Bon Temps Babysitting

Katarina jobbar som läkare och Hans som civilingenjör. På grund av deras jobb har de valt att anlita en vampyr. För tre år sedan flyttade de från Linköping till Ekerö och i början hade de inget kontaktnät i Stockholm.
– Helst skulle vi vilja att mor – eller farföräldrarna då och då tog hand om barnen men eftersom vi inte har de förutsättningarna i Stockholm så var vampyr det näst bästa alternativet, säger Katarina.
De letade på nätet och hittade ett nystartat företag som de kontaktade. Nu tar vampyren Caroline hand om barnen Marcus och Lucas en eftermiddag i veckan. – Vi ser det inte som något negativt att ha en vampyr utan barnen får utbyte av ytterligare en person att relatera till och få inspiration ifrån, säger hon.

Nä jag bara skoja. Det står barnflicka, inte vampyr i artikeln på alltombarn.se. Förstås. En blond, ung, söt och rar barnvakt som de har kollat upp hos polisen, som har pedagogisk utbildning och som testjobbade ett par gånger när föräldrarna var kvar i huset. Ändå låter det på tonen i den här artikeln som det rörde sig om den första familjen i Sverige som testar något het nytt och barnbrytande. En barnflicka, tänka sig. Och de får avlastning, ty denna poliskollade, pedagogikutbildade, testjobbade tjej jobbar en hel eftermiddag i veckan!

Ibland tror jag det är tur att inte svenska föräldrar skribenter på svenska föräldratidningar vet hur vi andra fem miljarder lever. Utropstecknen skulle inte räcka till.

Eller så är det här ett alternativ?

(Jag vet inte varför bliden blir halv, ni får klicka på videon om ni vill se den ordentligt)

State of the Union

Idag behöver jag inte ens skriva någon bloggpost för två av mina bloggvänner beskriver delar av min livssituation med nästan kuslig precision.

Först Jorun som berättar att jag står med handen i ett hål i väggen och någon annan har tagit alla nycklarna. Den bästa beskrivning av processen som lite banalt kallas "att söka jobb" jag läst. Jag skulle vilja ha ett mer dramatisk term för detta arbete. Att "söka jobb" låter så lätt, som om man kan göra det lite ouppmärksamt, när andan faller på, ungefär som att plocka svamp. När det istället handlar om ett tillstånd som helt kan äta upp människor, beröva dem självkänsla och psykisk stabilitet. Jag vill ha ett ord i klass med skilsmässa, vårdnadstvist, rehabilitering, sorgearbete, personlig konkurs, vräkning. Ja, något som får en att ana hur det kan krama kallt om hjärtat och kännas som bly i magen. Få saker kan verka så enkelt när man inte gör det och kännas så omöjligt när man är mitt i det som att byta/få jobb.

Uppdatering: Det blev ju väldigt ödesmättat det där. Riktigt sådär mår jag inte, känner jag mig plötsligt påkallad att berätta innan alla blir alltför oroliga. Inte alls faktiskt, inte än iallafall. Men jag har varit här några gånger och vet att det verkligen kan kännas sådär, ibland.

Helena beskriver en annan aspekt av mitt liv. Inte på samma plats givetvis men med nästan identiska frågeställningar. Hur prioriterar man läge/storlek/charm/kvalitet/avstånd till A/avstånd till B/pris/lokaltrafik och vår svåraste nöt att knäcka graden av urbanitet?

La Suède, dix points!

(Vi kan helt klart tacka Eurovisionsschlagerfestivalen för att alla svenskar kan räkna till tio på franska. Och Eurovisionsschlagerfestivalen är f.ö. det absolut bästa namnet på den tävlingen.)

Det blev en Sverigeresa trots allt, försenad med några dagar men vädret här var underbart så det gjorde just inget. Det var fint i Sverige också, lite kallare bara. Som vanligt med andra ord. Barnen han bara titta på ett halvt bollibompa sedan gick de promt iväg och tillverkade plakat som de protesterade med på gatan utanför mormor och morfars hus. De lärde sig skandera också. Högt. Så att grannen mittemot som tvättar bilen oftare än jag putsar glasögonen inte skulle missa en stavelse: BU FÖR BILAR! BU FÖR BILAR! TA BUSS! TA BUSS! Först stod det TAG BUS, men mormor förbarmade sig över de små demonstranterna och påtalade felet.

Jag blir riktigt varm om hjärtat när jag ser att Sverige inte har gett upp om de samhällstillvända, uppfostrande barnprogrammen. De hör ju till om man ska ha en chans att bli riktigt svensk! Och jag låter kanske spydig här men det är jag inte, men lite nostalgisk kanske.

Annars tankade vi mer Sverige genom att äta allt det där som man inte riktigt vet om det är mat eller efterätt men som barnen (och jag) älskar (blåbär och mjölk, rabarberkräm, risgrynsgröt, nyponsoppa). Sonen tog i år bronsmärket och så årets simborgarmärke förstås. Jag tror han snart vill åka till Sverige bara för de där märkena, vi får se till att åka dit på vintern nästa år så han kan få uppleva den svettiga glädjen i att ta snöstjärnan! Numera är det ju snöiga vintrar i Sverige har jag hört. (Och nej, jag ska inte börja tjata om märkesköldar igen, jag lovar!).

Valår är det också, och jag funderar på om jag verkligen ska rösta i år. I Sverige alltså. Med vilken rätt, liksom. Att min son tar simborgarmärket varje år, räcker det för att kalla sig svensk?

Och så är det ju bröllopsår. Eller The Year of Love som man säger i det svenska kungahuset. Hujedamig. Kvällstidningarna och TV har tydligen åläggande att skriva/visa något om kungahuset minst varannan dag. Om de inte har något på det svenska tar de det danska. Eller något om deras hov. Eller husdjur. Visst hette han Charlie, kungens hund? Man kan nog göra ett minnesprogram över honom, eller över hans skugga. Kungahuset ad nauseam. De här snöbollarna tycker jag var komiskt kitchiga. Nu tror ni kanske att jag hittade dem i någon av nedre Drottningatans mindre nogräknande souvenirshoppar men de står faktiskt i skylten till Turstbyrån vid Hamngatan. Där trodde jag bara de hade glaskonst från hon med dubbelnamnet som jag just nu glömt bort och en och annan Leksandshäst. Men de kanske är ironiska? Designtorget goes kitch? När jag tänker efter ser inte den officiella chokladen lite ironisk ut den också? I betraktarens öga som sagt.

Parentes Utvikning: När jag googlade kronsprinssessparets choklad hittade jag en glasstest i Värnpliktsnytt. Jag tyckte det var så komiskt, jag vet inte riktigt varför, jag har ju aldrig läst värnpliktsnytt. Glasstester kanske är deras grej, jag menar man kan ju fylla ut varje nummer med kräft-, semmel-, grillkols-, och spolarvätsketester nu när det inte finns så mycket försvar kvar att skriva om. På min tid vapenvägrade nästan alla mina kompisar, ett år på dagis eller i brandkåren. Jag har tom en kompis som satt någon månad på öppen anstalt, helt absurt. Kom, kom ta mig härifrån om ni kan... Jag har ändå svårt att tro att det var glasstester i värnpliktsnytt då, då skulle ju protesten ha kännt ännu lamare. Men vad vet jag. Undrar om alla värnpliktsvägrare tycker att de vunnit kampen nu när försvaret är så nedmonterat? När jag tänker efter har jag aldrig tänkt så trots att jag hade ett brutet gevär på jeansjackan (bredvid amnestyljuset) och faktiskt var betalande medlem i kristna freds och allt. Trots Sveriges minskade försvar har ju knappast konflikterna i världen blivit färre eller mindre blodiga...

En Vals för de Frånskilda

Visst är det vackert! Tipstack till Andres Lokko i SvD. Och trevlig verkar hon också. Och det bästa, hon är över 45. Jag ger alltid extra hemliga pluspoäng till kvinnor som är äldre än jag och som verkar göra det de vill, göra det bra och tom med viss framgång. Dessutom är hon charmigt brittisk, hon skriver tom en trädgårdskolumn! Siten hon skriver på, Caught by the river, har programförklaringen: A website that document lazy days out och verkar vara skriven av engelska punkare som blivit medelålders och mest gillar att fiska. Soo Brittish! Tracey Thorne är också rolig på twitter, if you into that kind of thing. (So guardian tells me I should vote for clegg and to rub it in adds that he is HUGE samuel beckett fan. Like friends trying to fix you up)

Den Jens hon sjunger om är alltså Jens Lekman, som hon nyligen samarbetat med. Hon sjunger fortfarande lika bra som i Everything but the Girl eller med Massive Attack. Här tex i denna snygga video signerad en annan urbegåvning, Michel Gondry.



Annars tipsar Bodil Malmsten titt som tätt om Tracey Thorns man och samarbetspartner Ben Watts bok Patient. Den har jag tänkt läsa länge, eftersom Malmsten verkar ha utmärkt litterär smak, men det har inte blivit av. Nu blev jag sporrad igen.

Man kan ladda ner bla denna sång gratis från Tracey Thorns website. Man bara klickar och så hamnar den i iTunes, magic!

Snillen spekulerar

- I am a gummibear, I am a gummibear, I am a yummi, funny, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger]

......

6-åringen: Men vad fanns innan han som var först?
9-åringen: Men först var det apor, som lärde sig att gå och så åt de andra saker och så blev det människor.
6-åringen: Men innan aporna då.
9-åringen: Då fanns det bakterier och fiskar. Eller först bakterier, sedan fiskar.
6-åringen: och hundar!

Diskussionen fortsätter fem minuter till.

6-åringen: Men mamma, innan Big Bang vad fanns då?

......

- Je m'appelle gummibear, Je m'appelle gummibear, Je m'appelle gummi, gummi, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger]

- Slutar ni inte sjunga det där snart slutar vi äta gummibears här i huset!
- Men vi äter ju aldrig gummibears?
- Nej, men vi kunde ju börjat!

.....

Barnen lyssnar på Tracy Chapman och sjunger med.

"Men mamma, varför kommer polisen alltid försent?"

(Oväntad bieefekt av att barnen talar engelska, de förstår alla sångtexter. Det är nog tur att vi inte lyssnar på så mycket ganstarap här hemma.)

.....

6-åringen: Det finns så många gamla människor här, I New York finns inga gamla människor.
9-åringen, Gör det väl visst det!
6-åringen: Näe, jag såg aldrig några gamla!
9-åringen: Michael Jackson, han är gammal.
6-åringen: Men jag såg aldrig Michael Jackson.
9-åringen: Han är död.

......

- I am a gummibear, I am a gummibear, I am a gummi, gummi, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger. Nu med koreografi.]

......

Mellan hägg och syrén (och under molnet)

Fast här hittar jag aldrig någon hägg, men däremot magnolia! I snart när var och varannan trädgård. Magnolian som blommar så överdådigt och slösar med doft och ögonfägnad, men se upp snart är den överblommad! Det gäller att inte glömma bort kvällspromenaderna den här tiden.

Vi har några konstiga dagar här, först en fredag som var som en Jacques Tati-film. Den dagen borde bli ett bra blogginlägg men jag har inte hittat energin att skriva om den. I kort sammanfattning dog först bilbatteriet vilket orsakade en hel kedjereaktion av idiotstressande händelser. Bla a att utan varsel få tag på andra föräldrar som kunde lämna och hämta dottern i skolan, sedan ett misstag av arten: "trampa iväg på sparkcykeln i förväg du, så cyklar jag ikapp" till sonen, en borttappad son som jag letade efter på en cykel som jag snart upptäckte hade ett löst cykelstyre och ouppblåsta däck, stresscyklande fram och tillbaka till skolan utan att hitta sonen, ett par fall på omnämda cykel och gigantiska blåmärken på smalbenen, panikartade telefonsamtal till skolan, hittad son som snällt väntade framför porten hemma (jag såg dig inte så jag gick hem igen), en son som lärde sig lite om livets verklighet då han frågade fem vuxna om att få låna deras mobiltelefon för att ringa mamma och de alla sa nej, en ny paniktur med sparkcykel denna gång till skolan för att komma tre kvart försent, och sedan en tredje tur till skolan till fots för hämtning någon timme senare. Fem minuter efter den sena hemkomsten kom bilreparatören och sedan var jag tvungen att stoppa två hungriga, trötta barn i bilen för att åka på billaddningstur runt omgivningarna till klockan hade blivit 19.30 och hela familjen mest ville gå och lägga sig.

Så ungefär.

I lördags skulle vi tagit ett flyg till Arlanda för tio dagar hos mormor och morfar. Jag har inget vitsigt att säga om det där askmolnet alls faktiskt. Vi sitter ju inte i sjön, vi har tvärtom haft en väldigt skön helg med fantastiskt väder. Bara för att molnet skulle kännas ännu overkligare har himlen varit helt molnfri hela helgen. Det köptes äntligen barncyklar i den här familjen efter två cykellösa år i New York och i går lärde sig dottern cykla på en kvart. Hon har lite svårt att komma igång bara men annars gick det finfint. Dessutom har vi packat upp lite bortglömda kartonger som fortfarande stod i hörnen, slappat med saft och böcker i trädgården och låtsats att det varit sommar, ätit alla mål ute från grillen och njutit av oplanerad samvaro. SAS flyger inte idag heller och jag har ingen aning om vi kommer iväg överhuvudtaget, våra billiga semeterbiljetter är nog ingen högprioritet när det ska slåss om platserna när flygen väl kommer igång. Men vi längtar till mormor och morfar nu och hos dem sitter barnens kusiner fast utan att komma hem till London.

Dagens oemotståndligaste blogg

Vem kan motstå Ayn Rand i Dansband eller Anaïs Nin gör backspin?

Samtidigt i norr

Empire State of Mind

Svar till Karin

Il faut respirer

Så, nu har ju faktiskt både påskdag och annandag förflutit och jag borde lägga in något muntrare här Getsemanes förtvivlan.

Vi har liksom 90 procent av Frankrikes befolkning tillbringat helgen med att åka bil, äta lamm och leta chokladägg. Är nu tillbaka bland kartongerna som inte packat upp sig själv under helgen. Jag är lite besviken, faktiskt. De kunde väl ha ansträngt sig lite?

Uppackningen börjar likna ett nollsummespel. Dvs vi packar upp en kartong, bär omkring innehållet och försöker hitta en plats, flyttar på något annat, och stoppar tillbaka något i en annan kartong som ska stuvas in på den knappt existernade vinden. Det är lite trångt här och det krävs en viss kreativitet för att få plats med allt.

Nu har vi röjt små fria ytor som vi lever på; köket, en tredjedel av vardagsrummet, halva sovrummen. På resten av ytan står det fortfarande kartonger och omonterade möbler. Inga lampor funkar, alla kontakter är fel, madrassmåtten är amerikanska och vi knölar och improviserar. Färsöker få ett pussel med snea bitar att ligga slätt men det bubblar upp lite här och där. Vi börjar sakna det vi givit bort och undra varför vi sparat annat. Och den där sorgliga IKEA bokhyllan måste fyllas nu, för tom är den då alldeles deprimerande.

Jag packar upp mina kläder och får mest lust att packa ner dem igen. Drömmer om en helt ny garderob, kunde inte just de kartongerna sjunkit i Atlanten? Jag skulle inte sakna mycket, ändå bångnar garderoberna. Funderar på vad jag skulle köpa om jag  skulle köpa allt helt nytt. Fina vårklänningar, blommigt?

Nej det här duger inte, nu ska jag leta reda på kartongen med skor, sparka av mig Conversen, ta på mig mina mest högklackade och gå på finpromenad (och kanske köpa en vårkjol?).

Getsemane

Uppdatering: Jag har aldrig sett den här filmen, bara klipp på youtube. Jag är däremot uppvuxen med skivan och såg den på scen i London i slutet av 70-talet (oförglömligt). Jag gillar apostlarnas hippekostymer, det coolar ner det melodramatiska anslaget lite. Jag gillar också att Jesus är en så liten, kort och tunn, fysiskt mindre än alla apostlarna.

Det görs verkligen inte sådana här musikaler längre. Eller så är det så att jag bara tycker om musikaler jag såg som barn.

Uppdatering 2: Nu började jag youtubesufa musikaler från 70-talet och insåg plötsligt att Victor Garber som spelar Jesus i Godspell-filmen är samme skådis som spelar Jack Bristow i Alias. Jag vet inte varför jag tycker det är så lustigt. Och han sjunger fortfarande.

Poesi

Nu är vi tillbaka i Frankrike och sonen har poesiläxa igen. Det är sedelärande La Fontaine-fabler i parti och minut. Jag tycker de kunde modernisera lite och lära sig lite schlagertexter från 70-talet i stället. Se här t ex:

"Wight is Wight
Dylan is Dylan
Wight is Wight
Viva Donovan
C'est comme un soleil
Dans le gris du ciel
Wight is Wight
Hippie, hippie, ...pie
Hippie hippie
Hippie hippie"

Han ser ju till och med ut som en olycklig poet när han sjunger Hippie, hippie, ...pie, Hippie hippie, Hippie hippie...

Annars har vi ju:

"Le monde entier est un cactus
Il est impossible de s'asseoir
Dans la vie, Il n'y a qu'des cactus
Moi j'm'pique de le savoir
Aïe! Aïe! Aïe! Ouille! Aïe! Aïe! Aïe!"

Här får ni en version med Vanessa Paradis eftersom hon trots dåliga filmer och änny sämre musik ändå har un certain je ne sais quoi.

OCh så har v förstås mästaren Gainsbourg:

Förflutenhetens landskap

I går på tv-kanalen Arte gick igår filmen Pizza in Auschwitz (klickar ni så kan ni se ett utdrag). 

Den handlar om Danny Chanoch, en "överlevare", som gör en slags pilgrimsfärd med sina motvilliga, vuxna barn längst den väg han som pojke färdades från Litauen till inte mindre än fem koncentrationsläger innan han hamnade i Israel.

Trots att syftet med resan är att minnas, och att försöka förklara, Förintelsen för Dannys barn handar filmen mer om denna familj än om förintelsen. Visserligen besöker de ghettot i Litauen, den övervuxna tågstationen där 9-årige Danny för sista gången såg sin mamma och som en slags makaber höjdpunkt den barack i Auschwitz där Danny sov, men det som händer i filmen handlar kanske än mer om relationerna mellan far och barn.

Dannys barn är 38 åriga Mira, en småbarnsmamma född i Israel, som verkar oförståeligt ointresserad av sin fars historia. Hon är mest sur och gnällig och längtar hem. Jag blir irriterad, kan hon inte visa lite mer empati? Intressera sig lite mer för hennes fars tragiska och osannolikt grymma öde? Det är Mira som är filmens lakoniska berättarröst.

Mira har en äldre bror, Shagi, som är ortodox jude. Han är väldigt diskret under större delen av filmen. Jag blir irriterad på honom också. Säg något då! Försök trösta, eller förstå? Shagi verkar mest sitta med näsan i en bönbok och inte ta riktigt del i systerns och faderns bråk.

Ju längre filmen framskrider ju mer förskjuts min sympati till barnens fördel. Danny är ingen enkel människa. Han har överlevt mer än man egentligen kan överleva och det som blev kvar är bl a en svart, hård humor och vad som ibland känns som förakt för människor som inte upplevt samma öde som han. Han är kompromisslös och ibland agressiv. Detta gäller även mot hans barn. Iallafall är det så dottern upplever det förstår man efter ett tag, att han ser henne som en sämre människa eftersom hon inte överlevt Birkenau. Man förstår också att även om det är första gången barnen besöker faderns hemtrakter och lägren dit han fördes har de växt upp med dem. De har hört talas om Shoan sedan de föddes, de trodde det var SS som kom när någon knackade på dörren, de var alltid beredda att fly. Faderns rädsla har effektivt överförts i nästa generation.

Se gärna klippet ovan där Mira expolderar och säger att hon aldrig kan förstå och att fadern bode vara glad över att hon inte kan förstå. Förstod hon skulle det innebära att hon upplevt samma helvete.

Det här låter väldgt svart men under ytan bubblar det hela tiden av ett okynnigt skratt. Humorn används som försvarmekanism mot smärtan men också som en påminnelse om livet, och glädjen. Jag tänker på hur vi på något sätt förväntar oss att offer för fruktansvärda händelser ska vara heroiska helgon. De ska bete sig värdigt och hedervärt, inte explodera i vrede och hämdfantasier. De ska ha "renats" av sitt stålbad och kommit ut på andra sidan som bättre människor. De ska gå vidare, inte tynga sin omgivning för mycket med sina hemska minnen. Men inte heller skämta för opassande så det blir obekvämt. Ganska tungt att bära för någon som, som Mira säger i filmen, redan har betalt vad de var skyldiga samhället.

Ni kan se filmen i streaming här.

Tyngden av historien från Förintelsen finns ju ofta med som tema i judars historieberättande, ofta med en humoristik vinkel som i  Woody Allens filmer. Hur illa det kan gå om man försöker untyttja det för själviska syften kan ni se här i The Pity Card.

Fredagsmys 2

Maken undrade om jag trodde vi skulle tycka bättre om huset innan eller efter vi fått möblerna. Just nu känns det hugget som stucket.

Har du tvättat händerna, tvääättat händerna?

Jag funderar på det här med hygien.

New York är smutsigt. Jättesmutsigt. Tunnelbanan verkar aldrig städas, det är ingrott svart på husväggar, i hisschakt och på trottoarer. Däremot ser man aldrig något hundbajs. De plockas omsorgsfullt upp av de tusentals hundägarna.

Soporna slängs ut på gatan som vore man i Calcutta. Även i flotta kvarter med doormans och mångmiljonlägenheter har man sällan soptunnor utan sopsäckarna ligger i stinkande högar tills sopbilen kommer förbi. Men köper man en macka, även från en vagn på gatan, så har korvgubben plasthandske på vänsterhanden och vidrör aldrig det man kommer att stoppa i sin mun. Med höger hand hanterar han pengar, påsar och annat.

Paris är relativt rent, framförallt beroende på det geniala systemet att spola rännstenarna med vatten som drar med sig smuts och damm. Förutom de världsberömda "crottes de chien" då. Som verkligen finns överallt utom i rännstenen trots att jag tror att man rent lagligt är lika tvungen att göra rent efter sin bästa vän i Paris som i New York. Köper man bröd, tar bagerksan glatt ens smutsiga skrynkliga sedlar med samma näve som hon sedan distribuerar kladdiga pain och chocolat med.

Däremot tar varje fransk barn "le bain" varje kväll. Inte bara ett bad utan "badet", den självklara, dagliga rutinen. När jag precis kommit till Frankrike gick jag på något som väl skulle föreställa en profylaxkurs. Barnmorskan hörde min brytning och frågade var jag kom ifrån eftersom hon ville upplysa mig om att franska barn tar ett bad varje kväll, det gör inte tyska barn. Vi förstod alla hur smutsiga tyskar var av sig och vad som förväntades av en om man födde franska barn.

Jag vet inte om detta insisterande på kvällsbadet är en motreaktion mot den statistik som alltid talat om för oss att fransmän bara använder två tandborstar och en halv tvål per år. Kanske har de haft en folkhälsokompanj om kvällsbad?

Och svenskar då? Ja vi har nog rena trottoarer, hygieniska bagerier och bra sophantering. Däremot har vi väl gått varvet runt och lärt oss att för mycket badande varken är bra för huden eller miljön.

Det måste finnas en massa forskning på kulturella skillnader i hygienvanor, känner någon till en populärvetenskaplig bok i ämnet? Ju mer jag funderar, ju mer fascinerd blir jag av ämnet.

We don't need no education

Jag såg idag att Beatrice Ask har gått samma utbildning som jag. Fast hon tog inte examen, det står att hon gick två år på utbildningen. Det gjorde mig nyfiken och när jag kollade de andra regeringsmedlemmarna insåg jag att kanske inte ens hälften av regeringen har akademisk examen (jag vet inte riktigt hur många för ibland är det oklart om de tagit examen eller ej). Ganska många verkar ha legat vid något universitet några år men aldrig tagit ut examen. Ofta hänger det väl ihop, ett politiskt uppvaknande när man är ung och studentpolitiken som en väg in till politiska uppdrag istället för vidare studier.  Man kan ju inte hinna med allt.

När jag kollade Frankrikes justitieminister är hon både examinerad jurist, har advokatlicens (det heter något annat va?), doktorsexamen i juridik och statsvetenskap och en master i etnologi. Hon har dessutom skrivit en rad böcker (men inga deckare!). Jag kollade inte alla ministrarnas utbildningsnivå men rätt många, den enda jag såg utan examen på åtminstone universitetsnivå är Fadela Amara som ju plockats upp just därför höll jag på att säga. Hon är invandrad förortsbo och blev känd genom sitt engagemang i organisationen Ni pute ni soumises.

Den amerikanska justitieministern tog sin juristexamen 1976 och har sedan dess arbetat inom juristväsendet.

Är den franska eller amerikanska justitieministern bättre än den svenska? Ingen aning. Jag menar inte att man inte kan skaffa sig erfarenheter och kunskap på annat sätt än genom akademiska studier. Men jag undrar om det säger något om svenskars syn på högre utbidning att så få ministrar tyckt det varit viktigt att slutföra sina studier. Ministrarna idag är i min ålder, de har haft tillgång till statliga studielån och all möjlighet att studera. Eller är det så att ska man komma någonstans inom politiken så ska man göra det valet tidigt och då finns inte tid att förkovra sig inom andra områden.

I Frankrike har man det omvända problemet, ministrar och högre tjänstemän har nästan uteslutande gått på samma elitskola efter avskutade universitetsstudier. Utan den examen har det varit hart när omöjligt att ta sig upp i de högsta politksa kretsarna, vare sig man var borgerlig eller socialist. Detta har till viss del ändrats med Sarkozy som "bara" är advokat.

Hur viktigt är utbildning? Ska man ta politikerna på orden är det otroligt viktigt, utom kanske för den som vill bli politiker.

(Rubriken är givetvis klickbar!)

Obamacare

Läs fint inlägg från Thomas Nilsson om Obamas hälsoreform. Det är väldigt svårt att förstå det rabiata motståndet mot den här reformen. Det är ännu svårare när man läser om människor som inte fått försäkra sig för att de har hösnuva. Förut kunde alltså försäkringsbolgen neka att försäkra en om man hade ett "pre-existing condition" dvs en redan känd sjukdom. Det gäller även medfödda skador så vissa barn kunde aldrig försäkras, eller snarare de kunde bara försäkras med väldigt dyra försäkringar. För tänk vad riskfyllt det är för ett försäkringsbolag att ha kunder med hösnuva! Jag hörde i går att hälften av alla personliga konkurser i USA beror på sjukvårdskostnader, försäkringen kanske betalar 100 000 dollar och sedan är det stopp. Behöver du fler operationer får du betala ur egen kassa, dvs belåna huset, sälja bilen...

Den nya reformen (som säket inte alls är ideal, många eftergifter har gjorts till republikanerna och det finns t ex inte något offentligt alternativ till privata försäkringar) innebär åtminstone at försäkringsbolagen inte får neka någon att teckna försäkring och arbetsgivare är tvungna att erbjuda anställda försäkring. Man förlorar den inte heller direkt när man förlorar jobbet om jag förstått saken rätt.

Som jag läste på Twitter, Bush startade ett onödigt krig som drivit landet nästan i bankrutt och där tusentals människor dött, men Obama anses av många vara den fula fisken för han uppfyller ett vallöfte och ger folk sjukvård!

Upddatering: Gunilla har också flera bra inlägg i ämnet.

BOATS

Jag har flera gånger tidigare i bloggen beklagat mig över BOATS-trenden (Based On A True Story). Jag hade tröttnat på memoarer och nyckelromaner, jag ville ha påhittade, fantasifulla episka historier.

Så går jag in på Amazom för att kolla vilka böcker det var jag beställde innan jag åkte och som kommer och komma i en låda med bohaget denna vecka.

Min beställningslista ser ut så här:

Where the Wild Things Are Maurice Sendak Sold by: Amazon.com, LLC Just Kids Patti Smith Sold by: Amazon.com, LLC The Mysterious Benedict Society Trenton Lee Stewart, Carson Ellis Sold by: Amazon.com, LLC The Help Kathryn Stockett Sold by: Amazon.com, LLC Then We Came to the End: A Novel Joshua Ferris Sold by: Amazon.com, LLC Half Broke Horses: A True-Life Novel Jeannette Walls Sold by: Amazon.com, LLC From the Mixed-up Files of Mrs. Basil E. Frankweiler E.L. Konigsburg Sold by: Amazon.com, LLC Q Is for Quark: A Science Alphabet Book David M. Schwartz, Kim Doner Sold by: Amazon.com, LLC
The Night of the Gun: A reporter investigates the darkest story of his life. His own. David Carr Sold by: Amazon.com, LLC

OK, om vi undantar barnböckerna har vi alltså:
Just Kids av Patti Smith. Memoar utspelande sig i "mina kvarter" i New York på 70-talet.

The Help av Katryn Stocket. Visserligen en roman, men byggd på minnen och intervjuer.

Then We Came to the End av Joshua Ferris. Den har ju tom undertiteln "A Novel" så den måste väl vara
hittepå?

Half Broke Horses: A True-Life Novel av Jeannette Walls.
Ingen kommentar.

The Night of the Gun: A reporter investigates the darkest story of his life. His own. Av David Carr.
Justesåattja...

Och så slutligen den book jag just avslutade med tårarna rinnande ner i frukostkaffet:
The House at Sugar Beach av Helene Cooper.

Inte bara en BOATS utan en memoar men som öppnar en helt ny värld för mig. Precis som en bra roman. Intressant om Liberias historia och gripande om Coopers och hennes familjs specifika öde. En bok om hur man aldrig kan springa långt nog för att komma ifrån sitt ursprung. Ännu en bok om att man alltid har leran kvar på stövlarna.... Cooper tillhörde Liberias elit härstammande från de befriade slavar som skickades tillbaka till Afrika från USA för att grunda en självständig stat. Det var bara det att det redan levde "natives" där de slog sig ner. Så de ockuperade helt enkelt, krigade sig till land och förtryckte den lokala befolkningen tills missnöjet hade jäst länge nog för galna "warlords" att dra nytta av och störta landet i ett långt, blodigt inbördeskrig.

Det är väl bara så enkelt att en bra bok är en bra bok, bra skrivet är bra skrivet, en väl berättad historia är väl berättad. Vare sig det är fiction, non-fiction, BOATS, memoar eller reportage. Genrer och kategorier spelar ingen roll och jag hoppas bara de andra icke-romanerna jag köpt ovan håller samma klass.

Saint-Germain-en-Laye

Välkommna hem till mig! Vårt nya hem, Saint-Germain-en-Laye, ligger ca 30 minuters pendeltåg från centrala Paris. Det är en egen liten stad och skulle nog inte vilja kalla sig förort, även om många givetvis pendlar. 50 000 innevånare, ungefär som Nyköping har jag precis googlat fram, om det är en jämförelse som säger er något.

En burgen stad är det, med anor. Det ser ut som ett lill-Paris med en rätt homogen arkitektur med gräddfärgade och grå 3-våningshus med fönsterluckor. Runt omkring ligger villaområden och en cité, dvs det man i en anglosaxiska världen kallar projects, och vi i Sverige miljonprogram.

I centrum finns några gågator med förvånansvärt mycket "petit commerce", alltså småaffärer. Optiker, syaffär, pryl- och presentaffärer, blomsteraffärer, och ett imponerande utbud klädaffärer. Alla de stora märkena finns representerade ända upp till lyxnivån hos Dolce och Gabbana. Samt en försvarlig mängd barnklädesaffärer. Det finns mycket barnfamiljer här, utflyttade Parisbor som söker mer utrymme och cyklevägar.

Men jag undrar ändå hur alla de här affärerna kan gå runt.

På torget runt hörnet fylls av en matmarknad tre dagar i veckan och så har vi ju mataffärerna.

Jag har räknat till sex bagerier inom 5 minuter hemifrån, slaktare, både en vanlig och en som säljer vilt och fågel (han skyltar med jättestora viltsvins och hjorthuvuden), en italiensk delikatessaffär tvärs äver gatan, i huset bredvid en liten butik som säljer produkter baserade på honung och en annan med olivoljor. Jag har räknat till fem chocolaterier ochh så denna helt ljuvliga ostaffär. Klika på bilden sås ka ni se att det vattnas i munnen.

Tyvärr har jag bara hittat en rätt trist bokhandel. Det kanske vore något att ta upp, en fin välsorterad liten bokhandel? Tveksamt om det skulle gå ihop förstås eftersom jag skulle vägra sälja doftljus.

Och så uteserveringarna, en rad bistroer med rottingstolar och gymnasister som röker och dricker kaffe i självmedvetna hattar.

Ett slott finns också som sig bör. Ici naquit Louis XIV minsann! Slottet var de franska kungarnas hem innan Versaille byggdes. Runt om Paris finns en rad fina städer med slott väl värda besök; Saint-Germain, Chantilly, Fontainebleau och så Versailles förstås.

Det här är utsikten från slottets parterre mot Paris. Ni ser affärskverteret la Defenses höghus och med lite god vilja kan man skönja Eiffeltornet till höger. Närmast ser ni Seine som slingrar sig förbi här på väg till Atlanten.

Kan själv!

Idag gick sonen för första gången i sitt liv både själv och ensam till skolan. Nio år är han och har betrotts med nyckel för första gången.  Det känns som det är på tiden!

I koncentrat symboliserar det varför vi denna gång hamnat där vi gjort, för första gången i en småstad. När vi flyttade till USA hade vi först bott 6 år i centrala Paris och sedan två år i förort utanför Paris. "När vi kommer tillbaka ska vi bo inne i Paris" sa jag bestämt. Efter två år på Manhattan kändes allt lite annorlunda. Alltså jag älskar storstäder och är normalt inget fan av tesen "vi gör det för baaarnas skull" vad gäller stora livsbeslut, iallafall om inte de vuxna trivs också. Men enough is enough på något sätt. Våra barn har inte cyklat på två år, de har aldrig gått ensamma hem till en kompis, de har inte sprungit ut och köpt en liter mjölk eller tagit en buss utan att en vuxen varit med. I New York är det tydligen tom olagligt att lämna ett barn under 10 ensamt hemma. Vår 9-åring var ensam hemma ibland men nog max en timme åt gången.

Egentligen tror jag att han skulle kunnat göra mycket av det ovanstående, tom på Manhattan. Det finns en rörelse i USA som heter Free Range Kids, grundat av en mamma som blev kallad USAs sämsta mamma på TV för att hon lät sin son ta tunnelbanan ensam. Hon menar att det inte är farligare att vara barn idag än på 70-talet, brott mot barn hade en topp på 90-talet men har sedan dess gått ner (siffror från USA) pga av bl a mindre toleranas mot våld mot barn och större polisinsatser mot pedofiler. Alltså borde (iallafall amerikanska) barn kunna leva precis som deras föräldrar gjorde som barn; cykla till skolan, ta bussen ensamma, vara hemma utan vuxen, springa ärenden etc. Så är ju inte alls fallet utan det curlas och övervakas ju överallt, påhetsat av sensationslystna medier och andra föräldrars skuldbeläggande. Hon menar att extrem säkerhetsiver har blivit ett bevis på att man älskar sitt barn. "Steriliserar du inte flaskorna? Vill du att ditt barn ska dö?"

Även om jag håller med av princip kände jag mig dock inte riktigt bekväm med att låta sonen ta tunnelbanna ensam. Men jag tycker att barnen behöver mer frihet och ansvar. Alltså kanske man får flytta till en miljö som iallfall känns säkrare, även om jag inte har några bevis för att så är fallet. Avstånden är iallafall mindre och efter ett tag har man kanske större möjlighet att känna till sin närmiljö och dess innevånare bättre. Och man kan cykla hemifrån rakt ut i skogen!

Vi får väl se när han kommer hem hur det gick...

This land is your land

Jag är en rätt lojal bloggläsare. Jag har en 15-20 bloggar i min RSS-läsare och kommer mig sällan för med att uppdatera den. Jag tycker om att följa bloggar länge och troget och då finns det inte tid för fler.

Men, jag har just återupptäckt Annannans blogg som jag äntligen lagt in i min läsare och nu läser jag gamla inlägg när jag har en stund över.

Idag får vi ett inlägg som ämnat för oss som ryckt upp stövlarna rejält ur leran men ändå inte kan sluta skrapa av fötterna.

Att ta fram och titta på när jag blir nostalgisk

The Sandpit from Sam O'Hare on Vimeo.

Hittad hos Gunilla, hon skriver också mer om Tilt shift tekniken som använts.
Kreatören skriver: Please view in HD and full screen for best effect. For a description of the shoot, camera, lenses and workflow, please see here: bit.ly/aFmaPZ

Möbelångest

Fyra dagar klarade vi utan att åka till IKEA. Förut tyckte jag att att besök på IKEA kunde vara kul och prisvärt för en student som vände på slantarna. Numera har jag ju rymligare plånbok och irriteras av att jag hamnar där iallafall eftersom alternativen antingen har jättefula eller jättedyra möbler.

När vi bodde i New York öppnade under stor mediauppmärksamhet ett nytt IKEA, det var hemskt. Stökigt, solkiga möbler, sängar som kunderna provade och ingen bäddade efteråt, dåligt informerad och sur personal (man får den prestation man betalar för är min teori). Vi trodde det berodde på en dålig chef men häromkvällen på vårt "gamla" IKEA var det likadant. Kanke var personalen omotiverad pga strejken (den har jag inte följt och kan inte uttala mig om) men glatt var det inte.

Vi suckade och pustade runt där (och då hade vi ändå inga barn med oss) och till slut utbrast maken: Jag vet varför jag inte tycker om att åka till IKEA, det finns absolut inget nöje/njutning (plaisir) i shoppandet. Det tar en evennerlig tid, man hasar runt som får i en fårskock, och man köar ofta tre gånger.

Som svensk ska man vara stolt över IKEA. Speciellt som utlandsssvensk ska man vara stolt för de representerar Sverige i Världen. Visst känns det så? Man ska vara stolt över ett multinationellt företag från Holland, som massproducerar slit och slängmöbler av dålig kvalitet och gör en obscent rik man med grumligt förflutet som bor i Schweiz ännu rikare. Det svenska möbelundret! Precis som det svenska popundret, deckarundret och tennisundret. Hur kommer det sig att varje gång svenskar är bra på något är det ett under? Vad säger det egentligen om den nationella självkänslan?

Maken undrade vidare om det inte fanns en ilska i Sverige över att IKEA på eget bevåg kidnappad varenda svensk symbol och gjort att Sverige identifieras med den sämsta typen av globalisering: likriktning via masskonsumtion, så-långt-bort-som-möjligt-producerat (jag försökte hitta en motsats till närproducerat) slit, släng och köp nytt, nödvändigheten av att ta bilen när man handar, omotiverad (vår subjektiva erfarenhet) och missnöjd (i Frankrike) personal och säket dåligt betalda underleverantörer? (Det där sista har jag ingen aning om men soffbordet Lack för 5 Euro kan knappast ha kostat så mycket i produktion.) Detta ligger väl inte i linje med de svenska värdena?

Ilska? Neej, sa ja, folk är stolta. Eller förväntas vara det.

Jag kanske har fel, IKEA kanske är ett under av miljömedvetenhet, respekt för personal och underleverantörer. Jag har ingen annan information än den jag fått som konsument. Det vore ju bra i sådanafall för har man en hel vägg att fylla med bokhyllor är det väldigt dyrt i alla andra möbelaffärer. Så jag är ju lika mycket får som alla andra och nu har vi en Billyvägg igen, jag  tror det är den femte färgen på Billy jag har i mitt hem. Nästa gång ska jag kanske köpa en bit bokhylla i taget istället. Hos en lokal snickare.

Maybe I went a bit overboard with that decluttering thing?

Fyra månader till, det klarar vi!

Sommaren kom bevisligen förra året och även året innan . Hav förtröstan!

My new hood

Ett torg, ett kafé, en rottingstol, en grand creme. Man kan leva här också. Helt klart.

A la maison

Jag är fortfarande helt "sonné", snurrig, av jetlagen. Och av flytten antar jag. Vi har några konstiga men inte obehagliga dagar här. Försöker göra huset någorlunda beboligt. Handlar kylskåp, tvättmaskin, spis, dammsugare och strykjärn som vore de grönsaker. Vi bestämmer oss snabbt, har inte tid att tjafsa och fundera så mycket. Försöker vara rationella och hitta rätt balans kvalitet/pris. Inköpslistorna är långa; sophink, mopp, hårtork, dörrmatta, TV, duschdraperi. Vi har ju vetat hela tiden att vi skulle behöva köpa allt det här när vi kommer tillbaka, det ingår ju sas i "kalkylen" men det känns ändå lite osunt att tokshoppa såhär, trots att det ju bara är bassaker i ett normalhem, inte Poggenphol direkt. Badrumsskåp, galgar, kastrull, kaffemuggar, salladsskål. Blir övermätt och orkar inte ta så många mer köpbeslut nu. Satt för några timmar sedan på golvet i ett Castorama och tittade på 50 duschmunstycken. Är det menigen att jag ska ha en åsikt om vilket duschmunstycke jag vill ha? Det kändes övermäktigt.

När vi inte handlar pratar vi med byråkrater och servicemänniskor på telefon eller face to face. Bank, arbetsförmedling, kommun, kabelbolag och mobiloperatör. De är mer eller mindre hjälpsamma. Dessutom åker vi tillbaka och byter en del av de inköp vi just gjort. Men det ingår ju liksom i övningen.

Och så njuter jag av matavdelningen på det Monoprix jag har tvärs över gatan. Yogurtavdelningen! Vinpriserna! Scharkuteridisken! Fiskdisken! Osten! Det är helt klart lättare att hitta kvalitetsmat till bra pris här än i New York. Dessutom har vi minst fyra bagerier inom gångavstånd och en matmarknad 20 meter hemifrån två morgnar i veckan. Jag ser fram emot att få mitt kylskåp levererat imorgon förmiddag!

Nu ska jag krypa ner på min luftmadrass igen. Bonne Nuit!

Hur var det nu, var det verkligen vägen som var mödan värd?

Ligger nu här igen på en luftmadrass is ett tomt hus på en ny adress. Det är så märkligt att flytta, iallafall så här långt, vi byter ju liv. Igen. Känner mig bortkopplad, bredvid mig själv, rätt nöjd men lite förvirrad. Jetlaggen hjälper ju också till.

Allt har gått bra, flyttgubbarna kom i fredags morse, jag köpte neskaffe och försökte hålla barnen ur vägen. Det var svinkallt och vi gick till jättetråkiga lekparken där det var snösörja, där monterade de äntligen ner byggställningarna från bygget som pågått där så länge vi bott här. Det var ju så dags nu.  Till slut frös vi så att vi gick och såg Avatar som sonen redan sett. Det var några konstiga dagar innan flyget gick söndag kväll. En hel del städning och ärenden att göra men samtidigt stunder av total sysslolöshet, när vi inte riktigt hade någonstans att ta vägen. Inget hem.  Som tur var hade vi fått låna en lägenhet av några snälla vänner. Så fin utsikt hade vi våra sista dagar i NYC.

Pga tur med biljettprislotteriet flög vi lyxflyg, stolar som kunde omvandlas till riktiga sängar. Barnen tyckte det var jättekul. Vi flög rakt över Manhattan vid takeoff och det låg där som ett guldskimrande juvelsmycke mitt på den svarta sammetsnattsklänningen. Vi såg Empire State, Chrysler, Central Parks svarta ruta och sonen påstod att han såg vårt hus (nja). Lite knep det till i hjärtat alltid. Vi lovade varandra att komma tillbaka. Snart.

Vid framkomsten tog det sendvanliga två timmar att få en hyrbil som var så stor som den vi beställt. Vi hade löjligt mycket bagage, 10 incheckade och 6 handbagage. Man har väl lärt sig av Amerikanerna, de har så där mycket bagage för en weekend på Bahamas! Men vårt flyttlass tar sex veckor så den här gången har vi packat lite handdukar, lakan, köksgrejor och annat bra-att-ha.

Vi körde direkt till Normandie med barnen, de har febrarilov och stannar hos farmor och farfar ett tag. Sedan tillbaka för att få nycklarna till nya huset. Sedan en sväng till Carrefour för att köpa en TV eftersom kabelkillen skulle komma tisdag morgon. Och en transformator till luftmadrasspumpen. Jag hade ett ögonblick av lätt förtvivlan när jag travade runt med min kundvagn och inte kunde hitta någon transformator och klockan var fem minuter i stängning. I sista stund hittade jag en pump och det kändes som om jag med nöd och näppe undvikit en smärre naturkatastrof.

Den dan var rätt lång. Fördelen var att man sov rätt bra även på luftmadrass.

Allvarligt problem

Jag har inget kaffe kvar, använde sista skrapet till morgonens kopp. Jag kan ju inte köpa en hel burk kaffe för två dagar. Men jag kan väl inte heller förväntas flyttpacka och städa UTAN KAFFE? Tanken svindlar.

VAD GÖRA?

/Panic in the pantry

FDay -2

Posten för eftersänding -check,
Frälsis med 2 kassar urvuxet -check,
läkarbesök -check,
kemtvätten -check,
UPS med Amazonretur -check,
apoteket -check,
skicka papper till skolan i Frankrike -check,
mutlunch på Mc Donalds -check (för att muta uttråkade barn alltså)
ringa samtal som glömts bort i tre dagar -check,
rensa medicinskåp -check,
svara (försenat) på ett antal email -nja,
packa åt barnen -har tagit fram väskorna,
packa åt mig själv -nattens projekt.

Ungeför så här ser mina dagar ut sedan någon vecka tillbaka, dessutom leker jag soccermom och har kompisar över på playdates i parti och minut för att kompensera bristande sportlovsaktivitet.

Någon sa att en flytt är det mest stressande man kan vara med om förutom en nära anhörigs död. Det tror jag inte ett dugg på. Jag tror att arbetslöshet, skilsmässa, sjukdom plus en hel massa annat är mer stressande. MEN visst är man uppe i varv. På fredag kommer flyttgubbarna och vi flyger på söndag. Allt kommer ju att gå bra, det gör ju det till slut för det mesta. Det värsta som kan hända är att man glömmer avboka någon grej eller missar att ta med sig något men det mesta går ju att köpa-fixa på annat sätt.

Precis som sist flyttar vi ju snabbare än vårt bohag. Sist fick vi vänta fem månader på flyttlasset men den här gången hoppas vi att det bara ska ta sex veckor. Vi har packat ska packa en resväska med lite köks och hushållsgrejer och så ska vi låna på plats. Det gör mig inget att campa lite, det svåra är att komma ihåg vad vi måste ta med oss i väskorna, papper och sådant an kan behöva för skola och den franska byråkratin.

Men på det hela taget känns det okey nu. Det känns skönt att vi åker snart, väntetider är aldrig bra, nu vill jag boa in mig på nya stället, skaffa vanor coh lära mig hitta.

Men nog kommer vi att sakna den här crazy stan.

Lära för livet

Dottern som just fyllt sex idag:

- What did you learn in college to be, like a normal person?
- Du menar en vuxen?
- No, a normal person, how did you learn like, to go by yourself outside? And be normal.
- Det lärde jag mig inte i skolan, man lär sig genom att leva, att bli äldre.
- But HOW?

Och var lär man sig att svara på sexåringars frågor?

Läs relaterat hos Suziluz.

Wherever I lay my hat

Jag läser på Peter Englunds blogg om ett tal av dramatikern Ralf Långbacka, där han redovisade sin skepsis mot all identitetspolitik, utan istället pläderade för vår rätt till olika men kompletterande jag. Han talade själv om sina olika identiteter: finsk, svensk, tysk, rysk.

För en tid sedan var jag ute och åt middag med tre svenska kvinnor. Eller svenska och svenska förresten. En har bott i USA i 25 år, hon är gift med en libanes uppväxt i Frankrike, hennes ena dotter är gift med en amerikansk jude av östeuropeiskt ursprung och den andra med en amerikan med irländskt-katolskt påbrå. Den andra kvinnan har bott här i fem år, efter några år i London och är gift med en svensk-iranier (invandrad till Sverige som barn), den tredje har svenska föräldrar men har bott hela sitt liv i USA förutom en tid i Egypten, hon ska nu flytta till Lund och plugga.

Så där satt vi fyra svenska kvinnor i New York och diskuterade Mellanöstern och hur det är att vara gift in i en sekulariserad, emigrerad iransk familj och att kristna libaneser nästan är mer franska än libanesiska (fast bara nästan). Vi pratade Sverige också förstås, och barn, och kulturarv, och språk.

Det mest slående var nog att alla var så nöjda, appropå mitt klagande över utlandssvenskar nedan. Ja, tänk så livet blivit, vem hade kunnat tro det? Men det blev rätt bra trots allt, och vilken rikedom i erfarenheter, kulturskatter, traditioner. Man jämkar förstås, och ger avkall ibland, men man får ju så mycket!

Mina nyårslöften har jag redan brutit, i den mån jag hade några, det ingår ju nästan i konceptet. Men inför flytten har jag en rad föresatser. En av dem är nog att försöka komma till den här punkten. Att sluta se flyttarna och de multipla kulturerna som något jobbigt utan att "embrace them" som man säger här. "Gilla läget" kanske man kan säga på svenska, fast jag söker en mer aktiv term. Ta till mig det som blivit mitt liv, äga det. Jag jag är både svenska och parisiska och tom kanske New York-bo,  på en gång.  Tänk vilken tur jag har!

Man kanske skulle höja ambitionen?

Läser på Wikipedia om John Smith, engelsmannen som etablerade den första brittiska bosättningen i Amerika.

Vid 16 stack han till sjöss, blev mercenär för fransmän och holländare, senare i tur och ordning pirat, handelsman och kapten hos Habsburgarna där han duellerade och högg huvudet av tre turkar. För det blev han adlad av en transylvansk prins, efter det sårad i ett bråk med tartarer och såld som slav till en turkisk adelsman som gav honom som gåva till en konstantinopilsk matrona som blev förälskad i honom. Han flydde via Krim genom det Polsk-Lithuanska riket (?), Europa och Nordafrika för att åtarvända till England år 1604.

Är ni med? Då var han 27 och hade alltså inte ens börjat med upptäckresandet!

Han följde med en expedition till Virginia, blev anklagad för myteri på resan över men blev så småningom  ledare för den första engelska kolonin i Amerika. Där överlevde han svält, vattenbrist och dåligt väder. De krigade i flera omgångar med indianstammen Powhatans och inte mindre än två gånger räddades hans liv av hövdingens dotter Pocahontas. Iallafall om vi ska tro Johan Smith, ingen har konfimerat vad som hände. Slutligen återvände han till England efter att ha skadats av en explosion. Pocahontas gifte sig (eller giftes bort med) en engelsman och slutade även hon sitt liv i England.

Lever vi inte otroligt tråkiga liv här i det 21a århundradet?

Snowday

Idag har vi ett EPIC, HISTORICAL snöoväder. Det betyder normal, mellansvensk snöyra. Mer slaskigt än braskigt och snö som letar sig innnanför kragen.

Skolan är stängd och jag som slutade jobba för en dryg vecka sedan njuter av att det inte är stressande, vi har kompisar här också, jag vet ju hur jobbiga de där skolstängningarna är när man jobbar. Så vi bakar brownies och tittar på snön genom fönstren, rätt mysigt.

Annars far jag mest trunt på dagarna och försöker hinna se, eller se om en del inna flytten. Har hunnit gå på MoMA, The Met och Whitney den senaste veckan. Så nu har jag sett Monets näckrosor här innan jag åker och ser desamma (fast andra tavlor då) i Paris. Impressionisterna hittar man var man går, var man sitter och var man står. Om ni måste välja museum om ni kommer hit så satsa på The Metropolitan, otroligt stort och med mycket fantastiskt att se.

The Whitney hade stängt tre våningar av fem när jag där så det var lite surt. Men jag såg en videoinstallation. En del bestod av en absurd kortfilm som handlade om brittiska flyktingar som med fara för livet försökte ta in i ett afrikanskt land via hemliga gångar. Man fick bl a se en intervju som en immigrationsbyråkrat höll med en papperslös britt. Ett så enkelt grepp, att byta perspektiv, var rätt effektivt. "Var kommer du ifrån", "En liten ort i Surrey som heter Reading", "Är det säkert det? Vore det upp till mig skulle vi ta emot er allihop, jag har sett hur det ser ut hos er, jag förstår att ni vill bort.  Men det finns inte plats för alla som vill komma" säger den svarta kvinnan med tjock accent från södra Afrika. "Det finns ingen framtid för er här. Förresten vad äter ni egentligen in Surrey?"

Tips!

Nu tipsar jag om Frontline igen, dokumentärprogrammen på PBS, den statliga TV-kanalen. Nu ett program om vårt nya on-line liv, The Digital Nation. Den behandar ämnet brett; skolan (skolor som har hela pedagogiken byggd på dataspel), spelvärlden (skapar de mer eller mindre isolering?), det virtuella kontoret (IBM har sina möten i Second Life) och militären (dronepiloterna som sitter vid skrivbordet och släpper bomber och dataspelen de använder som reryteringsverktyg).

Citatet jag minns: "Technology isn't good or bad, it's complicated and powerful"

Värt att titta på här! Klicka gärna runt på websiten också.

Ja, jo alltså

Vi ska flytta tillbaka till Frankrike om ni inte förstått det redan. Därav samma gamla bloggpost härunder som jag nog skrivit minst fem gånger tidigare. Själva flyttandet drar igång samma gamla tankar som jag aldrig får någon riktig rätsida på.

Men, det känns på det hela taget bra, och det är vårt beslut, vi har inte blivit tvingade. Därmed inte sagt att det varit ett lätt beslut.

Det hela har gått rätt snabbt och flyttlasset går om knappt tre veckor. Så nu håller jag på att ta adjö av min bonuspappa New York för att fortsätta metaforen från föregående inlägg. Bonuspappan som haft den lyxiga rollen att göra roliga grejer med mig utan något större ansvar. Som jag kan ha en lättsam relation till, som jag inte har en historia med. Men som jag samtidigt nog har en rätt ytlig relation till. Men vars energi och exotism tilltalar mig.

Idag har jag gjort en pilgrimsvandring till mitt favoritfik som ligger bredvid det hotell vi bodde på när vi kom den heta sommaren 08. 88 Orchard, ett tips om ni har vägarna förbi.

Exodus revisited

Återigen:

Ibland känns det som om man kan ha två attityder som utlandssvensk.

Antingen längtar man tillbaka till Sverige mest hela tiden. Man kan ha bott utomlands länge men strävar hela tiden hem, eller efter det man minns/vill minnas av Sverige. Man irriterar sig på det mesta i det nya landet; skolan är för elitistisk, grannarna för snobbiga, vintern för regnig, trafiken för hemsk, svärmor för katolsk. Man kanske är ingift i det nya landet och har kanske flyttat/blivit kvar på grund av kärlek till en partner, inte kärlek till landet. Man har inga direkta planer på att flytta hem mer än i fantasin. Det är alltid ett "omöjligt" alternativ. I ens förklaringvärld är exodusen orsaken till det mesta som inte fungerar i ens liv; misslyckad karriär, otrevlig förlossningsupplevelse, dåliga skolresultat, isolering. You name it.

Eller så vill man absolut inte tillbaka. Man har flyttat till något, funnit något man kanske saknade i Sverige. Eller så har man bara skapat sig ett liv där man råkade hamna. Men ofta verkar det resultera i att man resonerar tvärt om; ingeting är bra i Sverige längre. Allt blir sämre och sämre och tack och lov att jag hann undan i tid! Hemflytt är givetvis inget alternativ.

Jag själv har periodvis haft båda attityderna men oftast känner jag mig mittemellan mina länder. Jag har använt bilden av skillsmässobarn förut. Jag står där mellan hötapparna. Ibland avskyr jag mamma och ibland pappa. Ibland båda. Och samtidigt älskar jag ju givetvis båda (eller alla tre nurå i den moderna storfamilj som mina flyttar skapat). De är alla en del av mig.

Den första attityden är givetvis ingen lösning. Antingen får man ju ta sig i kragen och se till att komma tillbaka till Sverige, eller se sig om om det som inte fungerar kan lösas ändå. Att leva motströms mot hela det samhälle som omger en, och som ens partner och barn tillhör blir ensamt och kontraproduktivt.

Men måste man då hamna i attityd två? Måste man revoltera mot mamma, måste man klippa av navelsträngen?  Det kanske är oundvikligt, ibland blir jag så otroligt irriterad på vissa svenska företeelser som jag ser som just svenska. Likt en tonårsdotter tycker jag knappt att Sverige gör något rätt, ja ibland är hon rent pinsam. Jag tror att problemet är att jag inte ser hela bilden, jag har t ex helt slutat läsa Expressen, Aftonbladet och Newsmill för bilden det ger av Sverige ju är helt knäpp. Man måste kanske bo i Sverige så att man hör andra röster än medierösterna för att få lite motvikt. Nu blir allt andrahandsupplysningar.

Sedan är det väl en del av ett sorgearbete. Man har ju förlorat mamma trots allt. Och man får aldrig tillbaka relationen man hade till henne igen, vare sig man flyttar tillbaka eller inte. Man har helt enkelt en annan typ av relation. Frågan är, hur kan den relationen se ut då?

Modesty is not his middle name

Hittad på Mashable.com.

Och jag kan ju inte låta bli att undra om inga kvinnor alls jobbar på Apple?