relationen mellan könen, livsnjutande och mycket mer.

Och själv kommer man från ännu nordligare breddgrader, huvva!

Lonely Planet

Den 67-procentiga boknörden läser nu "The Good Life" av Jay McInerney. Jag har en lång läslista av pre-och post-9/11-böcker som alla utspelar sig på Manhattan (det finns ett gäng). Har en teori om att de kan lära mig lite mer än guideböckerna för expats som bara handlar om vilken real estate broker man ska använda.

Peut mieux faire

Hittade det på Talkie Walkie, jag har nollkoll på Harry Potter och biblioteksbeteckningar så jag borde kanske vara rätt nöjd med resultatet trots allt.

Undan Flykten

"Never complain. Never explain." (Katherine Hepburn).

Det känns som ett urmodigt motto som man gärna skulle vilja att lite fler tog till sig. Iallafall skulle jag vilja vara sådan, istället trasslar jag alltid in mig i lama ursäkter och bortförklaringar. Det brukar ju finnas orsaker till de flesta händelseförlopp så varför ska man nödvändigtvis berätta detaljerna? Ändå är det svårt att låta bli; trafiken, akutinsatt möte, sjuka barn, besök av svärmor, ingen budget, flunsan... ursäkterna brukar ju dessutom vara ungefär desamma, och alltid lika ointressanta för dem som väntat förgäves.

Så, jag har bloggat urdåligt på sistone, det har sina orsaker. Punkt.

Metro

Foto fran Flickr.

Paris har den snyggaste tunnelbanan jag känner till (jag har aldrig varit i Moskva). Idag klev jag av på Concorde, ni vet under obelisken. Där har man kaklat väggarna med de mänskliga rättigheterna, en bokstav per kakelplatta. En annan tjusig station är förstås Louvre Rivoli som har konst i montrar. Sedan finns det många bedrövligt trista stationer och sådana som är under perpetuell renovering. I Paris åker 4,5 miljoner människor med metron varje dag, varför är då inte alla stationer fulla av konst, musik, trevliga snabbfik, praktiska mataffärer, postkontor etc? Är det samma logik som gör att det är lättare att hitta en Swarovskikristall än ersättning för en glömd tandbroste på flygplatser?

Veckans ord jag mig veterligen aldrig använt:

Lappri

(Sak av ringa nytta eller värde; omständighet av ringa vikt eller betydelse. Baga­tell, obetydlighet, småsak struntsak.)

Visst är det fint? Låter snyggt också, nästan som en sådan där röstövning man gör innan körövningen startar: lappri, lappri, lappri, laaaapriii! Oundgängligt för att kunna andas, för att komma i stämning, för att höja hakan och titta framåt men trist om det blir huvudverket (obs med e). Det kan ej ersätta detta.

(Definitionen kommer fran wiktionary och jag vet, man borde inte lita på den (dem?) men i just det här fallet rör det sig ju bara om en baga­tell, en obetydlighet, en ...ja, ni vet.)

In UK, where else? (2)

Livet på landet i Norfolk. I the Private Secret Diary kan man läsa om hönsuppfödningsförsök, förödmjukande besök på byggvaruhus och söndagar på bypuben med Short Tony och det lokala biljardlaget. Författaren är anonym men vadslagningen på internet pågår för fullt.

Brittisk humor har trots allt en je ne sais quoi.

Gägg

(som jag enligt familjemyten sa när jag var liten).

Först gömmer vi chokladägg i trädgarden som påskharen har värpt (?), alternativt har de lagts dit av kyrkklockorna som är på väg tillbaka från Rom (??). Inte ens den värsta sortens jultomtefanatiker tror på detta. Sedan letar barnen reda på äggen. Det blir många chokladägg och de är inte gjorda av Govida-choklad om man säger så, snarare smakar det som choklad från Sovietunionens dagar. De enda som vill äta äggen är barnen så rätt snart måste vi börja ransonera och gömma äggen igen, fast nu inomhus och det är inte meningen att de ska hitta dem den här gången. Då inser vi att vi först måste slänga förra årets kvarglömda ägg.

Sedan försöker vi måla bruna ägg (hönsägg denna gång), äter gigot d'agneau, fryser på iskall vårpromenad och så är påsken över.

Nu vill jag inte se, höra, äta eller skriva om ägg på ett tag.

En grej jag aldrig hajat

Är varför barnbidraget inte inkomstprövas i Sverige och hur det kan vara en socialdemokratisk idé? Det måste vara unikt svenskt att ge bidrag till höginkomsttagare så att de kan ge ett statligt sponsrat pengakuvert till sina telningar på 18-årsdagen.

Den berömda bloggerskan med alla aliasen skriver ungefär exakt vad jag tycker i den här frågan (och om maxtaxa) på ett välformulerat sätt. Så läs där!

Här inkomstprövas barnbidrag givetvis (bidraget är ju nämligen ett föräldrabidrag för att hjälpa föräldrar med låga inkomster att köpa blöjor, inte ett bidrag som barnen ska ha kul för). Här skattar man inte heller för bidrag, varför skicka runt pengarna i systemet ett varv till? Dessutom får man skattelättnader om man har barn, vid 3 börjar det verkligen märkas. Har det aldrig diskuterats i Sverige? (Man får skattelättnader när man gifter sig också vilket däremot är mycket märkligt).

Konststycke

Mina barn kan äta en broccolipaj utan att få i sig ett uns broccoli. De har kommit på att de kan äta pajen underifrån så att de får tag på skalet och äggstanningen utan att röra broccolin. Plötsligt behärskar de hanterandet av kniv och gaffel till fulländning och när de är klara ligger broccolibitarna utspridda på tallriken som renslickade benknotor i öknen.

Det är det jag alltid har misstänkt, om motivationen är den rätta klarar de vad som helst. Tror ni man sätta broccoli på stödhjulen på cykeln?

Tumgreppet

När jag var barn fanns det en något som kallades för tumgreppspredikan. Det gick ut på att pastorn utan förberedelse tog ett tumgrepp i bibeln och sedan predikade över den vers som tummen råkade hamna på. Tanken var givetvis att tummen leddes till "rätt" vers som man sedan med gudomlig inspiration talade över. Jag har aldrig, mig veterligt, hört en tumgreppspredikan (även om man ibland undrade) så jag kan inget säga om resultatet men i den miljö jag växte upp i stod det inte högt i kurs. Predikan skulle förberedas med gedigna studier av teologiska och andra texter likväl som andlig förberedelse. Inspiration ville man nog också ha, men jag vet inte om man riktigt litatde på att den skulle infinna sig i rätt ögonblick.

Men, men ibland känns det ju ändå som man får en liten vinkning, eller ögonblinkning. Med anledning av mitt inlägg "Balansgång" nedan kände jag mig rätt träffad av det som jag just såg är dagens bibleord på www.bibeln.se:

"Mjukt svar stillar vrede,
hårda ord väcker harm."

Ordspråksboken 15:1

ps. Jag lovar att på måndag är jag lika världslig som vanligt. Glad Påsk!

Petrus

Idag är det långfredag och i det här konstiga landet, precis som i övriga katolska länder, är det en vanlig arbetsdag. Jag är så gammal så för mig är långfredagen en dag när man går i kyrkan och allting är stängt.

Jag tycker fortfarande inte att det skadar med en dag av eftertanke och meditation över begrepp som skuld, offer och förlåtelse. En allvarlig dag helt enkelt, en dag när man tar saker på allvar, på riktigt.

Som barn fängslades jag av skärtorsdagskvällens drama: mörkret bland olivträden i Getsemane, rädlsan, ångesten och att tom Jesus kände sig ensam och övergiven. Och de där lärjungarna som bara somnade ifrån alltihop! Mest har jag nog ändå känt för Petrus, svikaren. Judas kunde jag aldrig förstå, hans förräderi skedde så lättvindigt, för pengar. Petrus däremot som fick panik och vägrade erkänna vem han var, det var lätt att leva sig in i. Jag tänkte alltid på honom när jag såg filmer om modiga motståndsmän som aldrig med ett ord yppade hemligheter och utan att tveka utsatte sig för livsfara. Eller lite mer verkligt och betydligt värre, i vissa obehagliga situationer på skolgården. Jag är inte speciellt modig, jag är nog en Petrus. Men med Jesu logik är det just honom som han kallar klippan och som är grundstenen i hans jordiska verk.

Läs om texterna på www.bibeln.se, bibelsällskapets utmärkta och pedagogiska site: Matteus 26:e kapitlet, Lukas 22:a kapitlet eller Johannes 18:e kapitlet.

Balansgång

Jag har för första gången (tror jag?) tagit bort ett gammalt inlägg. Jag fick så hätska reaktioner i kommentarsfältet att jag helt enkelt inte ville ha det kvar. Först tänkte jag gå i svaromål mot anklagelserna som spände allt från att jag är fisförnäm, högborgerlig, avundsjuk och patetisk till att jag är en dålig mor och dessutom odriftig som bara skriver en blogg och inte har startat en tidning. Sedan kändes det helt omöjligt att diskutera med någon som använder ordet intellektuell som ett invektiv så jag valde att helt enkelt ta bort inlägget.

Men att kommentarerna var hätska behöver ju inte betyda att kommentatören(erna?) inte hade anledning att reagera. Så här på långfredagen kan det kanske vara på sin plats med lite självrannsakan.

Jag tycker fortfarande inte att tidningen som inlägget rörde är bra, och jag tycker att man kan kräva av människor som har journalistik som yrke att de korrekturläser sina texter och behandlar språket hyfsat. Dessutom är väl en tryckt tidning en del av det offentliga rummet som man borde få kritisera utan att det ses som personangrepp. Å andra sidan var min ton klart raljerande och kanske spydig, jag gjorde mig lustig på andra människors bekostnad. Och det är inte snällt.

Det är svårt det här. Skriver man bara om saker man gillar blir det ju lite sockersött. Jag vill gärna ha lite sälta både när jag läser och skriver, det anglosaxiska sättet att alltid tycka att allting är "wonderful" i tid och otid är ju rätt påfrestande. Sedan vill man ju att det man skriver ska vara lite underhållande och kul och är man då uppvuxen i samma generation som Henrik Schyffert så är det lätt att hamna i ironier och kanske lite för elaka formuleringar.

Men jag har ingen lust att tillhöra de bloggare som är arga och aggresiva hela tiden, jag vill nog helst behålla den trevliga ton som brukar finnas här inne så jag får väl tänka till en extra gång innan jag tycker till nästa gång.

Dagens svenskundervisning

Den Ömma Modern: Vad säger katten?
Tjänstvilligt Barn 1: mjau
DÖM: vad heter det?
TB2: jamar.

DÖM: hunden?
TB1: voff
TB2: skäller.

DÖM: fåret?
TB1: BÄÄÄ
TB2: braka
DÖM: ja, nästan, bräker heter det.

DÖM: hästen?
TB2: gräker?
DÖM: nja, gnäggar, fast det är ett svårt ord.

DÖM: grisen?
TB2: rytmar!

DÖM: ...

DÖM: OK, vi tar det från början, kossan?
TB2: kramar?

....

Dagens dikt (lite lång men det får ni tåla)

När jag gick i mellanstadiet hade vi en övning i svenska som hette "Dikttoppen". Eller övning och övning, 70-talets demokratiska skola nådde aldrig riktigt vår norduppländska avkrok, det hela bestod i att Magistern valde och läste (med stor inlevelse och emfas) dikter som vi sedan röstade på. Detta upprepades varje vecka som en dåtida Melodifestival (fast med samma artist, det var verkligen dikterna man röstade på). Denna dikt låg etta ett oändligt antal veckor och jag kan bitar ur den utantill fortfarande. Vi flickor rös och grät och när filmen Titanic hade premiär tyckte jag mest att jag redan upplevt det hela i ett dammigt, överhettat klassrum 1976.

En annan långkörare var Sten Selanders Spela kula, jag kanske borde skriva ett filmmanus och sälja dyrt till Hollywood?

Detta med anledning av en diskussion inne på svenskläraren om identifikation som urvalskriterium för undervisningslitteratur. Identifikation struntade nog min Magister högaktningsfullt i men jag är inte så säker på att hög litterär kvalitet var ett kriterium heller?

Hjältarna

De buro ej kaskar och vapenrock,
Ej blänkande stål i han,
Men de dogo dock i en sluten flock
För sitt folk och sitt fädernesland

Deras folk var bara en mänsklighet.
Deras land var bara en värld.
Deras yrke och namn är det ingen som vet.
Det var på Titanics färd.

Det var som en underlig, osann syn
För en feberyrande blick,
när ensam under den kvällsgrå skyn
Titanic till botten gick.

Den vände upp som en sårad val
Sin blanka, stålgrå buk.
Snart lågo blott båtarna små som skal
på havets oändliga duk.

Och en var pressad av lasten för hårt
Av det fattiga liv, som var kvar
förskrämt och förvirrat. Den hade det svårt
I den grova sjön att gå klar.

Och männens kinder blevo som lärft,
och kvinnorna kvävde gråten,
när styrmannens röst ljöd kort och kärvt:
"Några måste lämna båten."

Men några tänkte på hustru och hem
och barnen som väntade hemma.
De Kände, den talade ej till dem,
den korta befallningens stämma.

I dödsskräck irrade blickarna bort
kring den mörknande vattenstråten,
och det ringde i öronen hårt och kort:
"Några måste lämna båten."

Men några tänkte på mor och far
långt borta i skilda land.
En tänkte i ångest på den som bar
Hans ring på en älskad hand.

En hade kanhända en framtid ärvt,
som han väntade trygg och belåten ...
- Då kom det ånyo, kort och kärvt:
"Några måste lämna båten."

Då reste sig tre. Det var enkelt folk.
Det var karlar från tredje klass
med kantiga drag och med mödans solk
på sin tarvliga resestass.

De nickade buttert: "All right" de tre,
och stego så¨lugn överbord.
Men ingen i båten vågade se,
och ingen sade ett ord.

Man teg högtidligt och huttrade blott.
Men det var som man dunkelt känt,
att under den mörknande skyn det lyst
och värmt genom isat blod
en altareld, som, hjärtana hys
av flammande heligt mod. -

De buro ej kaskar och vapenrock,
ej blänkande stål i hand,
men de dogo dock i en sluten flock
för sit folk och sitt fädernesland.

Deras folk var det stoltaste folk en värld
med vördnad att nämna vet,
de namnlösa tre från Titanics färd,
deras folk var en mänsklighet.

Karl Asplund, 1919.

Dagens konst

Jag vet inte vem Ponor är (klicka, bilden ska vara rörlig). Förutom att han/hon var inne här och kommenterade, men visst är det häftigt!

Dagens citat

"Fisken blir inte förvånad över vattnet han lever i" .
Marciej Zaremba apropå förmånen att få emmigrera och ha en blick utifrån på det samhälle man lever i. Tagen från Axess-TV, i en annars mycket rörig diskussion om att unga idag skulle vara snällare än tidigare generationer. Det blir lite svårt att följa resonemanget när det hela exemplifieras av nätmobbing och dokusåpamoral. Som exempel på snälla människor ges Jockmocks-Jocke, Sickan Carlsson samt Göran Persson (??).

Uppdatering: Det här inlägget blev konstigt, inledningen hör inte ihop med fortsättningen. Citatet var ämnat som uppmuntran till mig själv att det kan vara positivt att ut/invandra, resten var egentligen oväsentligt i sammanhanget men det retade mig att så många begåvade människor i samma TV-studio kan bli så dålig TV/debatt.

Dagens bild

Det här fotot kommer från Paris Daily Photo. Den ingår i City Daily Photo , ett forum för dagliga fotobloggar från städer över hela världen. Perfekt att browsa runt lite i när man blir ressugen!

...kommer påska.

Fixade påskris ikväll. Grenar från någon konstig buske som växer i trädgården, det enda jag vet om den är att det definitivt inte är björk. Men det blev fint ändå, komplett med fjädrar och sådana där små flugsvampar som man har i adventsljusstaksmossan, det senaste inom påskris enligt 4-åringen. 7-åringen blev lite upprörd över att det ju faktiskt var julpynt som hamnat i fel låda men han lät sig övertygas av att det var lite synd om påsken som ju får så lite pynt jämfört med julen. Hos oss inskränker det sig till nämda påskris och fyra små, rätt fula tuppar (hönor? metrosexuella flygfän?) som står på spiselkransen. Dessutom har vi ju liksom skippat fastan och gått direkt på påsken, iallafall dekorationsmässigt.

Hybris

Om jag inte finns på någon av de här listorna beror det enbart på att jag skriver på svenska. Så det så. Finns det inga svenska blogg-awards förresten?

The world's 50 most powerful blogs.

Bloggies 2008.

Uppdatering

• Nu har jag plockat undan dunjackor, halsdukar och vinterstövlar från hallgarderoben. Längst in i förrådet bara. Så nu vet ni som bor i Parisområdet att det blir snöfall senast i morgon.

• Vad gäller kompisarna från förr har de flesta påsk- och pingstliljorna slagit ut, tulpanerna däremot har knappt blivit högre än en hand. Hej hallå, vad väntar ni på? (Jag tror av någon anledning att när man pratar till blommor så ska man låta som Annica Lantz.)

• Att laga mat till barn är ibland det otacksammaste som finns, speciellt när man gör sig till med fänkål och saffran.

• Kan någon snälla tala om för mig var fjärrkontrollen till DVDn är? Har nu knappt överlevt två avsnitt av Heroes dubbade på franska. Hiro snackar franska med japansk brytning och jag bryter ihop. Nu är det snart upplösning och de reser fram och tillbaka i tiden och ändrar på framtiden. Jag tror att i den dubbade versionen så sprängs verkligen bomben för världen har blivit olidlig. Så nu får den som snott vår fjärrkontroll (alternativt tappat den bakom soffan) vara så vänlig och lämna tillbaks den annars sprängs hela New York i luften av en självexploderande man! Och det är ditt fel, fjärrkontrollstjyv!

In UK, where else?

Från Flickr .
Denna dörr fanns på Isle of White. Titta här, visst blir man sugen på att åka dit? Det är en plats jag aldrig funderat över, vet knappt var den ön finns. Så klickar man runt tre minuter på nätet och blir förälskad.

Tillbaka till ruta 1

Än så länge finns den bara i fantasin, men den är fin.

Projekt

OK, vi börjar med vattenkokaren. Vilken hög hamnar den i?

1. Ta med.
2. Förvara någonstans i väntan på återflytt.
3. Sälja på ebay.
4. Ge bort till släkt och vänner.
5. Ge bort till Emmaus.
6. Slänga.

Slalompjäxor anno 1995: alternativ 1, 2, 3, 4, 5 eller 6?
Billybokhyllor i olika färger?
Halvgamla höstkappan?
Den andra halvgamla höstkappan?
Cykeltransportgrej till bilen?
Tvättmaskinen?
Tavlan bara en av oss gillar?
Skottkärran?
En oanvänd fonduegryta? (varning gåva!)
Trasiga men älskade leksaker?
CD-skivor ingen lyssnar på?
Blomkrukor?
Tjocka böcker om microekonomi från 1986?
Tjocka böcker om macroekonomi från 1986?
Lådor med okänt innehåll som följt med tre flyttar?
43 olika sladdar med okänt användningsområde?
etc.
etc.
etc.
....
...
....

Bekännelse

Jag plockade precis ner en julbonad från väggen i övre hallen. Jag har inga övriga kommentarer till det.

SXSW

Har pratat med min chef idag och delgett honom mina planer inför framtiden, det känns bra. Jag kan få ett friår (tror det heter så i Sverige - sabbatical) sedan måste jag komma tillbaka eller säga upp mig. Efter efterföljande möten med HR och utbildningsansvarig har jag också förhandlat mig till en "bilan de competence" (kompetensutvärdering), en massa tester som görs för att utröna vad man egentligen borde syssla med. Eventuellt kan jag även få ett program med en personlig coach vilket känns som "psykolog light" men varför inte? Ett helt batteri midlife/expat/identitetskris-åtgärder alltså. Senare hade jag ett möte med en amerikansk advokat på utrikesministeriet och tydligen får jag arbetstillstånd utan problem som medföljande. Inte så mycket jobbat idag alltså men en lyckad dag för mig!

Så ikväll firar jag mitt nya liv och mina nya projekt med att lyssna på bra musik i datorn. Jag börjar tro att resultatet av min bilan de competence nog blir att jag måste tillbaka till IT-branschen, fast något interaktivt då för då kan man åka till SXSW. Tänk er en jobbkonferens som mest liknar en musikfestival minus leran och tälten? A wet dream för oss som inte varit pa festival sedan Lollipop fanns... Dessutom är alla proffsbloggare där så man kanske kunde lära sig en del?

Bland annat de här begåvade grabbarna spelade i Austin förra veckan, jag har upptäkt två av dem ikväll via lite runtklickande på datorn. Någonstans måste ända internet vara det bästa som hänt musikindustrin (eller iallafall musikmakarna)?

Lyssna pa Liam Finn och Bon Iver. Och varför inte Jonathan Coulton.

...och den andra extremen.

Dagens boktips: "Hennes mjukaste röst" av Bengt Ohlsson. Den är kanske lite lång och ringlar sig fram på ett sätt som kan vara lite irriterande men det gör kanske livet med? Jag tycker nog iallafall att Benke är vår egen Joyce Carol Oates.

Och han lär väl ha gått i samma skola han.

Svensk, svenskare, svenskast

Tillbaka efter att ha varit i Uppsala och hämtat sportlovsbarn. För första gången blev det varken skridskor eller pulka men mormor och morfar ställde tappert upp med äventyrsbad, familjekonsert och ett osannolikt stort antal skogspromenader och spelade spel.

Jag tänkte mest på hur otroligt många pappalediga jag såg överallt, det är verkligen tydligt när man kommer nerdimpande i en vanlig om än tämligen välutbildad mellansvensk stad. Det är ju rätt häftigt och även om det tydligen fortfarande bara är 10 % av föräldraledigheten som tas ut av män (men väldigt stor del av Uppsalas pappor måste i sådanafall ta ut sina dagar i mars) så ger det en annan gatubild än i andra europeiska städer. Man skulle ju vilja läsa de studier som kommer att göras om den nu uppväxande generationen i Sverige och se hur de kommer att göra när de får barn (om det nu finns pengar till någon barnledighet alls då, allt kommer väl att gå åt till pensioner?). Givetvis har det betydelse för de berörda barnen, men vad innebär denna livsstilsförändring för samhällsutvecklingen egentligen? En hel del kan man ju hoppas!

Sedan var jag i denna imponerande lokal för första gången. Fredrik Lindström var där med sin show "Svenskar är också människor" och med den titeln var jag ju tvungen att gå. Det var rätt kul även om mycket kändes välanvänt (svenskar går i strumplästen och är fixerade vid kvadratmeterstorleken på sin bostad). Jag tycker att hans allvarligare partier nästan är bäst och att han hade kunnat borra lite djupare, petat lite mer där det börjar göra ont (kanske där det skaver?). Iallafall så bekräftade han ju tesen om att Sverige är ett extremt land på många sätt och vis, antingen världsbäst eller världssämst. Det finns inga mellanlägen.

Jag såg varken Let's dance eller den del av melodifestivalmaraton som gick, däremot var det en väldans massa längdskidor och innomhusfriidrott hela helgen. Det känndes hemvant och tryggt.

Helgen bestod av

och så mycket mer kan man kanske inte begära.

p.s det var +17 grader och sol också...

Nöjesguiden

Bio igår (tar igen ett års behov av bio och teaterbesök denna vecka), Klapischs senaste. Insåg att de skådisar jag bäst känner till numera är franska. Så är det förstås med en massa saker att jag har fått, fast jag hela tiden tjatar om hur främmande jag känner mig här, franska referenser vad gäller kultur, politik, samhällsfrågor...

I just den här filmen, som är en sorts Short Cuts i Paris, finns en rad bra skådisar: snyggingen Romain Duris , en oemotståndlig Karin Viard och en Fabrice Luchini som spelar samme rätt galne gubbe som han verkar vara i verkligheten. Albert Dupontel är en favorit och tom Juliette Binoche som jag annars inte tycker är så speciell är här väldigt trovärdig.

Ikväll blir det Juno!

Livert går i cirklar

(Hittad hos Silverfisken)

Välkomna!

Inte mindre än två små människoflickor har nyligen kommit för att berika min bekantskapskrets. Det spelar ingen roll hur många gånger det händer, man blir lika glad och tacksam för underverket varje gång!

Tror ni de nyblivna föräldrarna vill ha lite välmenande råd?

Nyfiken i en strut

Om man vill kolla till vem ens favoritkändis skänkt pengar i den amerikanska primärvalskampanjen kan man kika här. T ex får man veta att Chevy Chase skänkt 4600$ till Clinton, Ben Afleck gett samma summa till Obama och att Tom Hanks donerat 2300$ både till till Clinton och Obama (vad är det för poäng med det?). Man kan också se var de bor om man tycker det är kul. Mest fövånande var att John Cleese har skänkt pengar, är han ens amerikansk medborgare?

Mitt liv som Annie Hall

Just ja, i går blev det klappat och klart med handslag och ett rött sigill. Eller snarare: en budget som var flytt är beroende av blev klubbad. Så ikväll ska vi ut och fira fast vi just nu mest undrar vad vi gett oss in på. Jag tänkte att en riktigt neurotisk Woody Allen-pjäs skulle passa. Jag berättar i morgon om det gör en mer eller mindre sugen på livet i NYC. Sedan blir det sen middag på Bistro Vivienne. Märks det att jag håller på att ta adjö av den här staden? Plötsligt är allt så väldigt trevligt europeiskt här.

I extremmjölkens land

Jo tack resan gick över förväntan, trots en 2-timmarsförsening som gjorde att vi inte kunde krypa till kojs förrän framåt 02.30-tiden. Men ibland är det enklare att göra riktigt jobbiga grejer med barnen än att gå till ICA.

Sverige var naket och blåsigt. Utan inbäddande snö är upplandsslätten i februari grå, trist och sårbar. Och så dessa eviga vägbyggen. Betongrör, grushögar, fula maskiner och rissnår till öppen beskådan. Ibland tror jag att hela Sverige håller på att byggas om till en enda jättestor refug (där svenskarna ska stå och svaja och rädda sig undan resten av världen som svischar förbi?).

Läste pappers-DN för första gången på mycket länge. I första delen bestod säkert 90% av annonserna av annonser för sängar och/eller soffor. Det fanns ett par fula matt-annonser också (varför har mattaffärer likadana annonser som de haft i 30 år?). Observera att detta inte ens var i DNBostad. Det svenska myset håller Sverige i ett järngrepp trots att våren enligt meterologerna kommit. Men det är klart när snart hela mellansverige glasats in i en enda gigantisk galleria (den del som inte blivit en refug då, undrar vän av ordning?) kommer det nog att finnas en hel del möbelaffärer där. Vad övrigt som stod i DN minns jag inte, men Sverige genomlider just nu sin årliga schlager-koma så det finns inte så mycket plats för annat på nyhetsplats ("Oroligheterna i Belgrad kan äventyra schlagerfinalen!").

Det är ju som jag alltid sagt: Sverige är extremt. I ena änden på skalan har vi übertrendiga inredningsfetischister som äter designad mat och läser obskyra amerikanska tidsskrifter. I motsatta delen av skalan har vi de som står och hoppar till Patrik Isaksson på Cloetta center i Linköping. Vart tog alla människor i mitten vägen?

Sedan kom jag tillbaka hem till ett minutiöst välstädat hus med nya krukväxter. Så ser det alltid ut när jag varit ute och rest, jag börjar misstänka att det är en viktig bidragande orsak till att mitt äktenskap mår såpass bra som det gör. Huset känns som alltid tomt utan barnen, vi får väl gå ut och shoppa nåt mysigt till hemmet för att döva ödsligheten!

Idag ser vi fram emot

1. Rusa hem från jobbet och packa klart.
2. Ta ur alla saker i väskan som min hjälpsamma 4-åring lagt ned.
3. Väga väskan, för det där lägstaprisetivärlden-flygbolaget vi åker med har stenhårda regler och övervikt kostar snarast högstaprisetivärlden.
4. Titta på klockan.
5. Öppna väskan och leta rätt på de andra tio grejerna som 4-åringen gömt i stövlarna.
6. Simultant (denna superkraft som jag tydligen har i min x-kromosom) svara på tiotusen frågor om vad, varför och hur vissa saker inte kommer med i väskan.
7. Förklara att mjukisdjuren visst överlever utan mattes omvårdnad. Ljuga om att "Pappa tar hand om dem".
8. Titta på klockan.
9. Svara på tiotusenkonorsfrågor från 7-åringen."Var är man innan man hamnar i mammas mage?, varför sitter det en tant och ber om pengar i tunneabanan?, varför ger vi henne inte pengar?, varför snöar det inte? var bor Gud?"
10. Försöka stänga väskan.
11. Se till att alla får i sig mat.
12. Titta på klockan.
13. Försöka stänga väskan.
14. Säga till om väskor, skor, jackor, kissa.
15. no 12-14 i repris.
16. Säga till om väskor, skor, jackor, kissa i högre tonläge.
17. Ev. gråta en skvätt.
18. Ta livsavgörande beslut av typen "behövs vinterstövlarna verkligen denna milda upplandsvinter?"
19. Stänga väskan.
20. "Vadå vi kan inte ta med oss fotbollen?"
21. Ut genom dörren med väskor, ryggsäckar, två barn med eller utan jackor och skor.
22. Inse att ingen har kissat.
23. Inte våga titta på klockan.
24. Transportera rubbet till stationen.
25. Köpa biljetter.
26. Titta längtansfullt på den ännu inte färdiga hissen.
27. Kava uppför trappen.
28. Inte missa tåg no. 1.
29. Underhålla trötta barn på tåget.
30. Byta till tåg 2.
31. Byta till minitåg till flygplatsen.
32. Sedan är det bara köa för in-checkning ungefär vid barnens läggdags, vänta på flygplan, flyga 2,5 timmar och förhoppningsvis komma fram till Arlanda 23.45.
33. Hämtas av snälla morfar i bil.
34. Godnatt!

Mardröm

Vi är på en fest och får inte låtsas om att vi känner varandra. Jag vet inte vari faran ligger men vi tillhör någon motståndsrörelse. Stämningen är hotfull och det är livsviktigt att vi helt ignorerar varandra, så vi tar i hand och säger godnatt som främlingar. Fast jag vet att vi inte får kan jag inte låta bli att låta min hand dröja i hans. Jag får en varnande blick och känner direkt att någon sett oss och förstått. Så försvinner han ut genom dörren utan att vända sig om och jag står kvar och föstår att jag just gjort något oåterkallerligt.

Katastrofen är ett faktum.

Veckans cyniska minut

(Jag måste på en gång brasklappa med att jag inte läst denna bok men den råkade hamna i mitt blickfång när jag surfade runt på bokrean. Låt säga att den får representera hela Mia Törnblom-facket.)

Sådana här böcker ger mig the creeps. Det kan bara bli bättre : kreativa lösningar när du är på botten av Bill O´Hanlon, verksam som terapeut, har skrivit 21 böcker översatta till 15 språk. (Jag blir genast misstänksam, verksam som terapeut, ingen utbildning alltså?)

Om någon när jag mått som sämst skulle kläckt ur sig: "Det kan bara bli bättre - nu har du frihet att hitta en kreativ lösning" så vet jag inte hur jag skulle reagerat. Inte bra, kan vi väl nöja oss med för att undvika att bli vulgära här. Jag tror att när man inte mår bra så är det svårt att hitta motivation till att knyta skorna. Att sedan känna att man dessutom borde hitta kreativa lösningar verkar lite, vad ska jag säga, självsjälp?

I beskrivningen står det också att man får tips om hur man försäkrar sig om att positiva förändringar ska bli bestående när krisen är över . Vad betyder det? Att egenligen mår man bättre och har större självinsikt när man mår sämre, det låter ju som Newspeak!

Men jag är ju inte verksam som terapeut, och jag har inte heller förstått att med sådana här böcker bli man miljonär.

Kanske är jag orättvis, kanske hjälper sådana här böcker en massa människor, men när jag i rutan "kunder som köpt denna bok har också köpt" hittar fem andra liknande böcker med ännu mer tips! och knep och knåp! för att bli en lycklig människa så undrar jag inte köparen borde lägga pengarna på ett riktigt terapisamtal istället. Eller om man vill muntras upp köpa något av PG Woodhouse, Arto Paasilinna, Bill Bryson eller den om det är en ung människa Sue Townsends oöverträffade dagboksserie om Adrian Mole. Sedan finns ju alltid Plath och Salinger, Söderberg och Kerouac.

Så nu fick ni precis några självhjälpstips från mig, alldeles gratis!

Uppdatering: när jag nu läser det här inlägget i eftertankens bleka morgonljus så tycker jag nog att jag låter väl beskäftig och självhjälpsaktig. Jag menar inte att det räcker att läsa skönlitteratur för att må bra, men jag tror nog att det ibland kan funka lika bra som självhjälpslitteraturen. Och språket är vackrare!

Kompisar från förr tittar fram

Välkommen till:
Påskliljor - 2
Pingstliljor - 5
Krokusar - ett tiotal
Rosenskott - massvis.

Våren har satt igång i trädgården och givetvis har det nu blivit svinkallt. Vackert och soligt, men knappt över noll på morgonarna.

Och plötsligt blev alla så trötta. Vi har knappt orkat utanför tomten på hela helgen. Men vi livades upp av sex 7-åringar som spelade fotboll, åt födelsedagstårta, hade legorymdfarkosttävling och gick på skattjakt. Sedan gick jag och lade mig klockan 22. När jag tänker efter har jag nog somnat innan klockan 23 de senaste tre kvällarna. Jag har helt enkelt gått i ide. Det känns lite sent, i februari ska man ju dricka sitt kaffe på uteservering och köpa vårkjolar. Det är ju det som är hela poängen med att bo här och inte i Lycksele!

Tysta timmen

I vår familj har vi inte roliga timmen, vi har tysta timmen. Den borde pågå när detta skrivs och är en kvarleva från den tiden barnen snällt sov middag. Numera sover famlijefadern fortfarande gärna, 7-åringen somnar på 2 minuter om han bara ligger still i sängen tillräckligt länge och 4-åringen somnar bara om hon är helt utmattad. Famljemodern sover aldrig, det är det som är hennes hemliga superkraft.

I vilket fall så är det meningen att under cirkus en timme efter lunch på helgerna så är alla tysta, om man inte sover läser man eller gör annan tyst aktivitet på sitt rum.

Famljemodern passade idag på att tramsa med youtube-klipp från gamla melodifestivaler. Plötsligt fick hon av någon märklig anledning för sig att höja ljudet för att riktigt kunna njuta. Inte bra. Vad tror ni straffet blir för att ha väckt upp hela familjen? Ursäkten "men det är ju ABBA" känns lite tunn.

And the winner is...

Tidernas bästa. Waterloo 1974, Ding-a-dong 1975, Save your kisses for me 1976, L'oiseau et l'enfant 1977... Det kan kanske bero på att jag var mellan 9 och 12 år de här åren, det borde väl vara den bästa melodifestivalåldern, eller?

"The history book on its shelf is always repeating itself..."

Nice try

The sequel

Nora Ephron kallar valet "the attention-deficit-disorder election" eftersom "everything is happening at warp speed."

When in doubt listen to Dr. Seuss

"You have brains in your head, and feet in your shoes. You can steer yourself, any direction you choose."

"If you never did you should. These things are fun and fun is good."

"The more that you read, the more things you will know. The more that you learn, the more places you'll go."

Dagens svensk?

– Ha, äntligen! Där fick dom till slut. Det är väl egentligen självklart att mina barn har rätt till barnbidrag, de är ju svenska medborgare, säger Joachim Ekström i Sydsvenskan.

Que? som man säger utrikes.

Sa då är det självklart att han betalar skatt i Sverige eftersom han är svensk medborgare, eller? Nej just det man betalar skatt där man bor och verkar. Han har fått studiemedel för hela sin utbildning i Thailand, barnen är födda där men han tycker det är en rättighet med barnbidrag eftersom barnen är svenska medborgare?

Rolig är också jämförelsen att det kostar 5 gånger så lite at leva i Thailand så egentligen har han sagt nej till 10 000 kronor i månaden, inte 2000. Men borde han inte få 400 kronor/månad då?

Det bästa citatet är ända:
– Men det värsta var väl egentligen att mina pojkar liksom inte blev erkända av Sverige, säger Joachim Ekström.

Men flytt hem då, har jag bara lust och säga. Konstigt att han inte lyckades få in ordet kränkt i intervjun.

/surtanten

Men ett sånt här ställe kan man ju inte annat än gilla!

Improv Everywhere causes scenes of chaos and joy in public places.

På förekommen anledning

Sammanhang

Jag växte upp i ett väldigt tydligt sammanhang. Jag visste vem jag var, vilka mina föräldrar var och namn och social ställning på grannar, kompisars föräldrar, handlarn, posttanten, prästen, distriktssköterskan...ja alla.

Jag visste också att vi var annorlunda för mina föräldrar var varken arbetare eller bönder utan lärare, missionsförbundare och folkpartister. Dessutom åkte vi ibland utomlands på semestern, inte till Mallis som de mer välbeställda egenföretagarna utan till London och Paris.

Och lika innesluten som jag var i kyrkans gemenskap där jag på ett självklart sätt var sedd och älskad, lika utanför gjorde det mig ibland i andra sammanhang. I en ålder där det enda som betyder något är att passa in kände jag mig alltid annorlunda och jag tror ibland att det har varit grundläggande för hela min personlighet.

Det var en befrielse när högstadiet började. Äntligen fick man åka skolbuss i nästan 4 mil till en stor, opersonlig skola med hundratals elever. Den lilla klassen från landet blev uppblandad med en massa andra barn, man fick en nyckel och ett skåp, håltimmar och framförallt lärare som inte kände ens föräldrar. Jag älskade det.

Men jag visste alltid vem jag var och vem jag inte var. Jag kände alla mina föräldrars vänner, vi hade ett stort umgänge och en stor släkt.

Ibland kan jag tycka att det liv jag och min lilla familj skapat saknar detta. Visst, vi har undvikit landsortens ibland dömande sociala kontroll men den vagabondsjäl jag har, och som jag delar med min man, inbjuder inte till den trygghet som ett tydligt sammanhang ändå ger.

Nu står vi inför ännu en stor förändring. Om allt går vägen ska vi byta stad, land och språk - igen. Det blir det femte landet för min del. Det är självvalt och spännande, kul och utmanande men ibland blir jag rädd att vi i någonslags optimistik "alla förrändringar är möjligheter-anda" missar kontinuiteten.

Hur skapa ett sammanhang, en värdegrund, vänskapsband, en trygghet om man hela tiden är på väg någon annanstans?

Albin och Edvin

Albin och Edvin var farbröder till ungarna i grannhuset. Albin var tjock och Edvin smal och de bodde kvar i föräldragården med det stora plommonträdet där vi fick plocka hur mycket vi ville. I huset luktade det gubbe och lagård och man undvek att gå på toaletten när man var där. Det fanns Läkerol också, i tredje lådan i köket, men läkerolen hade tagit smak av gammgubbelukten och smakade konstigt.

Albin åt mannagrynsgröt med sylt och böckling (Det blandas ju ändå i magen!) och körde moped. Vi ungar sprang fria överallt och skötte oss själva, utom i salen. I salen fanns Albins dockor, fina dockor med guldlockar och prinsessklännigar, rosa och ljusblå, spetsar och krås. Jag hade aldrig sett så fina dockor och de fick inte röras. Det var Albins dockor som han skötte om, kammade och bytte kläder på.

Somliga dagar