På tåget står vi tätt, tätt. Min näsa i en kostymärm, någons armbåge i min rygg, någon annans hårstrån kittlar min överarm. Vi står så nära varandra som är fysiskt möjligt och vi undviker omsorgsfullt varandras blickar. Knepet är att ha hörlurar i öronen, eller titta i taket, eller på linje-kartan; "vilken station skulle jag till nu igen?", rynkad koncentrerad panna. Läsa är inte att tänka på, det går inte ens att få upp boken ur väskan.
Allas blickar är inåtvända, den påtvingade fysiska näheten kräver en desto större själslig distans.
Det är trångt, trångt. Vi står långt innanför det naturliga avståndet vi har till en samtalspartner. Men vi samtalar inte, jag är ifred, ensam med mina tankar. Detta är min egentid, min mest privata, jag tänker på vad jag vill, ingen stör mig.
Natten och dagen som förändrade Portugal – del 1 från midnatt till middag
-
Den 25 april tjugo minuter över midnatt år 1974 på Radio Renascença. Då
bytte radiomännen från reklaminslaget för kaffe till den förinspelade
bandrullen me...
3 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar