Charlie's view

Baklänges-SM i Litteraturkritik

2012-01-27T04:05:00.003-05:00

Jenny Maria lanserade på twitter en stark kandidat till titeln Sämsta Litteraturrecensionen i Sverige med denna recension i ÖP, jag måste säga att den svingar sig upp på medaljplats med de sista kommentarerna om författarfotot (som vi vet en viktig beståndsdel i varje läsupplevelse).

Men hennes kandidat slås med hästlängder av Therese Es fynd från Norran. Jag menar konstigt författarnamn, det om något påverkar ju läsupplevelsen och bokens kvalitet! Tror de där nere på kontinenten verkligen att vi som behärskar vad som ändå måste anses vara ett världsspråk i Skandinavien ska lära oss hur andra uttalar sina namn? Kan de inte heta som vanligt folk, typ Sjökvist och Tjärnlund som alla, även folk som har som yrke att kritisera litteratur offentligt, kan uttala?

Feber

2012-01-25T03:51:00.001-05:00

Grått och lerigt, jag drar febrig och snörvlande på mig stövlarna och går ut med hunden. Han är gul och hoppigt glad som vanligt. I lurarna Tomas Andersson Wijs senaste och det känns som utmärkt musik för gråheten. Solen syns diffust bakom en sky, som om man tejpat ett vitt papper framför en skrivbordslampa. Marken är mörkgrå, trädstammarna mellangrå, himlen ljusgrå.

Tankarna far åt alla håll. Låter inte det här gitarrintrot precis som början på Jag är alltid på väg till en avlägsen destination.... ? Den har jag nog inte hört, eller sjungit på 20-25 år. Men så minns jag att jag läst att låtskrivarna känner varandra så jag kanske bara associerar.

Sen sjunger han om Stockholm -95. 17 år sen. Jag fyllde 30 och hade äntligen fått ett riktigt jobb och bytt tvåan i Fruängen mot ett förstahandskontrakt på Ringvägen 87A. En rätt trist etta men den låg på söder och den var min! Jag bodde kvar där tills jag flyttade till Paris. -95 hade jag fortfarande IVAR-bokhyllor som jag målat gröna, en säng jag köpt begagnat av Cia och den där beiga nedsuttna soffan som jag tror både Anna och tidigare Magnus ägt. Farmors kökstolar och köksbord, sexkantiga tallrikar jag fått i studentpresent. Jag skulle nog kunna räkna upp nästan allt som fanns i köksskåpen. Stereon som jag köpte för min första riktiga lön. Den hade skivspelare men jag tror knappt jag hade några LP-skivor i den här lägenheten, CD skivan hade kommit för att stanna och jag byggde mödosamt upp en rätt medioker skivsamling. En typisk tjejsamling kommer jag ihåg att en kille faktiskt sa en gång. En skiva av Bruce (The River), en av Niel Young (Harvest), en av Mitchell (Blue), en av Joplin (best of..?) och så vidare. Och så Right Said Fred, George Michael, Nirvana... Total mainstream, inget nörderi där inte.

Jag hade en vit telefonsvarare med en ilsken röd lampa som skrek: INGEN HAR RINGT! INGEN HAR RINGT! när man kom innanför dörren. -95 hade jag varken mobil eller internet men en laptop från jobbet hade jag. Vad gjorde jag med den utan internet? Jag hade flera, trånga fester i den där lägenheten med massar av folk, jag skulle aldrig få ihop så många gäster idag. Men alla levde ju fortfarande tonårsliv, ingen behövde barnvakt, folk tog med sig kompisar när de gick på fest.

På sommarsöndagarna tog jag med mig DN, filt, kaffe, bok och jag antar en CD-spelare (jag kan ju inte haft en Freestyle på 90-talet va?) gick tvärs över vägen ner mot Årstaviken. Där kunde man ligga på gräset ovanför kolonilotterna, sola näsan, spana på förälskade par och känna sig ensam. Sen gick jag hem och köpte två liter cola, chips och en bananpizza i pizzerian i ingången bredvid. Tror jag åt bananpizza från den pizzerian varje söndagkväll i flera år.

Vad deppigt det låter, man jag hade otroligt kul under den här perioden. Träffade mycket folk, hade rätt många nära vänner, jobbade mycket, reste. Man träffade på folk man kände överallt, Skånegatan var ju inte så stort om man säger så (ja, jag skriver stort inte lång, för den gatan var mer en plats, och ibland nästan ett tillstånd). Och så en rad mer eller mindre lyckade romantiska trasslerier förstås. Man kände att man levde som vi singeltjejer lite självironiskt sa till varandra när vi hade hjärtesorg. Ett trots allt på många sätt sorglöst och förstås egocentrerat liv.

Jag kommer ihåg att min längtan efter familj och barn mycket handlade om att jag kände ett behov av att ta hand om någon annan än mig själv, att finnas där för någon annan. Jag längtade inte efter romatiska middagar men efter kräksjukenätter. Jag ville också kunna klaga på att jag inte fick sova för någon annna behövde mig, bara mig, så mycket! Och så längtade jag eter tvåsamhet förstås, partnerskap, att inte vara så förbenat ensam om allting. Och det är väl också det en form av egoism kanske, behov av bekräftelse iallafall.

Ibland kan jag bli orolig för att jag lever för långt ifrån det som var mitt liv innan jag flyttade hit. Brytningen blir så definitv när man flyttar långt, vare sig man vill eller inte. Men jag undrar om inte Skånegtan 1995 hade kännts lika avlägsen om jag träffat en snubbe från Hägersten och vi nu bodde i Tyresö. Alla har ju gått vidare (får man hoppas).

Nu äter vi Pizza varje fredag här, men en hemmagjord, gentrifierad variant och jag skulle inte komma på tanken att lägga banan på den. Och ofta, kanske varje dag, ser jag på mina barn och känner tacksamhet. Tänk att också jag fick!

Uppdatering: Om ni inte läst Anders fina text om samma tid (och med referens till samma låt) så gör det!

... att hämta har sin tid och att lämna har sin tid.

2012-01-23T09:28:00.001-05:00

I radioprogrammet spanarna måste de ha tre bevis på en ny trend, jag har inte riktigt spanat någon trend men ni vet hur det ibland känns som om allt man läser och hör plötsligt handlar om samma sak utan uppenbar anledning? I think thats the stuff krönikor are made of.

Så:

1) Häromdagen skrev någon på Twitter att deras dagis stängde 16.00 om dagarna. Det gällde ett kommunalt dagis i Stockholmsområdet. 16.00 ! Ett kommunalt dagis som alltså enbart vänder sig till människor som tjänar tillräckligt för att jobba deltid och/eller är två att dela på hämtningar och/eller har fria arbetstider. Hur gör man om man är ensamstående sjukvårdsbiträde eller snabbköpskassörska och pendlar en timme? Hur lätt är det att få jobb om man måste gå från jobbet klockan tre? Finns det inget minimikrav på service för kommunal verksamhet i Sverige? Jag trodde att det var för att man ville/kunde alternativt kände sig pressad av det sociala trycket som alla hämtade så tidigt i Sverige. Men tydligen ger kommunen en inte ens alternativ.

2) Någon dag tidigare hade jag läst den här artikeln om den ideala tiden för att vara hemma med nyfödda fulltid. Författaren menar att forskning inte kan påvisa att barn som är över ett år mår bättre av att vara hemma med en förälder än i barnomsorg (om jag snabbsumerar artikeln). Denna diskussion blir vi liksom aldrig av med, den återkommer lika ofta som diskussionen och alla studier om hur länge man bör amma.

3. French children don't throw food verkar vara en rätt odräglig bok av en amerikanska som tar sina erfarenheter bland parisisk överklass/borgerlighet, skruvar till ett par varv och serverar som snabba recept på hur man ska få artiga barn. Väldigt fördomsfullt men som ofta finns det förstås saker man känner igen.

Om vi lämnar påståendena att alla fransmän slår sina barn hän (Det kräver en egen bloggpost men kort så: nej, de gör alla inte och ja, att misshandla barn är givetvis förbjudet i lag. Men troligtivs är det vanligare att barn får en smäll på fingrarna eller dask i baken än i Sverige, det är iallafall rätt allmänt accepterat inom vissa sociala kretsar, men inte alla tror jag. Och alla barnexperter i TV och böcker fördömer aga. Man kan ju hoppas på en positiv utvecklig med nya generationer föräldrar).

Om dagens ämne skriver hon bl a annat att franska föräldrar tycker det är idealt att deras barn från de är tre månader tills de är tre år tillbringar 12 timmar om dagen på dagis, för att bli sociala. Nja, skulle jag nog säga, jag har inte träffat någon som tycker det är idealt, däremot finns det en annan förståelse för att man som förälder jobbar och har långa dagar även när man har småbarn. Och då vill man ju gärna hitta bra saker med dagisvistelsen, så visst pratas det om socialisering. Däremot har många som har råd barnflicka som hämtar på dagis och skola om de inte kan göra det själva. Dvs barnen kommer hem vid halvfemtiden, även om inte föräldrarna gör det.

Men franska kvinnor värnar om sin självständighet och sitt jobb, iallafall de välutbildade och urbana. Kanske ligger den kvinnliga frigörelsen närmare i tid och erfarenhet här, I Sverige är det ju så självklart och man kan inte driva tesen att väldigt lång barneldighet inverkar negativt på kvinnors karriär eftersom svensken tror att alla delar på föräldraledighet och VAB. Men sist jag kollade tog svenska pappor bara drygt 10% av alla föräldradagar....

Ur en recension i The Guardian saxar jag följande som trots allt slår an en sträng hos mig. Nej fransyskor gillar i gemen inte att definiera sig själv som mödrar.

"French women are often loth to leave the arena of womanhood and enter that of motherhood. They do not define themselves as mothers and don't want to be defined as such. For American and British women, motherhood has become such a big event in our lives. It's amazing that women's liberation has brought us to this extreme that motherhood is the coolest thing to do in your life.

"The place of a child in its mother's mind is much more defined and separate in France. An Anglo-Saxon mother faced with the piano-thumping child would be saying 'what is my child feeling?'. A French mother would be asking 'what am I feeling?'. If we empathise too much with our children that it becomes intolerable to punish or limit them, this is terrible for the child. If you believe your main objective is to be liked by your child, you are in big trouble."

"But we Anglo-Saxon mothers have created a backlash in which smart, accomplished women give up everything and their child becomes 'the project'. This in turn puts pressure on the child. Bringing up a child successfully is about enabling that child to leave you and go out into the world on their own."

Jag har inte riktigt formulerat klart den här bloggposten men nu måste jag springa och hämta barn i skolan så ni får ta den som den är :)

Är han en robot?

2012-01-23T04:45:00.000-05:00

Zappade förbi Top Gun på någon kanal. Den kom 1986 (jag hade gissat på betydligt tidigare, omkring 1982) Tom Cruise är född 1962 och var alltså på fotot här 24 år, Kelly McGillis är född 1957 och var 29. Det känns rätt rimligt, hon är en vacker kvinna, han har fortfarande lite babyhull kvar i kinderna.

Så här vacker är Kelly McGillis idag. Hon ser ut som en väl bevarad 54-åring.

Så här ser Tom Cruise ut i December 2011. Han fyller alltså 50 i år men forutom att han tappat babyhullet har han ju knappt ändrats? Jag vet inte om det är kirurgi, gener eller en ung fru som gör det men tror inte om jag tycker det är snyggt längre. Lite livserfarenhet vill man väl se i ett halvsekelgammalt ansikte?

Nu ska de tydligen göra en Top Gun 2. De som tror att Kelly McGillis får förfrågan om att vara love interest räcker upp en hand.

Ibland är man som förälder extra korkad.

2012-01-15T17:23:00.000-05:00

Hade jag jobbat på Lego hade min bloggpost nedan nog gjort mig rätt sur. "Ja, men ni vill ju inte ha annat än monstertruckar" skulle jag muttrat åt skärmen. Nu har jag nämligen kollat Legos katalog och givetvis fanns där allt från bondgårdar till krokodiler och en hel del annat rätt könsneutralt. I min butik däremot fanns ju bara vad som ändå måste anses vara väldigt pojkinriktade grejer. Och det är ju faktiskt mitt fel, mitt och alla andra som handlar där, för det spelar ju ingen roll vad Lego producerar eftersom väl butikerna bara köper in det som efterfrågas. Och eftersom min dotter alltid haft så mycket annat på sina önskelistor har det inte blivit något lego. För mig liksom antagligen för många andra.

Men allt tal om Lego här fick mig att dra fram ett oavslutat Monstertucksprojekt igår när en kompis var här och jag "tyvärr" inte fick igång wiin. Och visst ville syrran vara med, hon och hunden som dock inte var lika fallen för det här med precisionsarbete. Däremot hjälpte han till att tugga till några bitar så att de ser ut som om racerbilarna redan fått sig några törnar...

Och i morse kom jag upp till det här:

Och här ett stilleben med resultatet!

Det jag däremot tycker är tråkigt är att man numera köper byggsatser i lego, ungefär som om det vore modellflygplan. Man bygger dem, det är kul men sedan vill man inte plocka isär dem. Eller barnen fattar inte att de kan använa bitarna till en massa annat. Vi hade betydligt tråkigare bitar och färger, men heller ingen manual så vi bygggde ju verkligen fritt. I mitt fall ett oändligt antal likadana rektangulära hus, men det fanns ju de med större fantasi (och tålamod).

Det va sommer og vi gikk sammen ganske tett

2012-01-15T16:19:00.003-05:00

Jag såg hos Suziluz att Kari Bremnes varit i Stockholm.

Åh! Någon gång ska jag se henne live och då ska hon bara spela låtar från 1991. För mig.

Jag fick hennes skiva "Spor" på kasett (ja, så länge sedan var det). Jag spelade helt sönder den där kasetten under de många långa ensamma vinterkväller som följde en sommar full av löften. Jag lyssnade på hennes ljuvliga nordnorska och tänkte på att vakna på fjället vid Besseggen. Kanske en av jordens vackraste platser.

Hennes sånger är små juveler, ofta en hel berättelse. De sånger jag känner till bäst är så gamla så de finns ju knappt på video men hela skivan Spor kan ni hitta på spotify. Och så har hon ju gjort mycket bra sedan dess.

Lyssna på en sorglig berättelse från Montreal.

Och en ännu sorgligare från en Københavnerkneipe

Vi hadde gått langt
i gamle brosteinsgate
brosteinsgate e ikkje lagd for stillett
Vi gikk der husan står trangt
vi behøvde ikkje å prate
det va sommer
og vi gikk sammen ganske tett

Och så en extralåt till mina systar i exil (även om vår by kanke inte är så pittoresk som Svolvaer). Där har jag också varit en gång och Lofoten är kanske på riktigt jordens vackraste plats. Där skulle man ha en stuga med gräs på taket.

På förekommen anledning

2012-01-13T03:28:00.003-05:00

Jag var på Toys 'R Us häromdagen, där var det betydligt lugnare än för ett par veckor sedan! Jag insåg att vår dotter inte ägde något lego alls. Storebrorsan har en hel del men han leker inte så mycket med det längre och hon kommer sig inte för att låna av honom. Hon leker mycket med playmobilfigurer, långa komplicerade rollspel med pirater, bönder, glassförsäljare och riddare i en salig blandning. Men lego är ju annorlunda, själva konstruerandet borde passa henne som gillar att göra saker med händerna.

Jag har ju hört om Legos tjejsatsning och det låter ju rätt trist. Hårfrisörskor och bebisar, dessutom verkar det i princip vara som playmobil med rätt lite byggande inblandat. Och så bara tjejer, för flickor leker bara med flickfigurer och tvärt om? Har de aldrig hört talas om Ken? Men i butiken är alternativet det som syns ovan: monstertruckar, racerbilar, rymdskepp, piratbåtar och poliser. Inget av det intresserar min dotter heller. Och det är väl minst lika iriktat till pojkar som tjejlegot är riktat till tjejer, förutom att det inte kallas "kill-lego" givetvis. Mansnormativiteten börjar tidigt.

Vi har försökt att ge presenter till våra barn efter intresse, varken ge en bil för att de är en pojke men heller inte just för att det är en flicka. Men det är ju bara att inse att i min sons rum finns enbart "killgrejer". Och även om min dotter är ointresserad av dockor så finns där en hel del gosedjur och glitterpennor. Det är lättare med de elektroniska spelen, i dotterns DS finns ett hundspel, och även om hela spelet är otroligt gulligt och flickigt spelar storebrorsan faktiskt också. Dataspel är liksom alltid coola. Tillsammasn spelar de även Mario Kart med stor behållning.

Jag vet inte riktigt hur man ska lösa det här. Ska man köpa en lego monstertruck och hoppas att hon tycker det är kul iallafall? Det skulle kunna funka, tvärt om däremot, att köpa en hårfrisörskesalong till sonen hade aldrig fungerat. Könsrollerna hos barn sitter betydligt tightare hos pojkar.

And on this note: A Post Gender Normative Man Tries to Pick Up a Woman at a Bar.

Uppdatering: När jag tänker lite så inser jag att det var ju lättare med ett könsneutralt lego när de bara sålde klossar. De kan ju byggas till vadsomhelst. Eftersom de numera bara säljer färdiga byggsatser köper man ju ett föremål, inte legoklossar. Egentligen är det den utvecklingen jag tycker är trist.

Prokrastinationsbloggande

2012-01-12T18:34:00.001-05:00

Hej igen,
oj så dagarna går. Bäst jag skriver något här innan det går för många dagar och den lilla blogglågan som jag försöker hålla vid liv här dör ut igen. Nu har jag också en utmärkt anledning att blogga: klockan är åtta, barnen ligger hjälpligt i sina sängar och jag samlar kraft inför årets bakeoff. Den här lilla tjejen fyller åtta imorgon och vi ska ha tårta på morgonen, kaka ska med till klassen som dessutom har kakförsäljning inför lägerskolan (det blir kladdkaka+mockarutor+mockarutor). Sedan blir det kalas på söndag och det ska väl vara tårta då med antar jag? Men nu har jag ju äntligen ett kök så det ska bli rätt mysigt att stöka till lite där (hör ni hur jag peppar?).

...

Jaha, nu blev det kväller. Barnen skulle natttas och sedan tänkte jag att det var väl bäst att ta tag i den där bakningen så jag glömde publicera. Nu borde jag väl ha lagt in en bild här på mockarutorna men ärligt, finns det något långtråkigare än folk som fotar sin mat och lägger ut på bloggar eller FB? En journalist jag följer på twitter bildtwittrade en hel 7-rätters måltid på någon gourmetkrog. Kalla mig snobb men aldrig att jag skulle ta fram kameran, eller sitta och knappa på telefonen, när jag äter på en bra restaurang. Är liksom inte själva tanken med en överdådig måltid att man ska njuta av den, leva i stunden? Denna syn att värdet på något ökar i relation till antalet männsikor du delar (nåja) din upplevelse med är så märklig. Carpe Facebook.

Så har ni köpt mina argument för att inte visa bild på kakorna? Eller räcker det med att tillstå att de inte är så speciellt fotogeniska om man säger så?

Gomorron!

2012-01-08T04:42:00.002-05:00

Jag vet inte om den här låten drabbat icke fransktalande länder men sedan i somras finns det inte en tio-åring här som inte kan den utantill. Och trots att vi egentligen är grundligt trötta på den stannar i det här hushållet all verksamhet upp för ett spontant dansparty varje gång den kommer på radion.

Så:

"qu’est-ce que tu fous sur internet,
ca va pas bien dans ta tête.
Regarde le temps que tu perds.

Pourquoi tu gâches ta vie?
.... danse, danse, danse!"

Dessutom blir jag så barnsligt glad varje gång ett popkulturellt uttryck inkluderar människor över 50.

Damen med Hunden

2012-01-05T04:33:00.000-05:00

"Men du tycker ju inte om djur heller" sa maken i något sammanhang, jag minns inte vad diskussionen handlade om.
Jag protesterade, lite lamt. Det gör jag väl? Det gör väl alla? Man måste väl tycka om djur, eller? Alternativet låter ju som om man vore helt känslokall.

Men om jag ska vara ärlig har inte djur haft någon framträdande plats i mitt hjärta. Vi hade katt när jag var barn, den gillade jag. Den låg och sträckte ut sig i mitt knäveck och nästan puttade mig ur sängen när jag var sjuk. Men vi hade inte det där symbiotiska förhållandet som somliga har med sina husdjur. Annars har jag nog alltid hävdat att jag gillar människor mer än djur. Jag har tyckt folk med husdjur är rätt tröttsamma, all denna tid och omsorg och vad gör man på semestern? Framförallt hundägare som låter som om de pratade om sina barn "Putte gillar inte när det kommer främmande".

Så fick jag familj, en man uppvuxen med hund och en dotter som ägnat sig från sin första dag i livet åt att visa att hon är en egen människa, med högst egna önskningar och preferenser. Från tidig, tidig ålder har hon uppmärksammat varje spindel, varje nyckelpiga, varje porslinskatt och barbiehäst (dockorna däremot ligger bortglömda i en hög). Hon vet sedan länge att hon ska bli veterinär, eller kanske hundgårdsägare. Och jag skulle inte bli förvånad om det slår in. En alldeles speciell plats i hennes hjärta har hundar.

När vi flyttade tillbaka från USA tog mina argument mot hund slut. Vi köpte hus med trädgård. Vi bor precis bredvid skogen. Barnen hade bytt skola tre-fyra gånger på ett par år, de behövde trygghet.

Så vi köpte en gudomligt söt Golden Retreivervalp förra sommaren.

Och hjälp vad folk reagerade. Det var som om vi svek den hemliga överneskommelsen mellan alla föräldrar vars barn vill ha hund. ALLA sa till mig att det var vansinne, det kommer att bli jättejobbigt, de behöver jättemycket motion, de smutsar och VAD ska ni göra på semestern? Va?

Såhär 18 månader senare kan jag säga att jo han har ätit upp ett antal skor, men man lär sig att stänga dörrar och att lägga saker högt. Jo det blir smutsigt, men jag menar vi har två barn so what's new? Jo han lyder inte alltid som vi vill, men det är ju faktiskt vårt fel och vi jobbar på det. Jo, han sticker som ett skott om vi öppnar porten, men aldrig långt och inom 10 minuter kommer han lommande.

Och jag har lärt mig att man kan lära sig saker fast man är närmare 50 än 40. Man kan lära sig uppskatta den oförställda glädjen hos ens hund när man öppnar dörren. Tilliten, kärleken, entusiasmen. Levande kroppsvärme i mysig päls att borra in tårna i under skrivbordet. Keligheten, ett huvud som vill bli kliat i ens knä. Och att gå en timme i skogen varje morgon, come rain come shine, det är bara bonus!

Och semestrarna? Jo ibland har man tur och i grannbyn bor en ensamstående dam i en stor trädgård i skogsbrynet som haft honom som husgäst tre gånger nu. Där träffar han andra unghundar och katter och blir nog gräsligt bortskämd.

Så på det hela taget går det bra, han gör mig galen ibland när han tuggat på något eller när han smiter ut just som vi ska åka. Men mest är det mysigt och vet ni, hundar sover väldigt mycket!

Men lova att ni säger till om jag börjar prata med bebisröst och hävda att vi inte kan göra ditten eller datten "för vi har ju hunden"!

The rooms that steal the show

2012-01-04T05:24:00.002-05:00

Den gröna soffan skulle göra sig utmärkt i vårt vardagsrum, om det var två gånger så stort.

På tal om heminredning så har jag precis sett klart Mildred Pierce.

Vilka miljöer (se bildspel här)! Och Mildreds kläder! Ibland skulle jag så väldigt gärna ha levt i en period när man aldrig gick ut utan hatt och handskar. Jag tyckte dessutom att serien var riktigt bra, en lite överdramatisk rags to riches-historia men ibland vill man ju ha eskapism, eller hur? Mor/dotter relationen måste ha passat Joan Crawford (jag har inte sett orginalfilmen men är nu väldigt sugen) men Kate Winslet är övertygande ångestdriven av ambition och kärlekstörst. Men framför allt både barnskådespelaren och senare Evan Rachel Wood är fantastiskt bra som dottern med en helt svart själ.

Det finns många intressanta dialoger (dialogen följer tydligen till punkt och pricka originalboken) som säger saker om pengar, klass, ambition, kärlek, lojalitet och svek. Men även om heminredning!

I sista delen som jag just såg finns det en dialog mellan Mildred och hennes lättfoting till man, Monty. Jag har tyvärr inte hittat något klipp på nätet men bl a säger han:

I have a simple theory…whatever pertains to comfort, shoot for the works. Whatever pertains to show, be a little modest. People like you better if you aren’t so damned rich.

Och senare:
Take a lesson in interior decorating…A home isn’t meant to be a museum fulled with Picasso paintings or Oriental rugs…It’s meant to be furnished with things that matter.

Så jag får väl ta ner Picassotavlan igen.

Andra filmmijöer att minnas:
The rooms that steal the show

Sköna hem

2012-01-02T15:47:00.003-05:00

Denna bild är tagen av Karin Foberg. Detta är ej mitt hem. Och det är ej min man.

Alltså det här med heminredning. Jag har funderat en del på det av naturliga skäl, eller egentligen så handlar väl mina funderingar lika mycket om kläder, eller om konsumtion över huvudtaget. (Parentes: Det här är en av anledningarna till att jag inte kan blogga längre, varje gång jag ska skriva om en tanke kommer en annan, större, och pockar på och sedan blir ämnet plötsligt alldeles för stort och komplicerat och så vill jag tänka lite till och så bidde det inget...)

Jag vill ha ett fint hem, jag tycker hemmets utformning är viktig. Jag vill att man känner sig välkommen och att hemmet säger något om oss som bor här, jag vill också att det ska vara funktionellt och jag tycker om att ha det vackert omkrig mig. Ett vackert dukat bord talar om omtanke om dem som ska äta. Liksom att klä upp sig kan vara respektfullt mot människor man umgås med.

Samtidigt värjer jag mig så mot den fullkomliga orgie av heminredning som svept över oss genom glassiga magasin, bloggar, TV-program och DN bostad. Det känns som om det bara blivit klassmarkörer och uppvisning. En del vill visa upp att de har råd, andra pekar finger och tycker de är brackiga, en tredje vill inte att det ska synas att han har råd, fast jo lite, men mer subtilt, en fjärde handlar bara på vintage eller har ärvda grejer, en femte vägrar IKEA, en sjätte lägger all sin energi på att förakta människor som renoverar kök... Jag köpte en lampa alltså är jag. Allt jag har skrivit här skulle nog kunna gälla både kläder och mat också, som verkar vara den urbana medelkassmänniskans övriga främsta glädjeämnen.

Å du tomma sammtid, tänker jag då. Här ska vi inte bry oss om formen utan om innehållet! I ett år bodde vi i det här huset utan att göra någonting alls med det. Det gick utmärkt, förstås. Men det var ju inte riktigt vårt hus. Vi hade inte valt planlösning, färger, golv. Barnen klättrade upp på köksbönken och fikade för ingen ville sitta vid matbordet. Böckerna kom aldrig ur kartongerna och tavlorna inte upp på väggarna.

Till slut bestämde vi oss för att göra de förändringar som vi tänkt när vi köpte huset, ganska exakt enligt ursrungsplan även om detaljer har ändrats. En hel del kostar det förstås. Är det värt det? Förhoppningsvis har vi ju också höjt värdet på huset men den kalkylen vet man ju inte mycket om. Det känns väldigt bra och roligt men visst hade vi kunnat göra annat för pengarna. Blir vi lyckligare nu? Nä, så funkar ju inte livet.

Å andra sidan kanske man inte kan ha målet att allt man tar sig för promt måste göra en lyckligare. Det kanske räcker med att man blir glad, har lust att bjuda hem folk och trivs i sin närmiljö? Borde vi ha spenderat pengarna på något mindre egotrippat än vårt eget hem? Jo kanske. Gjorde vi det verkligen för vår egen skull eller också för att tapeterna var gräsliga och jag märkte att jag drog en harang om att vi ännu inte kommit till skott och fixat för alla som kom innanför dörren?

Både och får jag väl tillstå. Jag kan få panik och tänka på Små citroner gula som jag minns som en bok där huvudpersoner lyckades i livet för att hon la matchande citroner i en skål stup i kvarten. Som den snobb jag är vill jag givetvis både äta kakan och ha den kvar, dvs både ha det där mysiga och personliga hemmet utan att börja låta som Ernst och utan att bry mig ett jota om vad mitt hem sänder ut för signaler till andra människor. Det hela ska verka helt "effortless" och gärna lite spontant. "Jag slängde bara en pläd där medans jag tänkte på Heidegger". Man sparar enkom en ful bytta för att visa att man minsann inte bryr sig om någon inredningshets. (Eller en enkom ful bytta som det skulle hetat där jag växte upp). Men no man is an island som vi ju vet och att tro att jag skulle vara speciellt oberoende av andra människors omdömen om mig vore att känna mig illa.

Jag vet iallafall att mina kalla morgonfötter njuter av trägolven istället för det iskalla kaklet. (Kakel? säger kanske ni om ni knappt varit i ett franskt hus, ja ALLA hus i Frankrike har kakel/klinkersgolv, oftast stora fula vitbeiga plattor som aldrig nöts och som passar söder om Avignon. Under sommarhalvåret).

Så just nu när jag skriver det här framför vår nya kamin så väljer jag att tycka att investeringen var bra.

Någon annan gång ska jag skriva om hur jobbigt det kan vara att handla kläder när kläderna ska vara så där sponant eleganta utan att se för dyra och heller inte för billiga ut och helst inte heller VARA för dyra för jag bryr mig ju om kläder, men liksom på rätt sätt. Inte på ett för trendkänsligt sätt, men man hänger ju med. Och så får det inte vara för tantigt. och inte för tjejigt. Och passa samanhanget. Och vara personliga. Stay tuned! (eller stäng av).

1 Januari 2012

2012-01-01T16:58:00.004-05:00

Jag vågar inte riktigt se efter hur länge sedan det var jag skrev här inne. Och även om jag av hävd inte tycker om varken nyårsresumeer eller nyårslöften skulle man ju ändå kunna nära en förhoppning om att kanske komma tillbaka hit lite oftare under 2012?

Jag saknar bloggandet ofta.

- Varför bloggar du inte då?

Först hade jag inte tid.
Sen hade jag inte ork.
Och sen tror jag att jag hade glömt hur man gör.

It's complicated som man säger numera.

2011 har varit ett något lugnare år för oss än 2010, som nog i och för sig var ett rekordår för förändringar för oss. Största förändringen 2011 var grundandet av ett företag och att jag sa upp mig från det jobb jag hade för en osäkrare tillvaro som egenföretagare. Hur det går? För långsamt, förstås, men det ingår väl i hela förutsättningen. Givetvis vill man att allt ska gå framåt snabbare än vad det gör, men framåt går det trots allt.

Jo just det, vi har renoverat också. Så nu känner jag mig som en riktig svensk! Ungefär samtidigt som jag började jobba hemifrån började också fyra snälla rumäner jobba här. De har rivit väggar och kök, slitit upp kakelgolv och lagt trä, målat och fixat. Två månder med micromat och att ständigt ha folk hemma räcker! Men jag ska inte klaga, vi har (ta i trä, ta i trä) haft duktiga byggjobbare här och allt är klart inom budget och tidsgränser. Och det är ju faktiskt självvalt, dessutom kan man ju glädja sig åt att man hjälper till att hålla europas gnällande, skeva hjul rullande. Vad skulle det bli av ekonomin utan inredningsboomen? Men det är skönt att det hela snart är över, det går så generande mycket tid till renovering, trots att vi inte gjort något egentligt renoverande själva. Planerande och funderande, en hel del kompromissande och ett oändligt antal bilresor till Castorama.

Nu lägger jag in en före-bild här (eller egentligen undertiden -bild) så kanske ni kan få en efter-bild så småningom! Och så snabbar jag mig att publicera, innan jag ångrar mig. Jag vill så gärna ha ett blogginlägg med datumet första januari!

2011-09-30T11:35:00.000-04:00

Halvmån står över logen
Myggen inar i skogen
Dofter med dofter blandas
På regn är så skönt att andas

Lien hänger i trädet
Spannen skvalpar på brädet
Genom smårutiga mönstret
stirrar lampan i fönstret

Med huvudet böjt, vid knuten
dröjande, obesluten,
och tankarna halvt i köket
drömmer du flyktförsöket

Hemmadotter av Gunnar Ekelöf

Nu har jag slutat vara obesluten och drömmande och har vid 46 års ålder sagt upp mig från mitt fasta jobb. Igen. Två veckor kvar av arbetskamrater, sammanträden, bilpendling, kaffeautomat, tillhörighetskänsla, lönekuvert och pensionspoäng. Var vänlig tala om för mig i kommentarsfältet att jag tagit rätt beslut.

(ps. Missa inte pendangen om hemmasonen inne hos Annanann!)

Det var bättre förr.

2011-07-10T16:28:00.003-04:00

Bästa poliserna:

1. Tennison
2. Pembleton
3. Sipowicz

Och så skulle det väl vara Furillo då, fast egentligen var de väl birollerna som gjorde den serien. Den intromusiken får mig fortfarande att känna mig aldeles förväntansfull.

Dom gör inte sådana här detektiver längre. Eller interiörer för den delen. Tänk att de här serierna gick på bästa sändningstid där det nu bara syns välfönade topmodeller som letar förvunna tonåringar i slicka kontorslandskap eller pular med pipetter i lyxlabb. Tänker jag efter såg inte Dr. Green ut som Dr. Shephard heller. Undrar om ens Jennifer Aniston hade varit tillräckligt lipglossig för Vänner om den serien lanserats idag?

Uppdatering: Höll ju på att glömma Cracker med Fitz fast han är ju psykolog, inte polis. Lika desaströst kärleksliv som alla de andra har han iallafall.

Bonus: en comic relief variant med både Tennsion och Fitz. Man ska nog ha sett serierna för att uppskatta men då är det lite kul, vid 6.35 min. t ex (ja tills de börjar sjunga då).

"America has become Sweden's Mexico"

2011-07-02T16:02:00.000-04:00

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

Swede Dreams

www.thedailyshow.com

Daily Show Full Episodes

Political Humor & Satire Blog

The Daily Show on Facebook

Om nu någon fortfarande trodde att IKEA eller HM ger Sverige goodwill...

Jag visste väl att det var en sekt.

2011-07-02T15:45:00.000-04:00

Om ni undrar varför jag aldrig litat på viktväktarna. Kolla här!

Var den enkla strategin att man skulle tappa aptiten och på så sätt minska i vikt?

Litteraturquiz

2011-07-02T15:33:00.000-04:00

"La portion du globe terrestre occupée par les eaux est évaluée à trois millions huit cent trente-deux milles cinq cent cinquante-huit myriamètres carrés, soit plus de trente-huit millions d’hectares. Cette masse liquide comprend deux milliards deux cent cinquante millions de milles cubes, et formerait une sphère d’un diamètre de soixante lieues dont le poids serait de trois quintillions de tonneaux. Et, pour comprendre ce nombre, il faut se dire que le quintillion est au milliard ce que le milliard est à l’unité, c’est-à-dire qu’il y a autant de milliards dans un quintillion que d’unités dans un milliard. Or, cette masse liquide, c’est à peu près la quantité d’eau que verseraient tous les fleuves de la terre pendant quarante mille ans."

Dagens Dikt

2011-06-27T16:33:00.002-04:00

Klockan är halv elva och jag svettas vid mitt öppna fönster. Det är en sådan hetta som jag inbillar mig utlöser sinnessjudom, våldsbrott och totalt ansvarslöst beteende. Jag tror extra många människor dör och föds i natt. Kaprifoldoften är tung som en 80-talsparfym. Jag ligger på sängen och youtubar poesi.

HAVING A COKE WITH YOU
is even more fun than going to San Sebastian, Irún, Hendaye, Biarritz, Bayonne
or being sick to my stomach on the Travesera de Gracia in Barcelona
partly because in your orange shirt you look like a better happier St. Sebastian
partly because of my love for you, partly because of your love for yoghurt
partly because of the fluoresent orange tulips around the birches
partly because of the secrecy our smiles take on before people and statuary
it is hard to believe when I’m with you that there can be anything as still
as solemn as unpleasantly definitive as statuary when right in front of it
in the warm New York 4 o’clock light we are drifting back and forth
between each other like a tree breathing through its spectacles

and the portrait show seems to have no faces in it at all, just paint
you suddenly wonder why in the world anyone ever did them

I look

at you and I would rather look at you than all the portraits in the world
except possibly for the Polish Rider occasionally and anyway it’s in the Frick
which thank heavens you haven’t gone to yet so we can go together the first time
and the fact that you move so beautifully more or less takes care of Futurism
just as at home I never think of the Nude Descending a Staircase or
at a rehearsal a single drawing of Leonardo or Michelangelo that used to wow me
and what good does all the research of the Impressionists do them
when they never got the right person to stand near the tree when the sun sank
or for that matter Marino Marini when he didn’t pick the rider as carefully
as the horse

it seems they were all cheated of some marvellous experience

which is not going to go wasted on me which is why I am telling you about it

UppdateringÖ Nu har jag börjat google Dorothy Parker och kan inte sluta. OemotsåndligaWomen: A hate song t ex, eller Afternoon.

"That's Michael Caine"

2011-06-11T10:08:00.000-04:00

Nu har jag sett det här tre gånger nu och jag skrattar högt varje gång. Kan inte riktigt förklara varför.

Heja Sverige

2011-06-06T17:08:00.000-04:00

Här på Charlie's view firar vi nationaldagen med en blid på det svenskaste vi vet:

en äkta märkessköld. Har ni sett så fint! Äntligen för jag vårt stolta kulturarv av uppsättande i pojkrummet av metallmärken vidare. Sonens har svenska simmärken och franska skidmärken och judomedaljer. Bl a från senaste tävlingen där han kom på delade tredjeplats i en kvartett. Han fick medalj ändå, vilket kändes mycket svenskt.

Dotterns är än så länge mer modest. Får nog leta reda på några gamla brutna gevär och amnestypins att ge henne. Eller vad jag nu kan ha i gömmorna, det var ju ett tag sedan jag bar pins.

Färutom märkesskäld samlade jag på sådana där maskinbroderade tygmärken från Stolien och Zermatt som man sydde fast på anoraken och ryggsäcken.. Tror jag ska införa det också.

Naturen

2011-06-05T16:56:00.000-04:00

Jag ligger i min säng med fönstren vidöppna och njuer av åskvädret. Det mullar i fjärran och blixtar lyser upp den ännu inte helt mörka himlen. Temperaturen går sakta från fuktmättad ljummen till kvällssval. Jag älskar åskväder, älskar att låtsas at jag är i naturens våld på ett sätt som man nog bara kan göra om man vuxit upp på granitberget där det värsta naturen någonsin ställde till med var en nerblåst tall över en elledning. Slipper man uppleva verkliga naturkatastrofer är det kittlande när naturen morrar och visar tänderna.

I eftermiddags gck jag en runda i skogen med sonen och hunden. Skogen! Den börjar se ut som befann vi oss i en James Cameron-film. Man väntar sig att träden ska börja tala och murgrönan förflytta sig själv. Grönskan är överväldigande, bedövande. Det slingrar och gror, gamla stenmurar är täckta av krypväxter och träden böjer sig djupt ner över stigen. Brännässlorna är axelhöga, taggbuskar river och fastnar i hår och tröjärmar. Vi måste böja os ner för at inte klibba fast i långa trådar som sträcker sig efter oss. Efter nattens regn och i väntan på kvällens åskväder var luften tung och varm, genom att bara kisa lite kunde vi i tanken förflytta oss till Amazonas. Vi smög och låtsades skjuta pilbåge, hunden blev en varg och jag försökte berätta om Fantomen som jag insåg att sonen aldrig hört talas om. Skogen som jag så ofta här gnällt på för att den inte alls ser ut som min barndoms snötyngda granskog med mossbelupna flyttblock och stenrösen som vittnar om övergivna torparstugor. Ingen undervegetation alls förutom blåbärsris och man såg långt mellan stammarna. Här finns knappt ett barrträd, inga lingon eller kantareller men en snårig lövrik växtlighet som är så luxuriös att det är omöjligt att gå där ingen människa eller djur gått tidigare.

Nu kom regnet. I vår trädgård finns en sådan där ful liten bassäng som barn badar i, fyra, fem meter i omkrets tack och lov i träställning, inte enbart ljusblå plast. Fast den stör ändå mitt estetiska sinne. Men nu, när jag inte ser den låter regndropparna på poolytan precis som hade vi en damm i trädgården. Himlen har mörknat, jag ligger ovanpå den ännu bäddade sängen utan att tända och lyssnar på regnet. Blixtarna synns bättre nu, de lyser upp hela horizonten. Blundar jag kan jag låtsas att mina fönster är en grottöppning och min duxmadrass en bisonfäll, Att få lyssna på regnet från ett torrt natthärbärge, det önskar jag alla mina medmänniskor i natt.

“But it’s cold"

2011-06-05T15:16:00.000-04:00

Francesca Comencini, a mother of three, said, “I don’t know what the situation is in America, but here women are doing everything. This problem, which is really the problem of modern times, is not solved anywhere."

“Well, Scandinavia,” Cristina said. “But it’s cold.”

fårn Berlusconiartikeln jag nämnde nedan.

Dysfunktionell Socialistisk Kataklysm

2011-06-05T05:31:00.003-04:00

För någon vecka sedan hörde jag en humorist hävda att tittarsiffrorna sköt i höjden så fort DSK nämndes på TV. Så TV-tablån innehåller nu: DSK's Anatomy, DSK Crime Scene Investigation, True DSK, Cold DSK...

Och det är sant att under ett par veckor kändes det som om 90% av sändningstiden i både radio och TV handade om förre IMF-chefen eller metadiskussioner runt polisarbete, juridiska system, mediebevakning, sexbrott, sexism, makt och kanske framförallt de många skillnaderna i hur allt detta sker, behandlas och diskuteras i USA och i Frankrike.

Nu har det gått någon vekca till och man kan ju undra vad som blir kvar när dammet lagt sig.

Direkt efter händelsen gjorde hela diskussionen mig irriterad . En anledning var delvis besvikelse, jag trodde DSK var en relativt bra kandidat till presidentposten (han är lite av Frankrikes Kjell Olov Feldt, en erfaren socialist i högerdelen av partiet, gift med en känd skrivande kvinna. Likheterna stannar nog där är det väl bäst att tillägga) och irritation över att de gamla klyschorna om fransmäns sexism och machism coh USA's puritanism nu skulle få nytt bränsle på båda sidorna om Atlanten. Och i Sverige förstås.

För jag blir irriterad när svenskar slänger ut sig att fransmän är macho och ojämlika. Delvis är det nog en ryggmärgsreaktion, en sådan som man kan ha om sin familj; själv får man gnälla på brorsan men om någon annan vågar säga något negativt, då... Delvis för att jag inte upplever min vardag som ojämlik och jag tycker att en del omdömen bygger på missförstånd och okunnighet.

Jag tycker franska feminister generellt sätt hörs rätt bra i debatten även om de ibland driver andra frågor än de svenska. De tycker subventionerade dagis som ger kvinnor möjlighet att jobba är viktigare än lång föräldraledighet som de tycker stänger ute kvinnor från arbetsmarknaden. De är för burkaförbud och även slöjförbud på offentliganställda och i skolor med bla argumentet att skola och samhälle bör vara en frizon för kvinnor som behöver stöd att bryta med partriarkala kulturer. Hushållsarbete diskuteras förstås men de priviligerade som för diskussionen löser det nog ofta med städhjälp och barnflicka. Lika lön för lika arbete är en het fråga. I regeringen har suttit, inte många men dock, flera kvinnor från etniska minoriteter och tunga ministerposter har innehatts av kvinnor de senaste åren (Lagarde och MAM t ex som lyckades avgå pga korruptionsskandal som en hel karl.)

Men helt osant är det förstås inte.

När, som någon träffande sa på radion, de stora tenorerna, reagerade med ryggmärgen och slöt upp runt sin olycksbroder så känndes den politiska sfären väldigt unken. Alla dessa ikoniska vänstermän med BHL och Jaques Lang i spetsen som kräkte ur sig kvinnoförakt. Ungefär samma visa som vid Polanskiaffären. Då var de artisterna, författarna och cineasterna som gapade om moralpanik. Nu de socialistiska pamparna. Alla dessa vänstermän som verkar tro att broderskap ska tas bokstavligt, och jämlikhet helst ska glömmas bort. Så bedrövligt! Till viss mån kan jag förstå att man i affekt slår i från sig, vem vill ha en kompis som är våldsverkare? Men även om han är oskyldig till våldtäkten, vi vet ju faktiskt inte vad som hände, så verkar det ju stå utom allt tvivel att DSKs sätt att leva inte är kompatibelt med att vara statschef.

Privatlivets helgd? Pyttsan, om det är som det nu verkar att både kvinnliga kollegor och journalister inte ville vara ensamma i ett rum med honom kan man inte längre säga att det är privatliv. Då kan han ju faktiskt inte utöva sin funktion korrekt.

Jag har lyssnat och läst en hel del amerikanska reaktioner och det är ju rätt jobbigt. Amerikanska feminister verkar tycka synd om oss i Europa som ligger åratal bakom deras egen jämställdhet i samhället. Det känns ju lite magstarkt, men caset Italien stärker ju inte direkt vår position. Inget gör väl oss Europeer så upprörda som att inte känna oss överlägsna amerikaner! Man kan tycka att amerikanerna är löjliga med sina extrema sexual harrassment-lagar och oskrivna regler, men det verkar ju fungera. För om en sak verkar alla överens, polisen i Frankrike hade aldrig stormat ombord på ett flygplan för att hämta ut en prominent internationell person för att en hotellstäderska anmält en våldtäkt.

Så blir det någon förändring? Jag vet inte, men åtminstone har debatten svängt de senaste veckorna från att enbart handla om "stackars" DSK till att handla om hur män med makt behandlar kvinnliga kollegor. Hårresande historier läcker från parlamentet där flera kvinnliga parlamentariker berättar om dagliga sliskiga kommentarer och påstötningar. Och folk blir upprörda. Jag tror också det är en generationsfråga, jag jobbar på en väldigt ung men väldigt mansdominerad arbetsplats och bland 30-åriga män verkar inte DSK och hans livsstil ha något större stöd.

Om ni vill läsa mer om Rubygate i Italien kan jag rekommendera denna, rätt deprimerande, text.

What's with

2011-06-04T07:22:00.000-04:00

det där med mobiltelefoner och barn i Sverige? Alexandra skriver att var femte barn i Sverige (antar jag) mellan 5 och 9 har en egen telefon. 5-åringar! Vad gör de med telefonerna, spelar angry birds? Och varför då en telefon? Sitter föräldrarna och ringer till barnen på dagis? "Hej tjejen, tänk på att äta upp din banan, nu ska jag in på ett möte, hej"

Jag fattar inte, och visst är det ett svenskt fenomen? Min son är tio och ingen kompis har telefon, inte vad vi vet iallafall eftersom det är helt otänkbart att man skulle ta med något sådant till skolan. Man får i princip inte ta med något alls förutom möjligtvis stenkulor och pingisracket (hej 50-tal). Likadant var det i USA. Sonen lånar en gammal telefon av oss med ett betalkort i när han åker buss ensam, men han hör aldrig när man ringer och jag tror knappt han använt den så det är rätt poänglöst.

Om det nu är så, att fler och yngre barn har en egen mobil i Sverige än i andra länder undrar jag varför. Har Sverige relativt sätt smartare marknadsförare? Mindre mediebevakning och opinion angående eventuella cancerrisker? Föräldar som inte kan säga nej? Föräldar med större kontrollbehov? Skolor med färre regler? Större teknikvänlighet? Mer grupptryck på skolgården?

Jag tror inte barn nödvändigtvis är mer bortskämda i Sverige (jo, det kanske jag tror men jag har inga belägg, det blir ju bara anekdotisk bevisföring) men normerna verkar helt annorlunda.

Nu tänkte jag skriva någonting elakt om det ologiska i att man man kan bli utskälld som barnmisshandande om man inte ammar sitt barn tills han är blöjfri men ingen tvekar att sätta en mobil intill örat på ungen på pottan. Och att det är en dödssynd att ge sitt barn köpt vatten ur en plastflaska men ingen funderar över hur mycket rent vatten det går åt till att tillverka barnets telefon. Men vem är jag att kasta första stenen, i det här huset finns en väldans massa onödigt och det är lite si och så med klimattänkandet. Man tänker gärna på klimatet när det liksom passar ens eget konsumtionsmönster.

Men jag tror på en backlash snart när cancerlarmen blir högljuddare och psykologerna får lite större material att utröna vad det gör med unga männsikor att 24/7 ha mamma ett knapptryck bort.

Frukost i det gröna

2011-06-04T03:40:00.001-04:00

Tredje dagen ledigt i rad, och nu har jag varvat ner. När veckorna är överfulla är tvådagarshelgerna lite för korta, eller kanske för fyllda med andra måsten, för att vara riktigt avkopplande. Vi hade tänkt åka bort en sväng denna vackra långhelg som alla andra men av olika anledningar blev det inte så och det var nog lika bra. I torsdags övade vi oss i den svåra konsten att inte göra någonting alls. Framåt eftermiddagen hade allas pulsar gått ner och på ett naturligt sätt sökte vi upp varsit hörn av huset. Ingen TV, ingen dator, inget spel, ingen telefon. En bok, en tidning, eller bara stirrandes i taket. Dottern gick och la sig i sängen, under täcket. "Är du trött?", "Nej jag bara ligger och liksom tänker". Jag lyckades avhålla mig från att fråga om på vad.

En av de bästa sakerna med familjelivet, att vara tillsammans fast man får vara ifred. Att vara ensam med andra.

Igår jobbade maken och jag och baren åkte in till Paris och turistade, eftersom det var närmare 30 grader tyckte jag att det var lämpligt att trängas på Place du Tertre. Annars är det ju ingen sport! Och vem vet vilka men man kan få av att stirra för länge i taket, bäst att aktivera sig! Men det var faktiskt väldigt trevligt: en promenad genom 9e, ett totalt ointresse från min avkomma att nostalgiskt blicka upp på det chambre de bonne där jag svettades en julimånad 1985, en pizza på ett litet torg, körsbär i ett frukstånd, beundra pelargonöverflödet på Hausmannbalkongerna, alla miljoner trappstegen upp till basilikan, Stand by me framförd av Jonas från Skövde till japanernas förtjusning, tacka nej till miniatyreiffeltorn, miniatyrbasilikor, porträttmåleri, klibbiga gubbar som fastnar på väggen, jättestudsballonger, ja kanske den mest tacky delen av Paristurismen men ändå den oföränderliga utsikten över beigegråa Paris.

Det här var ju en jättedålig utsiktsbild men man kan med lite god vilja se Eiffeltornet. Och ni vet ju redan hur den där utsikten ser ut, eller hur?

Glädjen när man ser Eiffeltornet. Man blir lite glad varje gång, det är så märkligt. När jag åker tll jobbet kommer jag ut ur en tunnel och plätsligt breder Paris ut sig nedanfär mina fötter. Och rakt framför mig den stolta, magnifika järnladyn. Rak står hon där, lika majestätisk i strålande sommarsol, i dimma och regn eller i natten lysandes som en fyrbåk. Jag blir glad i hjärtat varje morgon.

Och idag, glädjen över att äta frukost i det gröna ca 7 meter från sängen. Vid 8.30 är det redan varmt, jag sitter i pyamas med mitt kaffe, hunden sover på mina fötter som jättevarma, fluffiga tofflor, solen värmer i halsgropen, det ska bli runt 30 idag igen. Fågelkvitter, grannarnas morgonlåga röster i deras trädgård, en hund gläfser till, tåget i fjärran. Min hund spetsar öronen men slår sig till ro igen i morgonsolen. Tusen nyanser av grönt och idag blir den lilla poolen vi ärvt med huset klar för användning. Då blir det nog slut på tystnaden.

Eftersom ni undrar så

2011-06-02T18:37:00.003-04:00

Genialiska ABBA-låtar:

Knowing me, Knowing you

Take a Chance on Me
The winner takes it all
Money, money, money

S. O. S.

Gimme! Gimme! Gimme! (A man after midnight)

Does your mother know

One of us
Uppdatering: The Day before you Came

Bra ABBA-låtar:

Mamma mia
Super Trouper

The name of the game

Waterloo

Dåliga ABBA-låtar:

I have a dream

Dancing Queen

Lay all your love on me

Voulez-vous
Thank you for the music

Fruktansvärda ABBA-låtar:

Chiquitita
Fernando

Nu vet ni.

Bra för multitasking, alzheimers och acne

2011-06-02T16:34:00.000-04:00

Nä, det där med acne hittade jag på, men annars verkar tvåspråkighet vara bra för det mesta. Win!

Månaden innan sommarsolståndet

2011-06-02T09:56:00.001-04:00

Och det hände sig vid den tiden att jordens alla barn ställdes upp framför sina föräldrar iklädda ljusfärgade kläder med gräsfläckar falsksjungandes om vind, vatten och fjärilar. Skam föll uppå den familjefader som glömt sin Sony HDR CX160E hemma och sålunda darrhänt tvingas föreviga sin avkommas mumlande i bakersta raden med sin iPhone 3. Men jordens alla far och morfädrar kommer pliktskyldigt följande jul titta igenom 160 minuter pipiga flickröster och stammande pojkar som levererar punchlinen i sketchen 43 sekunder försent. 43 sekunder är långt i en darrig iPhonefilm.

Nästa gång någon ser Esmeralda tappa blockflöjten i golvet på film har det gått 732 år och framtidens forskare sitter under en dom på Mars och funderar över varför deras anfäder avgudade sin avkomma.

Tydligen dokumenterade de varje matintag, varje ljud, varje rörelse och ja, tom ibland sov- och toalettstunder med devot hängivelse. Sedan delade man all denna dokumentation med en relativt stor del av sina samtida med hjälp av den rudimentära teknik som fanns tillgänglig. Enligt rekonstruktionen av ett otal vad som, förtjusande nog, kallades "smartphones" (forskarna lyckades aldrig klargöra vad som var "smart" med dem) verkade anfädernas liv relativt fyllda med aktiviteter utanför hemmet. Trots detta tog de sig tid att till dessa speciella bi-anuella (just före sommar- och vintersolstånd) ceremonier laga märkliga offergåvor bestående till stor del av rent hälsofarliga substanser såsom sackaros och fettsyror. Dessa gåvor placerades på ett långt bord fär att jämföras och efter barnens uppträde intogs hälften och resten slängdes. Det är oklart vilket straff som utdelades till den familj som inte medtog någon offergåva. Eller filmverktyg.

Söndag kväll

2011-05-08T18:43:00.000-04:00

Vad jobbigt det är när man skrivit ett halvtrist inlägg (exempelvis ett med en lång rad mer eller mindre bra länkar som väl ingen männsika orkar klicka på) att sedan se det där inlägget i bloggrullarna hos sina bloggvänner. Man skräpar ner deras blogg med krafs.

Fast ännu värre är det kanske när man hamnar längst ner i bloggrollen för att man inte uppdaterat på länge. Då står där anklagande: senaste uppdatering för 3 veckor sedan.

Så att synas mitt i sin ynklighet eller att inte synas alls. Bara att välja. Eller att skriva bättre blogginlägg.

Idag har jag gått långpromenad i skogen med hund, barn och make. Vi går ungefär i den ordningen. Desstuom har jag hängt en del tvätt, suttit med och varit stöd under läxläsning (The Magic Bean har hittat på nya äventyr), lyssnat på övning av muntlig bokrapport som ska framföras utklädd till en person i boken (han har valt Harry Potter och blabla vad nu den sjätte boken heter. Den är cirkus 600 sidor, föredraget ska väl vara 2 minuter inklusive omdöme om boken. Jag försökte föreslå en något tunnare bok men nejdå, den här skulle det vara. Det gäller att lära sig i tid att syntetisera information.) Jag har
även dragit upp kanske två maskrosor, ätit alla måltider ute (grillkött oh sallad, nästan uteslutande) och köpt böcker på Amazon (Lorrie Moore, Tina Fey, Hilary Mantel och Siri Hustvedt).

När jag nu läser de där namnen känner jag mig som sinnebilden för målgruppen "universitetsutbildade medelklasskvinnor över 40 som inte har så mycket tid att läsa som de skulle önska". Jag lovar de där böckerna är säkert de som föreslås bara man väljer en av dem; "Andra som köpt Lorrie Moore har även köpt Hustvedt". Hjälp vad förutsägbar jag är. Men jag ser fram emot att läsa alla böckerna i alla fall.

Vad jag gjort mer? Ja, det undrar jag också.

Lördagskväll

2011-05-08T09:26:00.003-04:00

Så nu är födelsedagskalas, frisörbesök och ett antal fotbollsmatcher med grannungarna avklarade. Lugnet har sänkt sig och jag slösurfar runt på siter jag besker när jag behöver ett leende. Det är fascinerande hur mycket tid folk lägger på knäppa projekt! För er som har lika spännande lördagskvällar som jag kommer här lite tips.

Tema litteratur:
Awful Library Books Håller vad den lovar.
Mer läskiga böcker, denna gång fär ung publik hitttar ni här Terrifying Nixon-era-children's-books. på Sweet Juniper hittar ni även fina foton och tänkvärda texter om Detroits sorgliga öde. Som bonus kan ni även se hur man egentligen borde fira Halloween. Allt hemgjort, för nästan inga pengar alls.
Fint format på denna on-line novell som jag inte läst än. The Truth about the East Wind

Tema samtid:
Dagens lokaltidingsbesvikelse alltid läsvärd.
Unhappy Hipsters alltid sevärd. Jag gillar skruvade bildtexter, Jenny Maria gör det bra, här t ex.
Katalogliv

Tema lappar:
Passiv-agressiva lappar
Passiv-agressiva lappar , the swedish version
Hittade lappar
Hemligheter
Citationstecken

Tema familj:
Snygga föräldrar
Hippa pappor
Famijeporträtten längst ner i lådan.
Föräldraskap

Tema mat:
Tårtor
Snabbmat
Brun mat

Nu tänkte jag att jag skulle skapa en egen site som skulle heta Utlandssvenskar. Finns nog en del material att finna...

Lördag eftermiddag

2011-05-07T11:59:00.003-04:00

Lördag eftermiddag och jag är oförhappandes ensam hemma. Dottern på födelsedagskalas, sonen och maken är hos frisören och handlar mat. Ja inte hos frisören då, men ni fattar. Jaha, äntligen ett par timmar ensam (med hunden), vad göra med denna lyx som kanske inträffar en gång var fjortonde dag? Blir alldeles stirrig som så ofta i såna lägen. Borde ringa den och den, hänga tvätt, gå en promenad, svara på meddelanden på Facebook, så luktärterna (är det försent?), sova middag, beställa böcker på Amazon, läsa bokklubbsboken (Spill av Combuchen - tycker den är rätt seg att komma in i), blogga något roligt och genomtänkt, tänka ut middagsmaten. Möjligheterna oändliga, måstena många och förmågan noll.

Har nu till slut hamnat i solstolen under blåregnet (fast bilderna är ett par veckor gamla, nu börjar det tyvärr blomma över) utan bok eller strumpor att stoppa (as if ...). Jag sitter här och är alldeles onyttig, och inser att jag har lika svårt för det som min mor har och min mormor antagligen hade.

Solen skiner, hunden sover här bredvid, fotbollar slår i garegeportar, gräsklippare surrar i fjärran. Koncentrerar mig hårt på att känna mig loj. Något säger mig att det inte är det bästa sättet.

Jag ska aldrig mer klaga på att jag har det stressigt på jobbet.

2011-05-02T18:37:00.002-04:00

Jag har precis hittat Vita husets flickrstream och är helt fascinerad.
Kolla det här fotot taget i "the situation room" under raiden mot Bin Laden. Jag kan inte sluta titta på det. Är inte the situation room en futuristisk jättesal med Minority Reoport skärmar, i ständigt nedsläkt mörker endast upplyst av blippande dioder och laserstreck representerande attackflygplans famfart över interaktiva kartor? Eller det kanske är kommandocentralen? The situation room är nog där de sitter runt ett ovalt bord och bestämmer om de ska skicka missiler eller inte. Presidenten alltid på kortändan. Här ser det mest ut som de sitter i ett konferensrum på ett kedjehotell, och blickarna är så centrerade att det ser ut som de inte har något större än en 26tummare. Men koncentrerade är de, spända som fiolsträngar, klumpar i magen och torra läppar. Presidenten sitter i ett hörn, inte vid bordsändan, han är fritidsklädd, det är vär mitt i natten? Clinton är den enda kvinnan förutom någon medarbetare i bakre raden, hon har kanske också den kvinnligaste gesten med handen för munnen. Jag känner igen den gesten hos mig själv, förfärad, nervös, koncentrerad. Bara en man i uniform, på bio runt det ovala bordet är det bara uniformer, gröna, beiga och marinblå uniformer. Och alltid en svart general. Här är den ende färgade Presidenten själv, så är det aldrig på bio, den svarte killen är alltid no 2.

Uppdatering: Jag var ju inte den enda som uppmärksammade det här fotot.

Uppdatering 2: Och veckans hatt i veckans bild har ni här!

Uppdatering 3: OCh internet är som vanligt internet

Samtidigt på the real nerdprom

2011-05-01T15:21:00.003-04:00

"This is a clarification to the people from Fox news. That was a joke. That's not actually my birth video."

Välskrivning

2011-05-01T09:49:00.002-04:00

Ok, inte ett natur/årstidsinlägg men för att ni inte ska känna er helt bortkomna kommer här et annat favoritämne: skolan!

Kommer ni ihåg när man hade välskrivning? Jag hade det i stora A4-häften där jag skrev långa rader av S och A. Sol, sol sol, apa, apa, apa. Det fungerar nog ungefär på samma sätt idag, fast jag kan nästan äta upp min hatt på att det inte heter välskrivning längre utan "expressiv skrift" eller kanske "verktygsförvärvande".

Så här ser min lilltjejs motsvarande franska häfte ut. En sak är säker hon kommer att få bättre handstil än mig. Hon har redan bättre handstil än vad jag har som tillhör den första generationen med den nya skrivstilen dvs att texta med lite streck mellan bokstäverna.

Den här sidan skrev hon i november efter att ha gått knappt tre månader i första klass.

Det här är hennes amerikanska skrivbok. I USA textar man, jag vet inte om barnen lär sig skrivstil över huvud taget, visst textar amerikaner mest?

I vilket fall skriver hon ju här som en kratta om man jämför. Vilket i och för sig är lite orättvist för det här är ingen välskrivningsövning utan en övning i att överföra en tanke till skriftspråk. Eleverna skapar en egen bok som handlar om en böna som förvandlar sig till de mest fantastiska saker. De hittar på historien, skriver ner den, ritar illustrationer, skapar boksomslag, innehållsförteckning och baksidestext som skrivs på en riktig inbudnen bok som sedan tas hem och stolt uppvisas.

Det här känns symptomatiskt för de två skolsystem som mina barn nu följer. Jag kan faktiskt inte säga vad som är bäst, jag är inte säker på att något är "bäst". I det franska får de tidigt lära sig att följa skrivreglerna; stavning, grammatik, skiljetecken. Man börjar inte på andra raden om fröken sagt tredje, man räknar rutorna så att intagen blir lika långa, man stavar rätt annars blir det röd bock i kanten, man skriver efter förebild, inga påhittade berättelser.

Det kan ju tyckas urtråkigt och mossigt men att i unga år få tillgång till ett lättflytande, snyggt, läsbart och överskådligt sätt att skriva är, tror jag, ett mycket viktigt verktyg för mycket annat lärande och kommunicerande. Det är den där gamla sanningen om att man måste kunna reglerna för att kunna bryta mot dem. Barn gillar ju också ofta ordning och reda att veta vad som gäller, att följa tydliga instruktioner.

I den amerikanska skolan premieras uttrycket, nyfikenheten, lusten att lära, kreativiteten. Det var ändå tydligare i den kommunala skola mina barn gick i på Manahttan. I den expat community de nu går är det konservativare, lärarna anväder rödpenna och kräver felfri stavning. Den här kreativiteten är sympatisk men alls inte mindre ambitiös. Läxorna kräver mycket föräldrarstöd och det är nog svårt att hänga med för den som inte har googlelitterata föräldrar.

Just nu får barnen tillgång till båda de här pedagogikerna och jag tycker det är intressant. Sonen tycker den amerikanska skolan är mycket jobbigare, om det beror på pedagogiken, de många läxorna eller det faktum att det är hans tredjespråk vet jag inte. Själv tycker jag den franska verkar jobbigare med långa utantilläxor.

En sak de båda skolorna har gemensamt men som skiljer sig från Sverige är att allt betygssätts. Och då menar jag inte att man får betyg från första klass, utan att ALLT bedöms. Läraren rättar (i den amerikanska skolan rättar först eleverna med grön penna, sedan läraren med röd), varje skrivbokssida, varje stencil betygssätts antigen med siffror eller med kommentarer. Tittar ni på den franska sidan där upp ser ni ett "tb" vilket står för "très bien" (ja, vadå jag valde ju givetvis vilken sida jag skulle fota av:).

Nu måste jag gå och googla på invandringsstatistiken i Texas till sonens geografiläxa.

Den här vinner

2011-05-01T08:56:00.000-04:00

Möjligen ångrar jag mig i juni och vill rösta på I denna ljuva somartid men just nu vinner den här hands down tävligen: Sånger vi utlandssvenskar inte kan låta bli att googla på youtube när resten av huset som inte fattar någonting sover.

Är man från Uppsala så är man och har man en morbror som hela ens barndom sjöng i OD så har man. Då blir man en sådan tonåring som sover i sovsäck i kön utanför universitetshuset för att få biljetter till Capricen.

Jag tar det igen, det enda jag har sovit i sovsäck för att kunna köpa är ODs capricebiljetter. Farbröder som skojar till det och sjunger stämsång, what's not to like när man är 16? Det om något måste kvalificeras som nerdprom*. Vi byggde ett helt vindskydd i kön (vi var scouter också som grädde på moset) och släpade dit ett bilbatteri och en bärbar TV. Sedan låg vi i sovsäckar, tio stycken liksom på varandra i en stor hög och tittade på Nöjesmassakern eller om det var Jacobs stege.

Tror ni vi snart kan släppa naturen och årstiderna och börja blogga om något annat? Varje år samma sak, jag som just deklarerade att jag inte gillade nostalgi, hmm.

*Vita husets korrespondentmiddag, som hölls igår kalls tydligen internt, och inte så internt på twitter, för nerdprom.

Franska krusbär

2011-04-26T17:40:00.000-04:00

Jag har köpt en krusbärsbuske! Det måste väl vara alla utlandssvenskars dröm, eller? Så nu får vi se om Karl Jonas Love hade rätt.

Så igår kanaliserade jag Vita Sackville-West så väl jag kunde i solhatt och trädgårdshandskar. Tyvärr förtogs intrycket något av smutsiga shorts och träskor, borde haft safarijacka och korg på armen. Men trots dessa stilbrott har vi nu nya fina gammelrosa och vita pelargoner, lupiner, en jasminbuske, diverse kryddörter och förhoppningsvis snart morötter, gurka och paprika och en hel del annat som jag glömt. Samt en krusbärsbuske då. Hela dan höll vi på i strålande solsken och grannarna sjöng allsång för oss vilket jag aldrig tidigare hört i detta land. Korsikanskt eller keltiskt lät det, mer Cranberries än Taube.

Och efter välförättat värv drack jag kaffe under blåregnstaket på terassen, blickade ut över mitt värv, tog fram mitt bäckhorn och linnepressade brevpapper med monogram och diktade följande rader:

She walks among the loveliness she made,
Between the apple-blossom and the water—
She walks among the patterned pied brocade,
Each flower her son, and every tree her daughter.

Okey, kanske inte direkt då. Men ett blåregnstak över terassen har vi!

Som bonus får ni ett till citat av Vita, ett som jag tror passar er min trogna, eftersatta läsekrets. Och ett som jag borde sätta upp som måtto till mig själv!

“It is necessary to write, if the days are not to slip emptily by. How else, indeed, to clap the net over the butterfly of the moment? For the moment passes, it is forgotten; the mood is gone; life itself is gone.”

The one less travelled by

2011-04-24T17:21:00.002-04:00

Påskafton på väg mot Normandie. En väg vi tagit många, många gånger är plötsligt avstängd för vägarbete. Vi viker av innan köerna blir för långa och kurvar oss fram på mindre och mindre vägar. I vägkorsningarna ser vi andra vilsna semesterfirare som snurrar runt, vägnätet är tätt men vägarna små och det känns som om alla tvekar om vilken väg de borde ta. Landskapet är vackert nu när man ser det och inte bara ljudvallarna längs motorvägen. Knallgula rapsrutor bland det försommargröna (vårgröna är de ju förstås egentligen, men för mig är den där smargdgröna, intensiva, nya färgen förknippad med försommar) mjuka kullarna. Sävliga kossor, söta kalvar, stora bondgårdar, bortglömda kyrkor.

Helena skrev för ett tag sedan att det kändes som om hon vunnit ett par månader, och jag håller med. Jag blir efter över tio år lika förvånad varje år över den tidiga våren, och den vår vi nordbor kallar försommar. Det känns som man lurar vintern på flera veckor, men sedan går det så snabbt att man liksom förlorar dem igen. Alldeles för fort kommer det här ljusgröna att övergå i högsommarens ljupgröna, lite dammiga. Höskördsvärme, grusdamm, lojhet. Det går för fort! Ögat och näsan hinner inte med. Vi går runt i villakvarteren på kvällarna och drar in luft som thinnersniffare. Åhh, syrenen, åhh liljekonvaljer åhhh! Luften är daggmättad med söta dofter och jag spärrar upp ögon och näsa för att inpränta allt detta prunknande. Allt har expoderat i slösaktig ymnighet och mina stackars protestantiska, skandinaviska sinnen hinner inte med utan vill samla på burk och spara. Liksom varje år känner jag mig nödgad att förklara för maken att pioner de blommar ju inte egentligen förens i slutet på juni. Och liljekonvaljer kommer till skolavslutligen. Basta. Allt annat är liksom på låtsas, lite oansvarigt sydländskt sådär, lite på måfå. Tom trädgårdarna på de här breddgraderna är slösaktiga livsnjutare!

Nu kör vi lite på måfå och blir barnsligt glada. En utflykt! Någåt nytt! Vad gör väl det att vi kommer någon timme försent till påskmiddagen, vägen var ju avstängd, eller hur? Och jag tänker på att jag alltid, och jag tror faktiskt jag menar alltid, uppskattar att färdas på en väg jag aldrig färdats på tidigare. Att komma till en ny stad, land, bygd eller bara en ny by. Det behöver inte vara speciellt vackert, bara det faktum att det för mig är en alldeles ny upplevelse räcker långt. Möjligheten att få utöka min erfarenehetsbank med just de här syn, ljud och luktintrycken.

Upplevelsen blir ju förstås som tydligast när jag reser till ett helt nytt land eller kultur; första gången jag badade i medelhavet, första gången jag klev av ett plan och kände tropikfuktig hetta mot huden, ensamresande i hyrbil i USAs sydstater, apskriken i morgondimman över Tikals ruiner... Jag är en res- och upplevelsejunkie. Men även små avstickare i vardagen piggar upp, en söndagsutflykt, en ny kaffeterass, en oplanerad tågresa.

Det finns något inom mig som gör att jag nästan alltid är villig att släppa det jag har för något okänt. Jag gillar förändringar, allt som rubbar de invanda cirklarna. Baksidan av det här är kanske att jag är dålig på kontinuitet. Att hålla kontakt, att upprätthålla och skapa traditioner, att återkomma. Nostalgi gör mig lätt otålig även om historia intresserar mig.

Man tror ju gärna att ju äldre man blir ju mer ska man leva i det förflutna, i minnena. Men kanske är det tvärt om, ju äldre man blir ju mindre tid har man att slösa på minnen, det gäller ju att passa på att fylla nuet!

Denna dagen, ett liv. Som farbror Melker säger.

2011-04-12T13:57:00.003-04:00

Semester. En vårvecka i Provence. Hittills har Provence levererat. Sommarvärme och en tilltagande pollenfylld vind som lämnar maken däckad. Det är skönt och grönt och swimmingpoolen har klorbehandlats men är ännu inte städad utan löv och kvistar flyter lojt omkring. Cypresserna står raka som soldater och får mig att tänka på Italien på film. Ett rum med utsikt förstås men kanske främst Gladiator, ni vet slutscenen när han i dödsögonblicket ser sig själv springa genom guldgula sädesfält mot hemmets ockragula villa och dess stolta cypressallé. Annars är min Provencereferens inte Pagnol, trots att Le Gloire de mon Père ingick i A-kursen i franska på Uppsala universitet 1985 (andra alster var L'Etranger, Thomas L'imposteur av Cocteau och framförallt min favvis Les Mains Sales av Sartre. La Gloire var hopplös, hundratals fågel- och växtnamn att lära), utan Mistrals dotter, framförallt den cheesy TV-film versionen med han med käken.

Lavendel finns här också förstås, en massa olika sorter fick vi veta av försäljaren på marknaden idag, och jag tänkte att det där säger han till alla ~~tjejer~~ turister. Och olivträd och vinodlingar. Ungefär allt som inte växte i farmors trädgård i Ängby utan bara fanns i bibeln. Fast stenpartier finns, och ett överflöd av hoppfulla krukmakare och prylförsäljare i varenda by, precis som på Gotland.

Nu har luften blivit kyligare, trots 29 grader på dagen är vi i April. Jag drar en filt över benen och försvinner åter in i mellankrigstidens York i Behind the Scenes at the Museum.

Och så detta, att sova på:

2011-04-11T18:22:00.000-04:00

När jag vill skriva människa vill autocorrect skriva "man island".

No man is an island

No man is an island entire of itself; every man
is a piece of the continent, a part of the main;
if a clod be washed away by the sea, Europe
is the less, as well as if a promontory were, as
well as a manor of thy friends or of thine
own were; any man's death diminishes me,
because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom
the bell tolls; it tolls for thee.

John Donne

Kanske det bästa brev jag någonsin läst.

2011-04-11T17:20:00.001-04:00

Från f.d. slav Jourdan Anderson till hans förre ägare som skrivit och undrat om Jourdan inte vill komma tillbaka och arbeta på gården nu när inbördeskriget är slut.Läs här och förundras över hur modernt och smart han skriver. Understatements, ironi och förment naiva sanningar klargör med all tydlighet villken oerhörd brist på självinsikt förre ägaren visar genom sitt förslag. Giftpil skickad med total precision även om man kan undra om mottagaren uppfattade subtiliteterna.

Inne hos Therese skrev miss Gilette om det fascinerande i att det historiska ibland känns så modernt. Jag håller absolut med och minns t ex min upphetsning när jag läste "Det går an" eller "Martin Bircks ungdom" i gymnasiet. Eller såg valfri film med Katherine Hepburn. Insikten om att mäniskans grundvillkor förblir desamma: längtan efter tillhörighet men också frihet. Egocentricitet vägd mot lojalitet, fåfänga och stolthet mot närhet och förståelse.

Teknikens värld

2011-04-11T13:41:00.000-04:00

Kommer ni ihåg den tidningen? Ellet var det ett TV-program?

Vad jobbigt det är att blogga på telefon!
Förra inlägget med alla länkar tog en evighet. Min engelska autocorrect hjälper inte heller till. Eller som den skulle säga: min engender autocomplete HHS I my he'll till.

Varför fanns inte Annika Norlin när jag var ung?

2011-04-11T12:04:00.003-04:00

Om Tomas Andersson Wij skriver om var jag kommer ifrån och om min barndom skriver hon om mitt liv mellan 18 och 30. Tracey Thorn skriver om mina 40+år. Småbarnsåren däremellan skriver ingen om. Då vill man bara ha tyst.

Litteraturquiz

2011-04-11T06:19:00.004-04:00

Nu är det min tur! På denna semester had jag sällskap av följande röst. Här på första sidan efter den oftare citerade inledningen:

"'Bounty' doesn't seem like a very grown-up name to me - would I be better off with a mother with a different name? A plain Jane, a maternal Mary?" ... "Too late now. Bounty's name will be 'Mummy' for a few years yet, of course, but after a while there won't be a single maternal noun (mummy, mum, mam, ma, mama, mom, marmee) that seems appropriate and I more or less give up calling her anything. Poor Bounty."

Detta är en författare jag var övertygad om att jag redan läst. Men icke. Händer det er också?

Saker man hinner fundera på när man är på fotbollsturnering

2011-03-27T17:21:00.001-04:00

Fotbollsturnering med U7:orna. 10 lag, ca 80 ungar som springer för allt vad tygen håller åt alla håll samtidigt. 80 glada, besvikna, arga, trötta, nöjda, lyckliga, smutsiga, svettiga ungar. Den livskraften - tänk om man kunde spara den på burk!

Av de 80 barnen var en (1) en flicka, min tjej. I hennes lag är de två flickor men den andra tjejen var inte men på turneringen och tydligen har inte de andra lagen några tjejer alls. Det finns alltså ingen damfotboll i deras ålder utan lagen är "mixed" vilket man väl verkligen får sätta inom cituationstecken i det här fallet.

Dottern sa inget alls om det, hon är väl van från träningarna att det mest är killar. Jag skulle inte vilja säga att hon är en pojkflicka, hon pysslar med sitt pyssel och sina petshop, men någon prinsessperiod hade hon aldrig och nog är hon betydliget friare i sin könsroll än vad sonen är. Inte en chans att han skulle gå på en aktivitet med 80 tjejer! Jag är inte säker på at han skulle accepteras på samma sätt som min dotter blir accepterad i fotbollslaget heller.

Visst är väl pojkars könsroller mycket mer begränsande än flickors? Dessutom är flickor sedan länge mer framgångsrika än pojkar i skolan, fler flickor tar universitetsexamen, i USA har i år fler kvinnor än män jobb, även chefsjobb. Den senaste recessionen har slagit hårdast mot typiskt manliga jobbsektorer. Kanske är det postindustriala samhället helt enkelt mer lämpat för kvinnor?

(Ja, det var kanske en något konstig slutledning i en bloggpost som började med att det bara var 1 av 80 spelare som var flicka, men blogginlägg har en förmåga att gå sina egna vägar och nu är jag för trött för att fundera över eventuella ologiskheter i mitt inlägg.)

Paket!

2011-03-24T17:52:00.000-04:00

Om jag skulle missat budskapet kom det för säkerhets skull på tre språk!

Resultatet av allt tejpande, pysslande och ritande.

Bröllopsporträtt av mig och min man.

Sonen utbrast indignerat: "Men ingen hade sagt att vi firade ikväll istället för imorgon" och började leta efter en present. Så såg han ett paket från mormor och morfar och såg sin chans. Så jag fick Vargas Llosas "Tant Julia och författaren" av Mor, Far och son!

Och så fick jag den här fina inför vårens söndagseftermiddagar. Jag är en sån lyllos!

Kall vår

2011-03-22T14:53:00.000-04:00

Det tycker jag är en snygg boktitel, låter som svenskt 30-tal. Fast det skulle kunna vara en Läckbergdeckare förstås.

Här skrapar man bilrutorna på morgonen (jag kommer att få akta mig från att enbart blogga om min pendling, som ni märker är jag något obsessed vid ämnet) och sedan äter man lunch i sol på terass. Det blommar överallt, det är vita, gula och rosa molnskyar i trädgårdarna och dofterna börjar komma. Men nog sitter det långt inne i år, det gör visst ondare än någonsin att knopparna brister.

Här kommer en bild på vår söndagseftermiddag så att ni ska förstå att ROI på pendlarmilen nu blir bättre för var dag som går. Äntligen är det en fördel att ha trädgård, hitintills har den mest nyttjats av hunden. Äntligen börjar barnen leka med kompisar på gatan, äntligen är det ljust när man kommer hem så man vågar sig ut.

Just nu väntar jag på tårta. Jag fyller år i morgon (vad ska man ha en blogg till om inte att fiska efter gratulationer?) men tar tåget redan vid 5.30 för två dagar tjänsteresa så det får bli kalas i kväll. En fördel med att ha barn är att någon verkligen inser betydelsen av att man fyller 46. Dottern har fixat och pulat med hemliga projekt i sitt rum i över en vecka. Jag förväntar mig något med väldigt mycket, ja rent ohemula mängder tejp. Alla hennes projekt kräver ohemula mängder tejp, det är ett mysterium var all denna tejp verkligen tar vägen?

Nu är klockan snart åtta och ingen har ätit middag och vad jag förstår av köksljuden är tårtan inte riktigt klar än. Det blir nog en bra soppa med tre kockar!

Det man lovar i snö...*

2011-03-20T12:59:00.004-04:00

Jorun och jag lovade varandra någon gång i vintras på Facebook att bara det blev vår så skulle vi börja blogga igen. Igår såg jag de här i ett dike.

Jag tror det nog kan sägas stå utom allt tvivel att detta är ett stånd Tussilago farfara. Där jag kommer från är tussilago definitvt ett vårtecken, det är nog kanske vårtecknet framför andra. Då är det inte bara snödroppsvår, som med lite tur med vädret och ett skyddad sydligt läge kan komma ohyfsat tidigt. Tussilago, tufsiga, krokiga i en ärvd kristallgräddkanna på köksbordet, betyder riktig vår. Efter det går de fort: blåsippor (majbrasa), vitsippor (konfirmation), gullvivor (Mors dag), liljekonvaljer (skolavslutnig), syrener (midsommar), klöver (höskörd) och sen är det väl lingonplockning och höst?

Det känns väldigt bra att den här vintern är över. Mer än någonsin har det kännts som om jag legat i ide. Ett ide bestående av att jobb, pendling, pendling, läsa lite Ture Sventon, jobb, jobba lite till, pendla lite till, fixa ett par födelsedagskalas, jobba, pendla, jobba och tappra försök att inte somna innan filmens slut på lördagsvällen. Tidiga filmen alltså, den som börjar 20.40.

Det är pendlingen som däckat mig, i sex månader framhärdade jag med tåg och tunnelbana. Jag prövade en allsköns kombinationer av resvägar med antingen långa sträckor eller många byten. Ingen var bra, den teoretiska restiden på en timme blev nästan alltid en och en halv. Plus ett okänt antal missade/inställda/försenade/överfulla tåg. Till slut fick jag nog och tog bilen trots alla varningsord om oändiga bilköer och min motvilja mot daglig bilpendling. Nu kommer jag till jobbet på 50 minuter och får dessutom 50 minuters ensamtid med mina tankar/världens nyheter/intressanta podcasts/musik på hög volym. Så det får bli bilen ett tag. Och ja, jag har givetvis dåligt samvete för det. Också.

Men nu är det ljust när vi sätter oss i den kvart över sju och ljust när jag kommer hem ungefär tolv timmar senare. Jag har premiärlunchätit på takterassen och forsythsian exploderar i villaträdgårdarna. Och om exakt 17 timmar slår alla tusentals magnoliablommorna i vår by ut.

* Klickvänlig rubrik speciellt till Fransyskan H och Annanann.

Livet som en rodelbana

2010-12-11T08:54:00.000-05:00

I år har vi flyttat två gånger, varav en över Atlanten. Barnen har börjat i tre nya skolor var och har nog haft minst fem olika barnflickor som hämtat i skolan. Maken och jag har fått nya jobb, jag på en helt ny arbetsplats. Vi har tagit lån och köpt hus. Och skaffat hund.

Jag säger som Jorun: Livet, rodel.

Men rodel är väl rätt kul?

14 Actors Acting

2010-12-10T15:35:00.001-05:00

Årets skådisar, eller skådespelare som definierade filmkonsten 2010, korade av New York Times Magazine, brukar göra en videointervju på deras website förutom papperstidningens porträtt. I år visar de vad de kan, de spelar helt enkelt upp en klassisk filmscen.

James Franco är bäst, eller kanske Michael Douglas? 14 historier berättade på ungefär en minut i svartvitt och utan dialog. Specialkomponerad musik till. Vackert.

En imponerande satsning och ett utmärkt exempel på att även webbaserade magasin kan vara kvalitativa, om de har budgeten och kreativiteten. Och både en fransk och en svensk skådis fick plats bland de 14 bästa!

Å vad jag saknar att äta söndagsfrukost med den här tidningen. En riktigt tjock New York Times, en stor kaffe i pappmugg och ett par timmar i parken i hörnet 17th street och 8th avenue förgyller vilken vecka som helst.

Tredje gången gillt.

2010-12-07T16:47:00.000-05:00

Nu lovar jag att det är sista gången (på ett tag) som jag länkar till mig själv. Även denna text är fortfarande giltig, i år fick jag ordning på staken till den 2:a advent och sen har jag inte kommit så mycket längre. Men det blir visst jul ändå.

Utsikt

2010-12-05T17:06:00.002-05:00

Kalendernostalgin hos Jorun fortsätter. För ett år sedan skrev jag ett ode till oss kontorsråttor. Då njöt jag av den här utsikten på dagarna (fler bilder i länken).

Utsikt 2009

Jag satt i en av världens vackraste skyskrapor, the Chrysler building, här ser man en del av en av örnarna som dekorerar tjugoandra våningen:

Nu, ett år senare, har jag en mindre spektakulär men väldigt Parisisk vy:

Utsikt 2010

Man ser toppen på Eiffeltornet om man tittar noga!

Apropå kalendrar

2010-12-04T06:40:00.001-05:00

Titta vilket utmärkt initiativ av Jorun. Återanvändningskalender. Ingen Scooby Doo så lång ögat når. Så idag har jag skrivit utan att ha skrivit, passar min motsträviga blogghjärna perfekt! Innehållet är mer än någonsin giltigt, förutom att sonen sedan dess har firat en jul i Mexico och en i Vermont. I år blir de i ett nytt hem (igen) och sedan vid Sinais fot.

Dagbok

2010-12-02T16:50:00.000-05:00

Inte för att det är någon god ursäkt til att inte blogga men så här ser mina statusuppdateringar på FB ut nuförtiden. Dagens skörd:

Det är den andra december och man skyndar, skyndar till affären för att köpa fula för korta ljus till staken och osannolikt gräsliga adaventskalendrar med Scooby Doo i tomteluva och äcklig choklad. Sedan hastar man hem för att upptäcka att man glömt rubbet på jobbet. Då behöver man "Det susar" på högsta volym. Glad Advent på er!

Det Susar Genom Livets Strid

open.spotify.com

This is a link to Det Susar Genom Livets Strid - Anette Johansson, Ulf Lundmark,…. Don't have Spotify? Get it at Spotify.com – it's free and no invitation is needed!

‎07.15 Jaga hunden runt kvarteret. 07.25 Aha, en lastbil blockerar isbacken! 07.40 Lastbilen lämnade visst blankis, omöjligt att köra, överger bilen. 07.50 Barnen från Frostmofjällen går till skolan (med mor, utan get). 08.20 Ömma modern halkspringer till stationen. 8.50 Ah, ett tåg! 9.40 Bara 10 minuter sen ankomst! Tre fulla trickar går förbi. 9.45 Sillstår i tricken. 10.00 Sätter mig i kontorsstolen. Heja vintern!

usw....

Lysande Stickan, lysande

2010-12-02T16:30:00.000-05:00

Jaha, det här gick ju bra. Det är väl en tre veckor sedan jag skrev sist. Det har nu gått så långt att jag får ont i magen när jag ser bloggerloggan och snart unviker andras bloggar för de bloggar ju HELA TIDEN.

Som körsbärpåmoset vet jag nu också hur Obama kände sig när ha fick Nobels fredpris. För titta vad jag fick av tålamodigaste uppmuntrerskan Fransyskan H:

Så nu vet jag att man blir glad och smickrad även av priser man inte förtjänat (än?), och lite stressad också.

Följande regler gäller:

1 Tacka den du har mottagit priset av.
Tack o Tack Helena! Någon gång (snart) ska jag förtjna det. Kanske snabbare än Obama förtjänar sitt?
2 Kopiera prismärket till din blogg.
Done!
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
Oj, nu gör jag det här fort innan jag hinner fundera för mycket:
Ian - On Chesil Beach (ja, jag vet att jag tjatar!)
Selma - Jerusalem
Fjodor - Bröderna Karamasov
Det var ju inte speciellt originella val, skulle nogl ika gärna kunnat bli Hjalmar, Joyce Carol och Virginia?
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.
Talkie Walkie, världens bästa systerblogg! Där är de fyra som skriver så jag tycker den rekommendationen räcker.
Så publicera fort nu, innan jag ångrar mig!

Times there are a-changin'

2010-11-14T12:47:00.000-05:00

Skolväg hösten 2009

Skolväg hösten 2010

Vi har flyttat igen. Vi flyttade från USA i mars, mitt i skolåret och hade en månad på oss från det beslutet togs och tills vi skulle vara installerade med jobb, boende, skolor etc. Så vi hyrde ett litet hus och sedan dess har vi letat. Efter att ha levt mer eller mindre som nomader i många år, iallafall i vårt förhållningssätt till boende, möbler och till viss del socialt umgänge, tänkte vi oss att vi skulle försöka rota oss den här gången.

Nästan till vår egen förvåning har vi hamnat på landet. Iallafall så mycket landet man kan hamna på och ändå kunna pendla till Paris. Vi som trivdes så bra mitt på Manhattan! Men det känns spännande och kul att prova att leva ett annat slags liv, att njuta av det som var baksidan på myntet när vi bodde i New York. Så istället för söndagsbruncher och galleribesök gäller nu skogspromenader och lövkrattning.

Huset är varken ett mysigt kråkslott eller arkitektritat hippt. Som jag gissar nästan alla som köper hus krockar ju ens önskelista med utbudet och prisnivån. Men det är bra underhållet, har en fin trädgård och tillräckligt många rum för både gästrum och kontor. Och tvättstuga. Det är lyx!

Byn vi bor i har 5000 innevånare, ett bageri, en post och en gammal stenkyrka. Samt mataffär och kommunalhus förstås, minsta by är en egen kommun i Frankrike. Skogen ligger, bokstavligen, om knuten och det tar 40 minuter med tåg in till Paris.

Än så länge känns det bra, även om jag tillbringar på tok för mycket tid i transporter. Jag uppskattar att ha utrymme, att barnen kan gå ut själva, att sonen kan cykla till skolan utan sällskap och att fotbollsträningarna sker på stora gräsplaner mitt i spenaten, inte inklämt mellan parkeringshus och genomfartsleder. Jag uppskattar att vi varit i skogen hela familjen minst en gång i veckan sedan vi kom hit. Jag jobbar mitt inne i Paris så jag får ju en del storstadspuls, men visst blir det radikalt färre restaurangbesök. Och jag saknar fortfarande New York lite varje dag.

Var sak har sin tid sade ju redan Salomo (Predikaren 3:1). (Eller vem det nu var som egentligen skrev Predikaren). Som vanligt gäller det att komma ihåg att det inte betyder Alla saker har sin tid jämt.

Liket lever!*

2010-11-14T03:39:00.001-05:00

Nä nu känner jag att jag bara måste skriva något här!

Så mycket snälla påstötningar, framförallt av Fransyskan som länkar hit och skriver in mig i sina önskelistor fast jag inte ger ett livstecken från mig.

Jag saknar bloggen, och saknar bloggandet, det var inget medvetet beslut att sluta. I mitt huvud har jag inte slutat alls, det var bara väldigt länge sedan jag skrev. Lusten försvann och tiden med, och ni som bloggar vet hur svårt det kan vara att komma igång när man låter tiden gå. Allt jag förskte skriva kändes så egocentrerat och ointressant. Jag slutade med twitter också, och att kommentera på andra bloggar, blev lite trött på online livet. Och så tiden, tiden, den som aldrig räcker till och som man inte alltd lyckas prioritera som man vill.

Nu vet jag inte om jag har så mycket intressant at skriva nu heller men jag känner att jag vill komma igång igen, så vi får väl se!

Så vad har hänt sedan sist?

En hel del förstås och jag gör nog knappast någon längre rekapitulation här. Men för att träna upp bloggmuskeln tänke jag mig en litet fotoalbum med mina dåliga iPhonebilder från det senaste halvåret.

Stay tuned, nu trycker jag på publicera innan jag ångrar mig.

*Vad är det för uttryck egentligen? Vad kommr det ifrån? Finns det någon svensk populärkultursreferensguide online, typ urban dictonary?

En liten serie om lägenheter jag bott i - Del 2 Martin Luther Kings Plan

2010-08-18T08:44:00.002-04:00

Det var min första lägenhet. Martin Luther Kings Plan. Finare address finns inte i Uppsala, det var hörnhuset precis bakom Universitetshuset. Och, som man sa då, krypavstånd hem från Snerkes nation.

Jag fyllde 21 i den lägenheten och läste första terminen på min utbildning. Jag delade sovrum med bästa vänninnan A som suttit till vänster om mig hela gymnasiet. Det fanns en gammal soffa som vi täckte med ett knallrosafärgat lakan, A skaffade en morotsfärgad stubbfrisyr och jag minns henne i pyamas i soffan. Orange och rosa. Det fanns två stora rum och ett enormt burspråk mot St Olofsgatan, jag har kanske aldrig bott så ljust sedan dess. En liten toalett med ett ännu mindre handfat, två kokplattor men ingen dusch eller diskbänk, det hade varit en läkarmottagning och var inte avsett för boende. Vi diskade i handfatet och lärde oss att man kan tvätta större delen av kroppen i ett handfat.

Sista april hade vi säkert 50 personer på knytsillunch och det var nära till Uppsalas bästa biograf som mest spelade Kieslowskifilmer och franskt. Det är enda gången i mitt liv jag lyckats med att skriva veckomeny och hålla mig till den. Den som kom hem först lagade mat. Pasta med tonfisksås minst en gång i veckan.

En morgon vaknar jag av att DN ligger uppslagen rakt över min mage. PALME SKJUTEN står det med krigsbokstäver. Jag vacklar upp och slår på radion och TVn. Ringer Mor och Far. Det tar ett långt tag innan jag fattar att han faktiskt är död, jag skulle snart ha statistiktenta och försökte förgäves plugga. På kvällen är det minnesstund nedanför vårt hus runt Martin Luther King-monumentet. Jag klarar tentan med en hårsmån.

Vi bodde där ett halvår, hösten efter tror jag A flyttade till Fredhäll. Jag minns inte riktigt vart jag tog vägen. Till Skolgatan och 80cm-sängen hos tanten som rev ner mina uppsatta postrar och knölade ner papperet i matburkarna i kylskåpet kanske?

Söndag

2010-07-19T11:52:00.002-04:00

I lördags gjorde jag femiteleva ärenden. Bla bjöd vi nästan i förbifarten på ett hus. I söndags gjorde jag ingenting, förutom youtubegooglade James Bellamy och James Onedin.

TV är inte vad det en gång var, det går inte att komma ifrån. Jag undrar om inte Upstairs, Downstairs är det bästa jag någonsin sett på TV. Hur lär sig dagens ungdomar något om det Brittiska Emperiet eller första världskriget?

Bitar av henne själv

2010-07-18T04:28:00.002-04:00

Jag lovade ju i ett tidigare inlägg att jag skulle skriva om Gun Britt Sundströms språk. Det bottnade i att jag läste "Bitar av mig själv" i Sverige i påskas. Lånad av min mor förstås. Sundström verkar vara en författare man lånar av sin mor. Som Inger Alfvén.

Jag tyckte mycket om boken, framförallt delarna där hon skriver om sin far. De hade tidvis en komplicerad realtion, han var en rätt betydande man inom Missionsförbundet, Sundström lämnade frikyrkan tidigt för ett politiskt engagemang. Men de hade även en nära relation. När hon beskriver barndomsminnen av att sitta bredvid honom i kyrkbänken och scenerna från hans sjukbädd är hon som bäst.

Kanke måste man ha en viss bakgrund för att förstå tyngden av orden "Du är den jag ber mest för" yttrade av en far till sin dotter. Och för att förstå dotterns frustration och skuldkänslor blandade med en oändlig trygghet. Och modern som när Gun Britt kommer till faderns dödsbädd med en självklarhet säger "Nu kommer ögonstenen". "Vem ska nu be för mig?" sörjer Gun Britt, den icke-troende. Där fadersgestalten fanns finns nu ett svart hål.

Jag tycker mindre om de politska kåserierna, delvis för att jag inte alltid håller med, delvis för att de ibland känns daterade. Men när hon skriver om språkvård är hon rolig. Och det är angenämt att vistas i sällskap med en människa som obehindrat citerar på latin och klassisk grekiska.

Och så språket då, ja, jag skrev upp en rad ord, uttryck och citat på en papperslapp som stoppades i en jeansficka. Jeansen har nu tvättats flera gånger och boken är kvar i Sverige så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att hon använder ord som jag glömt fanns. Vackert är det och nu måste jag läsa "Maken".

Eftersom jag inte har min lapp citerar jag från recensionerna jag läst. Här skriver hon om sin relation till barnen. Mindre skör än den till fadern kanske, mer komplicerad för Gun Britt själv än för dem, iallafall enligt henne.

”Alla säger att man får så mycket bättre relationer till sina barn när de har flyttat hemifrån. Jaså, säger jag. Jaja, de där nya vuxna människorna, de blir ju något att lära känna. Men inte är de någon ersättning för barnen. De små. Min kropp har sorg efter dem.”

”När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll. Men när barnen har blivit vuxna och gått sin väg? Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?”

Recension i SvD
Recension i Expressen

Jobb

2010-07-18T04:27:00.008-04:00

Jag har alltså börjat jobba. Det har ni väl förstått vid det här laget. Så nu när ingen bloggar för att de är på semester bloggar jag inte för jag jobbar. Eller det är väl en del av förklaringen iallafall. De tre-fyra första veckorna på jobbet åkte jag vid sju och kom hem mellan sju och åtta varje kväll. Och det var jätteskönt!

Det är skönt att vara den som åker först och kommer hem sist. Skönt att få koncentrera sig och anstränga sig för att förstå. Skönt att inse att människor förväntar sig att jag ska prestera. Skönt att gå upp i ett nytt projekt, att ha krav utifrån som gör att man måste tacka nej till en del som det lilla livet kräver. Det får någon annan ta. Iallafall ett tag.

Det är tur att jag har en så smart läsekrets och att Alex Schulman inte läser här så att jag inte känner att jag behöver förklara att jag visst älskar mina barn och vill ta hand om dem, eller hur?

Jag har inte haft ett jobb jag riktigt trivts med på tio år. Av olika anledningar har inte arbetsuppgifterna eller cheferna passat, jag har kanske också prioriterat saker som bekvämt pendlingsavstånd, möjligheter till deltid, bra ratio lön/arbetsinsats eller helt enkelt det faktum att det var just det jobbet jag fick. Och så har jag varit en hel del barnledig/arbetslös. Alltså en del av det man brukar kalla kvinnofälla, som jag valt helt själv.

Inte vet jag om det här jobbet är lösningen. Kanske sparkar de ut mig efter provanställningen, kanske inser jag att det inte passar trots allt. Det är jobbigt att börja på ett nytt jobb. Man känner ingen, man kan inte produkten, företaget, de personliga relationerna mellan kollegorna, gamla historier och legat som komplicerar tillvaron. Och man ska upp till bevis. Jag är chef också, just nu har jag sju personer som rapporterar till mig, fast en del är sommarpraktikanter. Och jag ska anställa folk. Det är nog dags att jag lär mig den svåra konsten att inte alltid vilja vara omtyckt. Och det ligger inte naturligt för mig. Dessutom måste jag ju dra ner på arbetstimmarna, jag varken kan eller vill jobba 13-timmarsdagar i längden. Det gäller att hitta den rätta distansen, att inte bli uppslukad.

Gun Britt Sundström skriver i sin bok Bitar av mig själv om arbetet. Glädjen det ger och tillhörigheten. Platsen, min plats just nu. Hon citerar någon, också en kvinna jag minns inte vem, som säger "Det här är mitt lilla jobb och det gör jag bra". Just så vill jag att det ska vara. Jag har tyvärr svårt att hitta den känslan utan att lönearbeta. Inte vet jag om det beror på en uppväxt i folkhemssverige, i medelklassen, i frikyrkligheten eller om det är en personlighetsfråga. Eller så är det bara ett barnsligt behov av att vara sedd och bekräftad. Lönekuvertet är en biljett på att jag duger. Att jag inte är lat och oduglig.

Karin Lilja, som verkar ha upplevt en hel del vad gäller arbetslivet, skriver från ett annat perspektiv om arbetsplatsen. Och jag förstår vad hon säger, håller med om en del, men tycker ändå att det är tryggt att ha en arbetsplats att gå till. Iallafall just nu.

Och det är spännande, relationerna på en arbetsplats kan vara minst lika Norénska som i en familj. Arbetsplatsen bygger också på påtvingade relationer som man inte valt själv, med ibland rätt ologiska maktstrukturer. Minst lika intressant som familjen som objekt för litteratur och konst, men betydligt mindre uttjatad.

Swäden

2010-07-01T17:01:00.005-04:00

På ärevördiga The New Yorkers förstasida finns just nu hela två artiklar om svenskar. En väldigt positiv recension av Robyns nya skiva och den roligaste sågningen av Millenuimtriologins sista bok jag hittills läst: The Girl who fixed the Umlaut (på engelska heter boken The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest. Nora Ephron driver vilt med Larssons förkärlek för ortnamn och detaljer.

Jo, Millenietriologin är precis så stor som man säger i Sverige. I USA har 6 miljoner böcker sålts. Sex miljoner. Inte alla förstår varför. T ex inte Stephen Metcalf från Slate, lyssna gärna på podcasten från Slates Cultural Gabfest. Det är ett av de program som ligger som prenumeration i min ipod för att återknyta till en av de saker jag aldrig skrev om i bloggen fast jag tänkte. Det är ett rätt pratigt, ojämnt men trevligt program om (populär-)kultur. Perfekt medans man plockar varor i korgen eller åker tunnelbana.

I New York Times var kritiken rätt postiv men amerikanarna är totalt fascinerade av det svenska kaffedrickandet. Det har blivit en egen underdiskussion i den amerikanska blogosfären och självaste MatthewYglesias har skrivit om fenomenet (och fått 72 kommentarer!) New York Times har också publicerat en väldigt lång ingående artikel om Larsson och problemen runt hans dödsbo.

Laura Miller från Salon gillar ocksp triologin, även om hon skriver: Certainly the charm doesn't lie in Larsson's prose; it's as flat and featureless as the Scandinavian landscape it ought to be evoking (but doesn't).

I Frankrike tycker jag mest om omslagen, och måste i tysthet applådera det marknadföringsgeni hos publicisten som nu marknadsför Camilla Läckbergs alla böcker med förvillande lika omslag. De kommer säkert att sälja som des petits pains.

Dagens parisare ?

2010-06-27T05:33:00.000-04:00

Fredag kväll vid sjutiden på tunnelbanan. Två brudar stiger på klädda i minimala blanka kjolar och toppar som måste vara köpta på underklädesavdelningen. De har klackar högre än Eiffeltornet, långa välfönade hårmaner och en sminkning som inte är ämnad för dagsljus. De är unga men ser helt enkelt... professionella ut. Jag gissade på ryskor, man hör ju så många stories om unga flickor som hamnar i klorna på prostitutionsringar.

Så säger den ena på bredaste skånska: Men asså, jag vill äjta på ett braaa ställe asså! Den andra håller med och sedan följer en mycket vardaglig diksussion. Och plötsligt ser de bara ut som två lite vilsna au-pairtjejer som tagit i lite när de klätt upp sig.

Men vad vet jag.

Frukost i det gröna

2010-06-27T05:16:00.001-04:00

Det är söndagmorgon, eller kanske snarare förmiddag, och redan varmt. Så varmt att man vet att eftermiddagen kommer att bli olidlig om man inte tillbringar den i skuggan.

Åh, vad man behöver den värmen, några veckor varje år måste man få klaga över värmen annars blir vintern alltför svår. Det bär jag med mig från min svenska barndom: sommaren måste bli fin! Maken brukar skämta om att jag inte är en riktig svensk för jag fryser jämt. Tycker det är dragigt och ruggigt, sover gärna med raggsockor och tar på mig en tröja till. Men det kanske just riktig svensk jag är, men ett närmast genetiskt underskott på värme? Ljus, det får man ju oavsett väder på sommaren i Sverige. Men värmen! Jag vill ha den dallrande hettan som får en att vilja sova middag bakom stängda fönsterluckor, jag behöver vistas i städer där man väljer den skuggiga trottoaren, jag vill pusta och stånka, bära runt på en vattenflaska. Den där vattenflaskan, kommer ni ihåg de första tågluffarna och charterresorna? Vattenflaskan var nästan en statussymbol: titta på mig jag är på ett ställe som är så varmt att man måste bära runt på en Evianflaska!

Små barn som sovsvettiga lyfts ur spjälsängen, bli befriade från tungnblöjan och sedan rultar nakna ut genom verandadörren till den totala friheten. Vad gör det med ett barn att halva året vara tyngd av vinterstövlar och insnärjd i overall, mössa och vantar? Blir man annorlunda som människa om man lever sin barndom halvnaken, hud mot hud med mamma och lekkamrater? En sak är nog säker, då längtar man inte efter solen och värmen, där är solen hård och farlig. Hos oss är solen livet, hos de som bara har sol kan den betyda döden.

Det kan den ju göra hos oss också. Jag har slutat sola, delvis pga av cancerrisken men kanske mest för att jag får pigmentfläckar och inte vill bli rynkigare fortare än nödvändigt. Lite färg känns väl skönt, på vintern har jag grönvit, svensk hud. Men för solbränd, nej tack. Åldern tar ut sin rätt, hyn tål inte längre vad som helst. Nu sitter jag i skugga och sträcker ut de bara benen i solskenet som en riktig tant. Modet har väl också ändrats kanske? Ligger unga tjejer och steker sig som vi gjorde med en väckarklocka som tog tid när det var dags att byta sida? Jag höll koll på hur många timmar jag hade solat, som vore det ett tränignspass. 13 juni 1984: solat 3 timamr och 25 minuter, övningskört i 2 timmar och en kvart, pluggat till matteprovet: 2 timmar (samtidigt som solningen!). Vilken idioti!

Men idag är det strålande vackert väder, jag har ätit fruksot med barnen i skuggan under syrenen, det kommer att bli runt trettio grader och jag har blåmålade fönsterluckor att sova middag bakom.

Ikväll längtar jag hem

2010-06-25T16:16:00.000-04:00

Och ikväll är hem en plats där man tar midnattsdopp och badar bastu, cyklar på grusvägar och plockar ängsklocka, prästkrage, klöver och timotej.

Bilddagbok

2010-06-07T16:29:00.001-04:00

Eftersom jag tydligen inte har så mycket att säga visar jag lite bilder istället. Denna från dagens promenad t ex:

Stan börjar bli full av turister. Här ett gäng som jag tror är ryssar. Tjejerna i glittriga linnen och killarna i hatt och solbrillor, alla med kamera.

Canal St Martin. Ahh, att vara 20, läsa franska på Alliance Française, bo i ett minimalt chambre de bonne och tillringarna kvällarna här...

Hur mycket folk som helst samlas på kvällarna längst kajerna på den gamla kanalen. Branta järnbroar tar en över till andra sidan. Ibland kommer en turistbåt framglidande spelandes Piaf. Slussarna är långsamma. Ännu ett lite ruffigt område som numera är fullt av barer och trendiga affärer och dyrare och dyrare lägenheter. Om 20-åringarna fortfarande tågluffade år 2010 skulle de hamna här.

Ingen sommarkväll i Paris är komplett utan förälskat omslingrat par!

Hej, hej

2010-06-07T03:29:00.000-04:00

Jo jag är här. Jag lyssnar, läser, pratar, lever. Men tydligen skriver jag inte. Det var inte alls någon medveten bloggpaus det här utan dagarna bara gick. Utan att fråga om lov. Jag har haft en massa bloggideer men inte kommit till skott, och så hamnade jag i det där att "det här borde jag skriva ordentligt om" och "först ska jag skriva om detta för att sedan följa upp med detta" och så blev det för jobbigt. Jag har tagit bilder med min mobil som jag skulle blogga om, och så gick dagarna och bilderna blir gamla, tankarna försvinner och nyheterna man skulle skriva om blir inaktuella. Att skriva om mors dag en vecka efter mors dag känn ju lite töntigt. Speciellt om man inte hade så mycket att säga om mors dag in the first place utan bara ville visa upp 6-åringens söta teckning. Så nu kommer den iallafall!

Saker jag tänkt på men inte bloggat om: ras, rasism, arbete, jämnställdhet i arbetslivet, foton på intressanta personer, bullbakeriet i skolan-debatten, Elena Kagan, vad som finns i min ipod, arbetslöshet, Gun-Britt Sundströms språk, nannys, varför jag inte vill läsa böcker folk rekommenderar för varmt, mat. Samt allt jag redan glömt.

Jaha, det där lät ju inte så muntert, det kanske är lika bra att jag låtit bli? Annars kan ni ju få önska ett ämne som jag kan skriva om?

Dagens ögonblicksbild av konungariket

2010-05-26T08:14:00.000-04:00

Står Anders för med mininovellen: Flyga Drake.

Men ena benet på var sida om Atlanten

2010-05-25T09:44:00.002-04:00

är det ju inte speciellt bekvämt att stå, det förstår ju var och en.

"Hur trivs ni då?", frågar folk. "Längtar du tillbaks till New York?"

"Bra" svarar jag, och sedan "ja".

Den här lilla staden känns rätt; den är mysig och lagom stor, den ligger tillräckligt nära Paris för att göra storstadens utbud tillgängligt, det bor mycket utlänningar här vilket gör att det känns mindre provinsiellt, skogen och naturen finns inom räckhåll, folk är trevliga.

Men det är klart. New York. Det är ett speciellt ställe och vi lämnade rätt hastigt. Jag kände inte på långa vägar att jag var klar med den stan. Men vi hann inte heller bli så rotade, jag längtar inte tillbaka på samma sätt som jag kan längta till Sverige. Till Sverige vill jag för familjen, vännerna och naturen. Till New York vill jag för stadens puls och kulturen. Det var ett äventyr att bara gå ut på gatan där, är man det minsta nyfiken av sig finns det varje dag nya fenomen att intressera sig för. Allt är så annorlunda, man är verkligen på en annan kontinent. Det finns en lätthet där, en öppenhet som jag saknar här.

Sedan skanar jag mer konkreta saker som barnens skola, lättheten med vilken vi gick ut och åt med barnen, utsikten frn mitt kontorsfönster. Känslan av att leva i ett undantagstillstånd, att det hela inte riktigt var på riktigt. No strings attached. Friheten.

Jag märker att även om jag bestämt mig för att jag vill leva här så har känslorna inte riktigt hunnit med. Jag är kanske lite "comittment fobic", tanken är ju att vi ska bli kvar hör i krokarna ett tag, vi letar hus och disktuerar hund typ. Det var ett medvetet beslut att flytta hit för att vi skulle rota oss, skapa ett starkare nätverk, engagera oss i det lokala livet, känna att vi hör hemma, ge barnen ett bardomshem kanske. Ändå har jag t ex svårt att intressera mig för fransk politik, ja tom europeisk. Jag har inte riktigt lust att släppa USA. Jag vill fortsätta känna att den där staden tillhörde även mig en smula, att jag hade min plats där. Jag saknar att det inte står New York i min Facebookprofil.

Men det är klart, en dag som i söndags när vi först flanerar genom den fantastiska lokala matmarknaden och beundrar berg av musslor och ostron, grönsaker och blommor. För att sedan köpa charkuterier, ost och bröd i var sin specialbutik innan vi tar och cyklar direkt hemifrån ut i skogen på pick-nick,. En sådan dag känns livet här högkvalitativt.

Men jag fyller min ipod med podcasts från Slate och The New Yorker där de diskuterar amerikansk politik och kulturfenomen som inte längre har med min vardag at göra. Det känns betryggande att ha dessa amerikanska journalisters röster i öronen, som om det de talar om fortfarande rörde mig. Jag skulle kunna lyssna på podcasterna från College de France eller France Inter, men väljer nästan alltid bort dem. (OK podcastera från College de France är makens idé, de är nästan olyssningsbara, det är liveupptagningar från äkta universitetsföreläsningar och blir lätt rätt torrt utan OH-hjälpmedel. En hel del stolsbensskrap blir det också!)

Och New York finns ju kvar, eller hur?

Jag vet inte hur det är på Eriksdalbadet

2010-05-24T11:41:00.000-04:00

men på vårt kommunala badhus är iallafall vattenpipa förbjudet.

Helgens utsikt

2010-05-24T11:23:00.001-04:00

I ryggläge

Ännu en flashback

2010-05-24T04:40:00.001-04:00

En sådan här kväll hade vi häromkvällen. Inlägget är från maj 2007 och det är nog ungefär så länge sedan vi satt på en motorcykel tillsammans. Middag med vänner sedan en one man show. Rätt kul. Eller först tyckte jag inte inte det var så vidare värst men så tänkte jag att den här stackars killen står alldeles ensam på en scen i över en timme. Då få man ju ge honom en chans, och när jag bestämt mig för att släppa den där surkritiska blicken så kom jag in i showen och kunde till slut knappt sluta skratta. Jag var väldigt trött också så det gjorde kanske sitt till.

Vi var på en one man show i New York, jag tror inte det blev fler trots att New York väl är Mecka för stand-up. Vi slogs av hur helt olika de här föreställningarna var, trots samma förutsättningar: ensam man, ingen rekvisita, ingen kostym, musik. Men då föreställningen i New York byggde helt på den skrivna texten, som i sin tur byggde på skådespelarens liv, byggde Abittans komik på det kroppsliga uttrycket mycket mer. Han dansade, mimade och "gjorde gubbar". Ofta helt utan text eller med påhittat språk. Turkisk matlagnings-TV, arabisk nyhetssändning, nordafrikansk smörsångare, upprepningskomik. Låtsasspråk alltså som han gjorde så bra att det lät trovärdigt och man förstod storyn. Eller man fyllde i med vad man ville förstå kanske.

Efter föreställningen stod vi kvar på trottoaren utanför och Abittan kom ut. Vi tackade lite sådär generat för föreställningen och önskade lycka till. Han sa go kväll och gick iväg längst gatan, ensam. Nu är han på väg hem från jobbet tänkte jag, så kan ett jobb också se ut.

På vägen hem körde vi förbi Notre Dame, korsade Seine och följde den norrut. Louvren, Assemblee Nationale, Eifelltornet blinkande till vänster, Concorde, Champs Elysees och så upp runt triumfbågen. Paris är upplyst som ett juvelskrin på natten och i hörlurarna jättehögt soundtracket till filmen jag var med i.

Man kan leva här med.

Status Quo

2010-05-20T03:09:00.002-04:00

För ett år sedan skrev jag det här. Hepp!

Grocery Store Musical

2010-05-19T05:58:00.004-04:00

Av och med Improv Everywhere. Mer här.

Tur det inte var videokonferens

2010-05-18T12:22:00.000-04:00

Nu har jag varit på sju antällningsintervjuer på fem dagar. Plus ett antal telefonsamtal och emails mellan rekryterare, företagen i fråga och mig själv. Mycket snack blir det. Och mycket funderande på smartaste strategin att få det bästa utfallet av två (tre?) eventuella jobb som inte riktigt är synkade i tid. Försöka förstå vad de vill och vad jag vill, anstränga sig att läsa av människor samtidigt som man gör ett gott intryck. Verka påläst och intresserad. Inte glömma att le. Inte glömma att fråga sig själv "vill jag det här?".

Någon gång ska jag skriva en blogg om jobbsökeri. Eller ännu hellre en fars. En teaterpjäs a la Yasmina Resa eller kanske en film a la Monty Phyton. (Jag hittar inte den där accenten över a på min amerekanska dator, det får ni ta).

Ta t ex fredagens upplägg: två telfonintevjuer för jobb på raken på eftermiddagen. Sonen har skola, dotterns skola är stängd så hon är hemma.

Jag placerar henne framför wiin med stränga förmaningar. Första intevjun går bra, den tar 50 minuter. Nu är det bara tio minuter till nästa och dottern börjar bli rastlös. Vi byter till TV. Det går bra ett tag, sedan komemr hon ner till mig i köket och börjar gestiukulera (hon har ju fått tillsägelse om att inte prata). Jag försöker förstå henne, samtidigt som jag lyssnar i luren. Hon gestikulerar mer och mer. Hon är hungrig. Jag pekar på baguetten och kylskåpsdörren. Jag pratar i luren.

Hon hittar mina träskor och börjar STEPPA! Jag viftar NEJ NEJ med armen (ni vet de där poänglösaste av alla föräldragester när man drar stora årtag geom luften snett uppifrån och ner samtidigt som man mimar NEJ) samtidigt som jag försöker svara intelligent på frågan om varför just jag är lämlig för det här jobbet. Hon fortsätter, jag går ut i trädgården. Hon efter. Jag springår runt runt med luren så hårt mot örat att jag är rädd att antigen den eller örat ska gå sönder. Hon steppar efter på stengången och till slut lugnar jag ner mig tillräckligt för att förstå att hon mimar en fråga om hon får använda kniven till att skära brödet. Självklart, ta värsta kökskniven bara du låter mig prata ifred!

Jag undrar fortfarande vad jag sa under den där intervjun. Hoppas jag inte lovade att jag kunde prata flytande mandarin.

I'm a worrier not a warrior

2010-05-18T12:04:00.000-04:00

Jag är en sådan som oroar mig. Det finns två sorters människor, de som oroar sig och de som tar dagen som kommer.

(Okey, man kan dela upp mänskilgheten i en miljard andra dikotomier också men just nu känns den här väldigt påtaglig.)

Jag skulle så väldigt gärna ha tillhört den andra delen av mänskligheten nämligen. Min man tillhör den andra delen, och mina barn än så länge. Min mor tillhör nog min kategori liksom ganska många av mina väninnor. Kvinnligt? Ja, kanske. Kommer med moderskapet? Nja, jag oroar mig inte speciellt just för mina barn, Eller jo, det gör jag ju.

Jag är inte speciellt ängslig av mig däremot om ni förstår distinktionen jag gör. När det gäller barnen har jag förstått att jag tar beslut som många föräldrar (ok, det är mammor) i min omgivning aldrig skulle ta. Jag vågar hoppa på nya möjligheter, ta chanser, flytta, byta jobb etc. Det betyder inte att jag inte oroar mig. Jag är en sådan som vaknar vid fyra och inte förstår hur någonting överhuvudtaget ska kunna lösa sig. Ni vet hur det är, i vargtimmen är alla problem oöverstigliga. Speciellt de banala, icke allvarliga problemen får helt apokalyptiska dimensioner innan solen gått upp.

En viss tendens att se glaset halvtomt som är så retsam. För det tjänar ju absolut ingenting till. Ingen människa har väl någonsin löst ett problem genom att oroa sig över det? Oron suger energi och leder tankarna i negativa banor, knappast i banor som erbjuder lösningar. Dessutom blir man odräglig för sin omgivning.

Jag vet inte vad man kan göra åt det, yoga kanske? Sömnpiller? Hur gör alla andra? Lever med oron antagligen. Det man ideligen måste förklara för människor som inte är orosmäniskor är att logik har väldigt lite med saken att göra. Jag vet att jag har haft större problem tidigare som löst sig, jag vet att vi inte sitter i sjön, jag vet att jag har förmåner som den absoluta majoriteten av jordens befolkning bara kan drömma om, jag vet att jag kan prata med den och den och reda ut eventuella missförstånd - jag oroar mig ändå.

Om ni undra hur det går med allt som just nu upptar mitt sinne så var det ju inte så hysteriskt bråttom med det där jobbet när det kom till kritan (det är det ju aldrig). Ingenting är klart än. Vi har i vår tur intervjuat två barnflickor som verkar bra båda två och som kan börja omgående och kommunen har lovat barnen fritidsplats omgående om jag får jobb. Huset har vi bestämt att inte bjuda på, vi tittar vidare.

Så allt löser sig ju, jag vet ju det. Egentligen.

La Condition Humaine

2010-05-17T12:35:00.000-04:00

Bilden kommer härifrån, där ni kan se mer.

Via Jorun hittar jag Unhappy Hipsters igen och tycker det är ofantligt roligt. Något i tonen får mig att leta igenom bokhyllan efter den gamla vännen Fred av Rupert Fawcett. Samma lakoniska ton, samma humor som skapas genom ett motsatsförhållande mellan en helt normal person, bild eller text och en helt absurd situation. Eller som de säger i produktbeskrivningen på Amazon: Supported by his wife Penelope, his cat Anthony and his friends Constance, Pip and the Nesbits, Fred makes seemingly ordinary occasions not only extraordinary, but completely outrageous.

Snillen spekulerar del 2 (samt en lång utvikning)

2010-05-13T03:59:00.001-04:00

Lillasyster: Mom, the president has decided all the words!
Modern: Eh, varför tror du det?
Lillasyster: Because he was here first! He is the biggest.
Storebror: Non, ce n'est pas du tout vrai!
Lillasyster: Oui!
Storebror: Non!
Lillasyster: Men vem bestämde då? Hur vet man vad en bil heter?
Modern: Vet du vad presidenten heter?
Lillasyster: Obama!
Storebror: Sakozy!

(Och sedan gav jag någon vag förklaring om hur språket utvecklas av människorna tillsammans, tror inte någon blev så mycket klokare.)

Ungefär så här åter alla våra konversationer. Språkmässigt alltså, inte nödvändigtvis innehållsmässigt. Sonen pratar mest franska, ibland engelska med sin syster och svenska med mormor och morfar. Dottern blandar mer alla tre språken, hon pratar mer svenska med mig, men även engelska.

När vi flyttade till USA var jag lite orolig för deras svenska, men den har överlevt rätt bra. De har visserligen sämre vokabulär och grammatik en svenska barn men de förstår allt och gör sig förstådda utan problem. Det är engelskan som kommer bli utmaningen, de pratar mer eller mindre flytande och vi vill ju gärna att de har möjlighet att behålla det språket. Men i Frankrike hör man väldigt lite engelska och vi pratar det ju inte hemma.

Därför har vi skrivit in dem på en internationell skola, har jag sagt det? Det har vi iallafall. De kom in och sonen går nu två halvdagar i veckan med amerikanska skolbarn i en helamerikansk klass. Dottern börjar till hösten. Det enda problemet är att de inte har fått heltidsplatser, skolan har 9 olika språksektioner, barnen läser alltså två halvdagar på annat språk och resten av veckan på franska med elever från alla språkgrupperna i en vanlig fransk kommunal skola. Detta gör att de har fler platser de två "språkhalvdagarna" än resten av veckan. Så ett stort antal elever delar sin tid mellan en annan fransk skola och den internationella. Detta innebär en logistisk utmaning av mått jag inte hade kunnat ana. De kanske får heltidsplatser till hösten men det är långt ifrån säkert.

Så jag som alltid varit pro vanlig kommunla skola och tyckt att detta jagande efter det utlimata skolaternativet till ens barn varit rätt löjligt sitter nu som en äkta soccermom och skjutsar till höger och vänster hela dagarna. Så kan det gå. Vi har sagt att vi testar och ser hur det funkar, men ska jag vara ärlig är nog min och makens motivation lite större än barnens till att gå parallellt i två skolor med två lärare och två uppsättningar klasskompisar. Å andra sidan tänker jag på vad de kommer at tycka när de är 18 om de vet att de vid 8 års ålder pratade flytande engelska och nu har glömt nästan allting. Och det är som sagt svårt att lära sig engelska i Frankrike. Levande, talat språk är nog det de är sämst på att undervisa i det franska skolsystemet.

I morgon eftermiddag har jag en anställningsintervju. Vill de ha mig börjar jag på måndag. Måndag. Det låter orimligt men personen jag ersätter går på barnledighet nästa fredag och lite överlämningstid vore nog bra. Just nu har min barn inte ens rätt till skollunch alla dagar för jag jobbar inte. Så i morgon ska jag ha intervju, kanske få jobbet, fixa ett kontrakt, visa upp det på kommunen, boka skollunch, morgonfritids, efterskolanfritids och onsdagsfritids (nej, det är inte nödvändigtvis på samma platser och med samma personal) för båda barnen, samt gärna intervjua ett antal barnflickor som eventuellt alternativ till fritids, samt försöka fixa skjuts för sonen fyra gånger i veckan. Det kommer inte att gå. Torsdag och fredag nästa vecka åker maken till London.

Så nu har jag legat vaken hela natten och oroat mig för att jag inte får jobbet. Sedan låg jag vaken och oroade mig för att jag skulle få det.

Har jag sagt att vi funderar på att bjuda på ett hus också?

Under tiden, på just den här planeten.

2010-05-13T03:35:00.000-04:00

Den 11 maj 2010 såg det ut så här hos oss på Tellus.

**********************************
Och så här ser det ut hos mig just nu:

Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.

Vilhelm Ekelund. Hittad hos Annanan.
*********************************

Och så får ni inte missa Anders författarporträtt. Jag skrattade högt och formulerade baksidestexter i huvudet.

Nu frukost!

Fördel med att bo i (små)stan del 1.

2010-05-07T06:42:00.002-04:00

Man kan ta sig en kaffe på torget i solen den där timmen mellan 4.30 och 5.30 efter skolhämtningen. (Iallfall så länge man inte jobbar, sedan får väl den berömda barnflickan njuta av solen istället). Torget där det finns en stor matmarknad tre gånger i veckan och de annars placerar ut några bortkomna palmer runt fontänen. Jag skulle ju föredragit rejäla plantaner men man kan inte få allt.

Dottern cyklar runt, runt, runt med nyfunna cykelkomisar. Sonen är lycklig att få en timme ifred ensam hemma och själv kan man lyssna på veckans This American Life i fred. Denna vecka handlar det om urbana myter som visar sig vara mer sanna än man kunde trott. Den andra delen av programmet handlar passande nog om invandrare, och om hur flyktingar som väntar i läger i exempelvis Afrika hör de mest osannolika historier om USA. De ser Hollywoodfilmer men vet att det ju bara är film. Och så när de kommer till USA så är myterna sanna. Det finns människor som sover med katten i sängen! Det finns hemlösa vars barn inte tar hand om dem! Det finns män som är gifta med varandra! Man kan se män och kvinnor som pussas på stan! Folk har julgransbelysning över hela huset! På tal om olika kulturer och olika seder igen då.

Annars är det ljuvligt vackert här just nu men det har blivit väldigt kallt. Sol men snålblåst och under 15 grader. Men i trädgårdarna är det fest. Blåregnen stömmar över stenmurarna, syrenerna är tunga av blommor, allt är grönt, grönt, grönt i tusen nyanser. Vår trädgård är i jämförelse väldigt modest men när vi kom från Sverige hade vi fått en liten miniköksträdgård iallafall. Och en syren det har vi.

Bon Temps Babysitting

2010-05-06T09:48:00.002-04:00

Katarina jobbar som läkare och Hans som civilingenjör. På grund av deras jobb har de valt att anlita en vampyr. För tre år sedan flyttade de från Linköping till Ekerö och i början hade de inget kontaktnät i Stockholm.
– Helst skulle vi vilja att mor – eller farföräldrarna då och då tog hand om barnen men eftersom vi inte har de förutsättningarna i Stockholm så var vampyr det näst bästa alternativet, säger Katarina.
De letade på nätet och hittade ett nystartat företag som de kontaktade. Nu tar vampyren Caroline hand om barnen Marcus och Lucas en eftermiddag i veckan. – Vi ser det inte som något negativt att ha en vampyr utan barnen får utbyte av ytterligare en person att relatera till och få inspiration ifrån, säger hon.

Nä jag bara skoja. Det står barnflicka, inte vampyr i artikeln på alltombarn.se. Förstås. En blond, ung, söt och rar barnvakt som de har kollat upp hos polisen, som har pedagogisk utbildning och som testjobbade ett par gånger när föräldrarna var kvar i huset. Ändå låter det på tonen i den här artikeln som det rörde sig om den första familjen i Sverige som testar något het nytt och barnbrytande. En barnflicka, tänka sig. Och de får avlastning, ty denna poliskollade, pedagogikutbildade, testjobbade tjej jobbar en hel eftermiddag i veckan!

Ibland tror jag det är tur att inte ~~svenska föräldrar~~ skribenter på svenska föräldratidningar vet hur vi andra fem miljarder lever. Utropstecknen skulle inte räcka till.

Eller så är det här ett alternativ?

2010-05-06T05:44:00.002-04:00

(Jag vet inte varför bliden blir halv, ni får klicka på videon om ni vill se den ordentligt)

State of the Union

2010-05-04T10:09:00.003-04:00

Idag behöver jag inte ens skriva någon bloggpost för två av mina bloggvänner beskriver delar av min livssituation med nästan kuslig precision.

Först Jorun som berättar att jag står med handen i ett hål i väggen och någon annan har tagit alla nycklarna. Den bästa beskrivning av processen som lite banalt kallas "att söka jobb" jag läst. Jag skulle vilja ha ett mer dramatisk term för detta arbete. Att "söka jobb" låter så lätt, som om man kan göra det lite ouppmärksamt, när andan faller på, ungefär som att plocka svamp. När det istället handlar om ett tillstånd som helt kan äta upp människor, beröva dem självkänsla och psykisk stabilitet. Jag vill ha ett ord i klass med skilsmässa, vårdnadstvist, rehabilitering, sorgearbete, personlig konkurs, vräkning. Ja, något som får en att ana hur det kan krama kallt om hjärtat och kännas som bly i magen. Få saker kan verka så enkelt när man inte gör det och kännas så omöjligt när man är mitt i det som att byta/få jobb.

Uppdatering: Det blev ju väldigt ödesmättat det där. Riktigt sådär mår jag inte, känner jag mig plötsligt påkallad att berätta innan alla blir alltför oroliga. Inte alls faktiskt, inte än iallafall. Men jag har varit här några gånger och vet att det verkligen kan kännas sådär, ibland.

Helena beskriver en annan aspekt av mitt liv. Inte på samma plats givetvis men med nästan identiska frågeställningar. Hur prioriterar man läge/storlek/charm/kvalitet/avstånd till A/avstånd till B/pris/lokaltrafik och vår svåraste nöt att knäcka graden av urbanitet?

La Suède, dix points!

2010-05-03T12:55:00.002-04:00

(Vi kan helt klart tacka Eurovisionsschlagerfestivalen för att alla svenskar kan räkna till tio på franska. Och Eurovisionsschlagerfestivalen är f.ö. det absolut bästa namnet på den tävlingen.)

Det blev en Sverigeresa trots allt, försenad med några dagar men vädret här var underbart så det gjorde just inget. Det var fint i Sverige också, lite kallare bara. Som vanligt med andra ord. Barnen han bara titta på ett halvt bollibompa sedan gick de promt iväg och tillverkade plakat som de protesterade med på gatan utanför mormor och morfars hus. De lärde sig skandera också. Högt. Så att grannen mittemot som tvättar bilen oftare än jag putsar glasögonen inte skulle missa en stavelse: BU FÖR BILAR! BU FÖR BILAR! TA BUSS! TA BUSS! Först stod det TAG BUS, men mormor förbarmade sig över de små demonstranterna och påtalade felet.

Jag blir riktigt varm om hjärtat när jag ser att Sverige inte har gett upp om de samhällstillvända, uppfostrande barnprogrammen. De hör ju till om man ska ha en chans att bli riktigt svensk! Och jag låter kanske spydig här men det är jag inte, men lite nostalgisk kanske.

Annars tankade vi mer Sverige genom att äta allt det där som man inte riktigt vet om det är mat eller efterätt men som barnen (och jag) älskar (blåbär och mjölk, rabarberkräm, risgrynsgröt, nyponsoppa). Sonen tog i år bronsmärket och så årets simborgarmärke förstås. Jag tror han snart vill åka till Sverige bara för de där märkena, vi får se till att åka dit på vintern nästa år så han kan få uppleva den svettiga glädjen i att ta snöstjärnan! Numera är det ju snöiga vintrar i Sverige har jag hört. (Och nej, jag ska inte börja tjata om märkesköldar igen, jag lovar!).

Valår är det också, och jag funderar på om jag verkligen ska rösta i år. I Sverige alltså. Med vilken rätt, liksom. Att min son tar simborgarmärket varje år, räcker det för att kalla sig svensk?

Och så är det ju bröllopsår. Eller The Year of Love som man säger i det svenska kungahuset. Hujedamig. Kvällstidningarna och TV har tydligen åläggande att skriva/visa något om kungahuset minst varannan dag. Om de inte har något på det svenska tar de det danska. Eller något om deras hov. Eller husdjur. Visst hette han Charlie, kungens hund? Man kan nog göra ett minnesprogram över honom, eller över hans skugga. Kungahuset ad nauseam. De här snöbollarna tycker jag var komiskt kitchiga. Nu tror ni kanske att jag hittade dem i någon av nedre Drottningatans mindre nogräknande souvenirshoppar men de står faktiskt i skylten till Turstbyrån vid Hamngatan. Där trodde jag bara de hade glaskonst från hon med dubbelnamnet som jag just nu glömt bort och en och annan Leksandshäst. Men de kanske är ironiska? Designtorget goes kitch? När jag tänker efter ser inte den officiella chokladen lite ironisk ut den också? I betraktarens öga som sagt.

Parentes Utvikning: När jag googlade kronsprinssessparets choklad hittade jag en glasstest i Värnpliktsnytt. Jag tyckte det var så komiskt, jag vet inte riktigt varför, jag har ju aldrig läst värnpliktsnytt. Glasstester kanske är deras grej, jag menar man kan ju fylla ut varje nummer med kräft-, semmel-, grillkols-, och spolarvätsketester nu när det inte finns så mycket försvar kvar att skriva om. På min tid vapenvägrade nästan alla mina kompisar, ett år på dagis eller i brandkåren. Jag har tom en kompis som satt någon månad på öppen anstalt, helt absurt. Kom, kom ta mig härifrån om ni kan... Jag har ändå svårt att tro att det var glasstester i värnpliktsnytt då, då skulle ju protesten ha kännt ännu lamare. Men vad vet jag. Undrar om alla värnpliktsvägrare tycker att de vunnit kampen nu när försvaret är så nedmonterat? När jag tänker efter har jag aldrig tänkt så trots att jag hade ett brutet gevär på jeansjackan (bredvid amnestyljuset) och faktiskt var betalande medlem i kristna freds och allt. Trots Sveriges minskade försvar har ju knappast konflikterna i världen blivit färre eller mindre blodiga...

En Vals för de Frånskilda

2010-05-02T03:36:00.003-04:00

Visst är det vackert! Tipstack till Andres Lokko i SvD. Och trevlig verkar hon också. Och det bästa, hon är över 45. Jag ger alltid extra hemliga pluspoäng till kvinnor som är äldre än jag och som verkar göra det de vill, göra det bra och tom med viss framgång. Dessutom är hon charmigt brittisk, hon skriver tom en trädgårdskolumn! Siten hon skriver på, Caught by the river, har programförklaringen: A website that document lazy days out och verkar vara skriven av engelska punkare som blivit medelålders och mest gillar att fiska. Soo Brittish! Tracey Thorne är också rolig på twitter, if you into that kind of thing. (So guardian tells me I should vote for clegg and to rub it in adds that he is HUGE samuel beckett fan. Like friends trying to fix you up)

Den Jens hon sjunger om är alltså Jens Lekman, som hon nyligen samarbetat med. Hon sjunger fortfarande lika bra som i Everything but the Girl eller med Massive Attack. Här tex i denna snygga video signerad en annan urbegåvning, Michel Gondry.

Annars tipsar Bodil Malmsten titt som tätt om Tracey Thorns man och samarbetspartner Ben Watts bok Patient. Den har jag tänkt läsa länge, eftersom Malmsten verkar ha utmärkt litterär smak, men det har inte blivit av. Nu blev jag sporrad igen.

Man kan ladda ner bla denna sång gratis från Tracey Thorns website. Man bara klickar och så hamnar den i iTunes, magic!

Snillen spekulerar

2010-04-19T11:43:00.000-04:00

- I am a gummibear, I am a gummibear, I am a yummi, funny, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger]

......

6-åringen: Men vad fanns innan han som var först?
9-åringen: Men först var det apor, som lärde sig att gå och så åt de andra saker och så blev det människor.
6-åringen: Men innan aporna då.
9-åringen: Då fanns det bakterier och fiskar. Eller först bakterier, sedan fiskar.
6-åringen: och hundar!

Diskussionen fortsätter fem minuter till.

6-åringen: Men mamma, innan Big Bang vad fanns då?

......

- Je m'appelle gummibear, Je m'appelle gummibear, Je m'appelle gummi, gummi, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger]

- Slutar ni inte sjunga det där snart slutar vi äta gummibears här i huset!
- Men vi äter ju aldrig gummibears?
- Nej, men vi kunde ju börjat!

.....

Barnen lyssnar på Tracy Chapman och sjunger med.

"Men mamma, varför kommer polisen alltid försent?"

(Oväntad bieefekt av att barnen talar engelska, de förstår alla sångtexter. Det är nog tur att vi inte lyssnar på så mycket ganstarap här hemma.)

.....

6-åringen: Det finns så många gamla människor här, I New York finns inga gamla människor.
9-åringen, Gör det väl visst det!
6-åringen: Näe, jag såg aldrig några gamla!
9-åringen: Michael Jackson, han är gammal.
6-åringen: Men jag såg aldrig Michael Jackson.
9-åringen: Han är död.

......

- I am a gummibear, I am a gummibear, I am a gummi, gummi, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger. Nu med koreografi.]

......

Mellan hägg och syrén (och under molnet)

2010-04-19T03:40:00.001-04:00

Fast här hittar jag aldrig någon hägg, men däremot magnolia! I snart när var och varannan trädgård. Magnolian som blommar så överdådigt och slösar med doft och ögonfägnad, men se upp snart är den överblommad! Det gäller att inte glömma bort kvällspromenaderna den här tiden.

Vi har några konstiga dagar här, först en fredag som var som en Jacques Tati-film. Den dagen borde bli ett bra blogginlägg men jag har inte hittat energin att skriva om den. I kort sammanfattning dog först bilbatteriet vilket orsakade en hel kedjereaktion av idiotstressande händelser. Bla a att utan varsel få tag på andra föräldrar som kunde lämna och hämta dottern i skolan, sedan ett misstag av arten: "trampa iväg på sparkcykeln i förväg du, så cyklar jag ikapp" till sonen, en borttappad son som jag letade efter på en cykel som jag snart upptäckte hade ett löst cykelstyre och ouppblåsta däck, stresscyklande fram och tillbaka till skolan utan att hitta sonen, ett par fall på omnämda cykel och gigantiska blåmärken på smalbenen, panikartade telefonsamtal till skolan, hittad son som snällt väntade framför porten hemma (jag såg dig inte så jag gick hem igen), en son som lärde sig lite om livets verklighet då han frågade fem vuxna om att få låna deras mobiltelefon för att ringa mamma och de alla sa nej, en ny paniktur med sparkcykel denna gång till skolan för att komma tre kvart försent, och sedan en tredje tur till skolan till fots för hämtning någon timme senare. Fem minuter efter den sena hemkomsten kom bilreparatören och sedan var jag tvungen att stoppa två hungriga, trötta barn i bilen för att åka på billaddningstur runt omgivningarna till klockan hade blivit 19.30 och hela familjen mest ville gå och lägga sig.

Så ungefär.

I lördags skulle vi tagit ett flyg till Arlanda för tio dagar hos mormor och morfar. Jag har inget vitsigt att säga om det där askmolnet alls faktiskt. Vi sitter ju inte i sjön, vi har tvärtom haft en väldigt skön helg med fantastiskt väder. Bara för att molnet skulle kännas ännu overkligare har himlen varit helt molnfri hela helgen. Det köptes äntligen barncyklar i den här familjen efter två cykellösa år i New York och i går lärde sig dottern cykla på en kvart. Hon har lite svårt att komma igång bara men annars gick det finfint. Dessutom har vi packat upp lite bortglömda kartonger som fortfarande stod i hörnen, slappat med saft och böcker i trädgården och låtsats att det varit sommar, ätit alla mål ute från grillen och njutit av oplanerad samvaro. SAS flyger inte idag heller och jag har ingen aning om vi kommer iväg överhuvudtaget, våra billiga semeterbiljetter är nog ingen högprioritet när det ska slåss om platserna när flygen väl kommer igång. Men vi längtar till mormor och morfar nu och hos dem sitter barnens kusiner fast utan att komma hem till London.

Dagens oemotståndligaste blogg

2010-04-09T09:10:00.000-04:00

Vem kan motstå Ayn Rand i Dansband eller Anaïs Nin gör backspin?

Samtidigt i norr

2010-04-09T09:01:00.002-04:00

Empire State of Mind

2010-04-09T08:55:00.002-04:00

Svar till Karin

Il faut respirer

2010-04-06T04:51:00.003-04:00

Så, nu har ju faktiskt både påskdag och annandag förflutit och jag borde lägga in något muntrare här Getsemanes förtvivlan.

Vi har liksom 90 procent av Frankrikes befolkning tillbringat helgen med att åka bil, äta lamm och leta chokladägg. Är nu tillbaka bland kartongerna som inte packat upp sig själv under helgen. Jag är lite besviken, faktiskt. De kunde väl ha ansträngt sig lite?

Uppackningen börjar likna ett nollsummespel. Dvs vi packar upp en kartong, bär omkring innehållet och försöker hitta en plats, flyttar på något annat, och stoppar tillbaka något i en annan kartong som ska stuvas in på den knappt existernade vinden. Det är lite trångt här och det krävs en viss kreativitet för att få plats med allt.

Nu har vi röjt små fria ytor som vi lever på; köket, en tredjedel av vardagsrummet, halva sovrummen. På resten av ytan står det fortfarande kartonger och omonterade möbler. Inga lampor funkar, alla kontakter är fel, madrassmåtten är amerikanska och vi knölar och improviserar. Färsöker få ett pussel med snea bitar att ligga slätt men det bubblar upp lite här och där. Vi börjar sakna det vi givit bort och undra varför vi sparat annat. Och den där sorgliga IKEA bokhyllan måste fyllas nu, för tom är den då alldeles deprimerande.

Jag packar upp mina kläder och får mest lust att packa ner dem igen. Drömmer om en helt ny garderob, kunde inte just de kartongerna sjunkit i Atlanten? Jag skulle inte sakna mycket, ändå bångnar garderoberna. Funderar på vad jag skulle köpa om jag skulle köpa allt helt nytt. Fina vårklänningar, blommigt?

Nej det här duger inte, nu ska jag leta reda på kartongen med skor, sparka av mig Conversen, ta på mig mina mest högklackade och gå på finpromenad (och kanske köpa en vårkjol?).

Getsemane

2010-04-02T03:25:00.006-04:00

Uppdatering: Jag har aldrig sett den här filmen, bara klipp på youtube. Jag är däremot uppvuxen med skivan och såg den på scen i London i slutet av 70-talet (oförglömligt). Jag gillar apostlarnas hippekostymer, det coolar ner det melodramatiska anslaget lite. Jag gillar också att Jesus är en så liten, kort och tunn, fysiskt mindre än alla apostlarna.

Det görs verkligen inte sådana här musikaler längre. Eller så är det så att jag bara tycker om musikaler jag såg som barn.

Uppdatering 2: Nu började jag youtubesufa musikaler från 70-talet och insåg plötsligt att Victor Garber som spelar Jesus i Godspell-filmen är samme skådis som spelar Jack Bristow i Alias. Jag vet inte varför jag tycker det är så lustigt. Och han sjunger fortfarande.

Poesi

2010-03-31T04:04:00.001-04:00

Nu är vi tillbaka i Frankrike och sonen har poesiläxa igen. Det är sedelärande La Fontaine-fabler i parti och minut. Jag tycker de kunde modernisera lite och lära sig lite schlagertexter från 70-talet i stället. Se här t ex:

"Wight is Wight
Dylan is Dylan
Wight is Wight
Viva Donovan
C'est comme un soleil
Dans le gris du ciel
Wight is Wight
Hippie, hippie, ...pie
Hippie hippie
Hippie hippie"

Han ser ju till och med ut som en olycklig poet när han sjunger Hippie, hippie, ...pie, Hippie hippie, Hippie hippie...

Annars har vi ju:

"Le monde entier est un cactus
Il est impossible de s'asseoir
Dans la vie, Il n'y a qu'des cactus
Moi j'm'pique de le savoir
Aïe! Aïe! Aïe! Ouille! Aïe! Aïe! Aïe!"

Här får ni en version med Vanessa Paradis eftersom hon trots dåliga filmer och änny sämre musik ändå har un certain je ne sais quoi.

OCh så har v förstås mästaren Gainsbourg:

Förflutenhetens landskap

2010-03-29T08:51:00.001-04:00

I går på tv-kanalen Arte gick igår filmen Pizza in Auschwitz (klickar ni så kan ni se ett utdrag).

Den handlar om Danny Chanoch, en "överlevare", som gör en slags pilgrimsfärd med sina motvilliga, vuxna barn längst den väg han som pojke färdades från Litauen till inte mindre än fem koncentrationsläger innan han hamnade i Israel.

Trots att syftet med resan är att minnas, och att försöka förklara, Förintelsen för Dannys barn handar filmen mer om denna familj än om förintelsen. Visserligen besöker de ghettot i Litauen, den övervuxna tågstationen där 9-årige Danny för sista gången såg sin mamma och som en slags makaber höjdpunkt den barack i Auschwitz där Danny sov, men det som händer i filmen handlar kanske än mer om relationerna mellan far och barn.

Dannys barn är 38 åriga Mira, en småbarnsmamma född i Israel, som verkar oförståeligt ointresserad av sin fars historia. Hon är mest sur och gnällig och längtar hem. Jag blir irriterad, kan hon inte visa lite mer empati? Intressera sig lite mer för hennes fars tragiska och osannolikt grymma öde? Det är Mira som är filmens lakoniska berättarröst.

Mira har en äldre bror, Shagi, som är ortodox jude. Han är väldigt diskret under större delen av filmen. Jag blir irriterad på honom också. Säg något då! Försök trösta, eller förstå? Shagi verkar mest sitta med näsan i en bönbok och inte ta riktigt del i systerns och faderns bråk.

Ju längre filmen framskrider ju mer förskjuts min sympati till barnens fördel. Danny är ingen enkel människa. Han har överlevt mer än man egentligen kan överleva och det som blev kvar är bl a en svart, hård humor och vad som ibland känns som förakt för människor som inte upplevt samma öde som han. Han är kompromisslös och ibland agressiv. Detta gäller även mot hans barn. Iallafall är det så dottern upplever det förstår man efter ett tag, att han ser henne som en sämre människa eftersom hon inte överlevt Birkenau. Man förstår också att även om det är första gången barnen besöker faderns hemtrakter och lägren dit han fördes har de växt upp med dem. De har hört talas om Shoan sedan de föddes, de trodde det var SS som kom när någon knackade på dörren, de var alltid beredda att fly. Faderns rädsla har effektivt överförts i nästa generation.

Se gärna klippet ovan där Mira expolderar och säger att hon aldrig kan förstå och att fadern bode vara glad över att hon inte kan förstå. Förstod hon skulle det innebära att hon upplevt samma helvete.

Det här låter väldgt svart men under ytan bubblar det hela tiden av ett okynnigt skratt. Humorn används som försvarmekanism mot smärtan men också som en påminnelse om livet, och glädjen. Jag tänker på hur vi på något sätt förväntar oss att offer för fruktansvärda händelser ska vara heroiska helgon. De ska bete sig värdigt och hedervärt, inte explodera i vrede och hämdfantasier. De ska ha "renats" av sitt stålbad och kommit ut på andra sidan som bättre människor. De ska gå vidare, inte tynga sin omgivning för mycket med sina hemska minnen. Men inte heller skämta för opassande så det blir obekvämt. Ganska tungt att bära för någon som, som Mira säger i filmen, redan har betalt vad de var skyldiga samhället.

Ni kan se filmen i streaming här.

Tyngden av historien från Förintelsen finns ju ofta med som tema i judars historieberättande, ofta med en humoristik vinkel som i Woody Allens filmer. Hur illa det kan gå om man försöker untyttja det för själviska syften kan ni se här i The Pity Card.

Fredagsmys 2

2010-03-28T05:09:00.002-04:00

Maken undrade om jag trodde vi skulle tycka bättre om huset innan eller efter vi fått möblerna. Just nu känns det hugget som stucket.

Har du tvättat händerna, tvääättat händerna?

2010-03-25T12:11:00.002-04:00

Jag funderar på det här med hygien.

New York är smutsigt. Jättesmutsigt. Tunnelbanan verkar aldrig städas, det är ingrott svart på husväggar, i hisschakt och på trottoarer. Däremot ser man aldrig något hundbajs. De plockas omsorgsfullt upp av de tusentals hundägarna.

Soporna slängs ut på gatan som vore man i Calcutta. Även i flotta kvarter med doormans och mångmiljonlägenheter har man sällan soptunnor utan sopsäckarna ligger i stinkande högar tills sopbilen kommer förbi. Men köper man en macka, även från en vagn på gatan, så har korvgubben plasthandske på vänsterhanden och vidrör aldrig det man kommer att stoppa i sin mun. Med höger hand hanterar han pengar, påsar och annat.

Paris är relativt rent, framförallt beroende på det geniala systemet att spola rännstenarna med vatten som drar med sig smuts och damm. Förutom de världsberömda "crottes de chien" då. Som verkligen finns överallt utom i rännstenen trots att jag tror att man rent lagligt är lika tvungen att göra rent efter sin bästa vän i Paris som i New York. Köper man bröd, tar bagerksan glatt ens smutsiga skrynkliga sedlar med samma näve som hon sedan distribuerar kladdiga pain och chocolat med.

Däremot tar varje fransk barn "le bain" varje kväll. Inte bara ett bad utan "badet", den självklara, dagliga rutinen. När jag precis kommit till Frankrike gick jag på något som väl skulle föreställa en profylaxkurs. Barnmorskan hörde min brytning och frågade var jag kom ifrån eftersom hon ville upplysa mig om att franska barn tar ett bad varje kväll, det gör inte tyska barn. Vi förstod alla hur smutsiga tyskar var av sig och vad som förväntades av en om man födde franska barn.

Jag vet inte om detta insisterande på kvällsbadet är en motreaktion mot den statistik som alltid talat om för oss att fransmän bara använder två tandborstar och en halv tvål per år. Kanske har de haft en folkhälsokompanj om kvällsbad?

Och svenskar då? Ja vi har nog rena trottoarer, hygieniska bagerier och bra sophantering. Däremot har vi väl gått varvet runt och lärt oss att för mycket badande varken är bra för huden eller miljön.

Det måste finnas en massa forskning på kulturella skillnader i hygienvanor, känner någon till en populärvetenskaplig bok i ämnet? Ju mer jag funderar, ju mer fascinerd blir jag av ämnet.

We don't need no education

2010-03-23T10:15:00.000-04:00

Jag såg idag att Beatrice Ask har gått samma utbildning som jag. Fast hon tog inte examen, det står att hon gick två år på utbildningen. Det gjorde mig nyfiken och när jag kollade de andra regeringsmedlemmarna insåg jag att kanske inte ens hälften av regeringen har akademisk examen (jag vet inte riktigt hur många för ibland är det oklart om de tagit examen eller ej). Ganska många verkar ha legat vid något universitet några år men aldrig tagit ut examen. Ofta hänger det väl ihop, ett politiskt uppvaknande när man är ung och studentpolitiken som en väg in till politiska uppdrag istället för vidare studier. Man kan ju inte hinna med allt.

När jag kollade Frankrikes justitieminister är hon både examinerad jurist, har advokatlicens (det heter något annat va?), doktorsexamen i juridik och statsvetenskap och en master i etnologi. Hon har dessutom skrivit en rad böcker (men inga deckare!). Jag kollade inte alla ministrarnas utbildningsnivå men rätt många, den enda jag såg utan examen på åtminstone universitetsnivå är Fadela Amara som ju plockats upp just därför höll jag på att säga. Hon är invandrad förortsbo och blev känd genom sitt engagemang i organisationen Ni pute ni soumises.

Den amerikanska justitieministern tog sin juristexamen 1976 och har sedan dess arbetat inom juristväsendet.

Är den franska eller amerikanska justitieministern bättre än den svenska? Ingen aning. Jag menar inte att man inte kan skaffa sig erfarenheter och kunskap på annat sätt än genom akademiska studier. Men jag undrar om det säger något om svenskars syn på högre utbidning att så få ministrar tyckt det varit viktigt att slutföra sina studier. Ministrarna idag är i min ålder, de har haft tillgång till statliga studielån och all möjlighet att studera. Eller är det så att ska man komma någonstans inom politiken så ska man göra det valet tidigt och då finns inte tid att förkovra sig inom andra områden.

I Frankrike har man det omvända problemet, ministrar och högre tjänstemän har nästan uteslutande gått på samma elitskola efter avskutade universitetsstudier. Utan den examen har det varit hart när omöjligt att ta sig upp i de högsta politksa kretsarna, vare sig man var borgerlig eller socialist. Detta har till viss del ändrats med Sarkozy som "bara" är advokat.

Hur viktigt är utbildning? Ska man ta politikerna på orden är det otroligt viktigt, utom kanske för den som vill bli politiker.

(Rubriken är givetvis klickbar!)

Obamacare

2010-03-23T08:01:00.002-04:00

Läs fint inlägg från Thomas Nilsson om Obamas hälsoreform. Det är väldigt svårt att förstå det rabiata motståndet mot den här reformen. Det är ännu svårare när man läser om människor som inte fått försäkra sig för att de har hösnuva. Förut kunde alltså försäkringsbolgen neka att försäkra en om man hade ett "pre-existing condition" dvs en redan känd sjukdom. Det gäller även medfödda skador så vissa barn kunde aldrig försäkras, eller snarare de kunde bara försäkras med väldigt dyra försäkringar. För tänk vad riskfyllt det är för ett försäkringsbolag att ha kunder med hösnuva! Jag hörde i går att hälften av alla personliga konkurser i USA beror på sjukvårdskostnader, försäkringen kanske betalar 100 000 dollar och sedan är det stopp. Behöver du fler operationer får du betala ur egen kassa, dvs belåna huset, sälja bilen...

Den nya reformen (som säket inte alls är ideal, många eftergifter har gjorts till republikanerna och det finns t ex inte något offentligt alternativ till privata försäkringar) innebär åtminstone at försäkringsbolagen inte får neka någon att teckna försäkring och arbetsgivare är tvungna att erbjuda anställda försäkring. Man förlorar den inte heller direkt när man förlorar jobbet om jag förstått saken rätt.

Som jag läste på Twitter, Bush startade ett onödigt krig som drivit landet nästan i bankrutt och där tusentals människor dött, men Obama anses av många vara den fula fisken för han uppfyller ett vallöfte och ger folk sjukvård!

Upddatering: Gunilla har också flera bra inlägg i ämnet.

BOATS

2010-03-22T07:32:00.010-04:00

Jag har flera gånger tidigare i bloggen beklagat mig över BOATS-trenden (Based On A True Story). Jag hade tröttnat på memoarer och nyckelromaner, jag ville ha påhittade, fantasifulla episka historier.

Så går jag in på Amazom för att kolla vilka böcker det var jag beställde innan jag åkte och som kommer och komma i en låda med bohaget denna vecka.

Min beställningslista ser ut så här:


Where the Wild Things Are Maurice Sendak Sold by: Amazon.com, LLC Just Kids Patti Smith Sold by: Amazon.com, LLC The Mysterious Benedict Society Trenton Lee Stewart, Carson Ellis Sold by: Amazon.com, LLC The Help Kathryn Stockett Sold by: Amazon.com, LLC Then We Came to the End: A Novel Joshua Ferris Sold by: Amazon.com, LLC Half Broke Horses: A True-Life Novel Jeannette Walls Sold by: Amazon.com, LLC From the Mixed-up Files of Mrs. Basil E. Frankweiler E.L. Konigsburg Sold by: Amazon.com, LLC Q Is for Quark: A Science Alphabet Book David M. Schwartz, Kim Doner Sold by: Amazon.com, LLC

The Night of the Gun: A reporter investigates the darkest story of his life. His own. David Carr Sold by: Amazon.com, LLC

OK, om vi undantar barnböckerna har vi alltså:
Just Kids av Patti Smith. Memoar utspelande sig i "mina kvarter" i New York på 70-talet.

The Help av Katryn Stocket. Visserligen en roman, men byggd på minnen och intervjuer.

Then We Came to the End av Joshua Ferris. Den har ju tom undertiteln "A Novel" så den måste väl vara
hittepå?

Half Broke Horses: A True-Life Novel av Jeannette Walls.
Ingen kommentar.

The Night of the Gun: A reporter investigates the darkest story of his life. His own. Av David Carr.
Justesåattja...

Och så slutligen den book jag just avslutade med tårarna rinnande ner i frukostkaffet:
The House at Sugar Beach av Helene Cooper.

Inte bara en BOATS utan en memoar men som öppnar en helt ny värld för mig. Precis som en bra roman. Intressant om Liberias historia och gripande om Coopers och hennes familjs specifika öde. En bok om hur man aldrig kan springa långt nog för att komma ifrån sitt ursprung. Ännu en bok om att man alltid har leran kvar på stövlarna.... Cooper tillhörde Liberias elit härstammande från de befriade slavar som skickades tillbaka till Afrika från USA för att grunda en självständig stat. Det var bara det att det redan levde "natives" där de slog sig ner. Så de ockuperade helt enkelt, krigade sig till land och förtryckte den lokala befolkningen tills missnöjet hade jäst länge nog för galna "warlords" att dra nytta av och störta landet i ett långt, blodigt inbördeskrig.

Det är väl bara så enkelt att en bra bok är en bra bok, bra skrivet är bra skrivet, en väl berättad historia är väl berättad. Vare sig det är fiction, non-fiction, BOATS, memoar eller reportage. Genrer och kategorier spelar ingen roll och jag hoppas bara de andra icke-romanerna jag köpt ovan håller samma klass.

Saint-Germain-en-Laye

2010-03-12T09:12:00.001-05:00

Välkommna hem till mig! Vårt nya hem, Saint-Germain-en-Laye, ligger ca 30 minuters pendeltåg från centrala Paris. Det är en egen liten stad och skulle nog inte vilja kalla sig förort, även om många givetvis pendlar. 50 000 innevånare, ungefär som Nyköping har jag precis googlat fram, om det är en jämförelse som säger er något.

En burgen stad är det, med anor. Det ser ut som ett lill-Paris med en rätt homogen arkitektur med gräddfärgade och grå 3-våningshus med fönsterluckor. Runt omkring ligger villaområden och en cité, dvs det man i en anglosaxiska världen kallar projects, och vi i Sverige miljonprogram.

I centrum finns några gågator med förvånansvärt mycket "petit commerce", alltså småaffärer. Optiker, syaffär, pryl- och presentaffärer, blomsteraffärer, och ett imponerande utbud klädaffärer. Alla de stora märkena finns representerade ända upp till lyxnivån hos Dolce och Gabbana. Samt en försvarlig mängd barnklädesaffärer. Det finns mycket barnfamiljer här, utflyttade Parisbor som söker mer utrymme och cyklevägar.

Men jag undrar ändå hur alla de här affärerna kan gå runt.

På torget runt hörnet fylls av en matmarknad tre dagar i veckan och så har vi ju mataffärerna.

Jag har räknat till sex bagerier inom 5 minuter hemifrån, slaktare, både en vanlig och en som säljer vilt och fågel (han skyltar med jättestora viltsvins och hjorthuvuden), en italiensk delikatessaffär tvärs äver gatan, i huset bredvid en liten butik som säljer produkter baserade på honung och en annan med olivoljor. Jag har räknat till fem chocolaterier ochh så denna helt ljuvliga ostaffär. Klika på bilden sås ka ni se att det vattnas i munnen.

Tyvärr har jag bara hittat en rätt trist bokhandel. Det kanske vore något att ta upp, en fin välsorterad liten bokhandel? Tveksamt om det skulle gå ihop förstås eftersom jag skulle vägra sälja doftljus.

Och så uteserveringarna, en rad bistroer med rottingstolar och gymnasister som röker och dricker kaffe i självmedvetna hattar.

Ett slott finns också som sig bör. Ici naquit Louis XIV minsann! Slottet var de franska kungarnas hem innan Versaille byggdes. Runt om Paris finns en rad fina städer med slott väl värda besök; Saint-Germain, Chantilly, Fontainebleau och så Versailles förstås.

Det här är utsikten från slottets parterre mot Paris. Ni ser affärskverteret la Defenses höghus och med lite god vilja kan man skönja Eiffeltornet till höger. Närmast ser ni Seine som slingrar sig förbi här på väg till Atlanten.