fredag 28 september 2007

Jättehemligt

Sitter på jobbet och väntar på ett jätteviktigt telefonsamtal. Då ska den jättehemliga hemlisen avslöjas och jag ska sedan kabla ut den över världen; eller iallafall i lite emailboxar och på websidor och sådant krafs.

Givetvis inträffar min viktigaste jobbdag (som faktiskt även har bestått i lite författande av texter, inte bara sändandet av dem) på en fredagkväll. Med en make på kurs, en barnvakt som fick ta med sig barnen på danslektion och en hungrig väninna ända från Sverige som väntar på mig. Nu har jag sagt åt henne att äta utan mig, det här kan tydligen ta tid.

Nu har ju alla Europas börser stängt, kan de inte snabba på och skriva på?

Jag surfar runt på Youtube under tiden, någe kul ska man ju ha.

Flight of the Conchords - Hiphopopotamus vs. Rhymenoceros

onsdag 26 september 2007

This said, ingenting slår en gitarr, en röst och en text.

Sunset is an angel weeping
Holding out a bloody sword
No matter how I squint I cannot
Make out what it's pointing toward
Sometimes you feel like you live too long
Days drip slowly on the page
You catch yourself
Pacing the cage

I've proven who I am so many times
The magnetic strip's worn thin
And each time I was someone else
And every one was taken in
Powers chatter in high places
Stir up eddies in the dust of rage
Set me to pacing the cage

I never knew what you all wanted
So I gave you everything
All that I could pillage
All the spells that I could sing
It's as if the thing were written
In the constitution of the age
Sooner or later you'll wind up
Pacing the cage

Sometimes the best map will not guide you
You can't see what's round the bend
Sometimes the road leads through dark places
Sometimes the darkness is your friend
Today these eyes scan bleached-out land
For the coming of the outbound stage
Pacing the cage
Pacing the cage

(Bruce Cockburn - Pacing the cage)

Istället för Prosac

Kör bil. Ensam. Musik på så hög volym att rutorna skallrar. Någon av makens alla technoskivor. Basen dunkar i bröstbenet upp till bihålorna. Ovanpå ligger en synt som mest liknar en telfonsignal och plippar. Den enda texten som pratsjungs lyder: DJ, sex, music and rythmmmm. DJ, sex, music and rhythmmmmm. Plippp, plipp, plipp, dunk dunk, dunk. Ovanpå allt GPS-damens neutrala stämma "Dans quatre cent metres, tournez à droite". Den låter insamplad. Plipp, plipp, plipp, dunk, dunk, dunk. A86:ans svarta band. Billyktor, regnstänk. För hög musik. Inte ens min musik.

"DJ, sex, music and rhythmmmmm". Plipp, plipp, plipp, dunk dunk, dunk. "Preparez vous à tourner à gauche. Prenez la prochaine sortie".

måndag 24 september 2007

Deauville

(Foto av Monazimba på Flickr)

Här tillbringade vi vår söndag. Sol, vind, hav. Barnen badade och samlade snäckor, själv satt jag som en engelsk dam påklädd på stranden och läste. Men jag hade ingen schalett, det borde jag haft.

Anger management

När man läser det här kan man undra om inte vissa författare borde ägna sig åt det här för att lugna nerverna. De kan ju ta en bok de verkligen inte gillar och gå lös på.

Eller så kanske de borde skaffa en hobby, samla pennor borde väl passa?

(Båda länkarna har jag hittat hos Dooce.)

fredag 21 september 2007

Börja helgen med en Berglin!


(Från SvD. Klicka på bilden om det är svårt att läsa)

onsdag 19 september 2007

Mlle passive-agressive

Anders skriver om barn som hoppar och sura grannar. Jag känner direkt hur blodtrycket rusar i taket när jag minns henne.

Tjejen var säkert inte 30 ens men snabbt going on 85. Hon bodde under oss och skickade en dag efter polisen klockan 18 för hon tyckte att våra barn sprang så mycket att hon inte kunde koncentrera sig på sin bok. Hon ringde på var och varannan dag nästan i tårar för att hon inte fick sova middag ifred. Långt hår, ängalikt utseende, huvudet på sned:

"Jag har rätt till min sömn, jag betalar hyra".
"Men de är knäpptyst hos oss varenda kväll efter klockan 20, vi betalar också hyra, våra barn bor här!"

Hon var lärare (no comments) och förklarade tålmodigt med den ängalika visk-rösten att hon jobbade i en problemskola och visste hur man skulle tas med svåra barn. Hon tyckte vår 2-åring var ouppfostrad för att hon sprang i lägenheten istället för att gå tyst. Hon skrev till hyresvärden och klagade. Vi hyschade och hyschade, tjatade och tjatade och började smyga i trapphuset för att inte möta henne. Vi blev nästan galna.

Sedan flyttade hon, vi borde haft fest.

Men nu börjar jag undra. Stackars sorgliga människa, hur kan man leva mitt i Paris och tåla så lite? Vi bodde på en jättetrafikerad gata, bilarna tutade hela tiden. Vad hade hänt henne så att hon inte tålde barnsteg? Vad händer om hon själv får barn? Kommer hon att kräva att barnet alltid är knäpptyst så att hon får sin lugna stund med sin bok? Man får väl hoppas att modersinstinkt är något som finns iallafall...

Men ofta när ungarna rusar runt i huset vi bor i nu tänker jag på henne och njuter av att bara daggmaskarna lider.

måndag 17 september 2007

Limbo

Vi väntar på stora organisationsförändringar på jobbet, och då menar jag i storleksordningen att ingen vet om vi har jobbet kvar om ett par månader. Givetvis är det meningen att vi ska jobba på som vanligt men jag har så otroligt svårt att vara motiverad när jag inte vet om det jag producerar någonsin kommer att användas.

Jag har varit med om det här förut; blivit uppköpt, nedlagt, omstrukturerad. Det är alltid samma sak, osäkerhet på arbetsplatsen tar fram det sämsta i oss människor. Stämningen är usel och alla blir defensiva och på dåligt humör. Det snackas och viskas och man ser direkt vilka som ser det här som en möjlighet och vilka som är övertygade om att det går mot katastrof. Halvfullt eller halvtomt, det verkar inte finnas något mittemellan.

Och jag tänker att om jag lärt mig något är det att inte överinvestera känslomässigt i min arbetsplats. Det låter kanske trist men jobbar man i näringslivet kan brutala saker hända och det är inte ens nödvändigtvis någons fel. Då hjälper det att ha lite distans, och en familj.

Förändringar = möjligheter, right?

lördag 15 september 2007

Flickr

Nu när vi ändå pratade om internets möjlighet att dela med sig av mer eller mindre kreativa alster så kunde jag inte låta bli att lägga in en till sång av JoCo. Vem har inte klickat runt på Flickr och förundrats över att någon tagit alla de där bilderna och börjat fantisera om deras liv...

Musiktipset

Det blev tyst här, och fasligt dystert. Lånar lite gott humör från Jonathan Coulton, en amerikansk musiker som bjuder ut sin musik i princip gratis och uppmanar lyssnarna att göra vad de vill med musiken. Resultatet (mest diverse mer eller mindre bra hemmagjorda videos) kallas då JOCO Project och valsar runt på internet, på så sätt får han reklam och kan ta in pengar på live-framträdanden. "Creative commons" heter konceptet som är ett försök att se hela fildelningsfrågan från ett nytt perspektiv. Han skriver kul sånger om zoombies som jobbar på kontor, olyckligt kära monster och blyga programmerare som sitter i sina cubicles och spanar på receptionisten.

Som alla utlandssvenskar identiferar jag mig sjukligt med IKEA så jag kunde inte motstå den här sången. Kolla in fler alster här.



Long ago in days of yore
It all began with a god named Thor
There were Vikings and boats
And some plans for a furniture store
It’s not a bodega, it’s not a mall
And they sell things for apartments smaller than mine
As if there were apartments smaller than mine

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

So rent a car or take the bus
Lay your cash down and put your trust
In the land where the furniture folds to a much smaller size
Billy the bookcase says hello
And so does a table whose name is Ingo
And the chair is a ladder-back birch but his friends call him Karl

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

Ikea: plywood, brushed steel
Ikea: meatballs, tasty
Ikea: Allen wrenches
All of them for free
All of them for me

I’m sorry I said Ikea sucks
I just bought a table for 60 bucks
And a chair and a lamp
And a shelf and some candles for you
I was a doubter just like you
Till I saw the American dream come true
In New Jersey, they got a goddamned Swedish parade

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

Boktipset



Jag har just slagit igen denna vackra bok. Rekommenderas varmt! Jag vet inte hur översättningen är men det vore synd att inte läsa den på originalspråket, som är mycket vackert. Han beskriver på ett fantastikst sätt hur konventioner och rädsla hindrar all form av kommunikation, trots att kärleken finns där.

DNs recesion beskriver bra vad jag tycker.
Här finns mer informatin om Ian McEwan.

tisdag 11 september 2007

My "Kennedy is dead" moments

13 december 1981
Frukost i köket med första pojkvännen som sovit över på en tältsäng i vardagsrummet efter luciafesten i plugget. Morgonyheterna: "General Jaruzelski har infört krigstillstånd i Polen". Först misstro; i Polen fanns ju Wałęsa och Solidarność. Sedan resignation; bilder av Ungern -56 och Prag -68 på näthinnan. 1981 kunde stövelklacken ännu trycka ner den rörelse som 8 år senare skulle svepa med sig hela östblocket.

13 oktober 1985
Det osannolika har hänt, det är så osannolikt att det kanske inte ens har hänt? Det känns som om en kär, välvillig och rolig morbror gått bort. Tage, vi behövde dig längre här ibland oss, framförallt under året som skulle komma.

28 februari 1986
Jag vaknar i ettan utan kök och dusch men med fyra meters takhöjd. Jag vaknar av att tidningen kittlar mig i ansiktet. DN ligger spridd över täcket, min rumskomis har lagt den där innan hon gått till jobbet som städerska på Ackis. "Palme skjuten" står det. Jag knäpper på TVn och det tar ett tag innan jag fattar att han vekligen är död. Jag ringer Mor och Far. Resten av dagen tittar jag på TV och lyssnar på radio, jag borde plugga till en statistiktenta. Jag väntar hela dagen på att de ska annonsera att mördaren gripits. På kvällen är det minnesstund på Martin Luther Kings plan nedanför vårt fönster.

26 april 1986
Vi vaknar med snö på fötterna, det har snöat så mycket under natten att sovsäckarna är täckta, vindskydden räckte inte riktigt till. Det luktar kall rök, alla fryser men de små scouterna är tappra och tycker att det är ett äventyr. Vi har ingen aning om giftmolnet som dragit in över Uppland. I veckor efter vågar vi inte sitta i gräset utanför HumC på rasterna. Vi lär oss ett nytt ord: becquerel. Vi dricker knappt mjölk och det blir ingen svampplockning den hösten. Det är inget bra år i konungariket.

17 januari 1991
Sitter i ett stort hus i Quito, Equador, tittar på TV och väntar på kriget. Jag längtar intensivt hem. Deadline är paserad med något dygn. CNN: "Nu, nu börjar det", första bomben. Krig som skådespel, vita linjer på himlen över Bagdad, journalister med hjälmar.

Vi har köpt dyra biljetter med KLM hem. "Om det blir krig blir det ont om olja och flygbiljetterna blir dyra". Totalt misslyckad geopolitsk analys. Ingen vågade flyga, planet var nästan tomt, Shiphol var som en spökstad.

4 december 1994
åsa har inflyttningsfest på söder. Fullt med folk, kära vänner, roliga polare. Vi drar vidare till Riche, förstås, och senare till Trap Bar, som jag alltid kallade "skärselden". Vi dansar, vi tappar bort varandra, vart gick alla, till Sture för att äta frukost? Jag cyklar hem, det är snart morgon och kallt. Klockan 8 ringer det, det är åsa: "skulle bara kolla att du är OK, har du hört?". Strax efter ringer Far: "Jag förstår att du låg hemma och sov, men vi ville bara kolla". Sedan ringer jag. Alla. Vänner, bekanta, gamla pojkvänner: "Hej, ville bara kolla att du lever".

11 September 2001
Jag går omkring i lägenheten i Paris som ett djur i bur med telefonen vid örat, TVn påslagen och en bebis i famnen. Storebror med familj i London, föräldrar i Sverige, maken på jobbet. "Du tar inte tunnerbanan idag och håll dig borta från börsen och Eiffeltornet"

19 mars 2003
Semester i Thailand. En vecka tidigare har WHO utfärdat en global varning för SARS; flygplan och flygplatser är farligast, speciellet i Asien. Vi ska byta plan i Bangkok. Nu bombar USA Irak. Några dagar senare oändlig flygning hem hållandes en mask över tvååringens mun.

26 december 2004
Luxor i Egypten, julsmester med sarkofager och pool. Vi ligger alla fyra i samma säng med TV-ljudet på minimum. Vi kan bara titta på nyheterna när barnen sover, bilderna är för hemska. En grotesk, egoistisk tanke snurrar på repeat: vi var en knapptryckning från att köpa flygbiljetter till Thailand istället.

Uppdatering: Läs även hos Helena.

fredag 7 september 2007

The Haka



I kväll drar det igång. Le XV de France (det franska laget) må kallas "Dieux de Stade" på sin avklädda kalender, mitt hjärta slår ändå för All Blacks. Dessutom är det lite kul med en sport där VM består av lag från Togo, Fidji och Georgien. Tyskland, Ryssland, Kina och en massa andra stora sportnationer är inte ens med.

Rugby är som Jorun skirver nedan otroligt stort här och det anses av någon anledning vara en medleklassport; inga huliganer finns heller, våldet finns på planen, inte utanför.

Kanske måste lära mig reglerna den här gången.

torsdag 6 september 2007

Dagens ihålslagna fördom.

"Fransmännen är betydligt bättre på att följa hastighetsgränserna och på att använda bilbälte, än vad svenskarna är. Framgångarna inom trafiksäkerheten i Frankrike är helt och hållet förre presidenten Jacques Chiracs förtjänst", menar Vägverkets trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall. Läs mer i DN här.

Men vad gäller cykelhjälmar är vi säket fortfarande världsbäst, eller?

2 nya vänner på 2 minuter

Jag äger!

(Nu ska jag sluta blogga om Facebook, det känns lite väl meta.)

Meddelas endast på detta vis

Plötsligt försvann hela min inbox. Poff! Borta i cyberrymden. Så om någon skrivit något snällt mail och väntar på svar så kanske ni får vänta förgäves... Inte nog med att jag inte har några vänner på Facebook nu har jag inga mail i inkorgen heller. Finns jag överhuvudtaget? (undrade hon och tänkte på den oskyldiga tid då det endast var blinkandet på svararen som hade makt över hennes självkänsla).

onsdag 5 september 2007

"Men älskling jag har ingen aaaning om var fjärrkontrollen är!"

Plötsligt ser jag att det här har tejpats upp på väggen bredvid datorn hemma. Inget bra tecken...

Vargtimmen

I natt låg jag och tänkte ut säket fem välformulerade, tänkvärda och originella blogginlägg. Maken sådde embryot till en teologisk/filosofisk diskussion som tangerade för mig brännbara ämnen men mitt i somnade han och där låg jag och stirrade i taket med livsfrågorna som huvudkudde.

Efter att tankarna gått runt runt ett tag och sömnen inte ville infinna sig kom jag på en ny terapimetod: jag omvandlade tankarna till blogginlägg. Hur skulle jag kunna ta upp det här på bloggen? Vilken vinkel? Hur ärlig vill jag vara?

Det funkade jättebra, jobbiga frågor sattes i perspektiv, blev svala inlägg istället för brännande tankar. Jag somnade zen. Bloggen som terapi är ju ingen ny tanke, men imaginära blogginlägg känns som ett steg längre.

Men jag skulle nog inte kunna skriva vad jag tänkte här.

tisdag 4 september 2007

Plakat

Peter Englund skriver som alltid tänkvärt i DN om kriget i Irak.

Jag tänker på de första demonstrationerna mot kriget jag såg här i Paris. Jag såg en kanske 10-årig flicka med ett stort plakat som det stod BUSH = ASSASSIN (mördare) på. Jag kommer ihåg att jag undrade vem som skrivit plakatet och hur de föklarat för flickan vad det betydde. Sedan tänkte jag att i det kilometerlånga tåget fanns det inte ett enda plakat som talade om att Saddam Hussein hade gjort något illa i sin livsgärning. Jag undrade vad exil-Irakierna i Paris tyckte om det.

Vi bodde nära bastiljen så vi satt på första parkett vid alla demonstrationer: mot Le Pen, mot Irakkriget, mot CPE (speciellt anställnigskontrakt för ungdomar), mot diverse reformer, för hemlösa, för bönder... Alltid dessa demonstrationer.

Jag vet inte varför jag har så svårt för demonstrationer, det är verkligen inte mitt sätt att utrycka en åsikt. Eller jag vet ju varför; det är trubbigt, enväga och förenklande. Man kan inte ha en dialog med ett demostrationståg, man kan inte ha nyanserade åsikter, allt ska rymmas på ett plakat, som en kvällstidningsrubrik. Man kan inte ha plakat som både är emot Bush och Saddam Husseins politik i samma tåg. Det ryms inte. Jag kan ju aldrig hålla med om allt som står på alla plakat och hur kan jag då deltaga?

Jag har aldrig demonstrarat förutom ett par vaga försök på 80-talet för ISAK (Isolera Sydafrika-komitéen, så gammal är jag), och i samband med någon fredskonferens. Jag snörade nästan på mig skorna när Le Pen gick till andra valomgången 2002 men eftersom jag inte har rösträtt här avstod jag.

Sedan är det något med det där att skandera i kör som är läskigt, jag får dåliga associationer. Och jag upphör aldrig att förvånas över att de mycket individualistiska frasnmännen älskar sina demonstrationståg.

Sur

... är jag just nu. Jag har precis avbokat en lunch med en gammal mycket god vän som jag inte sett på evigheter samt en middag med nya, potentiellt goda vänner.

I ekvationen: Barn+jobb+familj+skola+husochhem+sakersombaramåstegöras+äktenskap+vänner+allamöjligaadraåtaganden+sakerjaggärnaskulleviljagöra+sömn+diverse = min tidsplanering, så känns det som om jag alltid stryker samma saker när ekvationen inte går ihop (dvs när det som står innan ärlikamedtecknet (vad heter det?) vida överstiger det som står efter).

Av någon anledning så är det oftaste enklast att stryka "sakerjaggärnaskulleviljagöra" (och framförallt "sakerjaggärnaskulleviljagörabaraförminegenskull"),
"vänner" samt "sömn". Jag skulle hellre stryka: "sakersombaramåstegöras", "allamöjligaandraåtaganden", kanske lite "husochhem" och lite "diverse".

För det mesta är det OK, men just idag är jag lite sur och lite trött på mig själv. Dessutom har jag härmed skrivit mitt mest svårlästa inlägg i bloggen. Bravo.